Att ta hand om kärleken

Jag och Anders är duktiga på att ordna barnvakt och hitta på saker bara han och jag. Och vi har turen att ha barnvakter i vår omgivning som vi kan använda oss utav. Och tur att Ebba gillar att vara med andra människor än oss också så vi inte behöver gå runt med ett gnagande dåligt samvete när vi är iväg. 

Enligt mig är det superviktigt att hitta på saker på tu man hand, speciellt när man fått barn ihop. Det är så otroligt lätt att hamna i föräldrafällan där man bara är en mamma och en pappa. Där man någonstans längs vägen slutat vara ett par. Det är något som skrämmer mig. Jag vill inte vakna upp om 5 år och inse att vi endast är föräldrar och att vi nånstans slutade vara ett älskande par. Ett par som hånglar upp varandra mot en husvägg eller mot diskbänken. Ett par som håller hand. Ett par som vill umgås med varandra - även utan barn. Jag vill inte bara åka på barnanpassade semestrar, jag vill inte bara äta på barnanpassade restauranger och gå och lägga mig "i tid". 

Det är så vanligt med föräldrar som inte vill lämna ifrån sig sina barn. Så vanligt med föräldrar som inte ens åker på en bröllopsresa, även om det så är en kort weekend, utan sina barn och alla är vi ju olika men det är för mig inte ett gott tecken. Är man i föräldrafällan då? Har man slutat vara ett par? För helt ärligt, det är underbart att åka på familjesemester allihopa men det är inte många sekunder av en sådan semester som man hinner njuta av varandra som par. 

Mina allra bästa dagar är när jag, Ebba och Anders är tillsammans. Inget slår det. Absolut ingenting! MEN jag älskar att vara ensam med Anders också. Att gå och hålla varandra i handen utan att behöva passa någon annan. Att sitta och äta tillsammans utan att behöva tjata på att en tredje person ska sitta fint och äta upp sin mat också. Att lägga oss när VI vill. Att kliva upp när VI vill. Att dricka alkohol utan hänsyn till barn. Att ha sex oavsett tid på dygnet. Att ha vuxna konversationer, eller att ha barnsliga konversationer med en vuxen. Jag älskar det. Jag älskar att vara med Anders, bara han och jag och jag hoppas att vi alltid fortsätter ordna barnvakt och bara ta hand om oss. 

(null)


Man kan tycka vad man vill om det och många säger "barnen är små under en så kort tid så då ska man vara med dom". Jag säger istället att det absolut bästa och finaste vi kan göra för våran dotter är att ta hand om vår kärlek och göra allt vi kan för att vi ska hålla ihop för alltid. Vi ska göra allt för att vi ska fortsätta inte bara älska varandra utan även vara kära i varandra. Jag vill hålla hand och hångla med Anders mot diskbänken om 20 år också, precis lika kär som jag är idag. Och man måste kämpa för kärlek. Man måste underhålla kärleken om den inte ska dö ut. 

Anders är ju min stora kärlek och det är precis lika viktigt för mig att ta hand om kärleken och honom som det är att ta hand om Ebba. När hon är med så har vi fullt fokus på henne så det är inte mer än rätt att jag och Anders ska få lägga fullt fokus på varandra med jämna mellanrum också. 


Hur gör ni andra som har småbarn? Hittar ni på saker tillsammans utan barnen? Hur är ert förhållande? 


När livet svischar förbi

Vi hade varit iväg och ätit middag och haft en supertrevlig kväll tillsammans. Det var sent och Ebba var övertrött när vi klev av bussen. Hon satte igång och protestera och vägrade gå så jag och Anders började sakta gå hemåt. Hon brukar ju följa efter och vi var ju på en gångväg så det skulle ju inte vara någon fara. 


Vi ser att Ebba följer efter oss och hon är arg. Vi försöker få med henne och fortsätter att sakta gå. Plötsligt vänder hon och springer iväg så vi inte ser henne längre och jag springer efter. Jag kommer runt kröken och kan fortfarande inte se henne. Jag rundar mot busshållplatsen och ser hur Ebba springer ditåt i full fart - rakt ut på vägen. En högtraffikerad bilväg där bilarna kör i 50-70 km/H och jag skriker för allt jag har. Som tur är blir hon rädd när jag skriker och hon stannar till och börjar gråta. Jag springer dit för allt jag har och jag har aldrig varit så arg på henne förut, precis som jag aldrig förut varit så rädd i hela mitt liv. Jag såg allt i slowmotion. Hur hon sprang mot vägen, bilarna på håll, hur jag inte skulle hinna fram och jag såg livet svischa förbi. Och jag insåg hur nära det faktiskt var. Hon, det allra viktigaste jag har. 

Semester!

Ebba gick på semester för en vecka sedan redan (fördelen med att jobba nätter som jag gör är att jag inte jobbar så ofta. Ebba har alltså haft semester en hel vecka utan att varken jag eller Anders haft det och ändå har jag varit ledig med henne 😄). Anders gick på semester i fredags och igår morse var det min tur. Äntliiigen 4 veckor ledigt tillsammans med dom hära! ❤️ Jag bryr mig inte så mycket om semestern i övrigt, det som jag ser fram emot är ledighet med familjen, att tillbringa tid tillsammans bara vi men även att jag och Anders har lite smågrejer planerade på tu man hand. Igår firade vi in semestern genom att ta bussen några hållplatser bort och äta en god middag tillsammans.  På vägen hem skedde en incident som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. Jag har nog aldrig skrikit så högt i hela mitt liv och jag har nog aldrig varit så rädd heller...

(null)



Egentligen avslutade jag med att ha ett helvete min sista natt på jobbet. Som jag önskar ibland att jag inte hade tystnadsplikt så jag kunde skriva av mig om jobbdelen av mitt liv också. Men som tur är så har jag fantastiska kollegor som är lätta att ventilera med efter tuffa arbetspass. Ett helvete var det i alla fall så jag skuttade hem därifrån och kände sådan lättnad över att ha några veckors ledighet! :) 


Vad ska ni göra på semestern? När har ni semester? 

När människor inte vill förstå

Ebba har slutat med napp helt. För några månader sedan tog vi bort nappen på dagtid och hon hade det skitjobbigt med det i en veckas tid. Nu var det alltså dags att ta bort den helt. Hade det inte varit för att tänderna påverkas av nappanvändning och hennes tänder redan har påverkats negativt av det så hade hon fått fortsätta ha napp för min del. Jag tycker bara att det är gulligt när hon suger på nappen och för mig är det en liten sorg att den perioden är över för oss. Jag älskar den här åldern, jag älskar att hon är stor och kan prata för sig själv. Jag älskar att ha konversationer med henne. Att svara på alla miljoner frågor varje dag. Jag älskar att hon kan gå själv. Att hon simmar själv med armpuffar på. Jag älskar att hon kan hjälpa till och att hon vill hjälpa till. Jag älskar att hon går på toaletten helt själv och att slippa byta blöjor. Jag älskar verkligen den här åldern men att nappanvändandet slutar och nästan känns som den sista spiken i  kistan för att hon inte är en liten bebis längre, det är tråkigt.


Jag är med i en mammagrupp och skrev där om hur tufft vi har det nu när hon slutat med nappen. Det är skittufft! Hon har gråtit på ett sätt som jag aldrig sätt henne gråta på förut. Hon tappar luften av sorg. För ja, för henne är detta sorg. För henne är detta det värsta som någonsin hänt henne och jag har aldrig förut sett henne så förkrossad som hon är på kvällarna. 


På dagarna är allt okej. Det första hon säger på morgonen är "jag har sovit utan napp" med stolt röst och hon pratar ofta om hur hon gav bort dom till hararna och hur glada hararna är. Men så kommer kvällen och nattningen och vi gör allt för att trösta och bekräfta men hon måste ju få vara ledsen ändå. Och i mammagruppen möts jag av oväsentliga kommentarer om att vi borde ge tillbaka nappen trots att jag specifikt frågade om andra som slutat med napp haft samma svårigheter och hur länge det dröjt innan det blivit bra. Jag möts till och med av kommentarer som att vi ger henne men för livet när vi tar bort den tryggheten från henne. Precis som att jag behöver höra sådant nu. Jag VET att vi inte ger henne men för livet pga detta. Jag vet att hon inte kommer sitta hos en psykolog om 20 år och prata om hur hon var tvungen att ge napparna till hararna och att det förstörde hennes liv. Men jag vill ändå inte höra såna ord. Jag behöver inte höra såna ord. Vi känner vårt barn bäst och det finns en tanke med att sluta med nappen nu under semestern, just för att vi ska kunna ge henne tiden att vara ledsen. Att vi ska kunna möta henne oavsett tid på dygnet i detta. Att hon ska få sova ut på morgonen om hon sovit dåligt på natten. I allt vi gör nu utgår vi från hennes bästa. Men så finns det dom som "vet bäst" bara för att dom minsann fortfarande ammar sina snart 3 åringar för att barnet inte vill sluta och man ska minsann alltid låta barnet bestämma annars förstör man deras liv. Och jag blir så less. Orka höra om hur fel vi gör när andra inte känner oss. När dom inte lyssnar till anledningarna till att vi gör detta. Ja Ebba är jättefäst vid sina nappar och vi visste att det skulle bli tufft. Men samtidigt så är hon också världens stoltaste över sig själv för varje natt som hon fixar att sova utan nappen. Och det är vi också och vi är noga med att både visa och säga det. Och andras oväsentliga kommentarer har ingen plats i detta. 

Tips!

Bjuder er på ett supertips nu! Matt läppglans som sitter som berget (jag har annat genomskinligt läppglans över, därav att mina läppar glänser). Jag har använt dom här i några månader och kan ta på läppglans på morgonen och sen under hela dagen kan jag använda läppsyl över, jag kan pussas, äta, dricka, prata, slicka mig om läpparna och DUSCHA utan att det släpper! Det enda som hjälper är typ att gnugga med våtservetter och sen duscha för att det ska lossna haha. Behöver aldrig ta med och fylla på under dagen om jag ska iväg. 

Har för mig att dom kostar 129 kr styck (finns i massa färger), märket är Maybelline superstay och jag köpte mina på kicks. Så fort jag får tillfälle ska jag fylla på med fler färger, älskar detta läppglans! 

(null)


När man kraschar

Lagom till midsommar så kraschade jag. Jag som i vanliga fall sover alldeles för mycket pga sköldkörteln som gör mig trött hade knappt sovit på en vecka. Panikångesten som sällan kommer på besök numera hade greppet om mig varje dag helt plötsligt. Jag hade ont. Ont i själen. Det är väl det bästa sättet att försöka förklara en smärta som sitter på insidan, en smärta du egentligen inte har någon anledning att känna eftersom livet är bra. Ditt liv har ju behandlat dig väldigt bra i ett par år nu. Men det är ju just det som är psykisk ohälsa, du blir aldrig av med den. Den ligger där i bakgrunden och hugger dig när du minst anar det varesig det finns en anledning till det eller inte. 

Efter att ha gråtit konstant i ett dygn, blivit hemskickad från jobbet, funderat på om livet är värt att leva, ringt psyk med tårarna rinnandes för att få något utskrivet som får mig att sova så har jag nu varit hemma i några dagar från jobbet. Jag har haft fokus på sömnen, det är den som är viktigast just nu. Jag måste sova för att orka leva och jag kan inte ha panikångest hela nätterna för att jag ska kunna somna. 


Förstå mig rätt nu. Jag vet att livet är värt att leva, jag har en familj som förmodligen inte skulle klara sig utan mig, det är jag som är den här familjens planerare, organisatör och vandrande almanacka. Men det är just när ångesten är som värst som jag hinner tänka dom tankarna, så har det alltid varit. Sen så kommer dom där ögonblicken som när vi sitter i bilen tillsammans och en låt går igång som jag och Anders lyssnade mycket på när vi var nykära vår första sommar ihop (men nog fan är vi fortfarande nykära även om vardagen vissa dagar kommer emellan), och jag tittar i backspegeln, ser Anders i ögonen och han ler och tittar tillbaka på mig, och så tittar jag på Ebba som också sjunger med trots att det förmodligen är första gången hon hör den låten och hon ler stort och tittar på sin pappa. Och jag vet att jag aldrig frivilligt kommer lämna dom här människorna. 


Och så fortsätter dom vardagliga ögonblicken av perfektion när jag och Ebba är på Willys och handlar och hon är glad. Hon berättar om sin dag och hjälper mig att plocka varor. Hon är så duktig och lycklig att jag låter henne plocka vissa varor som vi inte ens behöver, bara för att fortsätta se henne le. Jag brukar inte göra så men just nu kunde jag inte låta bli. Hon berättar för mig hur vi ska gömma oss och skrämma pappa när han kommer hem från jobbet. Hon önskar pannkakor till middag imorgon. Hon är förväntansfull för att hon har blivit lovad glass idag och frågar mig om vi kan äta den ute på altanen. Hennes kläder är smutsiga efter dagen på förskolan, håret som jag aldrig får sätta upp i toffs sticker ut lite hur som helst under kepsen, hon ler och är helt jäkla perfekt. Hon vet inte om det men just där och då fyller hon hålen i min just nu trasiga själ med kärlek och lagar mig. Sakta men säkert lagar hon mig med sitt leende. För den här gången också, precis som hon har lagat mig även förut. 


Jag har inte gråtit på 2 dagar och jag tänker att jag ska till jobbet imorgon. Jag sover fortfarande sådär om nätterna men jag sover i alla fall. Det är bättre nu. 


Det som är osynligt för alla andra medan man själv kämpar för att inte gå under ibland



"Hej! Mitt namn är Hypotyreos och jag är en osynlig autoimmun sjukdom som angriper sköldkörteln. Jag har valt dig för livet! Andra omkring dig kan inte se eller höra mig, men DIN kropp kommer alltid att känna av mig. Jag kan angripa dig var och hur jag vill, jag kan ge dig våldsamma smärtor eller, om jag är på gott humör, bara ge dig värk överallt.

Kommer du ihåg när du och din energi sprang runt och hade det roligt? Jag tog energin från dig och gav dig utmattning istället. Försök att ha kul nu! Jag kan ta från dig god sömn och istället ge dig "hjärndimma" och svårigheter med koncentrationen. Jag kan göra så att det enda du vill är att sova, eller ta sömnen ifrån dig och ge dig sömnlöshet. Jag kan få dig att skaka, att frysa, att svettas. Jag kan få dig till att svälla upp i händer, fötter, ansikte och ögon. 

Ja, jag kan göra dig deprimerad och ängslig och även ge dig andra psykiska problem! Jag kan få ditt hår att ramla av, bli torrt och sprött, ge dig finnar och torr hy- det finns nämligen inga begränsningar för mig. Jag kan få dig att gå upp i vikt, oavsett vad, hur mycket eller hur lite du äter. Och hur mycket du än tränar ser jag till så att du behåller alla dina extrakilon. Jag är inte diskriminerande! 

Några av mina autoimmuna sjukdomsvänner är ofta med mig och ser till så att du får än mer att hantera. Om du har planerat något eller sett fram mot något, så kan jag ta det ifrån dig då du inte tog hänsyn till mig. Jag valde dig av olika orsaker; viruset du aldrig blev av med, olyckan du var med om, den psykiska stressen du var utsatt för under en lång period. Du kan även ha en familjehistoria med mig. Oavsett orsak: Jag har kommit för att stanna!!

Jag vet att du kommer att gå till läkare för att bli av med mig och det får mig att skratta högt! Prova du gärna det! Det kommer till att bli många läkarbesök hos olika läkare innan du kanske hittar en som kanske kan hjälpa dig effektivt. Du kommer att få fel medicinering; smärtlindrande medel, sömnpiller, energipiller, antidepressiva mediciner...

Det är så många andra sätt jag kan göra dig sjuk och miserabel på och listan är hur lång som helst: Högt kolesterol, problem med gallan, sus i öronen, högt blodtryck, lågt blodsocker, hjärtproblem- och allt kommer troligen från mig! Tand- och tandköttsproblem? Problem med magen? Blödningar? Jag sa ju att listan var lång, mycket längre än vad som jag nämner här och det får du lära dig att leva med!

De kommer att berätta för dig att om du bara lever sunt; Äter en bra kost, sover tillräckligt, tränar lagom och tänker positivt- så kan du bli av med mig. Av sjukvården kommer du att bli undersökt, stucken och inte bli tagen på allvar när du försöker förklara hur du mår p.g.a. mig- men ingen vill lyssna och tro på dig. De kommer kanske att vilja skicka dig till en psykiatriker istället, då dom misstänker att problemet sitter i ditt huvud.  
Du kommer att få höra från din familj, dina vänner och från ditt arbete- att det är bara att ta dig samman och sluta känna efter för mycket hur du mår. Allt detta medan du själv sakta går under, medan du förlorar din personlighet, din självkänsla och din identitet."

Att unna varandra saker

Jag och Anders är bra på att unna varandra att hitta på saker på egna håll. Vi har aldrig hindrat varandra från något och vi båda fixar och trixar med att ta ledigt från jobb eller sluta tidigare eller så för att vara med Ebba om den andra ska iväg på roligheter. 


Men... MEN! Den här veckan har Anders grejer 5 dagar! Och dom andra 2 dagarna jobbar han så det är inte så att han är ledig med oss då. Jag har tagit ledigt 2 nätter och imorgon kommer jag gå på ett nattpass utan att sova något innan - för att Anders skulle få komma iväg på roligheter. Och vad hände i torsdags då? Jo då kommer det fram att han ska på fotboll på måndag! Alltså pååååå riktigt. Vi unnar varandra saker på egen hand och eftersom Anders ofta har AW's med jobbet och kunder och så, så blir det oftast han som är iväg på kvällarna men 5 dagar på en vecka! Är det okej att bli sur då eller? 
Fine, det var aw - gå på den då. 
Oj svensexa också - ja men självklart ska han gå på sin väns svensexa! Men fotboll på det också?! Skärp dig för fan. Nu är jag inte ens glad för hans skull. Det är sällan jag tänker elaka tankar om honom men just nu tycker jag faktiskt att han är ett rövhål. Och det rövhålet får stanna hemma varenda kväll i 6 månader framöver! 


Eller?! Vad säger ni? 

Det finns en kvinna

Det finns en kvinna jag stöter på ibland. Vi bor i samma förort och har gemensamma bekanta vilket gör att vi brukar hälsa. Ibland byter vi några ord med varandra men inte mer än så. Jag känner inte henne, ändå vet jag så mycket om vad som pågått i hennes liv kanske till  och med bakom hennes rygg. Förmodligen bakom hennes rygg. 


Varje gång jag ser henne ute på gatan får jag lite ångest. Jag tänker på kvinnan som tidigare har varit min kollega och som då vitt och brett berättade vad hon och den här kvinnans man brukade göra bakom kvinnans rygg. Saker dom gjorde i garaget när kvinnan var hemma i lägenheten tillsammans med deras barn och väntade. Jag tänker på att den här mannen på arbetstid kom och plockade upp min kollega och hur dom begick tjänstefel båda två och att det var vad som slutligen gjorde så hon fick sparken. Jag tänker på detaljer om den här kvinnans sexliv med sin sambo som älskarinnan har berättat om. Och jag äcklas. 


Varje gång jag ser henne och ler mot henne så vill jag bara kräkas ur mig allt jag vet. Det var värre förut när vi båda gick till öppna förskolan och sågs där titt som tätt, det var tortyr att sitta i samma rum och vara trevlig och veta allt detta medans dom nu fått sitt andra barn tillsammans. 


Det är försent att berätta något nu, det vet jag. Jag hoppas att hon vet allt och att hon valt att förlåta honom för då är det inget som längre skett bakom hennes rygg. Då vet hon. Samtidigt så skulle jag vilja veta i en sådan situation. Jag skulle inte vilja gå till öppna förskolan, Ica eller lekparken och möta andra som visste att Anders var otrogen mot mig bakom min rygg. Eller i alla fall hade varit förut under flera år - utan att säga något till mig. Vilken äckelkänsla att man skulle gå runt och tro att man var lyckliga familjen medans allt bara är en stor lögn. Samtidigt så är det heller inget man skulle vilja få uppkört i ansiktet om man varit den som fått veta men valt att förlåta och gå vidare. 


Jag hoppas att hon vet och jag tänker på henne ibland även när jag inte möter henne ute och jag undrar om hon vet. Jag undrar om hon är lycklig. Och jag undrar om han fortfarande tar med andra till hans garage och har sex med dom innan han åker hem till sin familj och ljuger dom rätt och rått upp i ansiktet. 

När

...torktumlaren plötsligt stendör vid fel tidpunkt. När pengarna hellre läggs på roligheter under sommaren eller på alla små byggprojekt i nya huset. När vi inser att vi helt enkelt får leva utan torktumlare fram till hösten då annat behöver prioriteras nu, trots att det suger då man insett hur sjukt mycket en torktumlare underlättar i en barnfamilj när tvätthögen aldrig verkar minska. 


Och när svärisarna plötsligt kommer och berättar att vi får våra födelsedagspresenter lite tidigare (speciellt Anders som fyller i November) och att vi får pengar till en ny torktumlare så att vi kan köpa en ny nu på en gång. Den ni! Hallelujah på den känslan! Och stort tack till svärisarna. Man vet att man är vuxen när pengar till en torktumlare är det bästa man kunde fått... 🙄


Saker få vet om mig

  • Att jag utöver min bipolära diagnos även har flera andra diagnoser också. Bl.a posttraumatisk stressyndrom, pga övergrepp och misshandel i min barndom/tidiga tonår. Jag är dock sjukt duktig på att dölja mina diagnoser så det är ingen annan som märker av dom. 

  • Jag är utbildad undersköterska inom akutsjukvård men har även en 2 årig utbildning till specialistundersköterska inom psykiatri utöver det. 

  • Jag känner mig nu redo och vill gärna ha fler barn. Det är första gången sedan Ebbas förlossning som jag gör det pga hur hemsk förlossningen var. Nu längtar jag efter en graviditet. 

  • Jag är uppväxt med djur och har alltid haft djur fram tills för ca 6 år sedan. Nu vill jag aldrig ha djur igen (förutom eventuellt höns men Anders säger att då flyttar han haha). 

  • Jag tycker att män i åldern 50 år och uppåt är obehagliga och känner mig otrygg i äldre mäns närhet. Förutom vissa undantag såklart. 

  • På nätterna när jag arbetar så brukar jag lyssna på poddar, rita och titta på dokumentärer på svtplay. Ja utöver att arbeta då. 

  • Jag dricker inte kaffe och väldigt sällan te. Vid fika dricker jag allra helst vatten och detta blir svärfar galen på för han tycker att det är så fel att inte fika med kaffe eller te haha! 

  • Jag har 3 syskon och 9 syskonbarn. 

  • Jag är rädd för spöken. Alltså jätterädd. 

  • Jag avskyr att gå till lekparken. Det är bland det tråkigaste jag vet och typ det värsta med att vara förälder enligt mig. Är hellre vaken med sjukt barn en hel natt än att tillbringa ett par timmar i lekparken. På riktigt. 



Någon som är nyfiken på mig? Bara att ställa en fråga i kommentarerna i så fall :) 



Med risk för krig

Har ni fått den där broschyren om vad man ska göra vid krig och katastrofer? Vi har inte fått dom än men jag vet ju att dom är på väg och jag är rädd. Jag skrev för några dagar sedan om mina katastroftankar och krig är ett av dom. Jag har i flera år, ja egentligen sedan jag fick veta att jag skulle bli mamma, varit rädd för krig. För hur skyddar jag mitt barn från något sådant? Vad skulle vi göra om det utbröt krig? Familjer skulle splittras, vart skulle mina syskon ta vägen med deras familjer? Vart skulle Anders föräldrar och syster ta vägen? Hur skulle vi få tag i mat? Skulle vi kunna skydda Ebba? Tänk om vi skulle splittras? Vårt hem, vad skulle hända med det, skulle det plundras och förstöras? Det är ju våran frizon. Vart skulle vi ta vägen? Och våra vänner, kommer vi någonsin att träffa dom igen?
 
Jag är jätterädd. Verkligen jätterädd, för krig är en sak som jag inte kan påverka. Det är något jag inte kan skydda min familj emot. Jag kan inte ens tänka mig hur det är att inte kunna sova säkert. Att inte vara säker. Att inte veta att mitt barn är säkert.
 
Jag är inte religiös men jag skulle nog kunna bli det nu för jag mår dåligt på riktigt. Jag är rädd på riktigt. Det här är något jag inte kan kontrollera och för att vara ärliga, staten vet något som vi "vanliga dödliga" inte vet. Så har det ju alltid varit. Så kommer det alltid vara. Vi är invaggade i nån form av falsk säkerhet medans andra räddar vårt älskade Sverige från det ena med det andra.
 
Jag vet inte... Vad tror ni? Är ni rädda?
Jag vet i alla fall en sak, att när broschyren väl dimper ner i brevlådan så ska jag och Anders sätta oss ner och göra upp en plan. En krisplan. Eller i alla fall prata om en eventuell kris. Det här är ångest.

Älskade unge!

Jag tycker att jag bara upprepar samma sak om och om igen, hon har blivit så stoooor! Helt otroligt vad hon växer och utvecklas. Hon pratar så vi förstår allt, hon är otroligt klok... hon är fantastisk! Nu har hon blivit så stor att hon vuxit ifrån pottan så numera går hon endast på toaletten och klättrar upp med hjälp av en pall. Hon torkar sig sedan själv och tar hjälp av samma pall för att tvätta händerna efteråt - helt utan hjälp av oss! 

Hon är som en fisk i vattnet i poolen och simmar runt helt utan hjälp (självklart med armpuffar på!), nu är hon hemma sjuk och allt hon tjatar om är att få bada och när vi säger att hon får göra det när hon mår bättre så får vi till svar "jag är frisk nu". Haha hon har lärt sig. 

Hon väljer sina kläder själv och... ja hon är bara så stor och klok. Älskade älskade barn, vad jag är glad att just du kom till mig. Trots att jag sörjt missfall tidigare så kan jag från dagen jag träffade dig för första gången säga att jag inte hade velat ha någon annan. Du var menad för oss. 

(null)


Det där med ångest

Katastroftankar. Jag har dom ofta. Jag har nog levt med dom ständigt närvarande sedan min pappa dog. Då var det ju det värsta som kunde hända mig och efter det var jag väldigt rädd att något skulle hända min mamma eller mina syskon. Sedan kom mina syskonbarn och oron fortsatte där och sedan har det bara fortsatt. Det har blivit bättre, det har det, jag har lärt mig att avleda mig själv med annat och oftast går det bra men så kommer det tillfällen då det inte går. Som när vi skulle flytta och jag fick för mig att något skulle hända Ebba om hon inte var med mig så istället för att Anders föräldrar kom och hämtade henne hos oss när dom skulle vara barnvakter så satt jag och körde i 3 timmar för att jag inte vågade låta henne åka bil med dom den dagen, trots att hon åkt bil med dom så många gånger förr. 


Oftast gäller tankarna Ebba och Anders, det är ju min största rädsla att något händer dom och det är tufft att leva med dom tankarna. Ofta ringer jag Anders när han är på väg hem från jobbet "för att kolla hur det går" men sanningen är att jag fått för mig att han varit med om en bilolycka, ett terrorattentat eller ett rån på jobbet. Anders vet om det och han har lärt sig att ringa eller skicka ett sms om han blir sen så oftast går det bra men när tankarna sätter igång så är dom snabbt vid att polisen ringer på dörren för att berätta att han är död... precis som när pappa dog. Jag kommer aldrig glömma det, jag kommer aldrig glömma polisernas blickar, min brorsas tystnad eller mammas förtvivlan när jag kom ner för trappan efter att brorsan väckt mig. Jag är rädd att jag en dag ska ta min mammas plats och behöva ta emot en sådan nyhet. 


Igår var Anders på aw. Jättekul för honom och jag unnar verkligen honom alla roligheter han kan tänkas åka på. Samtidigt kommer tankarna när jag lägger mig på kvällen och ska sova. Jag ser slagsmål, rattfyllor, misshandel, bilolyckor och poliser som ringer på dörren. Oftast sover jag inget alls förrän han kommer hem, det går inte, jag ser blåljus och katastrofer så fort jag blundar och det går inte. Tårarna rinner och paniken är nära trots att jag vet att han är iväg och har roligt. Jag hör i princip aldrig av mig, jag vill inte störa honom med mina tankar för jag vet, jag vet ju att det bara är min ångest och mina rädslor som talar. Men ibland är det svårt, ibland skickar jag iväg ett sms. Det har hänt att jag ringt också och det är nästan värre för svarar han inte så blir paniken ännu större. Det blir ännu värre. Men han förstår, han vet att han behöver svara om jag skickar ett sms på kvällen eller natten och skriver godnatt eller frågar om dom har kul. 


Men det är helt värdelöst. Och så tänker jag på "tankens kraft", ni vet att det man tänker blir till verklighet? Och det skrämmer mig ännu mer för tänk om jag gör alla katastrofer verkliga? Tänk om mina tankar orsakade min mammas död? För det var ju min största rädsla då, att förlora min mamma. Hon stod ju för många av mina katastroftankar då. Och nu har jag en dotter, en som är viktigare än allt annat jag någonsin haft. Gissa om ångesten är värre nu när jag har så mycket mer att förlora. När jag kan förlora sådant som jag inte skulle kunna leva utan. 


Det är hemskt och jag önskar att jag slapp leva med dom här tankarna men någonstans inser jag nog att det här är jag. Ångesten är en del av mig. Rädslan är en del av mig. Och det är tufft, ibland är det jättetufft. 

Speciellt när man har så mycket att förlora. 

Oldies

Vi har varit i Finland i helgen. Min kusin gifte sig så jag och Anders var där. Ebba fick tillbringa helgen hemma hos sin moster. Vi åkte fredag kväll och kom hem måndag morgon och det var en lugn helg - inte speciellt mycket alkohol (på bröllopet dracks det ju en del men ingen fylla liksom) och vi har sovit hyfsat bra med timmar trots att det blivit lite mindre än vanligt såklart. Men vi är sååå trötta! Helt jäkla slutkörda har både jag och Anders varit sedan vi kom hem. Ebba har i och för sig också varit rätt slutkörd efter att ha hängt med kusinerna hela helgen... 

Men när vart vi såhär gamla? En kväll av festande och så är vi förstörda i flera dagar efteråt. Herregud alltså... jag fick lite ångest över dom fester vi har planerade i sommar om det ska bli såhär efter varje gång haha. 

(null)


Om

Min profilbild

RSS 2.0