Feelings that come back are feelings that never really left

Det var när jag låg bredvid och hörde dina snarkningar igen, såg på dig när du sov. Precis som förr. Såg alla dina skavanker så tydligt, tänkte på din personlighet, den som är långt ifrån perfekt. Och jag blev varm...
 
Det spelar ingen roll hur imperfekt du är, för mig är du så perfekt det bara går att bli. Och jag har ingen aning om vad det betyder och jag bryr mig faktiskt inte. Denna känsla kanske är här för att lära mig något, eller kanske vi är menade för varandra, men vad det än är, vad det än betyder så tror jag på ödet. Jag tänker inte, jag försöker inte, jag bryr mig inte, jag trodde det var över. Det finns ju någon annan nu. Ödet får göra sitt jobb och ta mig dit jag hör hemma och kanske får jag en dag veta vad det är med dig som är så jädrans speciellt att du fortfarande gör mig knäsvag. Och kanske får jag aldrig veta det, kanske kommer jag inte få ligga bredvid och lyssna till dina snarkningar igen och det är okej i så fall, men trots allt, och vad som än händer, så ska du veta att du är speciell. Jag tar alla dina skavanker och älskar dom.

För jag kommer aldrig låta dig få se mig svag

Det är drömmar som går fel, drömmar som jagar mig. Som skrämmer mig. Det är om att kvävas till döds, om att vakna med handen om sin egen hals och faktiskt tro att man dött på riktigt. Det är om han som skriker åt mig, talar om hur värdelös jag är som person och att jag förstörde allt. Och det är den andra som kysser mig när det passar honom, men där jag inte har en chans. Där det aldrig funnits en chans. Och så han som följer efter mig, hur jag än springer så är han hela tiden efter.
 
Det är om att stå i bakgrunden och se dom andra leva sina liv. Det är om ångesten. Det är om att inte finnas till och om någon som tar sig in i mitt sovrum. Det är rädslan att vakna av att något står och tittar på mig när jag sover.
Det är rädsla för att gå och lägga sig för att man inte vet vad som kommer denna natt.
 
Och det är det där med att verkligen inte vilja sova ensam, att vilja ha en trygg punkt bredvid sig. Men att också veta att ingen av dom du känner en trygghet med, som du vill ha bredvid dig - ingen av dom vill sova där bredvid dig längre...

I´m doing my best to make something out of nothing

Det var en av alla dom där gångerna, jag minns inte vad det handlade om, jag minns inte vad som startade det eller hur det sedan slutade. Det jag minns är att du följer efter mig ut i hallen, jag vänder mig mot dig och skriker något och helt plötsligt står jag upptryckt mot dörren med dina händer mot min hals.
 
Jag känner hur du trycker och även om det inte var första gången du gjorde mig illa så var det första gången dina händer var mot min hals. Och jag minns rädslan och ångesten när luften börjar ta slut, hur det enda som snurrar i mitt huvud är "Nu dör jag, är det såhär det ska sluta? Är det här det enda jag fick? Nu dör jag".
 
Det tog bara några sekunder så släppte du och jag såg i dina ögon att även du blev rädd. Och jag var glad att jag levde, jag var bara så glad att du släppte.

Önskelista!

Jag fyller ju år snart, 15e Augusti närmare bestämt. Så jag tänkte att jag skriver en önskelista! För övrigt tycker jag enormt synd om mig själv eftersom jag kommer få tillbringa födelsedagen med ett 24 timmars pass på jobbet. Jomenvisst!
 
Sport-bh - Svart eller någon snygg färg (dock inte rosa, har redan). Storlek S.
 
Reebook easytone - Önskat mig skojävlarna i typ 2 år nu och får ju aldrig arslet ur och köper dom själv så lika bra att köra igen då. Storlek 37.
 
Hanky-panky string - I vilken färg som helst, jag har ändå alla redan, men börjar bli dags att rensa ur.
 
Påslakan-set - För dubbeltäcke och med 2 kuddfodral, nått lite glansigt material så katthåren inte fastnar lika lätt. Gärna svart typ? (Fan det är tråkigt att vara vuxen ibland)

Utgång - En vild kväll, like the old days med vännerna. Jag kan betala för mig själv så länge alla är med och ingen lämnar stället före 03! Och just ja, ni ska stå på dansgolvet största delen av kvällen. Och så vore det bra om någon bjöd på sovplats så jag slipper ta mig hem den natten. (Närmare bestämt 18e Augusti) 
Bra så?!
 
Extern hårddisk - Jo precis, sånt kan ju vara bra att ha. Och jag kan inte sånt, så snälla! Fyll den gärna med en massa nedladdade filmer också så jag har något att göra när jag jobbar nätter.
 
Cykel - Jag vet att sommaren är slut och allt det där men jag tänkte bli fit genom att cykla istället för att ta bilen ibland i fortsättningen. Gärna med en sån där kärring-korg där fram till handväskan också.
 
Massage - Tyvärr unnar man sig själv en helkroppsmassage alldeles för sällan, och min kropp skulle behöva det.
 
Hårfön - En stor och redig sak!
 
Plattång - Gärna en sån där som man kan platta även fuktigt hår med. Kostar typ 150 spänn på rusta, behöver inte vara mer avancerat än så.
 
Bok - Magnus Hedmans självbiografi!

Och du, Mia, av dig önskar jag mig bara en sak... Att du ska tvätta fönstrena! Mohaha. (Ännu ett exempel på den tråkiga delen av vuxenlivet)
 
Alla är med på noterna?
Tacksåmycket

I´m not crazy, i´m just a little unwell

Och kanske är det en ljusglimt, ett ljus där det ett tag har varit jävligt mörkt. Ett litet leende som tittar fram ibland, innan ångesten än en gång gör sig påmind. Jag är rädd för så mycket, rädd för att ta ett steg framåt, rädd att säga min mening, rädd att finnas till. Men vissa dagar känns lättare, jag vill inte längre bara ligga i min säng hela dagarna och låtsas som att ingenting finns.
 
Jag går ut nu, jag ler åt människor igen. Jag skrattar och jag får många komplimanger för mina leenden, för mina skratt. Och på bilder kan jag se en liten gnista i ögonen igen, den som varit borta ett tag. Jag jobbar, jag jobbar med mig själv hela tiden. Nej det är inte bra, vissa dagar lider jag något enormt i det tysta, med mig själv och mina tankar. Men just nu ser jag ett ljus och mitt i allt kan jag åter se den där gnistan jag vet att jag har.
 
Fan vad jag älskar känslan av att skratta...

Jag måste ändra historien

Och han frågade varför jag inte berättat allt, han sa att alla visste att jag hade det jobbigt, men varför under alla år hade jag inte berättat sanningen för honom? Han sa att han skulle dödat honom, att jag vet att han skulle gjort allt för mig.
 
Det enda jag kunde säga var att jag visste det, jag visste att han hade gjort allt för mig och just i detta fallet kunde jag inte låta honom. Jag skulle ta allt för dig, jag skulle gå igenom allt tusen gånger om för att skydda dig. För jag hade aldrig kunnat leva med vetskapen att jag skadat dig genom att berätta sanningen och låtit dig skydda mig. Älskade, älskade du...
 

Jag skjuter upp dig tills jag har dig i blodet

Det var så barnsligt, så oskuldsfullt, så oskyldigt. Samtidigt var det så vuxet, en åtrå, en sån vilja. Det var osäkert, det var leenden, det var händer och en barnslig kärlek. En kärlek med drömmar om framtid, drömmar där det inte finns något slut.
 
Ett "för alltid", löften. För många löften, löften som sedan skulle komma att brytas. Allt för att få vara med dig. Ilska över saker som egentligen inte betyder något, rädsla över saker som är utom kontroll för dig. Det var vackert, det var lycka, det var så vuxet i allt det där barnsliga.
 
Och inget kommer nära nog av att kännas som du ♥

När hjärna, hjärta och magkänsla inte vill riktigt samma sak

Vi pratade om förhållanden, om hur hjärna, hjärta och magkänsla sällan är överrens när det kommer till kärlek. Det finns bara en person jag träffat där hjärna, hjärta och magkänsla var överrens, i alla fall i 4 år då magkänslan ångrade sig och jag valde att lyssna på den. Sedan dess har jag inte träffat någon som fått alla tre att vara överrens.
 
Ett kille där hjärtat skriker "ja!" och hjärnan svär och säger nej, magkänslan kan inte riktigt bestämma sig... Och så en annan där hjärnan säger ja, hjärtat tvekar och magkänslan säger nej. Och sådär håller det på. Och jag undrar om alla som faktiskt är i förhållanden får dom där tre sakerna att samspela? Eller ignorerar ni någon av dom? Hur gör man i så fall det?
 
Fast det är ju så att magkänslan oftast har rätt, och är inte hjärtat med så är det ju ingen idé att satsa. Och säger hjärnan nej så är det ju ofta av den enkla anledningen att man är medveten om att personen kanske inte är bra för dig. Att du vet att risken att du blir sårad är större än chanserna att det blir något bra av det.
 
Så vad är det rätta, att ignorera något av dom och i så fall vilket? Eller hur lätt är det att hitta den där rätte där hjärna, hjärta och magkänsla säger ja, allihopa? Samspelar dom hos dig i ditt förhållande eller ignorerar du en känsla, i så fall vilken?

With every heartbeat

Have you ever loved someone
so much it hurts?
 

I have...

Det har slitit mig itu

Jag har vakat många nätter,
förhandlat med mig själv.
Jag har sagt "Du borde lämna denna mannen nu ikväll."
Det tog allt för många år
för mig att äntligen bli fri.
 
Det har slitit mig itu,
det fanns ingen bara du.
Men jag är lyckligare nu.
 
Jag är lyckligare nu...

Vet hon om att jag har funnits?

Jag undrar om du berättat. Vad du i så fall sagt. Jag undrar om hon vet att jag finns, att jag har funnits. Har hon frågat om historien, har du berättat? Har du sagt sanningen, berättat om kärleken och det förflutna, har du berättat om lyckan? Om resorna, om ringarna.
 
Eller har du valt ut dom dåliga delarna att dela med dig av. Har du berättat om bråken, om sveken. Har du fått mig att låta som en dålig person? Eller har du sagt sanningen, att du älskat tidigare men att det tillhör det förflutna nu. Att vi hade det bra, att vi var lyckliga tillsammans?

Somewhere along this road I lost my soul

Det var den där gången när jag till slut fick nog, jag fixade inte mer. Jag slängde på mig skorna och fick precis med mig mobilen på vägen ut genom dörren. Hon försökte stoppa mig men inget kunde ha gjort det längre. Jag gick, det var mitt i vintern och jag hade inte ens en jacka med mig. Jag ringde en vän som lovade att komma och hämta, men det skulle ta nästan en timme.
 
Jag gick och gick och gick. Det var mörkt ute och jag hamnade till slut på stranden, jag stod på bryggan och såg ut över Mälaren, isen var inte tjock nog att bära mig, det visste jag och jag undrade hur långt jag skulle komma om jag bara sprang rakt ut från bryggan. Jag ville inte kunna ta mig upp igen, jag ville inte kunna simma. Jag ville att det kalla vattnet skulle bedöva min kropp och ta mig härifrån. Inte låta mig möta allt det där andra igen. Men jag var för feg, jag väntade och till slut ringde telefonen, hon var på väg med sina föräldrar.
 
Jag tänkte tanken en sista gång, jag visste att hon inte skulle hinna fram i tid i alla fall. Men något stoppade mig, något fick mig att låta bli och jag gick för att möta henne. Och när jag satte mig i bilen så fick jag en hand på mitt lår från framsätet och jag var glad att slippa prata, att slippa förklara. Dom förstod och jag fick sitta där i min tysthet med tårarna rinnande längs kinden.
 
Efter det stannade jag där tills han var borta, tills hon sagt att han ska packa sina saker och åka. Och fortfarande var det ingen som hade frågat mig varför, varför jag var så arg jämt, varför jag hade skärsår på armarna och väggarna fulla av ledsna och självdestruktiva dikter. Fortfarande var det ingen vuxen i min närhet som reagerade, fortfarande var det mig det var fel på.

Som om världen stannar till...

Jag har sårat någon djupt, vilket inte alls är jag egentligen. Jag avskyr att se andra ledsna, och jag vill verkligen inte att någon ska må dåligt pga mig, men nu har det hänt och jag kan inte ta tillbaka det, jag kan inte spola tillbaka tiden och göra om - göra rätt.
 
Jag har sagt detta flera gånger till personen och trots att jag vet att du inte tror mig så hoppas jag att du lyssnar i alla fall och en dag faktiskt kan se att jag menar det. Jag ber om ursäkt, från djupet av mitt hjärta ber jag om ursäkt. Du förtjänade inte det och hade jag kunnat ta tillbaka så hade det inte blivit såhär, jag ångrar mig verkligen och jag hoppas och ber att du en dag kan förlåta.
 
Som sagt, jag vill absolut inte såra och det gör ont att veta att jag gjort någon annan illa. Speciellt någon som inte förtjänade det.
 
Jag ber verkligen om ursäkt...

För den som vill ha rosor tål taggiga stjälkar

Det här är ingen hjältesaga, det är inte legendariskt
Inte kriminellt men inte heller något lagligt
Ingen komedi men inte helt och hållet tragiskt
Ingen promenad i parken eller ett safari
 
Jag bara strävar efter detta och vill inte ens ta i
Den sjukaste resa jag tvingats delta i
Bland änglar och demoner men det är fan ta mig inte Hollywood
I verkligheten flaxar tiden snabbare än en kolibri
Den massproducerade jakten på "life quality"
Och vilddjur i koppel som järnhandsken håller i,
flocken är kollektiv, inga soloseglare
Kan överleva regelverken stegen räknas mer än det
 
Jag tar ormen vid svansen och gör det till en dans men
ingen bär en krona utan törnarna i kransen om
skiten är glassen och lyckan är strössel
 
Det finns ingen paus-knapp på livets videospel
så jag dansar vidare som om nån skjuter vid mina fötter
Jag har en vals på mig och jag steppar som fan

No shirt, no shoes, no pants - No service

 
Det var en av alla utekvällar. Efter ett par tequila skrattar vi ännu en gång åt skylten som sitter uppe i baren och då kommer det, han föreslår att vi ska testa om det stämmer. Vi ska klä av oss och gå fram till baren och beställa. Jag skrattar och första tanken är "Hell no!", sedan börjar den sista tequilan göra sitt jobb och jag ser det roliga i det...
 
Ett par minuter senare sitter han i bara kallingarna och jag har slängt av mig byxor och skor, och så upp och fram till baren. Nej, dom höll inte vad dom skrivit på skylten. Gapande serverade dom oss det vi beställde, vi tog våra glas och gick genom folket tillbaka till bordet och klädde på oss igen. Morgonen efter när jag blev påmind om det så trodde jag att jag drömt, men nej, Hanna med alla kroppskomplex och allt det där klädde av sig till bara stringen mitt på en bar.
Mina vänner, det är såna saker som är minnen för livet!
 
 
 
Och såhär var kvällen efter...
Alcohol - Because no good story ever starts with
"So this one time when I drank a glas of water..."

Standing where you left me

En vän har under en tid haft en "vän med förmåner". Han har hela tiden sagt att han inte är redo för ett förhållande och blablabla... Nu har dom inte träffats på nån vecka och helt plötsligt lägger killen upp att han har ett förhållande på facebook. Min vän som dom senaste veckorna har börjat komma över honom kommer då med världens bästa liknelse;
 
"Det är som med en gammal VHS-spelare. Jag har min nerpackad nånstans i någon kartong och minns inte sist jag använde den. Men skulle jag kasta eller ge bort den så skulle jag med säkerhet hitta några gamla vhs filmer eller familjeband som jag vill se och så bara MÅSTE jag ha den där vhs spelaren. Bara för att någon annan har den istället för mig. Och så är det nu, det finns miljoner dvd spelare, men jag skulle kunna döda för den där vhs spelaren just nu - bara för att någon annan använder den."
 
 
Seriöst, finns det någon som inte håller med?

Du frågade varför jag log

Jag satt och log för mig själv. Jag kunde inte sluta, kunde inte sudda bort leendet trots din dryga attityd. Jag log för att jag var med dig, jag log för att jag var lycklig. Jag log för att jag saknat allt med dig och äntligen var jag där med dig igen. Jag log åt ögonen, kyssarna, händerna, kroppen. Jag log åt att jag fick se dig, prata med dig, träffa dig. Bara vara med dig.
 
Det var den dagen, den som aldrig kommer tillbaka igen. Men leendet behåller jag, det ska alltid finnas med mig. Oavsett om jag har ditt hjärta eller inte. För fan vad det finns saker att le åt här i livet.
 
I was cryin´ when I met you,
now I´m tryin to forget you.
Your love is sweet misery.
I was cryin´ when I met you,
now I´m dyin´ cause I let you.

Big girls don´t cry...

Det var ännu ett bråk, jag tröttnade, vände ryggen mot dig och skulle gå därifrån. Då känner jag det, den där foten mot mitten av min rygg och jag flyger framåt. Flyger fram på hallgolvet, hinner precis ta emot mig med händerna och känner hur hårt hjärtat slår. Det är då jag inte kan hålla emot och tårar av panik och rädsla tränger fram i ögonen och jag ligger kvar, rädd för att ställa mig upp, rädd för ännu en spark. Rädd för någonting mera.
 
Och medan tårarna börjar rinna hör jag skrattet bakom mig. Ditt lättsamma skratt och hur du säger "Sluta larva dig, det där var inte ens hårt." Och jag känner smärtan, i ryggen, i hjärtat, överallt. Och hopplösheten sliter sönder mig medan jag samlar kraft och mod för att ställa mig upp igen.

Did I say that I need you?

Jag förväntar mig ingenting av dig längre, trots att det är svårt att inte göra det. Det är som det är och på något konstigt sätt trivs jag faktiskt med detta, jag vill inte att det ska ta slut. Det här är bra, det här är bättre än innan när det inte var någonting alls.
 
Hon frågade mig; Är det värt risken?
Och svaret kom snabbt och kändes så självklart. Ja, det är värt det för mig. Även om jag inte kan svara på varför. Kanske behöver jag bara det här just nu, för det ger faktiskt mig lite styrka och det känns så skönt. Men det är något med dig som gör det värt att ta risken igen, utan att tveka tar jag risken igen. Och jävlar vad bra det känns, trots att jag vet att det inte finns något där. Men denna gång är jag förberedd, hoppas jag i alla fall.

Tystnaden som uppstår när Hanna säger "Jag är hård!"

Gymmet, den där hålan jag börjat gå till några gånger i veckan nu igen efter semestern. Det konstigaste av allt - jag tycker faktiskt att det är riktigt kul... Jag har mer energi, jag tycker att det är skönt att ta i lite och faktiskt känna att musklerna får jobba. Att jag tycker att det är kul att gå till gymmet är faktiskt bland dom sista ord jag trodde jag skulle kläcka ur mig, men så är det!
 
Har ett tips till alla singlar där ute - ragga på gymmet är det bästa! Om en snubbe visar minsta intresse efter att ha sett dig svettig, äcklig och göra konstiga miner så behöver du aldrig vara orolig att han ska tycka att du är ful. Du kan alltså lugnt vakna upp osminkad bredvid honom för värre än gymmet blir det inte. Inte för att jag hunnit så långt, håller mig ganska långt ifrån pojkar ett tag framöver, men en dag ska även det provas!
 
Ooooch det bästa av allt...!! Jag har hittat nya muskler. En muskel i vaden petade ut när jag trände ben en dag och jag skrek av lycka och tvingade Rebecka att känna, titta och fota. (Jävlar vilka snygga ben jag börjar få förresten, det går tydligen att göra något av dom här stubbarna också!) Tränade även bröst en dag, kom hem på kvällen och av någon anledning kände jag efter och upptäckte att jag var hård. Tvingade än en gång stackars Rebecka att känna och beundra min bröstmuskel. Herrejesus gott folk - det finns muskler i denna kropp! Förstår ni hur stort det är? Fortsätter det såhär så kommer jag aldrig sluta träna. Aldrig.
 
 
 
Jag är medveten om att jag ser gravid ut på första bilden
- det är jag inte. Tror jag.
Men kolla andra bilden, träningskläder, vattenflaska i handen
och beställt grejer från Gymvaruhuset. Det går framåt..

Samtal med ett ex #2

Ett av exen var här och glodde film för ett tag sedan, vi pratade om födelsedagar då han fyller år snart, och han kläcker då ur sig "Du är född -91 va?" Det enda som slog mig var - Vad i helvete?! Snubben vet inte när jag är född, och honom har jag alltså varit tillsammans med. Jag minns då när mina ex är födda i alla fall. Skulle t.o.m kunna kläcka fyra sista siffror om jag verkligen ansträngde mig.
 
Några dagar efter det kom han hit igen, katten stod vid dörren när vi klev in och han ser helt chockad ut och säger "Är det där din katt? Jag var helt säker på att han var mörkhårig! Jag var helt hundra"
Fortfarande... Vi snackar alltså en kille som tillbringat minst ett par dagar i veckan hos mig Mars-Oktober i alla fall! En period "bodde" han t.o.m här några veckor. OCH HAN VET INTE ENS HUR MIN KATT SER UT! Jag är förvånad att han ens hittar hem till mig fortfarande.
 
Däremot fanns det annat onödigt han lagt på minnet, typ mina matvanor. Det är ju bra att något med mig är minnesvärt i alla fall... Ser fram emot att träffa honom igen, får väl se vad som blir en överaskning då, att jag är blond kanske? Att det är en trea jag bor i?
 
Har en liten fundering bara, är alla killar lika hjärndöda ouppmärksamma?
 

Every fear in my soul i´m letting go

Allt som hänt, allt jag känt den senaste tiden har bara bekräftat det jag antagligen redan visste innerst inne. Det var perfekt men inte det som gjorde mig lyckligast. Det var inte menat att vara. Kanske i framtiden, vem vet men inte nu. Man ska inte behöva kämpa för att känna.
 
För jag ville verkligen, åh vad jag ville. Men det är nog bäst såhär, för bådas hjärtan. Älskling, så mycket har fått mig att inse att vi kanske inte var menade för varandra och det känns faktiskt okej. Konstigt nog känns det bra nu. Det där som är så perfekt behöver inte alltid vara det rätta.

So if I survive then i´ll see you tomorrow

I wish that I could fly
way up in the sky,
like a bird, so high.
Oh I might just try.
 
Oh I might just try.

Polisanmäld. Vilken underbar dag. Eller närmare bestämt vilken underbar jävla skit månad!

Idag körde jag över ett rådjurskid, en liten unge sprang ut precis framför bilen och jag hann inte ens sakta ner. Jag stannade bilen men hade panik och vågade inte kliva ur och eftersom den låg stilla på vägen så antog jag att den var död. Jag skakade och grät (när det kommer till barn och djur så är jag jävligt känslig) och åkte hem till syrran som bor 2 minuter från platsen. Där ringde jag polisen direkt och gjorde en anmälan.
 
Åkte sedan tillbaka till platsen med systerdottern när paniken lagt sig för att se om jag kunde flytta den eller vänta in viltvårdare så ingen mer körde på den, då var den spårlöst försvunnen. Får ett snällt samtal från en kvinna från polisen som behöver fler uppgifter och frågar hur jag mår. Får därefter ett argt samtal från en viltvårdare som inte hittar den och är arg för att jag inte kollat om den var död eller avsvimmad. Jag som inte ens vågade kliva ur bilen skulle alltså ha gått och petat på den? Borde jag ha letat puls också eller?
 
Trevlig som han är säger han att eftersom jag inte stannade kvar på platsen och ringde polisen (man måste vara kvar på platsen och ringa, men man behöver inte stå där och vänta in någon tydligen) och så märkte jag inte ut den exakta platsen så räknas det som smitning. Trots att jag var 2 minuter därifrån hela tiden, ringde polisen precis när det hänt och trots att jag kunde berätta för honom EXAKT var det hände.
 
I smitning gör lagen dessutom ingen skillnad på om det är en människa eller ett djur du kör på, straffet är detsamma enligt honom. Och straffet för smitning är 2700 kr i böter och i värsta fall blir man av med körkortet. Efter en liten utskällning sa han dock att han inte ska göra någon extra anmälan på mig, så det är bara för mig att hoppas på att polisen jag själv gjorde en anmälan hos har en bra dag...
 
Jag har bara en fundering på hur den lagen funkar, vill man att folk ska vara ärliga och ringa och göra en anmälan så att någon tar hand om djuret och i värsta fall kan skjuta det om det är allvarligt skadat? Eller vill man att folk som får panik och faktiskt inte fixar att kliva ut ur bilen och peta på djuret ska strunta i att anmäla pga rädslan att bli av med sitt körkort?
 
Och nu tänkte jag gräva en grop, gråta ett par skvättar till och lägga mig i den och dö.
DetgårbranuHannadetgårbranu.
 

Fast vi båda vet hur illa det gör mig att få din kyss fast jag inte är nån för dig så kan jag inte slita mig...

Jag är kvar sen igår,
samma plats, samma känsla.
Får allt jag vill om än kort och begränsat.
Men det är ingen fara baby,
jag har accepterat för längesen,
jag är bara nån du inte minns sen.
Men när du ler,
du får allt kännas rätt.
Jag vill ha mer. Finns det nått annat sätt?
Sakta ser jag mig vända om...
 
Och jag står redo för att gå,
med alla känslor utanpå.
Men det förändrar inte saken.
 
Fast vi båda vet hur illa det gör mig,
att få din kyss. Fast jag inte är nån för dig,
så kan jag inte slita mig ifrån.
Men det här var sista gången,
vi kan aldrig ses igen, sluta nu.
Gör inte så med ögonen,
sista gången som jag är din, en sista gång,
sen är det över...

Historien bakom klänningen

Första shopping-dagen i Barcelona så ville jag gå in i en affär som sedan blev vår favorit, vi besökte den överallt, varje dag, gärna hela tiden. Sarah hittade en klänning som båda föll för direkt...
 
Jag; Fan vad snygg!
 
S; Eller hur?! Men det var sista så jag plockade den Haha.
 
Jag; What size is it bitch?                                           
 
S (kollar lappen); XS
 
Jag; Ge mig, den passar ändå inte dig!
 
Och så vart den min... Och jag undrar än en gång varför mina vänner väljer att umgås med mig, inte är det för att jag är en underbart varm och snäll person i alla fall. Någon vän som känner sig manad att förklara vad det är ni ser i mig, kommentera gärna. Är det min enorma snygghet? Det faktum att jag är förjävla rolig? Vet hur man festar? Aldrig har ett tråkigt mellanmjölks-liv så att jag alltid har massor att berätta? (Okejdå, jag var inte riktigt så brutal som det låter)
Tell me!

Hemska människa!

Jag tänkte komma med ett avslöjande. Detta är något som jag egentligen skäms över att jag gör, men den onda sidan av mig kan bara inte låta bli. Och facebook gör detta möjligt. Jag och ett par av mina vänner brukar kolla efter fula människor på fb och skratta åt dom. Om vi hittar någon jätteful person så sparar vi den så vi kan visa varandra sen när vi ses.
 
Fula barn är det bästa. För det finns enormt fula barn där ute i världen och alla föräldrar är väl stolta över sina ungar så det läggs ofta ut massor av bilder på dom. Detta är otroligt omoget och jag skäms över detta beteende, men när någon visar mig ett fult barn alternativt en riktigt ful människa så kan jag inte låta bli att tycka synd om den personen. Och skratta. Mycket.
 
Jag vet att karma är en bitch, så jag vet också att detta omogna och ytliga beteende kommer leda till att jag antingen blir ful som stryk eller i alla fall föds som en groteskt ful människa i nästa liv. Och jag vet också att om mina barn blir fula så är det karma som har gjort det och jag får skylla mig själv. Eller rättare sagt, barnen får skylla på mig.
 
Jag ber om ursäkt och hoppas att jag får söta barn i alla fall. Och att jag för evigt ser ut som en fräsch 22 åring. Typ. Jag skäms.

Från väldigt kär till obegripligt ensam

Baby jag har fel,
du kommer aldrig hem.
Jag har gått från väldigt kär till obegripligt ensam.
Baby gör mig hel,
jag kommer alltid vara den som
gått från väldigt kär till obegripligt ensam.
 
Tänk så fort allt vänder,
hon i dina händer.
Minns att vi var lyckliga igår,
nu vet ingen hur jag mår.
Och så generad,
fullständigt förnedrad.
 
Hoppas du ska resa dig och springa efter mig,
men du stannar,
fast jag väntar och jag längtar...
 
Tänk att den känslan, när ens hjärta krossas,
kan beskrivas så vackert... ♥
 

Broken

Känslan av tomhet och ångesten knackar på. Känslan av att vilja ge upp, av att faktiskt inte orka mer. Men att veta att man visst orkar, att veta att man har massor att ge, bara man finner styrkan igen. Styrkan att orka med andra människor, styrkan att känna lycka igen och styrka att kunna le ett äkta leende. Det är inte först när leendet har varit borta ett tag som man inser hur mycket man faktiskt saknar det...
 
Och jag saknar lycka. Inget annat utom lycka, och jag vill att ångesten ska lämna mig ifred. Jag vill be den dra åt helvete. Jag vet att jag orkar, trots att det inte känns så just nu. Frågan är mer om jag fortfarande vill.

I dina ögon var det lättare att va...

Underbara Barcelona!
En stad full av människor, shopping & fest.
 
 
   
 
   
 
Absolut en stad jag kommer att besöka igen. En perfekt plats om man är ute efter en storstadssemester med sevärdheter och shopping. Speciellt shoppingen där är beroendeframkallande! När vi festade så höll vi till på "Porto Olympico", det var en massa klubbar samlade vid stranden. Sista natten var faktiskt första gången på hela resan vi satte fötterna i sanden...
 
Maten är också underbar, pastan är skitgod, tapas perfekt för att man får välja mellan olika goda rätter och paella är gott men kladdigt! En stad värd att besöka med andra ord, var bara försiktiga med att inte bli lurade på pengar och andra tillhörigheter, det är tydligen helt sjukt mycket ficktjuvar där, vi klarade oss som tur var.
 
Barcelona, jag kommer tillbaka.
En dag ska jag komma tillbaka och uppleva dig igen...
Du gjorde det lite lättare att orka och för det är jag dig tacksam.

Samtal med ett ex

Tidigare i våras...
 
Jag; Tänkte kolla om du vill komma över och grilla med oss?
 
- Du menar ligga?
 
Jag; Nej, jag menar grilla. Och äta.
 
- Ah okej... Så du vill inte ligga?
 
Jag; Nej, jag vill grilla!
 
(Pratar vidare om annat... 5 minuter senare..)
 
- Men helt seriöst, menade du verkligen grilla? För du har väl pojkvän?
 
Jag; Ja jag har pojkvän, och ja jag menar BARA grilla!
 
- Jaha.. Okej. Grilla alltså?
 
Okej, jag trodde jag hade koll på kodorden för ligga, och grilla är inte med på den listan. Speciellt inte när det är andra som också ska vara med vid grillningen. Man kanske skulle lägga till det bland alla kodord för ligga, blir bara jobbig stämning den dagen man bjuder över någon för att "grilla" och den jäveln kommer hit ashungrig och undrar var köttet är.

I can make your bed rock, girl...

Vi pratade om hur saker förändras, hur man inte har en aning om var man står om ett år. Hade någon för bara ett år sedan sagt att jag och Sarah, ensamma, skulle åka till Barcelona hade ingen av oss trott det. Lilla, ordentliga Sarah och galna Hanna. (Kan lite snabbt avslöja att hon inte alls är så jävla ordentlig längre..! Den där bruden är fan värre än mig)
 
Men vi hade kul tillsammans! Jag har blivit lite ordentligare medans hon har blivit mycket galnare. Där möttes vi på mitten och det gick ju bra!
 
Sarah berättade att hon innan resan varit rädd att hon inte skulle kunna hålla samma takt som mig och att jag skulle tycka att hon var tråkig, eftersom jag är en "överaktiv duracellkanin som aldrig behöver sova utan bara festar dygnet runt." Haha, jo men tjena... Hon upptäckte redan första dagen att jag sover - mycket! Jag kan inte alls festa hela tiden, jag är inte glad hela tiden utan kan bli jävligt grinig, speciellt när jag har ont eller är trött. Och än en gång, jag sover helt galet mycket!
 
Sarah, tack för att du vågade följa med på resan, jag behövde verkligen det och jag hade riktigt kul! Jag ber om ursäkt för eventuella trauman jag gett dig och kan till och med gå med på att betala ett par samtal hos en terapeut. Jag tar på mig det.
 
 
Thailand i Januari...?!
(Eller ska jag fråga senare i år istället, när du förträngt traumat?)

Bara om du tar emot

Du får mig att falla handlöst ner,
och det är något alla ser.
Låt mig bara falla lite mer
för jag älskar denna känslan.
Ja, jag älskar denna känslan.
 
...Men tar du emot mig då?

Kanske är det så att jag faller

Vi pratade lite om en del av det gamla men också om det nya. Jag fick än en gång höra det jag redan visste, att dom flesta tänker "stackars lilla rika flicka" om mina problem. Jag fick höra att det är för att jag alltid är glad, jag är oftast sprallig och har ganska nära till skratt. Det är väldigt sällan jag visar för folk att jag mår dåligt och ännu mer sällan som jag berättar det. Därför är det inte synd om mig. Därför tror folk att jag har det lätt, att jag alltid haft det lätt. Att jag inte vet vad jag pratar om när jag säger att jag mår dåligt, den största fördomen andra har om mig måste vara att det värsta som hänt mig är ett brustet hjärta, att jag annars flytit mig igenom livet och fått allting serverat på silverfat.
 
Hon sa det också, hon som redan erkänt tidigare att hon haft den fördomen om mig. Men säger att hon också nu vet att så inte är fallet. Sen ska jag inte få det att låta som att mitt liv har varit skit, för det har det inte. Perioder i mitt liv har varit åt helvete, men allt bra som hänt mig har vägt upp det.
 
Alla har vi våra kamper här i livet, vissa har det svårare än andra men ingen har rätt att tycka till om vad som är svårt och inte svårt, för det finns ingen som vet hela min historia. Det finns ingen i hela världen som vet allt om mig, som vet om vad jag kämpat mig igenom. Kämpar igenom. Inte ens dom som hängt med mig sedan födseln, dom vet bara vissa delar. Man väljer vad man ska berätta och för vem. Jag vill inte att en del ska veta allt om mig, för jag vet att det hade gjort illa dom, jag gör det för att skydda. Sen finns det dom som jag vet bara är nyfikna på skvaller, dom får vissa delar men inte ens i närheten av allt. Och jag skulle inte vilja att en person vet exakt allt om mig, har för många gånger fått saker som jag sagt till någon i förtroende slängt i ansiktet på mig för att kunna lita på någon till fullo.
 
Så jag väljer att behålla hela min historia för mig själv, men jag delar med mig av delar av den. Mitt liv har inte varit värre än någon annans, även om jag fått höra det, för jag har haft väldigt mycket glädje också. Väldigt mycket kärlek och väldigt mycket glädje. Det är inte synd om mig, inte alls. Men nästa gång du ser ner på någon som kämpar, tänk efter, för du vet inte hela historien bakom.
 
Och kanske faller jag sju gånger, men jag kommer att ställa mig upp åtta...

Come on - hit me with it!

Nån gång varje år blir jag skengravid. Helt seriöst, min kropp får för sig att jag är på smällen, vilket jag aldrig är. Magen svullnar, jag reagerar helt plötsligt extra mycket på gravidmagar och bebisar, tuttarna svullnar och gör något enormt ont. Jag får ont i nedre delen av magen, mår illa, kan nästan spy för att jag tycker att det luktar illa fast ingen annan känner något. Och jag äter konstiga saker, blir sugen på allt möjligt skumt. En gång har jag t.o.m plussat på ett graviditetstest fast jag inte var gravid när jag hade en sån här period! Fatta besvikelsen på den när följande typ 5 test visade negativt.
 
Och så blev jag skengravid igen nu då... Misstänkte att det var något skumt på gång när jag i Barcelona fick skynda ut ur en skoaffär för att jag tyckte att det luktade så illa att det vände sig i magen. För tillfället "boar" jag. Jag rensar helt maniskt här hemma, kläder, skor, väskor, städskåp, medicinskåp, köksskåp... ALLT har gåtts igenom. Jag kastar, ger bort och kastar ännu mer. Jag diskar! Helt plötsligt tycker jag att det är skitkul att springa till återvinningen och alla miljoner soprum. Om detta fortsätter länge till så kommer sambolina undra om det är henne eller mig själv jag försökt flytta ut under tiden hon har varit borta.
 
Den här rensningen är välbehövlig hos mig men jag kan inte annat än att än en gång konstatera att min kropp är konstig. Jag är inte som alla andra - inte alls. Och så kör vi detta race fast denna gång utan gravtest eftersom jag nu lärt mig min kropp. Come on boobs, hit me with that jag-kan-inte-röra-på-mig-för-att-det-känns-som-att-tuttarna-spricker smärtan! Den där känslan av att dom väger 500 kilo styck och ingen förstår varför du ojar dig och rör på dig som en gammal kärring när du bara har ett par mandariner att släpa på i alla fall.
 
-Till alla med barn som säger att ingen förstår hur det känns att vara gravid, nej jag vet inte hur det är att vara sådär tjock och otymplig - men min kropp har fan varit gravid oftare än vad ni någonsin kommer att bli!

I´m no beautyqueen, I´m just beautiful me!

I would´nt wanna be anybody else.
You made me insecure, to me I wasn´t good enough,
but who are you to judge?
When you´re a diamond in the rough.
 
I´m sure you´ve got some things you´d like to change about yourself,
but when it comes to me, I wouldn´t wanna be anybody else.
I´m no beautyqueen, I´m just beautiful me.
 
Who says, who says you´re not perfect?
Who says you´re not worth it?
Who says you´re the only one who´s hurting?
Trust me, that´s the price of beauty.
Who says you´re not pretty?
Who says you´re not beatiful, who says?

Det som hade fått folk att sitta fängslade

Jag berättade om vårat avslut för henne och hon sa att det var som i en film. Bara jag som sa fel, bara jag som ändrade det romantiska slutet. Det där som skulle fått folk att sitta fängslade med tårar i ögonen. Och jag kunde inte annat än hålla med, vi var som en film. Vårat avslut var som i en film, men jag ändrade det perfekta i det.
 
Jag sa inte som jag skulle ha gjort, jag gjorde inte som jag skulle ha gjort om det hade varit en film. Det var längesedan nu men det samtalet fick mig att undra, tänk om...
 
Tänk om jag avslutat det på annat sätt. Tänk om jag inte gjort det där, tänk om jag sagt sanningen om det där. Och mest av allt, tänk om jag sagt ja där och då. När du ställde frågan igen, den som innehöll alla planer vi gjort upp för resten av våra liv, tänk om jag sagt ja istället för nej. Jag som så gärna ville säga ja, jag som älskade dig så mycket, men jag som istället följde magkänslan och sa nej. Det svaret som fick oss båda att lämna den frågan i tårar. Tänk om jag sagt ja istället. Jag undrar hur det hade blivit. Kanske hade vi varit lyckliga idag, kanske inte. Kanske hade det fortfarande varit vi, kanske hade vi bildat en egen liten familj tillsammans vid det här laget. Kanske hade vi ändå skiljts åt i slutändan. Jag vet faktiskt inte, jag tror faktiskt att jag gjorde rätt val den natten, jag tror att jag svarade rätt på den frågan. Men jag vet inte, och tänk om...

Älskade, älskade du

Tiden har sin rätt att förändras där den går, och den är hos dig nu. Hos dig och din nya vän. Jag ska aldrig mer lägga mig med huvudet mot ditt hår och aldrig älska dig igen. Aldrig älska dig igen. Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem, där är himlen lite närmare för mig. Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt. Dit kan jag gå och sakna dig.
 
Men nya dagar väntar med nya tidsfördriv och allting liksom kräver mera nu. Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade älskade du.
 
Älskade, älskade du...

Den där jäkla hamburgaren

Sista natten i Barcelona fick vi för oss att vi ville ha fylle-mat från mcdonalds. Vi frågade ett par vakter om det fanns något öppet och dom sa åt oss att ta en taxi dit för det var en bit bort. Sagt och gjort, vi haffar en taxi. Chauffören vägrar köra oss till mcdonalds men vi tjatar och sur som han är dumpar han oss där och åker iväg.
 
Väl framme, hungriga som små as får vi av en vakt veta att man bara får köpa mat genom drive-in, annars är det stängt. Lördag natt och bara drive-in öppet? Dessutom världens längsta kö, jag bara undrar hur många av dom som egentligen hade fått köra bil...? Däremot fick vi tipset om att försöka hitta en cykel för vi måste ha något sorts fordon för att handla där - man fick inte gå igenom drive-thru. Hur vi nu skulle hittat en cykel i ett främmande land där vi tydligen inte ens får handla hamburgare..?!
 
Jag lovar i alla fall Sarah att vi ska få våra hamburgare och så börjar jakten på någon som kan köpa ut åt oss! Vi gick igenom bil efter bil men folk vägrade av någon anledning trots att vi gav dom pengar direkt. Ett gäng killar rullar till slut ner bilrutorna och frågar vad vi vill, det bara bolmar ut rök när dom sitter där och röker weed allihopa. Dom säger åt oss att hoppa in i bilen, Sarah frågar vad dom sa för hon hörde inte.
Jag säger; Dom vill att vi ska hoppa in i bilen.
Sarah hör; Hoppa in i bilen!
Och så satt hon plötsligt i en bil med en massa främmande, haschrökande killar och jag hade inte mer till val än att också hoppa in... Dom sa själva att vi var galna som gjorde det men när en 4e kille plötsligt ska hoppa in i bilen så hoppade vi ur illa kvickt. Och sprang iväg till nästa stackars bil.
 
Efter många, många om och men hittade vi två supergulliga nördar som köpte mat åt oss medans vi väntade en bit bort. Nästa problem var att hitta en ledig taxi till hotellet men Sarah flirtade loss med en snubbe som väntade i säkert en kvart tills vi fick vår mat innan han körde oss till hotellet. Ungefär en timme innan vi skulle upp och åka hem...
 
Jag har aldrig kämpat så hårt för mat som jag gjorde för dom där burgarna. Men gott var det. Och jävligt kul.
Ett minne för livet.

Då du ser på mig

Jag kan inte äta.
Det pirrar,
jag ler.
 
Fan, jag är fortfarande förjävla svag för dig...
Åh herregud

Alla söker lycka som om livet blivit fel

Vi söker lycka, det där extra som ska hela oss. Alltid finns det något att klaga på, alltid finns det något som är fel. Man vill alltid ha mer, det är allt för sällan livet bara känns perfekt. Alltid ska det vara något, något mer.
 
Men inte nu längre, sluta jaga lyckan. Den finns där rakt framför dig. Tänk på lycka - vad ser du framför dig? Vad vill du ha, vad behöver du? Vilka och vad är lycka för dig? Gör ditt bästa för att få allt det där, men jaga inte lyckan. Man kan vara lycklig trots att livet inte är perfekt. Och ibland är livet perfekt men man kan inte vara lycklig i alla fall.
 
Det betyder inte att livet blivit fel, du har inte alltid hamnat på fel väg. Det kanske är den här vägen du ska ta, det är kanske det här som är den rätta vägen. Det är bara upp till dig att inte tappa bort lyckan längs vägen. Det är upp till dig att alltid ha den med dig, att alltid komma ihåg känslan, trots att livet ibland för dig på villovägar.
 
Ja, alla söker lyckan, precis som om livet blivit fel...

Konversation mellan två blondiner #nånting

Rebecka; Jag har hittat en kille åt dig!
 
Jag; Jaså, ålder?
 
Rebecka; Han är 87:a och har en skitgullig son.
 
Jag; Det kan jag leva med så länge jag slipper kliva upp med ungen på mornarna. Snygg?
 
Rebecka; Nej. (Visar en bild)
 
Jag; Ehm.. Nej tack.
 
Rebecka; Men jag tänkte att du brukar gilla fula killar så jag tog det värsta jag hittade i bottenskrapet.
 
Jomentacksåmycket

Life is not about waiting for the storm to pass, it´s about learning to dance in the fucking rain

As we grow up we learn that even the one person
that wasn´t supposed to ever let you down probably will.
You will have your heart broken more than once
and it´s harder every time.
You´ll break hearts too,
so remember how it felt when yours was broken.
 
You´ll fight with your best friend.
You´ll blame a new love for things an old one did.
 
You´ll cry because time is passing too fast
and you´ll eventually lose someone you love.
 
So take many pictures,
laugh too much and love like you have never been hurt.
Because every sixty seconds you spend upset
is a minute of happiness you´ll never get back.


Honestly I think i´ve lost my mind

Jag har bestämt mig nu, jag gör det. Jag tar tag i allt det där jag hållt inom mig, allt det där jag borde ha tagit tag i och bearbetat ordentligt tidigare, men som jag gömt undan trots att jag vetat att det kommer sippra fram, lite i taget. Men jag kunde inte då, jag visste inte vad jag skulle göra, hur jag skulle göra.
 
Nu hoppas jag att jag har alla medel att göra det, för nu kör vi. Nu gör jag det här till något riktigt bra, nu tar jag tag i allt som legat och väntat, nu tar jag smällen. Jag tror jag fixar det. Nu ska jag bearbeta, både det gamla och det nya.

Barcelona baby!

Nu sticker fina Sarah och jag till Barcelona.
En stad som jag bara för en vecka sen lärde mig ligger i Spanien.
Och det är ju perfekt, för jag har alltid velat besöka Spanien.
 
Sol, värme, shopping & fest ♥
Och kanske hittar jag tillbaka till mitt skratt...

I'm sitting on the edge with my two best friends, one's a bottle of pills and one's a bottle of gin

Det är inte många positiva inlägg som kommer upp här för tillfället, det är av den enkla anledningen att jag för tillfället mår åt helvete och har också gjort det ett tag. Jag jobbar med det hela tiden men det är svårt när det känns som att det bara händer en dålig grej efter en annan och att det aldrig tar slut.
 
Förstod inte i början hur långt det skulle gå, var ju bara lite nere i några dagar. Nu kommer jag inte upp ur sängen på dagarna om jag inte måste. Jag får ångest av tanken på att ha gjort upp planer någon dag för att det betyder att jag måste ut ur lägenheten och träffa människor. Och efter ett par timmar bland folk är jag beredd att åka hem och gråta.
 
Allt som hänt har tagit hårdare på mig än jag trott, tidigare när jag mått dåligt i perioder så har jag alltid tagit hand om det själv. Nu har jag insett att jag inte orkar det. Det har varit för mycket på för kort tid för att jag ska fixa det själv, så denna gång har jag faktiskt sökt hjälp. När jag gjorde det hade jag småpanik och funderade på att avboka tiden, nu en vecka senare längtar jag tills jag ska dit. Jag längtar efter att det kanske ska kännas lite bättre sen.
Kanske.
 
Så där har ni dagens sanning. Jag fixar inte mer. Jag har inte skrattat sedan dagen jag kom hem från Turkiet, det var 3 veckor sedan. Jag minns inte ens senast jag log ett äkta leende. Men nu flyr jag för några dagar, jag ska ta hand om mig själv och läka, förhoppningsvis kommer jag hem lite starkare, lite gladare och med energi att orka träffa människor igen. Snart är jag uppe igen.
 
 

Lilla landet lagom

Detta landet lagom, där man inte får vara för mycket men inte heller för lite. Där man ska vara lagom i allt för att inte sticka ut. Har du minsta lilla grej som gör att du sticker ut, du har lite för mycket någonting, eller lite för lite av något annat så ska det viskas. Det ska pratas och det ska kommenteras. Det ska tyckas illa om.
 
Aldrig att det är okej att vara den man är, sådär inte alls lagom. Sådär så man inte passar in i landet lagoms normer. Men jag gör verkligen inte det. Jag är inte lagom när det kommer till väldigt mycket. Antingen är jag för mycket eller så är jag för lite. I alla fall när det kommer till min personlighet. När det kommer till mitt yttre och materiella ting så sticker jag inte ut alls. Då passar jag in i landet lagom, förutom i mina korta kjolar/klänningar, för dom anses inte vara lagom. Då ska det kommenteras.
 
Men min personlighet är allt annat än lagom. Den är en jävla berg-och-dalbana. Det senaste året har jag förstått att jag kan vara svår att tycka om för väldigt många som träffar mig, i alla fall dom första gångerna. Just för att jag inte är lagom. Men det vill jag inte vara heller, jag är inte mellanmjölk. Jag är något bubbligt, surt och sött på samma gång. Något galet men samtidigt lugn som en filbunke. Psyko ena stunden för att i nästa vara helt normal. Tänka riktigt elaka saker om folk samtidigt som jag kan ha världens största hjärta när det kommer till så mycket. Vara glad för att i nästa stund explodera över ingenting.
Allt annat än lagom.

I may not be proud of some of the things i´ve done in my past, but i´m proud of who I am today

Ingen är perfekt.
Jag kanske inte är den vackraste, snällaste eller sexigaste kvinnan.
Jag har inte den perfekta kroppen.
Men jag låtsas inte vara något jag inte är.
 
Jag har sårat andra,
jag har gjort saker jag inte är stolt över.
Men jag är stolt över att jag idag gör allt jag kan för att göra det rätta.
Jag är stolt över den jag är idag.
 
Jag kan inte spola tillbaka tiden och göra gårdagens misstag ogjorda.
Men jag gör allt idag för att rätta till dom misstagen,
jag ska göra allt för att minnas felen och aldrig göra om dom.
 
Jag är inte perfekt, långt ifrån.
Men jag är jag, stolt över mig själv.
Stolt över att jag varje dag jobbar med mig själv
för att vara en bättre människa imorgon.


It was only just a dream

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.
 
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allt jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
 
Nu är jag din, nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid vi kommer få?
 
För att jag älskar dig, så som du är...
 
 
 
 
 

Det där med räkningar...

Det finns en ganska konstig sak som jag tycker om att göra... Betala räkningar. Ja, jag tycker om att betala räkningar. För mig är det en riktigt bra känsla när lönen kommit in på kontot, man tar fram den där bunten med räkningar och sätter sig och betalar av dom. Sedan räknar jag ut ungefär vad jag kan tänkas lägga på bensin, nöjen och mat och sådant innan jag för över pengar till mina sparkonton också.
 
Enda anledningen till att jag tycker om att betala räkningar är för att jag älskar känslan av att veta att det som ligger kvar på kontot sen kan jag göra vad jag vill med. Jag behöver inte tänka på annat än att jag ska ha råd med typ mat och bensin, resten har jag friheten att lägga på exakt vad som helst. Därför hatar jag också att handla något innan räkningarna är betalda för jag vill verkligen ha kontroll på att jag lägger pengarna på det viktigaste först.
 
Sååå, någon annan "knäppis" som jag som faktiskt gillar att plocka fram den där räkningsbunten?

RSS 2.0