Dag 14 (?) med lio

Jag har semester och är dålig på att räkna så vi säger dag 14, okej? Från och med imorgon sa läkaren att jag ska byta till NDT om jag inte känner en markant skillnad. Och skillnad kände jag ju fram till och med dag 9, sen backade allt. Jag är tröttare än tröttast, kommer knappt upp på mornarna nu och tänker mest på sömn dagtid. Utslagen på bröstet och halsen är tillbaka och utslagen på handen blev värre... Kanske beror på att jag än så länge äter en så låg dos? Eller så funkar inte lio på mig? Jag vet inte och jag har ett par veckor kvar innan min telefontid med läkare. Så jag kan inte fråga heller just nu. Det lutar nog åt NDT och så får jag se om dom hjälper och vad läkaren säger om resultaten med lio när vi pratar nästa gång. 

Har dock fortfarande inte känt av några biverkningar av lio trots att jag vissa dagar tagit en liiite högre dos efter att symtomen kom tillbaka för att se om dom skulle lätta, men det gör dom inte. 

Det där med vård för kvinnor och män

Det är ju bevisat att män får bättre och snabbare vård än kvinnor. Och borde man i detta samhälle egentligen bli förvånad ens?

Ändå blir jag uppriktigt förvånad när jag får beviset rakt i nyllet på mig. 
Jag har gått hos läkare sedan början av 2016 och fick då höra att det är inget fel på mig, jag har fött barn och då får man vara beredd på att kroppen förändras och man inte mår bra, därför togs det inte ens prover på mig. Sedan dess har jag tjatat mig till prover, tjatat mig till medicin när proverna visat på sjukdom. Jag har tjatat om högre dos men fått nej på nej på nej. Jag har gråtit, jag har bett om hjälp, jag har varit arg och förtvivlad. Jag har bytt läkare 10-15 gånger, ingen har lyssnat, alltså verkligen lyssnat på mig. Ingen. 
Men så har jag också en sjukdom som drabbar mest kvinnor, 1 av 10 kvinnor rättare sagt. Alltså räknas detta som en kvinnosjukdom, även om det drabbar även män. 

Jag känner en man som haft små besvär som t.ex trötthet. Besvären har inte påverkat honom jättemycket men han bekostade i alla fall egna prover för att utesluta brist på vitaminer m.m. Proverna visade låga värden av ett visst ämne och han kontaktade då läkare. Han fick direkt nya prover tagna. Sedan fick han visserligen tjata för att få läkaren att ringa upp honom men när läkaren ringde så blev han genast remitterad vidare till en specialist som kontaktade honom bara ett par dagar senare. 

Han lider inte jättemycket av sina besvär säger han. Hans värden är låga men fortfarande inom referensen. Han ska få träffa en specialist inom området. Behöver jag ens nämna att hans värden gäller något som drabbar män oftare än kvinnor? 

Så vad kan vi dra för slutsatser av detta? Jag som kvinna har kämpat i 3 år utan att få träffa en specialist. Han som man fick en tid hos en specialist på 2 veckor. Intressant. 


Dag 8 med lio

Dag 8 med nya medicinen lio har gått. Det är svårt att uppdatera med nånting mer nu faktiskt. Jag har jobbat mycket och då är tröttheten där såklart även dagtid. Hade även nån infektion på gång med ont i halsen och muskelvärk i ett par dagar men det verkar ha gett sig nu. Så alltså svårt att veta om jag känner av nån mer förändring. 

Imorse var jag supertrött, ni vet sådär så man tänker tanken att barnet säkert hittar till förskolan själv om man bara öppnar dörren och släpper ut henne så man själv kan sova vidare 😄 Men 5-10 minuter efter lion hade intagits så kände jag mig pigg! Var dock inga problem att somna om när jag kom hem från förskolelämningen, då jag jobbar inatt. 

Har inga biverkningar så jag funderar på att öka dosen till 3 gånger per dag istället för 2. Det är inga konstigheter då lio endast verkar i ca 6 timmar, därav behöver man fylla på under dagen. Och jag tänker att om jag tar 3 ggr/dag så har jag lättare att hålla samma tider både när jag jobbar och är ledig. Skulle i så fall bli morgon, eftermiddag och kväll det skulle tas. Nu tar jag morgon och eftermiddag när jag är ledig men morgon och kväll eller eftermiddag och kväll när jag jobbar för att få till den där kvällskicken inför arbetspasset, det blir lite rörigt att hålla på så och att komma ihåg.  Får se, får fråga runt på nätet och fnula lite mer på det. 

Eftersom jag har jobbat och haft rätt körigt på jobbet på nätterna nu så tänkte jag köra lio i ca 17 dagar istället för 14 innan jag eventuellt provar NDT istället. Detta för att vara helt säker på att jag verkligen gett kroppen en chans att känna effekten av medicinen fullt ut. Det blir nog bra! Snart går jag på 1,5 veckas ledighet så då hinner jag verkligen känna efter om jag orkar vara vaken en hel dag och dessutom aktivera mig. 

MEN igår kväll sa Anders att han märkt en skillnad i mitt humör. Han klantade till det med en sak och när jag annars hade brusat upp så sa jag bara lugnt att vi får lösa det och gjorde upp en plan. 
Sen kom jag till jobbet där ena kollegan sa att hon ser skillnad på mig. Hon såg i mina ögon att jag hade en annan glans, en annan energi. Det är kul att höra att även om jag ännu inte känner av nån superskillnad så märker andra av det. Det betyder mycket! 


Lov

Inför sportlovet fick jag frågan på förskolan om Ebba skulle vara ledig under sportlovet. Och alltså... nej? Varför skulle hon det när hon inte har några äldre syskon i skolålder? 

Och varje år inför typ varje lov kommer frågan och jag fattar att det handlar om att vissa pedagoger vill ha ledigt då så dom behöver veta hur många barn som kommer finnas på plats. Okej, jag fattar det. Men jag vill fortfarande inte ha frågan! 

Ebba är ledig mycket varje år. Redan under januari till mars har hon varit ledig i totalt 4 veckor. På det ska hon vara hemma i 6 veckor i sommar och jag har henne hemma då och då på mina lediga dagar. Och alla gånger det är jourförskola eller planeringsdagar så är hon ledig. Jag skulle uppskatta det till att Ebba är ledig ungefär 10-12 veckor per år när man smäller ihop allt (och då har jag inte ens räknat all vab på det). 

Hur i helskotta ska vi har möjlighet att ha henne hemma sportlov, påsklov och höstlov OCKSÅ?! Snacka om att sätta extra press på föräldrar, för såklart det dåliga samvetet pockar på när frågan kommer "det är sportlov nästa vecka. Ska Ebba vara ledig något då?" Även om jag vet att hon är bortskämd med mycket ledighet så känner jag mig lite dum när den frågan kommer ändå. 

Och hur har folk den möjligheten? Okej när man har barn i skolåldern som har skolplikt och alltså inte kommer vara ledig nånting extra utöver loven, då kanske man har möjlighet att pussla lite med scheman så att man kan ha barnen hemma under vissa lov i alla fall. Men sen ett 10 veckors sommarlov på det? Som sagt, snacka om att sätta press på föräldrarna! Jag har redan ångest över att behöva sätta Ebba på fritids och det är flera år kvar tills dess. 

Men varför denna stress på att barn ska vara lediga under lov även i förskoleåldern? Fördelen med förskolan är ju att barn kan komma och gå lite hur som helst ju enligt mig (inte komma och gå under dagarna hur som helst utan att man kan vara ledig med barnen när man vill, resa när man vill m.m. Ja ni fattar nog.) Hur ska föräldrar hinna med? Det eviga dåliga samvetet man som förälder lever med, ska man aldrig få en paus? 

Oslo

Oslo, du var väldigt vackert!

Jag har aldrig varit i Norge faktiskt och jag blev positivt överraskad av Oslo. En väldigt vacker stad och kändes ganska litet ändå. Det kändes som att vi hann gå igenom allt på 2,5 dag trots att vi tog det lugnt. 


(null)

(null)


Deras typ... operahus? Teater? Eller vad det nu var, var så häftigt! Man kunde gå upp på taket och promenera runt där. Så häftigt byggd! 

(null)


Dock var inte vädret på vår sida. På onsdagen tittade solen fram en stund när vi promenerade vid vattnet och det var supermysigt. Annars var det ganska grått och kallt så jag ser faktiskt fram emot att åka dit sommartid också och se staden då! 
Kanske en weekend med vänner? 😉 (Ni kan ta detta som en öppen pik.)

Det räcker liksom med bara ett par dagar där, man behöver inte en hel vecka och jag börjar uppskatta sånt mer och mer. Resmål nära som är billigt och passar för nån dag bara. Jag har ju börjat gilla Polen av den anledningen (varit i Gdansk och Katowice) men jag tror att även Oslo kvalar in där faktiskt och det är ju bra om jag måste börja åka dit då och då och köpa mediciner haha. 

Dock sviiindyrt! All dryck till exempelt var dubbelt så dyrt som i Sverige. Samma med många restauranger. Så det blev ingen shoppingresa i alla fall som det brukar bli när jag och Anders åker nånstans 😉


(null)


Efter dag 4 med lio

Jag tog min första tablett lio i onsdags. I torsdags vaknade jag först i familjen för första gången någonsin och kände mig hyfsat utsövd och pigg. 

I fredags vaknade jag samtidigt som Ebba och Anders och istället för att fortsätta sova så drog jag mig i en kvart och sedan klev jag upp. 

I övrigt känner jag mig inte piggare men jag äter ju en väldigt låg dos än så länge. Återstår att se om jag går över på NDT om 1,5 vecka eller inte... Jag har heller inga biverkningar. T.ex hjärtklappning som läkaren varnade om ska vara väldigt vanligt i början har jag inte känt av alls. 

Men just ja! I fredags kväll när jag bytte om inför jobbet så var mina utslag på bröstet och halsen helt borta! I typ 9 månader har jag haft utslag över bröst och hals som sett olika ut för varje dag. Dom har flyttat sig och vissa har kliat och andra inte - dom var helt borta Fredag kväll! Utslag över armar, min ena hand och kring ögat är fortfarande kvar. 

I övrigt jobbar jag den här helgen så är svårt att se någon annan förändring. Mina jobbdagar så gör jag ju inget annat än jobbar och sover i princip. 

På Måndag ska jag börja med mitt 24 timmars urinprov 😂 I ett helt dygn ska jag kissa i en stor burk, dels för att mäta hur mycket jag kissar och dels för att en del av det sedan ska skickas till Norge för provtagning. Oh how lovely! Kul om den går sönder på posten haha! 
Och Anders lär älska att se den stora kissburken varje gång han går in på toaletten, romantiken kommer att flöda i vårt hus Hahah. 

Ebbas sovrum

Äntligen har Anders blivit klar med takmåleriet i Ebbas sovrum så nu är det helt klart! Krävdes alltså 4 lager färg och tog en evighet 🙄 Nu är det bara vårt sovrumstak kvar, det är ju bara 3 gånger så stort som Ebbas rum haha! Jag lär få vänta ett bra tag på vårt tak... Men men resten av vårt sovrum har jag ju lyckats renovera i ordning i alla fall.  Alltid något. Det är fint om man inte tittar upp i taket 😂

Ebbas sovrum före:

(null)

(null)


Efter:

(null)

(null)

(null)


Kan ju ännu en gång lägga till att avsaknaden av leksaker beror på att vi har ett lekrum på mellanplanet. 

Vill man se fler bilder finns det under kategorin hus/renovering. 

Svar på frågor om Balderklinikken

Har fått en hel del frågor både i kommentarer här men även på fb om Balder så jag kör ett öppet svar här tänkte jag ☺️

Vart ligger Balderklinikken?
- Det ligger centralt i Oslo. Vi valde att göra en liten semesterresa av det och tog 2 nätter på hotell när vi var där. 

Hur mycket kostade det?
- Första besöket kostade 3300 norska kronor. Räkning på provtagning kommer senare men för mig sa dom att det blir strax under 2000 kr men detta är ju helt individuellt beroende på vilka prover dom måste ta på en. 
Som det ser ut nu kommer jag ta resten av "återbesöken" via telefon. 
En burk levaxin, en burk lio och en burk armour thyroid blev ca 1600 kr. 
Men som jag skrivit till en person, det var detta eller en sjukskrivning som var mitt val idag och det kostar bra mycket mer att vara sjuk och sjukskriven. 

Alla priser står på hemsidan balderklinikken.no


Vad fick du för mediciner?
- Jag åt levaxin 75 mg sedan innan. Svenska läkare har dels vägrat skriva ut lio men även vägrat öka levaxindosen trots att mina värden varit låga (läkaren på Balder sa att mina värden var så låga att min kropp inte har haft en chans att må bra med bara 75 mg levaxin). 

Nu börjar jag med en kombo på levaxin och lio (alltså t4 och t3). Om jag inte mår bättre om 2 veckor så fick jag även NDT utskrivet (armour thyroid) som är ett naturligt sköldkörtelhormon från gris. Den börjar jag med om 2 veckor om lio inte hjälper. 

Vad är plan B, C och D?
- Olika sorters NDT. 

Balderklinikken

Jag bokade tiden i typ november och igår var det äntligen dags! Jag har varit så nervös över att ännu en gång inte bli tagen på allvar och bortförklarad med "du är deprimerad" och ord som "gå ner i vikt bara". Men...

Vilket fantastiskt ställe! Läkaren, Hanne Enger, är den första som verkligen lyssnat på mig! Jag hade med mig ett papper där jag skrivit med dom flesta av mina symtom och vi gick igenom dom en efter en. Sedan ställde hon frågor där ännu fler symtom (t.ex yrsel) kom fram som jag själv inte kopplat till hypotyreosen. Hon förklarade exakt hur sjukdomen funkar och för första gången förstod jag varför detta påverkar hela kroppen. Ingen läkare i Sverige har någonsin satt sig och ritat upp och förklarat denna sjukdom för mig! Kanske för att dom inte kan...?

(null)


Hon tog varenda symtom seriöst och bekräftade att alla dessa är vanliga vid hypotyreos (låg funktion i sköldkörteln). 

Vi diskuterade olika medicinalternativ och jag kände sån tillit till henne att hon fick bestämma. Så vi börjar med vad som blir det billigaste alternativet för mig OM det funkar. Jag ska köra på detta i 2 veckor och om jag inte mår bättre så provar jag nästa medicin. Och mår jag inte bättre då så provar jag nästa och nästa... För första gången har en läkare sagt "målet är att du ska känna dig helt frisk när du går på medicin." Funkar inte denna så finns det en plan B, plan C och även plan D.
För första gången har en läkare brytt sig om hur jag mår!

Jag hade även med mig mina senaste provsvar från 1,5 år tillbaka och genom att titta på dom så kunde hon direkt säga att dom har missat att ta ett väldigt viktigt värde (trots att jag flera gånger bett om det och dom säger att det är taget), T3 på mig. 
Samt att det läkare i Sverige har sagt ser bra ut, sa Hanne att med den lilla mängden T4 jag har i kroppen så har inte min kropp en chans att kunna konvertera det till T3. Jag har alltså sedan 2016 ätit en medicin som inte ens gett mig en chans att må bra och läkare har struntat totalt i mina försök att få höja dosen. 

1,5 timmes läkarbesök flög förbi snabbt! Kändes som en kvart och jag var förvånad när jag kollade klockan. Sedan provtagning och jag fick hem lite grejer för att kunna ta dygnsurin hemma.

När jag kom ut genom dörrarna och mötte Anders, Ebba och svärisarna så brast jag ut i gråt. Den känslan av att äntligen så tror en läkare på mig! Äntligen så vill en läkare att jag ska känna mig frisk! Äntligen tror en läkare på att jag inte är deprimerad! Äntligen har jag fått nya mediciner! Äntligen finns det fler alternativ för mig! 

Äntligen är mitt liv viktigt även för en läkare! 

Jag kommer fortsätta uppdatera allt eftersom hur det går med medicineringen och kontakten med Balderklinikken. Allt jag kan säga är att jag tog min första tablett igår. Idag vaknade jag först av alla i familjen kl. 8 på morgonen och kände mig hyfsat... pigg? Det har aldrig hänt förut. Men det kan ju också vara en tillfällighet, det visar sig.

(null)


Klantarsle

För typ en vecka sen så ramlade jag i trappan och slog halvt ihjäl mig (okej, liten överdrift kanske). Senare samma dag ramlade jag i trappan igen, dock i vår andra trapp denna gång. 

Och igår när jag stod och stoppade in kläder i garderoben så ramlade jag plötsligt baklänges rakt över Ebbas leksaker och möbler. Alltså det var inte så att jag snubblade på något utan jag stod helt still och ramlade bakåt. 

Sååå vilken sorts hjärntumör är detta? Eller har jag bara blivit ett klantarsle på äldre dar? 

’Cuz We have no more fucks to give

Mia Skäringer, vilken fantastisk kvinna! Igår kväll så var jag, Anders och två vänner och såg hennes show No more fucks to give på Globen och wow säger jag bara! 

Jag gick därifrån ännu klokare, ännu starkare, ännu mer peppad på livet och feminismen. Det får fan vara nog med våldtäkter, övergrepp, hot, hårda ord, dåliga löner, ingen som tar en seriöst, att bli kallad "bitch" för att man har en åsikt, att ses som jobbig för att man är rak, att ses som dålig för att man inte är perfekt, det är slut med misshandel pga att man är kvinna. Älskar Mias mening "vi har lyssnat på männen sedan dinosauriena dog ut, det här är MINA två timmar!" Sån powerwoman!

Hon tog upp kända män som knarkat, betett sig som rövhål, skitit i sina barn och begått övergrepp men som kommit undan med det för att dom lider av psykisk ohälsa. Bipolär sjukdom är vanligt för dom att skylla på. Men även Mia är bipolär och hon kan ju inte strunta i barnen och knarka ner sig utan att bli av med vårdnaden. Och då gick mina tankar över på mig själv och min sjukdom...

Jag är inte längre fiende med min diagnos, hon och jag är kompisar nu. Jag gillar inte henne men vi kommer överens. Oftast. Och det är nog en av anledningarna till att jag kunnat gå omedicinerad i långa perioder. Det och att jag är trygg i livet. Men jag lever också med rädslan att sjukdomen ska greppa tag om mig igen och ta över. För om jag ska vara ärlig så ja, en depression överlever vi. Däremot är jag inte så säker på att vi skulle överleva en riktigt manisk period. Och då är jag även säker på att en manisk period aldrig skulle få mig att strunta i mitt barn, däremot kan jag vara dum i övrigt. 

(null)


Så hur kommer det sig att män ständigt är otrogna, knarkar, super, lämnar familjerna i långa perioder och ändå har en familj att komma tillbaka till bara dom skyller på psykisk ohälsa, när jag som kvinna och många andra kvinnor med mig är livrädda för sjabbla bort våra familjer trots att vi inte ger oss hän våra sjukdomar? Att bara tanken på att vi lider av psykisk ohälsa gör att vi känner oss som en börda, trots att vi gör allt för att sjukdomen ska märkas så lite som möjligt. 

För snart ett år sedan sov jag inte på nästan en vecka, jag hade haft en lätt depression en period innan, livet svajade. Men jag känner mig själv, jag har gjort allt jag kan för att lära känna min sjukdom. Jag visste att snart blir jag manisk, jag behöver sova för att stoppa detta. 

Istället för att gå ut och supa och vara otrogen så sjukskrev jag mig en vecka, ringde psykvården samma dag och bad om tabletter för att kunna sova och sen sov jag. Jag sov i typ 3 dagar och sen var det bra. Men jag tog ansvar redan vid första tecknet på mani för att förlora min familj finns inte på kartan. Det går jag inte med på. Jag tar mitt ansvar. För att jag är kvinna och fått lära mig den hårda vägen där jag mer än en gång blivit lämnad för att jag inte varit perfekt och mått bra? 

Det är dags för män att också ta ansvar för sina handlingar! Det är dags att ta ansvar för otroheter, övergrepp man begått och korkade saker man har sagt och gjort. Det är dags att ta ansvar för det patriarkat vi lever i och aktivt jobba för förändring. För We have no more fucks to give! 💪🏻

Det är kvinnornas tur nu och män ska vara glada att vi vill ha jämställdhet och inte hämnd. 

Hypotyreos

...alltså underfunktion i sköldkörteln. Jag har skrivit om några av mina symtom förut men tröttheten är ändå värst av alla. Jag är alltid trött men den värsta, förlamande tröttheten kommer i skov för mig och så håller den på i några veckor/månader och sedan är jag lite mindre trött en period igen. 

Just nu är jag sådär förlamande trött. Det började för ungefär 3 veckor sedan igen och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det går inte en dag utan att jag tänker att jag måste sjukskriva mig och lämna över alla förskolelämningar och hämtningar till Anders i några dagar. Jag går under av den här tröttheten. Jag kan sova 10 timmar en natt, lämna på förskolan för att gå hem och sova 5 timmar till och sedan vakna av väckarklockan och gråta av trötthet. Det finns liksom inget stopp på hur mycket jag skulle kunna sova. Och inuti... tänk att alltid, oavsett vad du gjort, känna som om du har varit vaken 3 dygn i streck. 

Men samtidigt... vad skulle jag bli sjukskriven för? "Hej doktorn som ändå inte kan hypotyreos och aldrig har tagit något av mina besvär seröst. Jag skulle behöva sluta jobba en period. Varför? För att jag vill ligga och sova, jag är trött." 
Nej precis. Så jag försöker inte ens. Jag går till jobbet, jag lämnar och hämtar på förskolan och lagar mat åt oss alla. Där emellan gör jag ingen nytta alls faktiskt. Resten får fan förfalla. 

Ögonen går igen till och med när jag är i rörelse. Jag gråter. Jag vill ingenting annat än sova. Tålamodet är längre och längre bort. Varje dag är en kamp mellan att offra sömn eller tid med familjen. På jobbet satsar jag bara på att komma ihåg mediciner, allt annat smått jag kan glömma får vara. 

Men jag ser ljuset i tunneln samtidigt som jag är rädd för att det inte ska bli bra. Snart åker vi till Norge. Snart är det dags för mitt besök på en specialistklinik. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag ska få mediciner som hjälper, som ger mig energin, glädjen och livet tillbaka! Och jag går nog fan under om jag inte blir hjälpt. 

Nedräkningen har börjat. Välkommen mars, du bjuder på en massa gott och blandat! Jag ska göra mitt bästa för att hålla mig vaken på färden. 

Ur ett barns perspektiv

Vuxna människor har för vana att ifrågasätta hur jag kan arbeta natt när jag har barn och samtidigt få till en ton som ska ge skuldkänslor. 

Härom dagen när jag och Ebba var ute och gick så sa hon plötsligt "mamma, X mamma eller pappa jobbar aldrig på natten. Det är jättekonstigt. Varför gör dom inte det?"

Ur hennes perspektiv så är det alltså inget konstigt eller jobbigt med att jag är på jobbet på nätterna. Det är normalt, hon vet inget annat. Hon tycker istället att det är jäkligt konstigt att inte alla har en mamma eller pappa som jobbar natt. 

Det var en ganska skön känsla. Ingen som är ute efter att ifrågasätta eller skuldbelägga. Enbart nyfikenhet, fast åt andra hållet för en gångs skull. Älskar barns perspektiv på saker. Älskar att det är så självklart för henne att dom flesta borde ha ett nattjobb. 

Mysig kväll

Anders är iväg på annat håll ikväll och i vanliga fall brukar jag tycka att det är rätt jobbigt (men säger såklart inget!). Att sköta allt själv liksom. Det är matlagning, diskussioner, plocka undan, hjälpa till med dusch, natta... ja ni fattar. Allt det själv efter att jag ofta även lämnat på förskolan eller haft Ebba hemma en hel dag. 

Idag skulle jag och Ebba träffat en vän och hennes barn men dom ställde in så jag frågade om Ebba ville gå till förskolan trots att jag skulle ha en ledig dag idag, och det ville hon! Skönt tycker jag då jag behövde några timmars lugn och en tupplur på dagen. Jag har jobbat natt i helgen och igår hade vi en heldag med planeringsdag med jobbet så jag har liksom inte hunnit ikapp med energin, sömnen eller fått tid att vända dygnet rätt utan det har varit rätt in i kaklet. Så jag behövde den här dagen ensam. 

Jag var iväg och fixade lite måsten på förmiddagen och sen låg jag bara på soffan i ett par timmar och sov. Efter hämtning från förskolan så tog jag och Ebba en promenad till pizzerian och köpte hem middagen. Så skönt att slippa matlagandet idag och jag kände att jag hade mycket mer energi till alla andra kvällsbestyr. Ebba samarbetade, båda var glad och det blev en riktigt mysig kväll! Till och med nattningen gick lika fort som vanligt (i normala fall har hon svårt att somna om jag eller Anders inte är hemma), men nu tog det max 5 minuter. 

Anders tog på sig storhandlingen idag också och kom preciiis in genom dörren så jag har haft en riktig lyxkväll, eller ja, det som räknas som lyx när man är mamma 😄
 Unnat mig lite gott, ryggläge och tystnad. Det var välbehövligt... Har en riktig rövperiod just nu med min sköldkörtelsjukdom, men mer om det en annan dag... 

Vuxna människor

När jag var yngre trodde jag att skitsnack hörde till den åldern. Skolåldern liksom, där hormoner sväller över och man kan avsky någon pga vilka skor den har eller att man anser att personen är snyggare eller populärare än en själv. 

Nu är jag vuxen och skitsnack är fortfarande en del av vardagen. Vuxna människor som är ute efter... ja vadå egentligen? Antingen förminska dig eller få sig själv i bättre dager. Och det värsta av allt? Fortfarande i vuxen ålder är det precis som när du var barn, du har två val. Antingen skiter du i skitsnacket och sväljer det men då vet du också att även andra sväljer det. Vilket dom tyvärr gör. 
Eller så sjunker du till samma låga nivå och kläcker allt skit du vet att personen själv håller på med? 

Fast saken är att personen kommer med lögner och du med sanning och du vet att du i detta fall inte kommer bli trodd. Jag vet inte, är det värt det? Jag vet bara att hjärtat säger att det inte är värt att sjunka till lågstadienivå, hjärtat säger att jag är bättre än så. Hjärtat säger "svälj det och gå vidare. Karma tar hand om det andra". Hjärnan säger istället "fuck off! Mig sprider du fan inte lögner om, nu kläcker jag alla jävla hemskheter du säger och skit du gör när andra inte ser."

Fast samtidigt är det väl bra om någon av oss faktiskt är vuxen. Även om jag är yngst. Nej, det blir visst inte bättre efter skolåldern. Vuxna är precis lika stora rövhål. Och här står jag och peppar tonåringarna i min närhet med "det blir bättre sen", fast sanningen är att skitsnack bara har möjlighet att göra större skada när du är vuxen. 



Om

Min profilbild

RSS 2.0