I´ll be your lighter when the matches don´t work, I´ll be your punchingbag when there´s no one left to hurt

Hold your head up, don't let them push you down
Down to the floorboards, down to the floorboards
Hold your head up,don't let them push you down
to the floorboards, to the floorboards
Take these demons take them out of my head
I wont believe them, i wont believe them
Take them far away from me
I'll be just fine
 
I'll be your lighter,
when the matches don't work
I'll be your punchingbag,
when theres no one left to hurt

Årsresumé 2012!

Och nu är även år 2012 slut. Shit vad året har gått fort, det har hänt så mycket trots att det känns som att det inte hänt någonting alls och det känns som att jag står på samma ställe jag gjorde för ett år sedan. Detta år har varit ett väldigt oroligt år för mig men jag kan inte säga annat än att jag lärt mig en hel del om mig själv i alla fall. Jag har tagit tag i mycket och växt som människa. Jag har även insett att jag har ett par äkta, riktigt fina vänner som jag ska hålla hårt i.
 
Januari;
Mamma fick en stroke på brorsonens 2 årsdag. Idag är jag så tacksam över att det ändå gick bra och vilken tur i oturen hon hade. Dom följade veckorna spenderades mellan jobb och besök på sjukhus. Jag gick också på intervju på vad som skulle bli min nya arbetsplats!
 
Februari;
Mamma fick flytta till ett rehabiliteringshem där hon bodde i 3 veckor innan hon äntligen fick komma hem igen. Spenderades mycket tid där. Jag och Jim, som jag hade träffat under hösten/vintern bestämde oss för att det skulle vara vi. Kusin Mia flyttade även in hos mig och vi kom varann närmare än någonsin. Jag gick från att jobba som timmis i Uppsala till en 100% tjänst i Kungsängen istället. Eftersom jag i samma veva blev erbjuden en tjänst även i Uppsala så var jag orolig för att jag valt fel som lämnat "tryggheten" på ett ställe jag kände till för att hamna på ett helt okänt ställe. Idag VET jag att jag gjorde helt rätt val som bytte till Kungsängen!
 
  

 
Mars;
Jag gick och spådde mig och fick höra en hel del bra saker. Hon hade läskigt mycket rätt och mina hjärnspöken lugnades för ett tag i alla fall. Fina Jennifer kom från Malmö och hälsade på men var tvungen att åka väldigt tvärt pga sjukdom i familjen, det var riktigt tråkigt!
 
April;
Katten blev sjuk och det blev veterinärbesök och oro för honom. Jag och Jim var på Drake konsert också och den var riktigt bra! Går på alldeles för få konserter. Här i April började jag också träna, det var Jim som fick igång mig genom att släpa mig till gymmet och peppa mig även när jag skrek och svor åt honom. Men mina hjärnspöken kom tillbaka och jag sjönk sakta men säkert ner i en depression.
 
 
Maj;
Allting blev jobbigare och jobbigare, jag mådde skit och kunde inte förstå varför. Jag hade ju allt! Bestämde mig till slut för att det enda rätta var att lämna Jim för att bara satsa på mig själv och ge mig egentid. Tyvärr sårade jag honom längs vägen.
 
 
Juni;
Jag och Mia tog en sista minuten till Turkiet, en resa som på många sätt blev precis som jag förväntat mig men samtidigt inte alls så som jag förväntat mig. Det var dans på bardiskarna, bodyshots, polepinnar och semesterflirtar. Men också poolhäng, god mat, massor av sol och en fuckad dygnsrytm. En vecka efter att vi kommit hem åkte Mia tillbaka till Turkiet och helt plötsligt bodde jag ensam igen på obestämd tid.
 
 
 
Juli;
Jag mådde så otroligt dåligt, hade semester från jobbet och såg då heller ingen anledning att ens kliva upp ur sängen men jag och Sarah drog iväg till Barcelona ändå, en resa med massor av shopping och party. Vi fick med oss massor av minnen som vi ofta pratar om. I samma veva började jag och Daniel få upp kontakten igen, kul. Jag hade också en gympaus och gick inte och tränade på flera veckor, semester + depression är inte det bästa för gymmotivationen. Jag ringde en psykologmottagning när jag kände att jag inte orkade mer. Började även extrajobba på mitt gamla jobb som personlig assistent!
 
      
 
Augusti;
Jag gick på mitt första möte hos psykologen som gick bättre än väntat och på den vägen gick det, 1 gång i veckan! Något som gjort mig väldigt gott. Tog tag i träningen igen och hade även en regning men rolig dag på Grönalund med syskonbarnen. Och på jobbet rullade det på, jag blev fastanställd efter min 6 månaders provanställning och vi fick ett nytt drömschema. I samma veva kom även Mia hem från Turklandet och jag åkte till Finland för att ta ett farväl av min fina moster som var sjuk i cancer. Mindre än 2 veckor senare gick hon bort.
 
 
 
 
September;
September flöt på med fester och jobb. I slutet på månaden blev det ännu en resa till Finland för begravning.
 
Oktober;
Även Oktober flöt på, jag dejtade, festade och jobbade. Tog tag i min panikångest och gick till läkaren, det besöket blev början på ännu en resa för mig...
 
November;
Jag startade den där resan här i November, mycket tester, mycket papper, mycket möten och mycket besök på vårdcentralen. Väldigt tungt i perioder, men samtidigt väldigt lärorikt och viktigt för mig själv. Mia flyttade plötsligt ut, utan någon större anledning. I och med händelser kring flytten så förändrades allt mellan oss och vi gick från att veta allt om varandra till att inte tala med varandra längre vilket varit sårande på många sätt eftersom en hel cirkus drog igång i samma veva och jag hade behövt henne vid min sida. Men det var inte bara tråkigt under November utan vi hade ju också Swedish house mafia konserten jag och Rebecka gick på. Månadens höjdpunkt!
 
 
 
December;
Det har varit ett lugnt December med massa tränings-slarv. Jag och Rebecka var på Lucia movie night vilket innebär att vi såg förhandsvisningar på 3 filmer under en och samma natt. Det blev 8 timmar i en biosalong! Julen var lugn och firades både på jobbet och hemma hos mamsen med henne och syrrans familj.
 
 
Välkommen 2013, jag tar emot dig med öppna armar och ser fram emot vad du har att erbjuda. Make it good, make it worth it!

Staring at the bottom of your glass, hoping one day you´ll make a dream last

Jag får fortfarande höra om hur mycket jag festar, överallt och ingenstans är det både folk som känner mig och folk som inte känner mig som ska kommentera och det var inte alls längesen jag fick en utskällning för "att jag super och slåss." När jag frågade om varifrån det kommer så kommenterade hon bara den där utgången då jag gick på tjejerna som gett sig på min vän. Sedan fanns ju även den där gången när 2 killar flög på mig efter att jag slagit till en av dom, EFTER att han och hans kompis fortsatt kladda på mig trots att jag gång på gång sagt nej och bett dom lämna mig i fred.
 
Jag frågade enkelt om jag borde låta killar taffsa på mig? Låta folk behandla mig hur som helst. Jag har blivit utsatt för övergrepp, senast i somras och det räcker. Ingen kille ska tro att han kan göra vad som helst med och mot min kropp. Och ifall det hade varit några som oprovocerat flygit på mig och gett mig fläskläpp och sett till att jag var gul och blå flera dagar i efterhand, hur hade hon då känt om min vän inte hade gjort någonting för att hjälpa mig utan bara stått och sett på?
 
Och ni som säger att jag festar mycket, vad grundar ni det på? Jag jobbar 1-2 helger i månaden, dom helgerna går jag aldrig ut. Och när jag väl går ut när jag är ledig så tar jag sista tåget hem 9 av 10 gånger. Och krogen för mig betyder ha kul med vännerna och dansa, det betyder inte fylla. Och om det betyder fylla för er så säger väl det mer om er än om mig?
 
Är det konstigt att under sina lediga dagar vilja träffa vännerna? Vi spelar biljard, pratar, tar ett par glas, går på bio, går ut och dansar, har kul och skapar minnen - allt handlar inte om fylla och att raggla hem. Jag lever livet, jag skapar minnen, för om jag inte lever nu, när ska jag då göra det? Och hur många gånger ska jag behöva försvara mig, förklara exakt vad det är jag gör varje gång jag går utanför dörren, förklara för både dom som känner mig och inte känner mig att jag faktiskt inte dricker alkohol så fort jag vistas utanför mitt hem?
 
Allt handlar om era förutfattade meningar. Era problem. För inte över dom på mig och mitt liv. Jag kanske inte alls är den person ni tror att jag är?

Det där med underkläder

Tro det eller ej men något som stör mig enormt mycket är folk som har fula underkläder på sig. Fråga mig inte varför men jag hatar sånt, jag tycker att det är jätteviktigt med snygga underkläder.
 
Jag skiter fullständigt i hur bekväma du påstår att dom är, jag skiter i att du redan har ett förhållande och hur länge ni har varit tillsammans. Jag skiter också i att du har mens, att du är singel, att ingen ändå kommer se dom, att du inte tänker ha sex med någon, att dom slimmar till dig eller att det är dina favoriter. Det är inga ursäkter att knalla runt i fultrosor!
 
Det spelar ingen roll om jag så har varit tillsammans med min kille i flera år och vi vet allt om varandra, han förtjänar ändå att se mig i snygga underkläder. Jag skiter i hur singel jag är och att ingen ändå kommer se dom, för JAG känner mig automatiskt snyggare. Och där kan ingen tjej säga emot mig, har man snygga underkläder på sig så känner man sig också snyggare, så är det bara!
 
Jag skulle aldrig gå ut på krogen t.ex i fula trosor. Jag går inte ens på middag med familjen i fula trosor. Har jag vad jag anser är fultrosor på mig (exet tyckte till och med att mina fultrosor var snygga) så händer det att jag byter även om bara en vän ska komma över för att JAG mår lite bättre då. Hur konstigt det än kan låta.
 
Jag lever i princip i hanky pankys. Tips till alla killar, köp hanky panky till era tjejer, dom kommer garanterat bli uppskattade (förutom mina ex, ni köper för i helvete inte likadana underkläder till era tjejer som jag har!). Och till alla tjejer, dom kostar 200 spänn styck men är fan värda varenda öre. Köp! Lämnar inga troslinjer på sidorna, känns inte ens som att man har några trosor på sig, finns i alla färger och så är dom sjukt sexiga. Dom vänner som jag har fått att prova att köpa ett par, dom har också fastnat.
 
Så kan alla, killar som tjejer, bara sluta använda fula underkläder även fast ingen annan kommer se dom? För killar, det finns inte mycket som är så osexigt som ifall ni drar av er byxorna och har ett par fula kallingar under. Och tjejer, skit i hur länge ni har varit tillsammans eller att ingen kommer se dina underkläder i alla fall, för du ser dom. Och du är väl ändå den viktigaste personen i ditt liv?! Den du ska göra dig snygg för är dig själv och ingen annan, och du ser dina underkläder.

Appropå tidigare bittra inlägg...

...Även fast nakenbilden hade varit en bra idé för jag är förjävla snygg naken. Speciellt idag! Men så desperat och psyko är jag inte än...

Istället för att mmsa iväg en nakenbild med tillhörande bitter text...

Idag är jag bitter, bitter på allt vad kärlek och känslor är. Vad är det för jävla fel på killar egentligen? Kolla på mig, jag är absolut inte perfekt, skrattar och ler inte jämt MEN jag är en seriös person, jag vill ha man och barn och allt det där som tillhör vuxenlivet. Samtidigt är jag ung och känner ingen direkt stress, jag går ut, jag vill hitta på saker, jag vill ha kul. Jag tränar, tar hand om mig själv, ser bra ut och du kan presentera mig för både mamma och för vännerna. Jag kan bete mig! Dessutom har jag förjävla dålig humor och har inga problem att skratta både åt och med mig själv och andra.
 
Jag är snäll, jag bryr mig om människor. Jag är kärleksfull, jag peppar, jag är ärlig till 100 mot den jag är tillsammans med. Jag har inget emot myskvällar hemma samtidigt som jag gärna går ut och festar både med dig och med mina vänner. Jag har ett eget liv, måste inte sitta fast i någon 24/7 och jag jobbar och sköter min egen ekonomi. Har aldrig varit och är inte intresserad av att leva på någon annans pengar, jag klarar mig själv. Jag har körkort, bil, bra familj och är självgående och kan ta egna initiativ ditt jävla as.
 
Ja, jag är bitter på dig idag och du vet inte ens om det. Du vet inte vad du missar! (Och ja, nu låter jag självgod vilket jag absolut inte är. Men minns ni inlägget där jag skrev att jag måste bli bättre på att hitta positiva saker med mig själv? Här har ni mig och mina positiva sidor! Dessutom tyckte jag att det var bättre att skriva av mig här än att göra som min vän sa, ta en nakenbild och mmsa till honom med texten "Ser du vad du missar ditt as!")

The only thing that´s real

I hurt myself today
To see if I´d still feel
I focus on the pain
The only thing that's real
The needle tears a hole
The old familiar sting
I try to kill it all away
But I remember everything
What have I become
My sweetest friend?
Everyone I know
Goes away in the end
You could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt
If I could start again
A million miles away
I would keep myself
I would find a way.

Under ytan

Det är som att jag är precis över ytan, gör allt för att hålla mig flytande. Jag sprattlar, simmar, slåss för livet medan jag dras neråt. Får kallsup efter kallsup, blir tyngre och tyngre och känner för att ge upp trots att det inte går. Det alternativet finns inte, borde inte finnas. Måste hålla mig flytande.
 
Ibland får jag oväntade krafter nånstans ifrån, då går det bra, jag simmar mot land och trygghet. Det går bra. Tills dom där strömmarna kommer och drar utåt, till det djupa, där det är så svårt att hålla sig över ytan. Och nu vill jag inte fortsätta simma längre, jag orkar inte kämpa mer.
 
Nu har det gått för långt, och det vet jag.
Men jag vet inte hur jag ska stoppa det.

2 reasons

Jag har tröttnat på krogenlivet, på främlingars raggande och okända hångel. Det är inte längre lika kul med shottarna som får mig att ha sådär extra kul och dom där "dagen-efter" samtalen med vännerna för att skratta åt och fylla i eventuella minnesluckor från dagen innan. Dom korta klänningarna, onda fötterna och trasiga strumpbyxorna, trängseln på fylledonken. Att leva varje helg som att det vore den sista.
 
Jag vill ha stabilitet, lugn. Jag vill ha vuxenlivet med man och 3-5 barn om ett par år trots att det just nu känns väldigt avlägset. Jag vill inte längre ha krogenlivet. Jag har levt, släppt loss och gjort galna saker. Jag har roliga, tråkiga och galna fyllehistorier. Jag har singelresor med bodyshots, vipavdelningar, nakenbad och flirtar bakom mig.
 
Tidigare har jag varit lite rädd för att slå mig till ro, jag har varit rädd för att jag missar grejer. Att jag en dag står där med man och barn och inser att jag inte levt, att jag aldrig varit galen, lekt av mig eller har brist på roliga historier i bagaget. Det känns skönt nu, för jag känner att jag fått leka av mig, jag har gjort massor av roligt. Jag har galna minnen och roliga berättelser. Om jag så skulle träffa mannen i mitt liv imorgon så skulle jag inte gått miste om något, jag skulle inte behöva känna ett "tänk om jag gjort det där och det där innan...". Och trots att jag trivs med mitt singelliv så känns det skönt att veta inför framtiden, att jag faktiskt har levt, lekt och varit galen. Jag har njutit av tiden för mig själv fullt ut, gjort saker som jag mår bra av och endast för MIN skull. Jag har fått vara ego.
 
Kanske vill jag ha vuxenlivet nu ändå?

Before you came into my life

Det händer att jag tänker på hon med den där pojkvännen, den där familjen. Hon som vet om att han ständigt är otrogen, hon som vet att han antagligen aldrig kommer bara vara hennes. Han som ljugit, fört bakom ljuset, bråkat, sagt fina ord till andra med henne väntandes hemma. Han som kommit hem med sjukdomar istället för blommor till henne.
 
Och ibland undrar jag hur hon mår. Är han snäll mot henne nu då? Hur är det att leva tillsammans med någon man inte har en aning om hur många som varit med vid sidan om? Varifrån finner man styrkan. Eller kanske är det svaghet det är, att inte kunna lämna och klara sig själv.
 
Ja, ibland undrar jag hur hon mår. Och mest av allt undrar jag om han är snäll mot henne nu, om han någonsin kommer bli det.

Det där med tomten

Jag minns när jag inte kunde sova kvällen innan julafton för att jag var så spänd. Jag skulle ju få träffa tomten och få paket! Jag minns hur mamma brukade få klia mig på huvudet för att få mig att till slut somna. Jag minns hur antingen mamma eller pappa många år missade tomten eftersom hon h*n skulle ner och fixa ved i pannan och tomten råkade komma precis då! Och dom åren både mamma och pappa var med vid paketutdelningen så kom våran tomte med bil, inte med släde. Jag blev lite besviken varje gång, men mamma förklarade att han tog bilen för att renarna blivit sjuka eller för att det inte var tillräckligt med snö ute.
 
Jag minns till och med det där året då tomten sa pappas namn och jag rusade ner i källaren för att hämta honom, och jag minns hur rädd jag blev när han inte alls var där. Mamma sa att han måste åkt iväg för att köpa tidningen istället, men alla bilar stod kvar på gården och varför köper man tidningen när man vet att tomten kan komma när som helst?
 
Jag minns också det där året när jag skymtade mörkt hår under tomtens gråa, och hur det mörka håret var väldigt likt mammas. Jag tyckte det var läskigt, men det var då mina misstankar började. Vem var den där tomten egentligen?
 
Och så var det nu julafton igen och jag sitter på jobbet för tillfället. Och ikväll kommer den där tomten igen, han som jag inte har en aning om vem det är sedan några år tillbaka, men varje år kommer han och varje gång låter han olika och ser lite olika ut. Men det är bra tycker jag, att tomten byter stil som alla andra ibland.
 
God Jul på er ♥
(Och pappa, vi ses senare. Oroa dig inte, jag hälsar på även detta år,
jag skulle aldrig glömma dig på julafton, precis som du aldrig glömde mig)

Always remember, you´re someone´s reason to masturbate

Jag frågade henne det där jag gått och tänkt på. Jag frågade varför jag inte kan vara lycklig när allt i mitt liv är på plats. Allt runt omkring mig är bra, jag har inget att klaga på. Jag känner inte att jag har någon rätt att klaga.
 
Och kanske är det så som hon sa, att det är därför jag mår som jag gör, för att allt är bra i mitt liv för första gången på väldigt många år. Att jag inte tidigare kunnat ta itu med det gamla som legat och grott för att det alltid dykt upp något nytt. Nu när det är lugnt, nu när jag borde må bra så har kroppen och hjärnan tid och ork att ta itu med allt och det är då ångesten kommer. Och kanske är det så, att jag tar tag i allt nu för att jag äntligen är på rätt spår i livet.
 
Även om det många dagar känns svårt att le, så är det otroligt skönt att ändå veta att jag har alla anledningar till ett leende.
 
 
 

You and me baby we´ll be fucking like gorillas

I got a body full of liquor with a cocaine kicker
and I'm feeling like I'm thirty feet tall
So lay it down, lay it down
You got your legs up in the sky with the devil in your eyes
Let me hear you say you want it all
Say it now, say it now
 
Yeah I got a fistful of your hair
But you don't look like you're scared
Cause you know how I like it use a dirty little lover
If the neighbors call the cops, call the sheriff,
call the SWAT we don't stop,
we keep rocking while they knocking on our door
 
I bet you never ever felt so good, 
I got your body trembling like it should, 
You'll never be the same baby once I'm done with you
Oh you with me baby making love like gorillas
You and me baby we'll be fuckin' like gorillas
You and me baby making love like gorillas
Love it

Baby it was best, it was best that we let it go

Jag har varit hemma sjuk nästan hela veckan, har mått riktigt piss och varit isolerad från all mänsklig kontakt vilket börjar bli otroligt jäkla tråkigt. Men finns det något man hinner göra då så är det att bara ta hand om sig själv och tänka, så det är väl ungefär vad jag har gjort. Och ätit onyttigt.
 
Idag slog det mig dock... När använde jag senast bh? I samband med detta kunde jag också konstatera att dom inte är speciellt sköna att ha på sig. Och jeans, hur känns det att ha på sig? Mitt hår då, när borstade jag det senast? Hur ser det ut under den där ständiga toffsen jag har på huvudet. Och mitt hem då - såhär äckligt brukar det väl inte vara?! Hur länge måste man förresten sitta på exakt samma plats innan man på riktigt ruttnar fast där?
 
Jag har även hunnit göra av med alla mina ikea-värmeljus som jag aldrig använder men som jag envisas att fylla skåpen med så det är inte bara negativt att ligga hemma och förlora pengar istället för att hänga på jobbet. Är detta ett friskhetstecken, att jag nu börjat tänka på och bry mig om hur sunkig jag och mitt hem blivit? Hade det inte varit för att jag är hundvakt och måste ut på promenader så hade jag inte varit medveten om ifall världen utanför faktiskt hade gått under.
 
Ikväll ska jag ta en lång dusch, raka mig all over, tvätta håret och bli mitt vanliga jag. Jag ska också städa undan det värsta här hemma, för från och med ikväll har jag bestämt mig för att vara frisk! Trots att jag har noll planer i helgen så ska jag i alla fall vara frisk nog för att kunna njuta av den.

The thing with money...

Jag är en person som har ganska bra koll på min ekonomi, däremot har jag värdelös koll på exakt vad det är jag lägger pengarna på och varje månad undrar jag var i helvete dom har tagit vägen så för en månad sedan laddade jag ner en app som heter "min budget". Man fyller i sin inkomst och sedan alla utgifter, och sådär har jag hållt på sedan förra lönen, sparat på alla kvitton och fyllt i exakt alla små kostnader för att nu kunna se vad det är jag gjort. Eftersom lönen denna månad kommer 1 vecka tidigare så är detta bara siffror för dom senaste 3 veckorna för mig.
 
Hyra + el; 7117 kr   (känns lite mycket..)
Övriga räkningar; 1082 kr
Mat/kattmat/hygienprodukter; 928 kr   (förvånansvärt lite!)
Bensin; 925 kr   (och ändå kör jag fortfarande med full tank)
Sjukvård; 1909 kr   (på vård och mediciner, på 3 veckor. Känns stabilt)
Kläder; 821 kr   (förvånansvärt lite)
Utemat; 650 kr
Krogen; 1894 kr   (alldeles för mycket)
Bio; 275 kr
 
Sen är det julklappar och annat småskit men jag har i alla fall under denna månad gjort av med sammanlagt 17 991 kr! Hade det inte varit för att det är jul snart så hade jag skjutit mig vid den summan. Jag har nu i alla fall insett att jag gjort av med alldeles för mycket pengar på vård (slå det om ni kan... Så bra mår jag), krogen och eventuellt utemat. Det andra var ändå helt okej tycker jag. Räkningarna kan jag ju inte minska i alla fall eftersom det är nödvändiga kostnader så som el och mobil.
 
Ska nog köra på "min budget" ett par månader till och se vad siffrorna hamnar på. Om jag lyckas göra av med nästan 18 000 på 3 veckor så bävar jag nu för nästa lön som kommer om 5 veckor istället. Tur att det inte är jul i Januari också! Fan jag kommer ju inte bara ha bra koll, jag kommer ha stenkoll på ekonomin snart.
 

Everything you touch, oh it dies

Well you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missing home
Only know you love her when you let her go
 
Staring at the ceiling in the dark
Same old empty feeling in your heart
'Cause love comes slow and it goes so fast
Well you see her when you fall asleep
But never to touch and never to keep
'Cause you loved her too much and you dive too deep
 
And you let her go...

Det var nyss

Vart tog år 2012 vägen? Det var ju nyss nyår, det var ju nyss jag tog en taxi hem till honom efter nattens fest. Då när jag bekände mitt och vi var ärliga med våra känslor, det var nyss vi sa att det var slut med alla andra, bara vi. Det var ju nyss Januari, det var nyss mamma blev sjuk och behövde hjälp, det var nyss vi oroade oss för henne varje dag, det var nyss vi delade upp vem som skulle göra vad för att hjälpa.
 
Det var nyss vår och sommar, det var sol, värdelöst regn och underbara resor man nyss kommit hem från. Det var nyss man var nybliven singel och levde livet och det var nyss jag bodde i min älskade skinnjacka. Det var också nyss sommaren sakta blev kallare och övergick till höst, regn och frissigt, fult hår. En höst som kom med så mycket, men ändå ingenting.
 
Och nu är det full vinter, det är nu jag tänder värmeljus, klär mig varmt och plumsar i mysig snö. Det är nu jag köper julklappar och längtar efter pulkaåkning och skridskor. Det är nu jag ligger under en mysig filt och drömmer tillbaka till barndomsminnena med tältbyggande, cyklande och pulkabackar.
 
Det är nu det snart är här, det nya året med alla förväntningar. För många en nystart med massa löften, men inte för mig, jag har inga löften längre. Däremot har jag hopp! Jag hoppas att jag fortsätter med träningen och har en killer body till nästa sommar, jag hoppas att jag är lyckligare, mår bättre och jag hoppas att detsamma gäller min familj och mina älskade vänner. Jag hoppas att jag flyttar och jag hoppas mest av allt att det blir till Sundbyberg. Jag hoppas att jag får behålla dom vänner jag har men att jag också träffar nya, och kanske även kommer gamla lite närmre. Jag hoppas på minst 2 resor, på nya roliga minnen och jag hoppas även på kärlek, men ska den komma så ska den inte bara hälsa på en kort stund, jag vill ha det äkta annars kan det lika gärna få va. Jag hoppas på ett roligt år där jag kan skapa en massa nya minnen för framtiden.
 
Nej, jag har skippat löftena i några år nu. Nu kör jag på hoppet istället, jag tror att det tar mig längre.

Yes I´ve made mistakes, life didn´t come with instructions...

...and even if it did, I probably wouldn´t follow them that well
 

Den där patienten

Han räckte mig pappret för att jag skulle läsa. Det jag läste lät sjukt, absurt, som en kort bit ur någon tragisk självbiografi. Jag log lite samtidigt som något i mig ville brista när jag läste det svart på vitt. Allting. Det stod om patienten hit och patienten dit, om tester och personliga uppfattningar och åsikter. Och allt det där visste jag redan, det var ingenting nytt.
 
Men jag läste den där korta texten om patienten, den där snabba tragiska historien. Vill ni veta vad det sjuka i det hela var? Att patienten är jag. Det var mina tester och provresultat jag läste om, det var mitt liv som sammanfattades. Det var jag som var tragisk på det där pappret.
 
Och jag tror inte att jag nånsin kommer visa det för någon. Jag la undan det när jag kom hem, jag la undan mitt liv och hur det är svart på vitt på ett papper. Istället fokuserar jag på att leva nu, för det hade jag tänkt göra ett tag till. Trots att det är jag som är patienten.
 
 

Jag var elak och dum mot dig

Det finns inget att försvara, jag är elak och dum mot dig.
Du som vill ha mig, jag tar, jag förstör, jag är blind.
Vill du ta mig tillbaka, kan du göra mig hel igen?
Jag föraktar mig själv nu, inget är med oss.
Sinnet tar mig till en annan värld,
en plats som jag kallar hem nu.
 
Jag har försökt bryta mig fri,
men nån jävel drar mig tillbaka.
Och hoppet kommer numera sällan,
här ska jag leva, här ska jag dö.
Torka mina tårar, det är så jävla synd om mig,
stackars arma krake. Jag kan inte tro du är min.
Varför är du kvar här, inte fan kan du älska mig?
Jag är ju en börda, hitta nån annan.
 
När du ser mig byta roll,
kan du inte då hålla om mig?
Immun mot medicin, inte mot din kärlek.
Men jag kan inte, jag vill inte ens förstå mig,
hur kan jag då öppna mitt allt?
 
Vår saga är slut nu, ingen kommer läsa den,
jag förstörde allt. Min underbara vän.
Jag vill inte andas, försök att förstå mig,
du kommer alltid vara med mig, Min älskade vän.
Det finns inget att försvara, jag var elak och dum mot dig,
du som ville ha mig, jag tog, jag förstörde, jag var blind.
Ta mig inte tillbaka, nu kan du bli hel igen.
Jag tycker om mig själv nu, allting är med oss.

Who are you to judge?

Det händer att jag får negativa kommentarer pga mitt val av jobb. Om att jag byter blöjor, att jag hade kunnat göra något så mycket bättre om jag bara pluggat mer, haft bättre betyg. Och att det jag gör inte är värdigt, det är inte bra nog. Och varför i hela världen har jag valt att arbeta med funktionshindrade? Det är ju som att jobba med gamlingar.
 
Dom idioter som kläcker ur sig sådant har ingen aning om vad jag gör på mitt jobb och dom har ingen aning om hur bra jag trivs. Ja, jag byter blöjor, men det finns så mycket mer i mitt jobb än bara det! Jag trivs superbra med bra kollegor, bra boenden, bra chef, bra schema m.m, jag har absolut ingenting att klaga på, men självklart har jag ändå precis som alla andra jobbiga dagar på jobbet och bara tycker att allt är skit.
 
Jag gick inte ut skolan med dåliga betyg, dom var t.o.m ganska bra. Anledningen till att jag inte pluggat vidare är för att jag just nu inte vill arbeta med något annat än det jag gör, just nu är jag nöjd med att vara undersköterska. Jag har en utbildning!
 
Mitt jobb är inte på något sätt mindre värt än någon annans. Ditt arbete är absolut inte viktigare eller "finare" än mitt. Jag trivs utmärkt på mitt jobb och har inga planer alls på att byta till något som någon annan tycker är bättre så jag skulle uppskatta om ni obildade idioter skulle kunna vara tysta med era kommentarer om saker ni inte har en aning om. Jag misstänker att mitt jobb är mycket bättre och värdigare än dom flesta andras, jag hjälper folk dagligen istället för att sitta bakom ett skrivbord eller spika plankor på ett bygge.
 
Och den dagen du själv bor på ett äldreboende, ska du då se ner på personalen som dagligen hjälper dig? Dom som är anledningen till att du ens klarar av din vardag. Eller om du skulle få ett handikappat barn vars enda möjlighet att någonsin flytta hemifrån är att flytta till ett gruppboende, skulle du se ner på dom som gör allt för ditt barn, som ger det livskvalité?

Over fighting the same losing battle

Her eyes don´t light up when she hears your name anymore.
She doesn´t get chills when you walk by and
her heart doesn´t race when you smile at her.
You don´t get to her like you used to,
you´re just a bad memory in the back of her mind.
 
So don´t be surprised next time you make your way past her and she doesn´t even glance your way.
And don´t bother trying to talk to her, you wont get a response.
She´s over fighting the same losing battle.
 
The saddest part is that you have no one to blame but yourself,
she gave you every chance you could ask for
and you fucked up, every time.
 
Now she walks around with nothing but a smile on her lips,
and she laughs louder than ever before.
Looks like you´ve lost her.

Det här är sinnessjukt

Min katt är störd, alltså på riktigt rubbad. Han jamar konstant och har alltid gjort. Det ska låtas när han går på låda, när han vill ha uppmärksamhet, när han ska äta, leka, gå och lägga sig, när matskålen är tom och när matskålen är full och så favoriten - på natten. Då speciellt ska han skrika för det vore ju synd om jag glömde bort att han fanns då. Det är helt enkelt något allvarligt fel på honom. Och grannarna tror antagligen att det är något allvarligt fel på mig också så ofta som jag skriker "Håll käften" rakt ut.
 
Inte nog med honom så är jag nu kattvakt till en liten kattunge och så hundvakt på det också. Hunden är ingen fara, det enda jobbiga är väl att man inte är sådär jättesugen på alla promenader, men det kan jag leva med.
 
Kattungen däremot... Vilken jävla terrorist! Jag hade glömt bort hur det var med ungar. Han väser åt både min katt och åt hunden så att båda är livrädda för han. Han hoppar ÖVERALLT och HELA JÄVLA TIDEN! Finns inte en lugn stund, han är uppe på matbordet, soffan, fönstret och sedan klättrar han längs mitt byxben (har som regel - inga djur på bord, i närheten av mat eller i soffan). Jag är uppe och springer hela tiden för att få ner honom från bordet och det går liksom inte fram, på det skriker jag så att störningsjouren snart ringer på dörren. Första natten lät det som att tredje världskriget hade startat precis utanför mitt sovrum så till slut fick jag nog och slängde in båda katterna på toaletten där dom fick spendera resterande natten. Åh den lycka som uppstår när den där lilla, söta hårbollen ligger och sover.
 
Och mitt tålamod som gör att jag i normala fall skiftar mellan att älska min bebis till katt till att vilja spika upp honom på vägen ungefär 24 gånger om dagen, samma tålamod får jobba lite extra den närmsta tiden verkar det som. Undrar om brorsans familj märker ifall dom bara får tillbaka hunden efter jul?

Vi ska enas i jorden, jag och min far

Jag satt på tåget i mina egna tankar och lyssnade på "Jag och min far - Magnus Uggla", tänkte inte ens på honom, det var allt annat som snurrade i huvudet. Och så helt plötsligt, från ingenstans mindes jag det där jag glömt för längesen.
 
Hans skratt. Plötsligt såg jag pappa framför mig så klart, han skrattade och jag till och med hörde skrattet. Han stog utan tröja sådär som han oftast gjorde, armarna hängandes längs sidorna och så det där riktigt hjärtliga skrattet och hans glugg syntes. Den stora ölmagen hoppade i takt med skrattet och jag kunde inte sluta le. Det var min pappa och äntligen hörde jag honom skratta igen.
 
 
Jag klev av tåget och mötte min vän med tårfyllda ögon, tårar av lycka. Jag sprudlade när jag fick berätta för henne om min pappa, om hans skratt och att jag nu minns hur det lät. Det slog mig samtidigt att brorsan skrattar nästan likadant, jag har haft det så nära men inte vetat om det. 
Så jäkla vackert.

Pour yourself a drink, put on some lipstick and pull yourself together girl!

The best feeling comes when you realize that you´re perfectly happy
without the people you thought you needed the most

Sagan om oss två

Om du ser på mig som du gjorde då
Om du tror på sagan om oss två
Då kan vi hitta tillbaka till dom vi var
När jag var den du ville ha
Tänk om vi kunde börja på nytt igen
Tänk om du kunde säga "Jag älskar dig än"
Då kan vi hitta tillbaka till dom vi var
När jag var den du ville ha

Think of all the storys we could have told

Och hon som offrar allt för han som inte gett henne något, som inte offrat någonting för henne. Hon som är beredd att ge upp vad som helst för honom, som inte tänker sig för alls. Som inte förstår.
 
Jag låter henne göra det nu, jag bryr mig inte längre. Gå så långt det krävs för han som inte gjort ett skit för dig, som utnyttjar dig. Gör vad som helst, men när han är klar med dig, tro inte att jag står kvar då.
 
Jag hoppas för din skull att det i slutändan var värt det.

Insomnia

Jag vet inte vad det är för jäkla insomnia jag har drabbats av, men jag vill bli mitt normala jag igen! Jag ligger vaken natt efter natt numera. Minns fler vakna nätter än sovande den senaste tiden, och ändå sover jag inget under dagtid så det beror inte på att jag vänt på dygnet.
 
Det händer att jag är vaken i princip 2 dygn i sträck, sover bara ett par timmar där emellan och sen är jag pigg igen och jag förstår inte hur jag orkar. Jag förstår inte varifrån jag får energin. Jag dricker inte kaffe, inte energidrycker, inget uppiggande alls, jag är trött på kvällarna, jag gäspar och vill i säng. Men så fort jag ligger där så är jag klarvaken igen, det går inte.
 
Dom gånger jag lyckas somna så sover jag antingen 2 timmar eller 16 timmar, det finns inget normalting längre. Och jag vet att kroppen och hjärnan inte orkar hålla på såhär hur länge som helst, nån gång måste det ta stopp. En dag kommer jag vara totalt körd och inte orka mer om jag inte börjar sova snart - jag bävar för den dagen. När kan den komma?
 
Jag förstår inte... Jag grubblar inte mer än vanligt, jag mår bra, jag aktiverar mig under dagarna, har inte vänt på dygnet. Men ändå, ändå ligger jag vaken, natt efter natt efter natt. På hur lite sömn kan hjärnan klara av vardagen?

Vill leva fullt ut, jag är värd det

När jag träffade min första kille som 16 åring så hade jag världens sämsta självkänsla, jag tyckte att jag var ful och värdelös och såg inte alls något värde i mig själv. Han höjde min självkänsla, fick mig att må bra, att känna mig bra. På samma sätt som han kunde rasera det på sekunder, han hade den makten att rasera eftersom det var han som byggt det.
 
När vi separerade så hade jag ingen aning om vem jag var eller vad jag skulle göra utan honom. Ännu en gång visste jag inte vad jag hade för värde, hur fin jag är eller allt jag kan åstadkomma på egen hand. Allt det där försvann ju med honom, eftersom jag låtit honom bygga allt det åt mig.
 
Idag har jag byggt min självkänsla helt på egen hand, från grunden. Andra kan ge den törnar, få den lite små bucklig ibland men det finns ingen som kan rasera den förutom jag själv. Idag är det ingen annan som har den makten över mig. Allt för att jag byggt upp mig själv denna gång.
 

Och det är skört som glas, precis som jag

Jag är glad, jag är så otroligt jäkla glad!
Det borde alltid kännas såhär.

När finnen i mig blir förbannad

När dina enda minnesbilder från händelsen är drinken komma flygande, hur du ser på din vän och hon är helt blöt, och sedan hur du står med dina händer om både den brudens och hennes kompis hals och det krävs 3 personer som går emellan för att du ska släppa. Och sedan hur tjejerna springer därifrån.
 
Det är då du vet att din vän verkligen är bäst och bland dom som har största platsen i ditt hjärta, när du inte ens tvekar för hennes skull. Det är även då både du och andra upptäcker att damn det finns muskler i denna lilla kropp!
 
Så bara så ni vet, går du på min vän så flyger jag tydligen på både dig OCH din vän. (Och för att göra det tydligt att jag inte är rubbad och slåss hejvilt med folk så kan jag lägga till att min vän fått ta en smocka i ansiktet precis innan det, helt oprovocerat - bara för att hon inte hörde vad tjejen sa till henne och sedan vände ryggen till och ignorerade)

Annars, den bästa kvällen jag haft på väldigt, väldigt länge!
Tack tjejer ♥

My insecurities could eat me alive

Finns det något jag lärt mig i livet, är det att inte ta något förgivet

Sex aint better than love

Jag kastade bort allt för att stå på egna ben. Det var bara mitt och ingen annans val och fan vad det tog emot. Men jag gjorde det. Jag kastade bort allt det där som var så fint, det där som var så bra och näst intill perfekt. Jag valde själv bort det, det togs inte ifrån mig.
 
Och även om jag inom mig vet att det var rätt, att jag behövde det just då och att det där perfekta inte var rätt för mig. Även om jag oftast känner så, så kommer det dagar när jag ångrar mig. När jag tittar tillbaka och undrar hur det kunde ha blivit. Och jag undrar om jag kommer att få uppleva det där igen när jag är redo, om det blir bättre än så.

Columbus traveled the world in a sailboat... And you can´t get to the gym?

Det var den där veckan när det var sådär mycket. Mycket jobb och mycket på det privata att handskas med och motivationen att träna var borta igen. Jag bestämde mig för att den kan få vara borta, jag hade andra viktigare saker att göra, så som att kliva upp ur sängen och hålla mig vid liv. Denna vecka strök jag alla uppskrivna gympass ur kalendern, vartenda ett skulle bort utan dåligt samvete. Jag behövde det.
 
Och när helgen kom så kom längtan krypande, kanske skulle jag fuska från min fria vecka och träna lite i alla fall? Viljan fanns där, helt plötsligt hade jag motivation. Inte som förut, men den fanns där i alla fall. Men jag struntade i den, jag unnade mig en hel vecka fri från gymmet med gott samvete. Jag åt en massa skit och gick upp säkert 7 kg i vikt under den veckan och kände mig allmänt äcklig i min egen kropp men när det sedan var en ny vecka, en sån vecka då jag var tvungen att träna igen så kändes det bra. Det kändes kul igen och jag tog i mer än vad jag brukar, jag upptäckte att jag orkar så mycket mer än jag trott.
 
Och jag tänkte att jag kanske ska börja unna mig en hel veckas ledighet från gymmet sådär ibland. Den där veckan var sjätte vecka då jag ändå har så mycket på jobbet och orken inte riktigt räcker till. Men bara kanske.

Love is handing someone a gun, trusting them not to shoot you

Det är dom där samtalen han ringt till mig, när han säger att han vill träffas. Vill att jag kommer till hans jobb, han vill smyga med det och ingen får veta. Han pratar som att allt vore som förut, som att det inte är något konstigt med det. Som att han inte varit min kärlek en gång i tiden, men inte nu. Och som att jag inte en gång varit hans, men vi valde att lämna allt det där bakom oss.
 
Han pratar som om vi skulle vara som förut, då när vi betydde något och som att hon inte finns. Hon den där, som är hans fästmö nu. Dom som har en egen familj tillsammans. Han glömmer dom då och då, han glömmer sitt liv för att falla tillbaka på mig. För en kort, kort stund. Och skulle jag ge med mig så skulle vi gå bakom ryggen på henne. Jag skulle vara med och rasera hennes dröm. Om hon nånsin skulle få veta vill säga.
 
Sådär gör han, hör av sig ibland. Minns tillbaka på det gamla och ringer. Ibland bara för att prata, ibland för att be mig komma över till hans jobb. Och jag vet, jag vet att hon inte är där. Jag vet att hon inte har en aning. För när dom är tillsammans hälsar han inte ens på mig, sådär som att vi aldrig funnits.
 
Och jag undrar om det var likadant mellan oss. Om jag var den som inte hade någon aning, eller om han faktiskt älskade mig på riktigt. För det där han gör nu, det är inte kärlek. Jag ser det i hans ögon, dom jag fortfarande känner så väl.

Smile and let the world wonder why

What screws us up the most in life is the
picture in our head of how it is supposed to be
 

Män blir kvinnor

Jag har kollat lite Oprah och doktor Oz under mina nätter på jobbet och har något att dela med mig av till er män, och till er kvinnor som har överviktiga män.
 
Om midjemåttet på en man är mer än halva hans längd så börjar hans kropp göra om testosteronet till östrogen. Kroppen försöker alltså automatiskt göra honom till kvinna (detta kan alltså förklara man-boobs också). Ju mindre testosteron en man har desto större är risken för erektionsproblem. Alltså killar, håll er på normal vikt om ni vill minska risken för erektionsproblem. Och även om ni inte får erektionsproblem av övervikt, kom ihåg att er kropp försöker förvandla er till kvinna!
 
Humor! Men åh så sant.
 
Män har också nått enzym (?) i magen som gör att om dom dricker en flaska öl så går endast halva den ölen ut i blodet. Vi kvinnor har inte det där i magen så för oss går hela ölen rakt ut i blodet. Därför är vi mer lättpåverkade än män. Men det mest fashinerande i det hela är att det inte bara är kvinnor som saknar det där enzymet utan även asiater och indianer saknar det och är mer lättpåverkade.
 
Fan vad allmänbildad man blir när man jobbar nätter!

I´m a lucky girl, to count on both hands the ones I love

 
Yes, I understand that every life must end
As we sit alone, I know someday we must go
Oh I'm a lucky girl,
to count on both hands the ones I love
Some folks just have one,
others, they've got none

Dom oskyldiga första

Jag minns min första kärlek, han heter Andrés och vi gick i samma klass. Den kärleken var dock olycklig eftersom han var kär i min bästa vän Malin och hon ville såklart inte ha honom. Jag minns också min första kyss, jag var 13 år och Andrés var hemma hos mig, jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
 
Jag minns min första riktiga kärlek, Juan. Jag var 16 år och han var min första pojkvän, den som också tog min oskuld sådär fint med tända ljus hemma i hans rum. Han var också min första sambo och den jag var förlovad med. Jag minns också den första som krossade mitt hjärta, det var Daniel. Han som jag var sådär head over heels kär i men som sedan inte ville ha mig i alla fall. Och jag minns det där hjärtat jag krossat, i Jim. Det jag förstörde så som Daniel hade förstört mitt. Lämnade i små bitar. Det där jag ångrar.
 
Jag minns den där tiden då en kyss var något stort, då jag kunde räkna på en hand hur många jag kysst och hur varje person hade varit något stort för mig. Jag minns dom där första bästa vännerna, Jannice, Marielle och jag som satt ihop och hur dom brukade vänta vid min buss på morgonen och så gick vi till skolan tillsammans.
 
Jag minns hur man gjorde allt för att slippa gå ut på rasten och hur vi tjejer sedan promenerade runt skolan och pratade skit om varandra tills det ringde in igen. Och hur stort det var att börja högstadiet, då när jag fortfarande var okysst och när vi insåg att det inte fanns någon lärare som skulle tvinga ut oss på rasterna. Då när man vågade sig på att skolka för första gången och hur livrädd man då var. Jag minns när jag och Malin hade pms samtidigt och gick och köpte en varsin stor chokladkaka som vi tryckte i oss på 5 minuter innan rasten skulle ta slut. Det slutade med att vi missade lektionen i alla fall för att vi mådde så illa att vi låg på ett par bänkar nära toaletterna ifall vi skulle spy.
 
Det är minnen det, från den gamla oskyldiga tiden, när man var liten. När man trodde att man visste vad livet, kärleken, lyckan och vänner handlade om. Egentligen visste vi inte ett skit, men det var något fint med det också. Det var så oskyldigt.

Sådär som vi retas och skrattar

När jag hörde dig säga dom där orden så var det som att något brast inom mig igen, sådär som det gjort så många gånger tidigare med dig. Det gjorde ont, det sårade, trots att jag vet att det inte var med mening och du var inte elak.
 
Och så pratade vi, jag fick det där jag tänkt vara tyst om ut i det öppna och nu vet du. Det är ingen hemlighet, inget att dölja och samtidigt fick jag förklara allt som det är, utan missförstånd. Och jag tror att du förstod, jag hoppas det för efteråt var jag lättad. Fortfarande gjorde en del av mig ont, men vi pratade, sådär som jag saknat att prata med dig. Men sådär som vi nu för tiden igen kan göra ibland. Om allt och inget, och missförstånden får vara. Lika bra att vara ärlig, för nu vet du i alla fall. Nu förstår du kanske min reaktion på vissa saker men du vet också att jag försöker och du vet vad jag vill.
 
Jag vill ha dig i mitt liv, för vi tillsammans är jävligt bra. Även om det nu bara är som vänner. Vi retas med varann tills den andra blir sur och sen skrattar vi åt det eller skäller på den andre tills den ber om ursäkt och tvingas säga något snällt tillbaka istället. Och jag älskar att umgås med dig, för vi tillsammans är bra, jävligt bra. Även som vänner, så länge vi faktiskt anstränger oss.

Another reason to love legday!

Skrev på fb för ett tag sen om en vän som fått en orgasm på gymmet och hur jag sedan också hade försökt - men nej, hände fan ingenting. Jag gjorde tydligen fel.
 
Jag tar tillbaka det. Tjejer, jag säger bara "leg curl" och spänn bäckenet utav bara fan och njut! Kanske inte funkar lika bra på alla men det var fan bättre än något oralsex jag nånsin fått i alla fall. Det var på skakiga ben jag gick därifrån och skaket hade inget med träningen att göra.
 
Varsågod.

Ett samtal i mörkret och en vän som du

Det var sent på kvällen när hon ringde mig. Sa att hon saknar mig, att jag är bland det bästa som hänt henne och att jag inte ska ändra nånting alls med mig själv, jag är så bra som jag är.
 
Och det var precis vad jag behövde, hon var här för mig fast hon inte var här och utan att jag bad henne. Och jag saknar henne också. Alla borde få ha en vän så fin som dig! Som känner dig innan och utantill och som alltid påminner dig om att du är bra precis som du är. Trots att hon om någon vet att du inte är perfekt, så duger du mer än väl, hon vill inte ändra något på dig.
 
Älskade du, jag är så glad att jag har dig. Så otroligt jäkla glad att du finns! Och jag fällde ett par tårar, ett par tårar av lycka för att jag har en vän som dig i mitt liv. Tack ♥

Jag har allt

Och så slås man plötsligt av hur ytlig denna värld är, hur mycket tid vi spenderar på att oroa oss, störa oss på och vara ledsna över sådant som egentligen inte borde spela någon roll. Men det är klart att man får det också, vara ledsen över obetydliga ting, irritera oss på sådant som inte spelar roll i det stora hela. Klart man måste få göra sånt också ibland.
 
Men så länge du har hälsan, så länge du och din familj är friska så har ni det viktigaste. Njut av det, njut av livet, för det kommer inte alltid att vara såhär bra. Det kommer komma tider då livet slår ner dig och då måste du ha lycka över livet i bagaget för att orka framåt.
 
Så länge min familj och mina vänner lever och är friska så har jag det viktigaste, det enda som egentligen betyder något. Jag har allt ♥

RSS 2.0