Hannas Blogg

Alltså jag känner en del som eventuellt kommer gå i taket nu (typ syrran), så om du är överdrivet pryd - sluta läs typ här.

Vill ni veta något sjukt?! Jag ska lasra min punani! Har bokat tid för såna där IPL behandlingar, där man med hjälp av laser avlägsnar hår. Inte alls långt kvar tills det är dags och det känns så jäkla bra. Nej, håret försvinner inte helt och hållet så man ser inte ut som en baby för alltid. Hårproduktionen reduceras bara och man slipper raka/vaxa/whatever lika mycket.

Som dom flesta vet så avskyr jag kroppshår, både på mig själv och på andra. Och speciellt nu inför sommaren när man badar och springer runt i bikini var och varannan dag så kommer det ju vara enormt skönt att slippa raka så ofta! Tyvärr hinner jag inte bli klar med behandlingarna innan sommarens slut, men skönt i framtiden att ha det gjort. Har funderat på det länge och så googlade jag runt lite, hittade en klinik som verkar bra, pratade med en sjukt trevlig kvinna och så var det fixat! Hon berättade snällt att det alltid kommer vara samma person som utför behandlingarna (Man gör normalt 4-8 st), vilket faktiskt kan vara ganska skönt. Hade inte brytt mig om det var benen man skulle göra men punanin kanske man inte vill ligga och blotta hur som helst för en massa olika...

Så vad tycks? Smart? Dum i huvudet? Skulle ni själva kunna tänka er att göra det? Är ni håriga eller håller ni "rent hus" så att säga? Tell me!

Jag har lyckats pricka in årsdagen av båda mina tidigare förhållanden den 24e. Inte med flit utan det bara råkade bli så. Den 24e förknippas alltså med kärlek och minnen för mig. Det är inte varje månad jag tänker på det men ibland så hajar jag till och minns tillbaka... Idag öppnade jag kalendern för att kolla morgondagen och där stod det "Jag och Daniel 1 år" idag och så slungades jag tillbaka. Slungades tillbaka genom massor av minnen, både helt underbara och minnen som får det att göra ont i hjärtat.

Hade jag fortfarande varit med Juan så hade vi firat 5 år och 9 månader tillsammans idag, nästan 6 år... Helt sjukt. Han mindes alltid detta datum, det gör han fortfarande och det är vackert tycker jag. Hade det varit jag och Daniel så hade vi firat vårat första år tillsammans, jag undrar vad vi hade hittat på. Om vi ens hade gjort något tillsammans. Istället tillbringar jag den här dagen med en grillkväll och ett par glas vin. Och jag minns tillbaka, både på dom bra och dom dåliga minnena. Jag minns kärleken, leendena, kyssarna, händerna som höll i mina och dom perfekta famnarna jag låg i, och jag minns bråken, smärtan och tårarna. Och sen ska jag aldrig mer fira en årsdag den 24e.

Vi pratade och kom in på det här med bröst och som alla vet så är det en stor grej för oss kvinnor... Hon berättade att hon förut velat ha större men efter 2 barn är överlycklig över hennes små som fortfarande ser bra ut och sitter där dom ska. Tidigare hade jag jättebröst och då klagade jag för jag ville ha ännu större och så tyckte jag inte om dom överhuvudtaget, jag hade verkligen komplex över dom och hade aldrig fått för mig att byta om hur som helst framför vännerna t.ex. Det var inte storleken jag hade komplex över utan jag vet inte vad det var, jag gillade bara inte dom. Överhuvudtaget.

För ungefär 1½ år sedan började jag rasa i vikt, många kilon försvann och där också mycket av mina bröst. I början tyckte jag att det var jobbigt för alla bh:ar var helt plötsligt för stora, jag hade helt plötsligt ingen jätteklyfta att visa upp i urringat och jag trodde att alla killar föredrog meloner framför mandariner.

Men det tog inte mer än ett par månader innan jag faktiskt upptäckte att killar älskar dom där mandarinerna också, förut fick jag "komplimanger" för hur stora bröst jag hade, nu får jag istället höra hur snygga dom är. Och det är väl ändå att föredra?! Nu har jag inga problem med att gå utan bh, dom sitter exakt där dom ska i alla fall. Och jag kan ha urringat utan att det är så vulgärt att jag ser ut att höra hemma i ett gatuhörn.

Visst har jag funderingar på att förstora brösten, det har jag alltid haft men nu har jag inte bråttom med det. Jag älskar mina mandariner, och helt ärligt är det faktiskt snyggare med små bröst i en trekantsbikini än världens bomber som flyger åt alla håll och tar upp all uppmärksamhet från resten av ens person. Kanske blir det en förstoring i framtiden men än så länge behåller jag mina som sitter där dom ska med eller utan bh, dom som faktiskt är snygga i bikini. Dom som jag inte nu längre döljer för allt och alla - dom jag nu t.o.m vågar visa upp topless på stranden, dom där som killarna snarare älskar än önskar att det vore mer i dom. Dom som faktiskt kan vara jävliga snygga istället för för mycket i något riktigt urringat.

Jag älskar mina boobies ♥

Det där med förhållanden känns mycket mer pressat nu än vad det har gjort förut, det känns jobbigare på något sätt. När jag träffade exetkexet Juan så hade jag precis fyllt 16 år, mannen i mitt liv och bebisar fanns inte på kartan då så på något sätt kändes det så himla avslappnat. Jag kunde vara tillsammans med honom utan att tänka på ifall han kunde vara mannen i mitt liv eller inte, för det fanns så mycket tid kvar för sånt där. Jag skulle ju ändå inte ha barn än på flera år. Och med tiden växte allt det där fram, han kändes verkligen som mannen i mitt liv och jag ville inget hellre än att ha barn med honom. Då kom istället tanken - Ska jag leva resten av mitt liv och bara ha varit med en person..? Och så kom det ju en dag när det där förhållandet som många såg som perfekt tog slut, när jag fortfarande älskade honom men inte längre kände att han var den jag skulle leva med.

Allt är inte längre sådär lätt när jag träffar någon, för nu är jag i den åldern att jag faktiskt vill ha barn inom nått år. Jag vill inte sitta där som 30 årig singel och barnlös. Nu gäller det alltså att ta reda på om den jag träffar kan vara mannen i mitt liv, om han är någon jag skulle vilja gifta mig och skaffa barn med. Någon jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv med. Samtidigt känner jag att jag inte alls är redo att tänka sådär än...

Jag vet att allt inte var en dans på rosor när jag var 16 år och kär heller, det minns jag fortfarande. Men det var så himla lite press på kärleken då, jag behövde inte träffa pappan till mina barn redan då, jag var så ung. Jag var fortfarande ett barn själv. Ja, jag vet att jag fortfarande är ung, men jag är äldre än vad jag var då. Mycket äldre. Vilket också bär med sig att jag måste tänka mer vuxet, nu måste jag tänka på om det skulle kunna vara en bra framtida pappa och man jag träffar. Och som sagt, det sätter en press. En press på förhållandet som inte borde vara där.

Jag har fått jättemånga frågor om vad jag har gjort för att se ut som jag gör nu och det ärliga svaret är - absolut ingenting! Jag började rasa i vikt när exetkexet flyttade ut, då slutade helgmyset och läskdrickandet helt. På det mådde jag skit, jag grät mer än jag skrattade och det kändes som att allt gick åt helvete och den känslan hade jag under hela förra året. Kan i och för sig vara för att allt verkligen gick åt helvete då... Samtidigt åt jag sämre än någonsin. Jag lagade nästan aldrig mat utan levde på nudlar, sallad och pan pizza, ibland när jag mådde riktigt dåligt så slog jag till på stort och beställde hemkörning av pizza. På det festade jag mer än någonsin så det jag drack var i princip vatten och alkohol.

Som mest gick jag faktiskt ner 18 kg, men som sagt så var jag långt ifrån lycklig. Nu har jag gått upp lite så nu brukar vågen ligga på 50-51 kg. Nu mår jag bra och för det mesta är jag faktiskt lycklig och det är då jag brukar gå upp i vikt så nu har jag faktiskt tagit tag i mig själv lite för att hålla mig här. Jag är väldigt nöjd med min kropp och hur jag ser ut nu, det enda jag vill är att få lite mer muskler för att underlätta i vardagslivet och bli mer "fit".

För ett par månader sen började jag med lchf, vilket betyder i princip inga kolhydrater och socker men mycket fett. Jag har inte hållt benhårt på det, vilket jag inte känner att jag behöver heller eftersom jag inte har några kilon att gå ner. Det jag slarvar med är sockret, är en sucker för socker så jag mår riktigt dåligt dom gånger jag slutat med det, har fått riktig abstinens och legat i sängen och gråtit och helt seriöst trott att jag ska dö för att både kropp och hjärna bara lägger av. Däremot har jag hållt bra på att inte äta någon pasta, potatis, bröd m.m.

Samtidigt har jag börjat träna, jag försöker gå till gymmet 2-3 gånger i veckan och nu ska jag försöka jogga ute också minst 1 gång i veckan. Jag hoppas att jag verkligen kommer hålla på det också och inte lägga av som jag tidigare har gjort.

Vill ni se bilder på hur jag sett ut före och efter viktnedgången?
Före;



Efter;



Och min mage när jag i förra veckan för första gången på 2 månader åt bröd;

(Förstår ni nu hur hemskt kolhydrater är?! Eller är jag bara väldigt gravid?)



Så till er som har ställt frågor och undrat hur jag gjort, sanningen är att jag mådde skit för att hela mitt liv gick åt helvete, jag åt onyttigt och drack en jäkla massa alkohol. Nu äter jag nyttigare, tränar och dricker betydligt mindre alkohol för att försöka hålla mig där jag är. För första gången på flera år (om någonsin?) är jag riktigt nöjd med min kropp och det går fan inte att beskriva vilken skön känsla det faktiskt är. Självklart har jag dåliga dagar då jag tycker att jag är tjock och ful, dagar då jag vill tappa 10 kg till, men då vet jag också att dagen efter mår jag antagligen bättre, dagen efter kommer jag kolla mig i spegeln och le för att jag är så jävla snygg ändå!

(Humorn i detta inlägg är dock att jag under tiden jag skrev det åt en halv chokladkaka, som sagt sockerholic!)

Ni visste om min rädsla, mina tankar jag alltid haft på att alla kommer att lämna mig. Ni visste det. Jag har alltid tänkt att alla runt omkring mig kommer lämna mig, att jag inte duger, att alla är med mig bara för stunden tills dom hittar något bättre, något roligare. Men med tiden har jag kommit över det där ganska mycket, jag tänker inte längre så i lika grova drag. Självklart finns rädslan fortfarande där men inte så att jag varje dag går och väntar på att bli lämnad av någon.

Och så kom den där dagen när ni lämnade mig, hur helt plötsligt min rädsla blev verklighet, hur jag inte dög till längre. Idag har jag arbetat upp min självkänsla tillräckligt för att inte bli knäckt av det, för att inte direkt tycka att allt är mitt fel och att jag är värdelös. Men visst finns det en del av mig som känner sig otillräcklig, som att "det är klart att ni drog, precis som alla andra kommer att göra..".

Och det är upp till mig att än en gång jobba med mig själv, att inte låta det gå ut över andra som finns i mitt liv. Det är ju bara så det är, alla är inte i ditt liv för att stanna för alltid. Vissa hälsar bara på en stund, andra hamnar på villovägar innan dom hittar tillbaka till dig och så finns det dom få som alltid finns där hos dig. Jag hoppas att ni bara är på villovägar, men jag har en känsla av att ni är borta för alltid...

Fina, fina du, du gör inte annat än ger och ger hela tiden, utan att få någonting tillbaka. Du som förtjänar det bästa, får den sämsta behandlingen istället och det är så orättvist. Så jävla orättvist. Du förtjänar så mycket bättre, när ska du inse det själv och faktiskt göra någonting åt saken?

Någon som dig ska inte nöja sig med det näst bästa, och verkligen inte det sämsta... Du förtjänar att få allt det där du önskar, för såna som dig kryllar det inte av här i världen direkt. Kom ihåg det.. Alltid!

Något jag hade glömt bort under vintern var myggen, flugorna, spindlarna, bananflugorna och myrorna. Våren har knappt börjat men nog fan är dom här, allihopa! Inte en enda vår har dom sovit sig förbi, utan jämt ska dom jävlarna fram.

Värst var ju dom förbannade spindlarna, varifrån kommer dom alla egentligen? Jag vet inte hur många panikartade tårar jag fällt på jobbet pga spindlar, och så kommer man hem, möter en spindel i taket och fäller ett par tårar till samtidigt som kroppen stelnar till i panik och man faktiskt funderar på att ringa polisen och be dom eskortera ut den jäveln ur mitt hem.

Jag önskar litegrann att spindlar var det värsta jag råkade ut för den här våren också men neeeej, såklart inte. På jobbet har vi råttor. RÅTTOR! I plural. Jag har inte stått öga mot öga med någon av dom än, men har redan fällt tårar över dom asen också. Först levde jag i hopp om att det bara var en stackare som gått vilse och hamnat här, tills jag lite fint blev informerad om att det där ljudet man hör på nätterna är råttOR som springer runt i taket och i väggarna. Jo men precis.

Alltså please.. Jag sover här, äter här - jag gör allt jag gör hemma här också! Detta är det stället jag tillbringar mest tid på förutom i mitt eget hem och det finns fullt av både spindlar och råttor! Varför tänker man aldrig på sånt här när man längtar efter våren? Är det som folk säger med barnafödande, man glömmer bort smärtan när ungen ligger på bröstet - man glömmer bort krypen när man sitter i en bil i 20 minusgrader och kör i 30 km/h på motorvägen pga snö?

En dröm som jag har är att en dag få adoptera ett barn. Såklart att jag vill ha egna också, jag vill ha egna barn först men sen vill jag adoptera. Jag vill ge någon ett bättre liv, ett liv med förutsättningarna att bli vad den än vill, att göra vad den vill och förutsättningarna att kunna uppfylla sina drömmar. Tak över huvudet, kärlek och mat på bordet. Jag vill ge någon en familj, en familj med en mamma, pappa och syskon som älskar den mer än allt annat på denna jord.

Men det är svårt att få adoptera, det tar tid och det kostar pengar. Jag har redan nu suttit och kollat lite info om priser och vad som krävs så en dag hoppas jag att jag ska få göra det. Jag hoppas att min man kommer vara på samma bana som jag, att få ge ett barn kärlek, även om det inte är ett biologiskt barn. Men det tar tid... Men det får ta den tid det tar och kosta dom pengarna det kostar. En dag hoppas jag kunna ge ett barn förutsättningarna för ett bättre liv, ett liv med oss...

Hur kommer det sig att man alltid vill ha mer? Hur bra och hur mycket man än har så vill man alltid ha det lite bättre, man vill alltid ha lite mer. Dom som har barn vill ha fler trots att det finns dom som inte kan få några alls, dom som tjänar bra gnäller och vill tjäna mer trots att det finns dom som inte ens har en lön, dom som har en underbar familj gnäller för att dom önskar att dom haft det lite bättre, dom som trivs med sina jobb hittar alltid något att gnälla över ändå, går man och köper en ny tröja så gnäller man för att man inte har råd att köpa en helt ny garderob.

Varför är vi människor så jävla missnöjda jämt? Jag tjänar bra, jag ser bra ut, jag har en underbar familj, en fin lägenhet, fina vänner och en helt underbar pojkvän. Ändå vill jag tjäna ännu mer, jobbar för att kunna förbättra mitt utseende ännu mer, gnäller över småsaker i familjen och klagar över att det är mycket att göra i hemmet. Jag önskar att jag hade fler vänner och att pojkvännen var snäppet bättre än perfekt. Och ändå tycker jag att jag är en person som är väldigt nöjd och tacksam över det jag har om man jämför med många andra.

Så vad är det i oss som gör att vi är så jävla giriga, mycket vill alltid ha mer. Jag är mest sån när det kommer till pengar, där vill jag alltid ha mer och jag är fan aldrig nöjd. Hur mycket jag än har jobbat så önskar jag att jag hade jobbat mer så jag hade fått mer vid löningen, hur bra lönen än är så gnäller jag lite över att den hade kunnat vara bättre.

Vi alla borde bli bättre på att vara tacksamma över det vi har, för jag tjänar tillräckligt för att inte behöva oroa mig för pengar, jag älskar mitt jobb, dom få vänner jag har finns verkligen där för mig, familjen är inte perfekt men dom är det bästa jag har och på det så har jag en pojkvän som gör allt för mig, för oss. Så vad har jag att klaga över? Varför ska jag hela tiden vilja ha mer? Så jo, jag är tacksam. Tacksam över att jag har allt.

Jag känner att detta har gått lite för långt när jag på krogen glatt kläcker ur mig "Ser ni mina muskler?! Jag började träna för 2 veckor sen." åt alla jag stöter på. Inte nog med det så låter jag dom glatt klämma och känna på mina obefintliga biceps. Detta med träning har alltså stigit mig åt huvudet, jag lever helt plötsligt i en värld där jag är stark och har en kropp full med muskler. Jag inbillar mig att det inte tar mer än 2 veckor att bli fit, så nu är jag det!



Det har gått så långt att jag bryter arm med vuxna män på krogen och hånskrattar högt när jag vinner. Sedan tjoar jag när jag kör min vinnarpose innan jag tar ner armarna igen och spänner mina enorma biceps i triumf. Morgonen efter vaknar jag och undrar om jag verkligen var så stark...

Ja, det här med träningen har kanske stigit mig lite åt huvudet, men visst är jag stark nu? Visst ser ni vilka muskler jag har i armarna på bilden? Och där körde jag ändå med vänstern. Pojkvännen säger i alla fall att jag är jättestark!

Jag vill bära en stor, fin klänning. Jag vill att den ska vara vit, hur lite oskuld jag än är. Jag vill promenera längs en mittgång som är full av rosenblad, jag vill se mannen som jag vill spendera resten av mitt liv med stå där framme och se på mig med tårar i ögonen när jag kommer gående. Jag vill ha stort! Jag vill ha långt släp och massa gäster. Jag vill lova att dela resten av mitt liv med honom framför alla mina nära och kära. Jag vill gå ut och mötas av en massa ris och rosenblad som kastas på oss, jag vill skratta högt och vara sådär sjukt lycklig. Jag vill ha något nytt, blått, gammalt och lånat på mig och jag vill ha en färgglad bukett i handen.

Jag vill äta fin middag, jag vill lyssna till en massa fina tal och jag vill dricka dyr champagne även fast jag inte gillar det egentligen. Jag vill lyssna på fin musik och dansa tillsammans med den jag älskar, jag vill vara tvungen att lära mig vals. Jag vill vara med på en massa bilder och jag vill skratta och dansa hela natten lång, i hopp om att vi ska skratta och dansa oss igenom resten av våra liv tillsammans. Jag vill åka till ett hotellrum, sådär trött och lycklig. Bara prata om hela den underbara dagen och sedan älska innan vi somnar i varandras armar. Jag vill åka på smekmånad, en smekmånad då det bara ska vara vi två som rår om varandra. En smekmånad då vi ska ha sex, sola, bada, få massage, skratta, bara slappna av och bara vara vi två tillsammans. Och sen vill jag att vi ska dela resten av våra liv tillsammans.

Jag vill också ha mitt drömbröllop...