Då för 4 år sedan

Jag var nyopererad och helt väck. Jag hade ont, jag mådde illa och var hög på smärtstillande. Vi gick upp för trappan i porten hos mig. Anders hade länge tjatat om att vi skulle bli tillsammans och jag hade inte alls velat, jag var inte intresserad av något förhållande, jag tyckte att vi kunde fortsätta träffas utan att sätta nån etikett på oss men det ville Anders (såklart, jag är ju underbar! Haha). Men där i trappan så fick jag ur mig "ville du bli tillsammans eller?" Och när Anders svarade "va? Ja det vill jag" så sa jag enkelt att då är vi väl tillsammans då, sen gick jag in och la mig i sängen. Sjukt oromantiskt. 2 dagar senare fick jag träffa svärisarna också för första gången. 

Det var 4 år sedan. Bara fyra år. Hur galet är inte det?! Anders är alltså fortfarande inte mitt längsta förhållande och ändå står vi där vi står idag. Vi bor i vårt andra gemensamma hus, vi har en fantastisk dotter ihop och vi är gifta. Jäklar vad vi har gått fort fram känner jag när jag tänker efter. Men ändå känns det så jäkla rätt. Så bra. Så tryggt. Så enkelt. Det känns som att det alltid varit vi och jag minns knappt livet innan honom. Det har bara varit så självklart att det är han. 

Fyra år, inte mer än så. Allt har gått galet fort men allt känns galet rätt också. Här står vi nu, kära och fortfarande sams genom småbarnsåren. 


(null)

Det var berättelsen om den 16 maj 2014. 


Att vara tjock

Jag och Anders hamnade i ett samtal om det här med att vara tjock. Jag är tjock. Jag är tjock och jag tycker att det är skitjobbigt, dels för att jag vet vad vissa människor tänker om tjockisar och dels för att jag inte tycker att jag förtjänar detta. För det är jobbigt att vara tjock. Skitjobbigt. Det är tungt, det är osmidigt, svårt att hitta kläder, svettigt och gör ont. 


När jag var gravid med dottern så kapsejsade min sköldkörtel. Det tog 1 år av tjat innan jag ens fick en läkare att gå med på att ta enkla blodprover på mig och när dom togs så visade det sig att jag hade underfunktion i sköldkörteln. Det gjorde mig så trött att jag sov bort alla mina lediga dagar. Och det gjorde mig tjock utan möjlighet att gå ner i vikt. Jag har provat alla möjliga sätt att gå ner i vikt, jag har provat olika dieter, jag har provat sunt förnuft, jag har fått nog och svullat i mat, jag har tränat stenhårt, jag har promenerat och tränat litegrann och jag har inte tränat alls. Jag har provat allt och oavsett vad jag än gör så pekar vågen uppåt. Jag har fetma och det är skitjobbigt. Jag skäms. 


Vi kom in på det här med mat. Jag äter bra. Det är vanlig husmanskost liksom. Ibland blir det en pizza men det är sällan. Ibland blir det några bitar choklad men oftast blir det grönsaker med dipp. Jag dricker läsk ungefär 1 gång i månaden skulle jag tro och då är det 1 glas när jag är ute och äter, aldrig en hel flaska. Hemma har vi aldrig läsk, hemma dricker jag enbart vatten. När jag vill lyxa till det köper jag vatten med smak. Det enda egentligen onyttiga jag äter det är yoghurt och Musli till frukost och det var det vi kom in på. Standardkommentaren blir då "men yoghurt är onyttigt. Ät gröt istället. Eller kvarg eller keso typ". Alltid äckliga alternativ också. Och varför är det så? Varför är det så att tjockisar ska förpassas in i att bara äta grönsaker och keso. Äter du yoghurt till frukost så får du skylla dig själv för att du är fet. Det spelar ingen roll vad du äter eller inte äter annars, det spelar ingen roll hur mycket du rör på dig eller tränar - är du tjock så är du förpassad till att enbart äta smalmat. Hade jag varit smal hade ingen reagerat på att jag brukar äta yoghurt ibland. 


Det här tjockisfacket jag ofrivilligt hamnat i gör mig så jäkla ledsen. Det här facket där även om folk inte säger något om jag en dag äter onyttigt eller om jag hungrigt lassar på en till stor portion, så ser jag blickarna. Jag ser vad folk tänker. Facket där jag automatiskt ses som någon som inte tar hand om sig själv eller någon som bara sitter på soffan och äter chips. Om ni bara visste hur många gånger jag fått förklara för läkare hur mina matvanor är och hur mycket jag rör på mig och jag ser ju på dom att dom inte tror mig. 


Det här tjockisfacket som man placerar folk i är så orättvist. Det är elakt. Jag skäms över min kropp pga att det är vad samhället säger åt mig att göra. Det är redan tufft som det är att vara tjock. Helt plötligt får jag handskas med att inte orka lika mycket som förut, plötsligt så lackar svetten för minsta lilla, knäna gör ont på mornarna och låren fylls av röda värmeutslag som kliar. På det ska jag leva med dömande miner för att jag äter yoghurt och inte keso till frukost också. Vi tjockisar ska inte njuta av livet alls. Vi ska bara ha fokus på att bli smala, vi ska bara träna och äta sallad hela tiden. Och råkar någon se en tjockis äta en bulle, då kan ni vara säkra på att den tjockisen baaara äter bullar hela dagarna långa. Eller? 


Kanske är det så att det finns tjockisar som faktiskt lever nyttigare och bättre än vad många smala människor gör. Kanske finns det tjockisar som är just tjockisar högst ofrivilligt och faktiskt inte har någon lust med kommentarer om hur tjock man är eller vilken diet som är bra om man vill gå ner i vikt (för man vet att det inte funkar i alla fall). Kanske finns det fler tjockisar som jag som kämpar som as för att lära sig att tycka om sin kropp för att man börjar inse att det nog är såhär man kommer att se ut om man inte går vägen via en kirurg. Och det finns tjockisar som inte vill operera sig, som bara vill att alla steg på stegräknaren och alla pass på gymmet ska börja visa sig även på kroppen. Och så finns det tjockisar som idag lever i en tjockiskropp men lever mycket nyttigare än vad dom gjorde när dom levde i en mycket mindre, smalare och smidigare smaliskropp. 

Eller så säger samhället att tjockisar är ohälsosamma, en börda och får skylla sig själva. 

Tragiskt

Snubblar över en tråd i en Facebookgrupp full av kvinnor. Det är en kvinna som skriver något i stil med att hon pratat med två killar som säger att killar föredrar naturliga tjejer och hon ifrågasätter därför i inlägget varför tjejer lägger massa pengar på naglar, fransar, läppar och annat när killarna ändå vill ha det naturligt. 

En tragisk tråd enligt mig. Här är det alltså en ung kvinna som ifrågasätter andra kvinnors utseendeval utifrån vad hon har hört att män vill ha. Män. När blev deras åsikter viktiga i kvinnors utseende? Jag blev glad över hur många av kommentarerna kom från tjejer som skrev att dom skiter i vad män tycker - dom gör det dom tycker är fint med sitt utseende. Men ändå, alla tjejer som inte tänker så då? För uppenbarligen finns det ju dom som anser att dom ska fixa sig på det sätt som behagar mannen. 

Jag har opererat brösten och Anders var emot den operationen. Men jag var tydlig med att han kan hålla sina åsikter för sig själv, jag gjorde detta för mig och enbart mig! 
Jag fixar fransar för att slippa sminka mig och naglar för att slippa måla dom så ofta hemma själv. JAG känner mig vacker och kvinnlig i fina naglar! Jag har lite fillers i läpparna för MIN skull. Anders var emot det också och jag är inte ute efter att behaga någon annan man än honom heller men jag ville prova då min överläpp är så mycket mindre än underläppen men jag valde att göra det naturligt då jag inte tycker att jätteläppar är speciellt fint. Även ögonbrynen är fixade - just för att slippa sminka mig för det ger mig lite guldkant på vardagen att känna mig hyfsat fräsch fast jag är osminkad. 

När vi är helt klara med barn så kommer jag fixa brösten igen. Det är fan min rättighet! Det är min rättighet som människa och kvinna att göra vad fasen jag vill med mitt utseende. Det är min rättighet att få känna mig snygg! Att få se ut och klä mig som JAG vill och mår bra av. Och så kommer det folk och dömer mig utifrån vad män "vill ha"! Jag skiter väl i det! Jag vill självklart att min man ska tycka att jag är snygg men jag skulle aldrig varken göra ett ingrepp för hans skull eller låta bli att göra något jag verkligen ville för hans skull. Det är ju min kropp och min frihet att göra vad jag vill eller inte vill med den. 

Om jag har någon läsare som vill förändra sitt utseende för någon annans skull - gör det inte. Lär dig älska dig själv för det är du och enbart du som ska leva med dig själv dag ut och dag in i resten av ditt liv. Ingen man - vare sig det är någon du redan har i ditt liv eller någon du önskar att träffa ska få förändra dig. Det är så man tappar bort sig själv. 

(null)


Går allt åt helvete?

Okej, så det här med nya jobbet... Om jag säger högt att jag trivs, om jag vågar få upp min självkänsla och inte förvänta mig svek av chefer och kollegor igen. Om jag vågar lita på att mina kollegor menar dom snälla orden dom säger och inte förväntar mig skitsnack bakom min rygg. Om jag erkänner högt att detta känns bra. Om jag skriver att jag trivs. Att jag har kul. Att jag gillar människorna här. Att jag är glad på jobbet.
 
Om jag säger att jag nu har bestämt precis vad jag vill bli när jag blir stor.
Går allt åt helvete då?

6 anledningar

6 anledningar att älska min man.
 
1. När min mage kaosar ur totalt och jag kaskadkräks rakt ut på golvet så ställer han sig och städar utan att jag ens behöver be honom. Och helt ärligt, jag hade inte gjort det för honom. Jag hade lämnat rummet och aldrig mer gått in där. Jag hade eventuellt tagit ut skilsmässa samtidigt.
 
2. Han har gett mig allt jag någonsin drömt om.
 
3. Han sköter disken. Jämt.
 
4. Han är en fantastisk pappa. Han och Ebba har börjat gå till simhallen tillsammans och är där typ 1 gång i veckan och jag älskar det! Det är deras grej liksom, jag följer aldrig med. Han är så engagerad i henne på alla sätt och vis. Jag valde helt rätt pappa åt mitt barn ♥
 
5. När min mamma dog och jag sjönk i sorgen så visste han precis vad han skulle göra för att underlätta för mig. Han ställde inga krav, han förväntade sig ingenting av mig och han drog ett stort lass i att hjälpa till att tömma mammas lägenhet m.m. Han skötte saker jag aldrig skulle ha förväntat mig av honom men han gjorde det för att underlätta för mig och mina syskon. Jag ska aldrig glömma hur han ställde upp för mig. Självklart skulle han göra det - vi var ju tillsammans och skulle ha barn ihop, men han ställde upp extra mycket, han var min luft och mina ben ett tag när jag inte orkade själv. Och jag tror inte att många andra skulle göra det han gjorde för oss.
 
6. När Ebba säger att hon vill att jag och Anders ska komma och hämta henne tillsammans från förskolan, att hon blir glad då, så gör han sitt yttersta för att faktiskt komma och överraska med att hämta henne ibland. Och som hon blir lycklig! (I vanliga fall hämtar jag i princip jämt då Anders i normala fall kommer hem runt 18 tiden.)
 
 
 

Det där med svartsjuka

Nu ska ni få höra skvaller, haha! Mitt ex hörde av sig och vill ses. Och nej, inte som kompisar. Tilläggas bör att jag är rätt så säker på att han fortfarande är tillsammans med kvinnan som han idag har barn med... Det vore inte första gången han hör av sig till mig samtidigt som han har flickvän. 
Jag har två tankar kring det. 
1. Är det jag som är sjukt fantastisk och svår att komma över? 
2. Var han ett otroget svin även mot mig bakom min rygg? 


Men det var inte honom jag egentligen skulle skriva om. Det jag skulle komma till var Anders och svartsjuka. Skulle nått av Anders ex höra av sig på det sättet så skulle jag nog bli väldigt svartsjuk trots att jag i vanliga fall sällan blir svartsjuk (kom igen, jag släpade med Anders till strippklubb och satt bredvid och skrattade när han fick sitt livs första och enda lapdance och såg livrädd ut haha). Men ändå, ett ex som ville ses och ligga med honom skulle nog påverka mig, det tror jag. Han är ju min liksom. 


Anders däremot - han brydde sig inte alls. Jag läste ju upp vad exet skrivit och Anders ryckte bara på axlarna. När jag frågade om det inte ens finns ett uns av svartsjuka så sa han "nej jag litar ju på dig så det finns ju inget hot". Och visst det kan jag köpa men KOM IGEN!! Enligt mig är liiiite svartsjuka i ett förhållande sunt. Det visar på att man är rädd att förlora sin partner - och det kan man ju vara trots att man litar fullt ut på sin partner. Eller? Jag tycker att det är jättekonstigt att Anders inte reagerade alls. 

Vad säger ni? Ska man vara lite svartsjuk? Eller ska man vara totalt icke-svartsjuk som Anders? Det är svårt att tro att han var jättesvartsjuk i början av vårat förhållande och att vi bråkade mycket om det haha. 

(null)


Sån där speciell kärlek

Ebba har 9 kusiner. Det är rätt många va? Jag kan inte riktigt svara på den frågan själv för jag själv har ca 50 kusiner men jag har förstått att 9 stycken är rätt många ändå va? 


I alla fall... Ebba träffar min systers 3 döttrar oftast. Dom är ofta hos oss och syrran är även barnvakt titt som tätt så Ebba känner sig hemma hos dom både dag och natt och har gjort sen start. Mina systerdöttrar är 12-16 år, alltså tonåringar. Man kan ju tänka sig att dom bara skulle intressera sig för smink och killar och hur man bäst smyger ut mitt i natten så mamma och pappa inte märker - men nej! Dom är så skötsamma och så fantastiska. Jag tänkte skriva om kärleken mellan dom och Ebba. Dom avgudar varandra. Systerdöttrarna tjafsar sinsemellan om vem som ska få göra vad med Ebba och Ebba ääääälskar att umgås med sina kusiner! Kärleken mellan dom är så otrolig att se. Precis som jag och mina syskonbarn varit nästan som syskon eftersom vi är så nära i ålder så är nu Ebba och dom nästan som syskon i perioder när dom ibland ses dagligen i en hel vecka. Dom leker, tjafsar, myser, tröstar, passar, kramar, busar, skrattar och allt det där andra fantastiska tillsammans. 


Jag älskar att umgås med mina syskonbarn. Ebba älskar att umgås med sina kusiner. Och jag älskar att se kärleken dom emellan. Tänk att ett gäng tonåringar kan engagera sig och vilja umgås så mycket med en liten "skitunge". Jag hoppas verkligen att det fortsätter så genom hela deras liv. Det är ju precis som när jag var tonåring, jag älskade ju att umgås med dom och var ofta och gärna barnvakt och det är kul att det gått vidare. Det är hjärtevärmande när kärleken är så tydlig. Och kanske, kanske går det vidare så att när Ebba är tonåring så kanske det är hon som leker och älskar deras barn. Vem vet...

(null)


Dåliga föräldrar? Eller?

Jag var på föräldramöte på förskolan. Vi pusslar lite för att det ska funka så Anders får komma hem tidigare från jobbet och så för att en av oss ska kunna gå iväg på föräldramötena men det är en självklarhet för oss, är det inte kris och katastrof så kommer vi. Det är ju stället där vår dotter tillbringar flera timmar i veckan, klart vi engagerar oss och går dom få gånger dom ordnar möten. 


Och som vanligt när jag satt där så förundrandes jag över hur få föräldrar som pallrat sig dit. Det går för tillfället 31 barn på Ebbas avdelning (till hösten ska dom bara vara 16 barn!! Jag är sååå glad!!), man kan ju tänka sig att vissa föräldrar är helt ensamstående och kanske har svårt att fixa barnvakt, nån kanske ligger hemma sjuk i magsjuka med hela familjen, någon kommer verkligen inte ifrån jobbet. 31 barn på en avdelning borde enligt mig innebära i alla fall 25 föräldrar på ett föräldramöte. Eller? Då har man räknat bort dom som verkligen inte kan just den dagen. Gissa hur många vi var? Har du gissat nu?


5. Vi var 5 föräldrar på plats. Hur galet är inte det? Nu förstår jag vad min egen mamma menade när jag var yngre och hon klagade på att det alltid bara var samma skara föräldrar som dök upp på föräldramötena. 5 av 31! Det är pinsamt! Pinsamt hur föräldrar kan vara så jäkla ointresserade av en verksamhet där deras barn tillbringar så mycket tid. Pinsamt och respektlöst. Respektlöst mot personalen som står där en tisdagkväll när dom hellre skulle vilja vara hemma med sina familjer, men ändå står dom där för att berätta och visa verksamheten och deras arbete för oss föräldrar. Vi som borde vara så jäkla intresserade av hur dom arbetar och varför. Och så dyker 5 föräldrar upp. Jag blir fan arg! Vad är viktigare än ditt barn och vad som pågår i ditt barns liv? 


En av punkterna var som vanligt vikten av att klä sitt barn rätt för årstiden. Kan säga så pass att dom tittade på oss föräldrar som var på plats och sa att dom kan hoppa över den punkten för det är inget problem för någon av oss. Jag är inte ens förvånad. 
Innan Ebba började på förskolan och jag tvingas tillbringa en del tid på förskolan och se andra barn så hade jag aldrig förstått varför en punkt på ett föräldramöte ska vara att tala om för föräldrar hur man ska klä sitt barn. Sånt vet man väl? Man känner väl när man går ut vilken typ av kläder som är lämpligt. Men nej, vissa människor gör inte det. Det finns fortfarande barn på förskolan som går i vinteroverall och vinterskor på sig! Detta medans andra barn springer i solen med keps och en tunn vårjacka. Man ser hur personalen försökt underlätta för det stackars barnet i vinterkläder genom att strunta i mössa och ha overallen öppen, men kom igen. Vad är det för fel på föräldrarna?! 


I helgen var vi på tivoli. En varm, men lite blåsig vårdag. Jag såg en annan familj där pappan gick i kortärmat och mamman gick i öppna ballerinaskor och kofta på sig. Sådär som man gör när det är varmt ute. Deras son hade tjock vinteroverall och vinterskor på sig. Hur är det rimligt? Vad är det för fel när man själv går i kortärmat för att det är så varmt men inte går i samma tankar kring sitt barn?


Jag tycker att detta är dåliga föräldrar. Helt ärligt så tycker jag det. Om du är så ointresserad av hur ditt barn har det på förskolan och vad dom gör att du aldrig bryr dig om att dyka upp på ett föräldramöte så är du en dålig förälder. Det är pinsamt! 
Om du fullständigt skiter i och låter ditt barn gå olämpligt klädd och må dåligt så är du en dålig förälder! Kanske handlar det om ekonomi för vissa. Jag förstår att alla inte har råd med olika sorters overaller för olika väder och hej och hå MEN då finns det alternativ. Köp begagnat, be om att få ärva av andra, kör hellre lager på lager då med "vanliga" kläder om du tycker att det är lite för kyligt för bara tröja och byxor ute, ta då på 2 tröjor istället när barnet ska ut! Förstår ni vad jag menar? 


Det finns så mycket dåliga föräldrar där ute. Det finns så många sätt att göra ett dåligt jobb som förälder också i och för sig. Och jag sitter inte här och påstår att jag är perfekt nu, för jag har mina brister som förälder jag också, dock handlar ingen av dom bristerna om att jag försummar mitt barn. Det måste ju finnas gränser. Folk som verkar bry sig såhär otroligt lite om sina barn och hur deras dagar är, hur är dom då hemma? Hur är dom bakom hemmets stängda dörrar? 


Pinsamt hörni. Skaffar man barn så ingår vissa saker. Man måste vara med på att ge sig in i hela karusellen med regelbundna måltider, blöjbyten, bråk, föräldramöten, utvecklingssamtal, vab, snor m.m och är man inte beredd på allt det där. Är man inte beredd att engagera sig tillräckligt för att gå på 1-2 föräldramöten per år - då kanske du inte ska skaffa barn. Fan vissa verkar tro att det bara är att skaffa barn, ta på dom fina kläder, sätta en rosett i håret och ta en massa bilder till instagram och alla följare där och där stannar föräldraskapets plikter. Tänk om. Gå på föräldramötena, ge ditt barn ordentlig mat och ordentliga kläder, överös ditt barn med kärlek och uppmärksamhet och sen, sen kan du sätta rosetter i håret och lägga in fina bilder på instagram. 

Tim

Såg dokumentären om Avicii och har bara ont i hjärtat nu. Han dolde inte sin psykiska eller fysiska ohälsa, han pratade vitt och brett om hur han mådde både med folk runt om honom och med kameran. Ändå försökte folk i hans närhet få honom att fortsätta turnera när allt han ville var att sluta. Tänk att pengar blir så viktigt att folk slutar se människan utan ser bara pengarna den människan kan tjäna åt en själv. 

Pressa inte någon som mår dåligt, speciellt inte av egoistiska skäl. Speciellt inte av ekonomiska skäl. Speciellt inte när det redan finns så mycket pengar att det räcker och blir över. När en person berättar för dig att den mår dåligt - lyssna då. Finns där. 

Jag vet inte vad som hände på det där hotellrummet men efter att jag sett dokumentären är jag övertygad om att det hade kunnat förhindras. Och det gör det bara ännu mer tragiskt. 

Flytta?

Sedan det blev vårväder och solen faktiskt tittade fram så har jag upptäckt att det kryllar av spindlar på våran altan. Sjukt jobbigt för någon som har fobi! Och härom dagen så tar jag tag och lyfter ett tvättberg nere i källaren och i mörkret ser jag bara något som springer iväg så jag kastar iväg tvätten och allt. Efter en stund ser jag att det är en jättespindel. Alltså jätte! Jag skämtar inte ens när jag säger att den nästan var i samma storlek som en snusdosa! Jag höll på att tuppa av men lyckades springa förbi den och upp och hämta ett glas. Jag la sedan glaset över den och så hade Anders något att ta hand om när han kom hem. 

Men tanken på den där jättespindeln har inte släppt... jag tänker alldeles för mycket på den och "finns det en så finns det flera" så jag är nu rädd för att gå ner i källaren vilket är sjukt opraktiskt när det är där tvättstugan är och tvätten är min uppgift. Så jag funderar på att sälja huset och flytta. Gärna nånstans där det inte finns spindlar alls faktiskt. 

Så gissa min lycka när jag råkade trilla över ett blogginlägg om spindlar där det står att det finns såna där grejer som man pluggar in i vägguttaget som håller spindlarna borta. Svindyra var dom men jag kommer minsann åka till affären direkt efter jobbet imorgon bitti och köpa på mig ett par till varje våning! Kräks på dom där äcklena. Håll tummarna för att spindelgrejerna hjälper, annars ser ni snart vårt hus ute till salu. Och håll tummarna för att Anders inte kollar kontoutdraget efter att jag varit och köpt dom där grejerna, kan hända att jag ligger risigt till då. 

Gifta vid första ögonkastet

Har ni sett det programmet? Jag tycker att det är sååå bra! Har följt varje säsong men denna hade jag helt glömt bort så har plöjt alla 7 avsnitt som låg ute inatt. Haha, helt sjukt ju, 7 avsnitt på en och samma natt! 


Längtar till söndag när dom sista avsnitten släpps! Det finns 1 par som jag verkligen tror på, även långt efter programmets slut. Men något som fascinerat mig varenda säsong är att det alltså är folk som söker dit och dom vet då att dom ska gifta sig och sedan bo ihop med en främling. Sen så låser det sig för dom och dom kan inte ha någon kroppskontakt och inte släppa den andra inpå livet. Det är så elakt mot den andra som sökt dit för att hitta kärleken men aldrig ens får en chans! Alltså söker man till ett sådant program så måste man ju räkna med att behöva pussa, krama och hålla hand med någon man inte är kär i. Hur ska man annars bli kär? 
Det par som det faktiskt finns en riktig chans för i denna säsong har ju gjort just det, dom har tagit på varandra från start. Dom har varit tydliga med att dom inte varit kära i varandra men dom har pussats, haft sex och visat varandra ömhet genom hela tiden ändå. Och vad händer? Jo dom verkar ju ha haft det skitbra ihop. Dom verkar ju jättekära och jag blir väldigt förvånad om dom inte väljer att fortsätta vara gifta i söndagens avsnitt. 


Sånt slöseri med andras tid att söka till ett sånt program utan att sedan gå in i det helhjärtat. Jag tycker uppriktigt synd om partnern som inte får nån chans. 


Aja, sjukt kul på måndag när jag jobbar nästa gång, då plöjer jag dom två sista avsnitten haha! Vi har jättelugnt på jobbet just nu, vi väntar in fler hyresgäster som ska flytta in och sedan blir det nog mer att göra på nätterna men än så länge har det varit noll action, därav allt tv-tittande. 

Poddar

Hallå! Har ni upptäckt poddar? Jag är rätt efter och har precis börjat lyssna på poddar, det är ju skitkul! Nu har inte jag kommit så långt i mitt lyssnande men tänkte ändå göra en liten lista och kanske tipsa någon av er samtidigt. Vad tror ni?
 
Den första podden du lyssnade på?
- Alla våra ligg. Har dock tröttnat nu, avsnitten är alldeles för korta så det känns som att man byter avsnitt mer än lyssnar på själva podden. Med reklam i också så blir det inte så mycket intressant sex-snack kvar, tyvärr.
 
Vilken podd lyssnar du på just nu?
- Just nu är det relationspodden med Bingo och Katrin som går. Jag har nyligen börjat lyssna och börjat om från början så jag är fortfarande på dom allra första avsnitten från när dom fortfarande var tillsammans. Alltså... Jag skulle väl inte skicka in någon fråga själv då jag tycker att det är sällan dom har vettiga svar på frågorna (men dom nyare avsnitten kanske är bättre?) men dom kan ju vara sjukt roliga att lyssna på! Nackdelen med poddar är väl att jag går runt ensam och brister ut i asgarv ibland, ser nog rätt sjukt ut ute bland folk.
 
Favoritpodden?
- Livet på läktaren. Lätt! Lyssnade snabbt igenom alla avsnitt från start och längtar nu till varje Söndag när dom släpper nya avsnitt.
 
Poddar du lyssnat på?
- Alla våra ligg.
- Livet på läktaren.
- En mörk historia. Mina favoritavsnitt var dom om Arbogakvinnan! (Hur läskigt att samtidigt som jag skrev detta började ett program om just arbogakvinnan på tvn?!)
- Relationspodden. Det kanske inte är relevant att ge vanliga svenssons tips som "skaffa 3 barnflickor, städhjälp, boka tvättbil som hämtar eran tvätt och res bort tillsammans en gång i månaden" typ som råd, MEN man skrattar som sagt en del och det väger upp dom ibland korkade svaren.
 
Hur ofta lyssnar du på poddar?
- Så fort jag får chansen! I bilen, på promenaden, i tvättstugan, när jag sminkar mig...
 
 
Har NI några poddtips till en oskuld som mig som inte har hunnit lyssna på så många än? Vet att jag lyssnat på ett avsnitt av nån podd med 2 män som jag tyckte var bra men minns fasen inte vad den heter så har inte hört nått mer av dom. 2 komiker har jag för mig att det var...

Work work

Sååå jag ska börja jobba på ett nytt ställe! Jag vet inte om jag har skrivit det innan men jag kommer inte gå tillbaka till min gamla arbetsplats. Igår var jag och träffade mina nya kollegor för första gången och jag har faktiskt inte ens vetat om vad det är jag ska jobba med innan igår.  Chefen har haft massor att göra och jag har inte velat tänka på jobb sedan sveket från mitt senaste jobb så vi har inte haft speciellt mycket kontakt. 

Igår fick jag dock en liten chock för det var inte alls vad jag  trodde att jag skulle jobba med - Jag ska få jobba inom psyk! Jag blev sååå glad för psyk och/eller missbruksvård är ju vad jag vill göra och är utbildad inom så det hade chefen tagit hänsyn till och därför flyttat mig dit. Jag börjar mitt första pass ikväll faktiskt och jobbar hela helgen. Jag hoppas verkligen att det blir bra det här. Ska bli sjukt kul att få lära sig mer om en ny målgrupp och jag känner mig peppad även om jag förstått att det nästan är jag som nattpersonal som förmodligen kommer få ta mest då psyk handlar mycket om ångest och dåligt mående nattetid.


Håll tummarna för mig nu! Jag behöver att detta blir bra. Och det är så otroligt skönt att chefen faktiskt flyttade mig utefter min kompetens men att jag ändå får fortsätta jobba nätter. 

Best secret

Jag har ett nytt beroende som heter Best secret. En shoppingsida som säljer märkeskläder, skor, heminredning, assecoarer m.m med väääldigt bra rabatter! Jag äger inga märkeskläder sedan innan för jag bryr mig liksom inte om märken. MEN NU! Nu ni, jag handlar märkeskläder till H&M priser och ibland även billigare än så. Hur bra?! Eller ja, inte jättebra för jag shoppar plötsligt massor 🙄 Haha! 

Best secret alltså, dom har allt till damer, herrar och barn! Men man måste få en inbjudan av någon för att få bli medlem så jag tänkte kolla med er om någon av er vill ha en inbjudan? ☺️ Skriv en kommentar med din mail så skickar jag en inbjudan! Jag kommer självklart inte publicera din mail bland kommentarerna. 

(null)


Sovrummet

Trots att jag känt mig döende i helgen så har vi fått upp tavlor och lister i sovrummet så nu är det klart! 👏🏻 Blev så mysigt! Gardinerna mörkade av sovrummet ganska mycket dock men det behövs nog nu inför sommaren för att jag ska kunna somna på morgonen när jag kommer hem från jobbet, vi har mörkläggningsgardiner i fönstrena men dom är ändå inte helt 100. Jag blev så taggad på dom här "smårenoveringarna" som inte kostar så mycket. Vi har köket och ett av badrummen  som är dyra så dom får vänta i ett par år men som sovrummet nu - för 2000 kr så har vi ett helt nytt rum! Wow! Nästa projekt blir trappan upp till övervåningen och jag planerar för fullt 😉 Det kommer nog dock ta lite tid då jag börjar jobba på fredag igen. 

Slänger in ett par före bilder först på världens tråkigaste sovrum! 

(null)

(null)


Och här kommer efter! 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Alltså hur mysigt?! ☺️
Kuddfodralen är bröllopspresenter. På en stor bänkskiva som vi har ovanför klädskåp i sovrummet så har jag lagt decorplast. Innan var den vit och fläckig. Det är första gången jag använt decorplast men definitivt inte sista, så snyggt, billigt och enkelt! 
Och det syns inte på just dom här bilderna men under sängen har vi köpt 2 stora mattor och lagt till en skitstor matta. Blev sån skillnad och skönt att sätta fötterna på när man vaknar. 


Om

Min profilbild

RSS 2.0