I even look good in a broken mirror

Jag har varit där förut, jag har känt allt det där förr, varit på dom platserna. Jag är inte rädd för det, det skrämmer inte mig som förut, men jag vill inte dit igen. Jag vill inte ha det sådär igen, jag vill inte känna sådär igen. Jag vill aldrig tillbaka, jag har hittat hem nu.
 
Jag har försökt visa, försökt berätta. Jag ska fortsätta visa, för alltid, bara du räddar mig undan den där platsen. Bara du håller mig hemma, varm och trygg i din famn. Jag ska visa dig varje dag. Varje dag ska jag berätta, berätta varför detta är hemma för mig. Visa varför jag aldrig mer vill tillbaka.
 
Jag är inte rädd längre, jag har varit där förr. Men med det har jag också lärt mig att jag inte vill dit mer, aldrig mer...

Förlåtelse är att ge upp hoppet om att det förflutna kunde varit annorlunda

The future is easy because it doesn´t exist,
the past is painful and lasts forever

Your destiny is never tied to someone who leaves you

Disk, denna eviga disk

Det är inte bara för att köpa toapapper till mig som jag skulle kunna betala någon för att göra, utan också för att sköta min disk. Jag har diskmaskin men diskar så sällan jag kan för att jag tycker att det är så äckligt att fylla den. Oftast slutar det med att jag spyr eller är väldigt nära i alla fall. Jag får ständigt höra att det inte skulle vara lika äckligt om jag ställde in tallriken direkt när jag har ätit klart men det skulle betyda att jag måste röra den där maskinen flera gånger per dag och jag fixar verkligen inte det. När jag bodde hemma och mamma reste bort så åt jag så lite som möjligt bara för att slippa disken. Hon kunde vara borta i 1 vecka och komma hem och hitta 2-3 tallrikar i vasken bara. Och jag behövde inte diska en enda gång.
 
När jag och exetkexet bodde ihop så skötte han alltid disken eller så betalade han någon som kom och gjorde det när han inte hade tid. Bra skit! Och jag saknar det. Nu sköter ju oftast sambolina disken men ibland så åker det på mig som för ett par dagar sedan...
 
Jag började fylla maskinen för jag kände att det var en bra dag, jag som är väldigt lättäcklad var inte det minsta äcklad den dagen så jag satte igång. Slutar med att jag under all disk hittar en tallrik med gammal sallad jag glömt kasta, när jag öppnar upp det där så sprider sig stanken i hela lägenheten. Jag springer till toaletten med kväljningar medans Mia lugnt står där inne och kollar på tills hon också känner stanken... Kan säga att Mia snabbt fick kasta skiten innan jag skulle spytt inälvorna ur mig.
 
Så ja, till min framtida sambo - Jag lovar att stå på knä alla dagar på året om du sköter disken alla dagar på året. Deal?

Den där fisken...

I Turkiet så började vi nästan varje kväll på en och samma bar, dom hade goda drinkar och världens bästa (och snyggaste..) personal. Första kvällen som vi satt där så satt vi vid ett bord som var ett akvarium också, det simmade alltså runt en fisk i bordet.
 
Där vaknade den goda sidan av mig och jag bad servitören köpa en växt och en kompis till lilla fisken. Jag frågade hur ofta den får mat och kontrollerade alla rutiner dom har kring den där fisken. Ja helt seriöst. Personalen bara skrattade varje gång vi kom dit och satte oss och frågade hur fisken mår.
 
I slutet av veckan så hade fisken fortfarande inte fått nån växt och heller ingen kompis men dom försäkrade oss om att den får mat dagligen. Däremot fick vi frågan om vi kommer från Greenpeace.
 
Nu när Mia har åkt tillbaka dit så är min prio 1 att hon ska kolla hur fisken mår. Efter det får hon gärna hälsa personalen från mig. Saknar det, att gå förbi där och hur alla glatt hojtar "Hanna, Mia!!", och hur vi sen drack massa daiquries och engagerade oss i den där fisken. Jag hoppas att fisken mår bra.
Jag saknar den där veckan när mitt största problem var hur en fisk mådde.
 
Och Greenpeace är antagligen bland dom sista ställen jag skulle jobba på, dom knackade på hos mig en dag och ville att jag skulle bli månadsgivare.
 
Jag; Jag skänker hellre pengar till fattiga barn än åt träden.
- Men tänk, utan träden så skulle människan dö ut och då skulle inte dom fattiga barnen finnas heller.
Jag; Kanske lika bra för dom stackars barnen.

Ännu en gång..

Ännu en gång var det någon som tyckte sig kunna göra vad den ville med mig och min kropp. En person som uppenbarligen lever med en riktigt rubbad människosyn, en person som är rubbad. Sist någon gick på mig fick jag höra att det var pga att jag hade klänning. Den här gången hade jag jeans så jag undrar vad anledningen var nu. Han såg något han ville ha och tog det utan att ens ha lov?
 
Det slog inte mig förrän morgonen efter vad som hänt, det var då jag förstod vad han gjort, det var då jag förstod varför jag hade ont. Fram tills dess levde jag på som vanligt. Fram tills det slog mig att människor är riktiga jävla svin. Äckel. Det spelar tydligen ingen roll om du har jeans eller klänning, det spelar ingen roll om personen du går ut med kallar sig själv för din kompis. Det spelar ingen roll om du tror att du är trygg bland en massa folk där inget kan hända.
 
Tjejer kom ihåg detta, lita aldrig på någon. Tänk på alla som svin, men självklart ska du kunna prata med dom ändå. Men när du pratar med dom, kom ihåg att du senare kan få stå och förklara "vad du sände ut för signaler" och stå i valet och kvalet - anmäla eller inte. Och välja ett inte...

När det är som det är

Det är först när du slutar kasta skit på mig,
när du slutar slänga allt det där jag sagt och gjort i förtroende, tillbaka på mig.
Det är när allt slutar vara en lek,
när allt är klart och inte sådär jävla luddigt hela tiden.
 
Det är när det slutar vara otrevligt,
när det slutar göra ont och när du slutar göra allt för att såra.
 
Det är först då vi kanske kan ha kontakt.
När och om vi någonsin kan förlåta varandra,
då kanske. Men tills dess vill jag inte höra mer.
Tills dess är det som det är.

Dom där överenskommelserna...

För ett tag sedan lovade jag och Mia varandra att om någon av oss dör så lämnar vi inte den andres mobiltelefon till familjen och vi säljer den inte heller utan vi bränner den. Rakt av. Allt eftersom har det bara dykt upp fler och fler grejer som vi skakar hand på att vi måste bränna. Så sorry familjen, kläderna är det enda ni får som minne. Eller ja, en del kläder iaf.
 
Herregud vad jag älskar att ha henne boendes här hos mig, fan vi har kul tillsammans och tänk att hela tiden ha någon här som lyssnar på allt galet man har att berätta och som själv kommer med lika galna historier. Fan jag kommer sakna henne när hon åker tillbaka till Turklandet...

Sola, bada och pina colada?

Hur tacksam jag än är över mitt jobb, hur mycket jag än älskar det och trivs där. Och hur jag än har dom bästa arbetskamraterna och hur lugnt det än är där, så kan jag inte säga annat än fy fan vad skönt med semester!
 
Trots att jag nyss var ledig 1 vecka så känner jag att jag verkligen behöver dom här veckorna av total ledighet. Jag ska åka på en till resa och sen bara tänka på mig själv och vad jag mår bra av. Förhoppningsvis blir det även sommar och sol här så man kan tillbringa en massa dagar på stranden. Hoppas på en grymt skön semester.
 
Åh vad bra jag mår bara av tanken på all ledighet!
Skit samma att det regnar.

När man förändras

Jag kommer på mig själv med att allt oftare säga "Det här är inget jag brukar göra" eller "Jag är inte sån" och så gör jag det endå, vad det än är. Och jag kommer inte på förrän efteråt när det är försent vad jag sagt och att jag alldeles nyss gått emot det. Igen.

Jag börjar lite smått inse att det faktiskt är sådan jag är nu. Jag har förändrats, vilket ju inte är så konstigt. Alla förändras med tiden, man värdesätter saker på ett annat sätt och man ändrar sina åsikter. Nej, det här är inget jag hade gjort för ett par år sedan, då fanns inte något sånt här ens i min värld, inte att jag skulle kunna.

Men jag är inte som jag var för ett par år sedan, på gott och ont. Det är bara att inse att det är såhär jag är nu, like it or leave it. Och jag ska sluta med ursäkter som att "det här är inget jag brukar göra", för nu är det tydligen det. Men jag måste erkänna att det är en konstig känsla att helt plötsligt göra sådant som aldrig tidigare hade varit okej, leva på ett sätt som man tidigare nästan sett ner på. Sånt är nu helt okej och sånt får mig nu att må bra, konstigt nog...

Och jag inser att man nog inte ska säga "Jag skulle aldrig...", för plötsligt gör man det där man aldrig skulle ha gjort.

Du är fin som du är, när du står med mig här

Hon berättade att när min pappa dog så var jag den enda hon var orolig för. Hon visste att mina syskon skulle klara det, hon visste att dom skulle fixa att gå vidare men med mig var hon inte lika säker. Och jag förstår det, mina syskon var vuxna när dom förlorade sin pappa, dom var inte längre beroende av honom men det gjorde väl lika ont trots det. Jag förstår att hon tänkte så för det tog många, många år innan jag själv förstod att jag faktiskt klarar det, att jag kan leva även utan honom här.

Och så berättade hon om när hennes pappa dog... Hur hon varit lugn när hon fått beskedet men så fort hon la på telefonen så kom känslan av att inte kunna leva utan honom. Hur hon trots att hon är vuxen fick känslan av att hon inte skulle klara sig. Och den där rädslan att vad händer den dagen det händer hennes mamma något, hur fixar hon det?

Jag känner med henne, men det var samtidigt så otroligt skönt att höra. Äntligen någon som verkligen förstår mig. Äntligen någon som vet känslan av att marken under än går sönder och man faller ner i något man aldrig tror man ska klara sig ur. Känslan av att inte kunna överleva utan en annan person. Känslan av att slitas itu om och om igen. Och känslan av att veta att den dagen det händer den andre föräldern så vet man att man kommer att överleva det, men man vet också att man då står där ensam. Och man vet att man kommer känna den där känslan igen, känslan av att inte kunna leva utan sin förälder.

Ja, jag känner med henne, det gör jag verkligen. Jag vet hur ont det gör. Men det var så skönt med någon som faktiskt förstår vad jag pratar om, trots att våra situationer varit totalt olika. Någon som förstår smärtan och inte är rädd att prata om det. Inte är rädd att prata om döden, att prata om en död pappa och någon som helt ärligt kan säga att hon inte visste om jag skulle klara det. Den ärligheten gjorde mig så glad, för äntligen fick jag prata om det förbjudna för en liten stund. Och här står jag nu... Och jag klarade mig trots alla hål som tagit mig längs vägen, trots alla gropar jag kommer fortsätta snubbla i, så har jag klarat mig.

'Cause I remember every sunset, I remember every word you said. We were never gonna say goodbye. Tell me how to get back to summer paradise with you and I'll be there in a heartbeat

Det där underbara paradiset... Åh vad jag vill tillbaka. Vi var på hamam och fick hela kropparna skrubbade, jag brände mig första dagen vilket resulterade i att jag flagnat bort innan jag ens kommit hem till Sverige, vi var uppe vid borgen och hälsade på fina kusinen och kollade på en otrolig utsikt. Vi pratade gamla minnen och nya galna upptåg, vi tittade på fina turkrumpor, drack bodyshots och nakenbadade i natten. Vi låg bakis och skakis i solstolarna och trodde vi skulle dö i värmen med våra strawberry daiquries i handen, vi skrattade, flirtade och dansade på bardiskar.

Jag slog killar som tafsade och blev för närgångna och morgonen efter låg vi i sängen och skrattade och tittade på bilder från kvällens upptåg. Vi blev bjudna på massor av shots och kom hem med rosor nästan varje natt. Eller snarare morgon. Vi hoppade i sängen, duschade i vatten som antingen var skållhett eller iskallt och vi åt en massa onyttigt skit. Fan vad vi mådde bra, och jag var sådär sjukt lycklig. Det bara spritte i kroppen varenda dag av lycka och jag var verkligen inte redo att åka hem.

Hemma där det första jag fick ta emot var en massa drama, hemma som började med diskussioner och få höra vilka som snackat skit bakom ens rygg. Hemma där det regnar och är kallt. Hemma där jag inte alls vill vara just nu för här spritter det inte längre av någon lycka i kroppen. Här kan jag inte koppla bort vardagen och bara leva för stunden.


Hur man kavlar upp ärmarna och klarar sig bra utan en man

- Man tvingar kvinnorna runt sig att också kavla upp ärmarna.
 
Nu är det mycket som händer, och det känns faktiskt ganska bra, även om en del av det suger. Kom hem från underbara Turkiet för en vecka sen, och nu är det också en vecka kvar tills min lilla sambolina lämnar mig och åker tillbaka dit för att jobba på obestämd tid. Önskar att jag kunde följa med men jag jobbar ju... På Fredag börjar min semester i alla fall och planen är att jag och Sarah ska ta en tripp till Amsterdam. Eller Barcelona. Eller nått annat ställe, men just nu lutar det åt Amsterdam. Ska bli så jäkla kul, ser verkligen fram emot det! Får se om vi lyckas få med några fler också eller om det bara blir vi två.
 
Om kusinen fortfarande är kvar i Turkiet i Augusti så funderar jag på att ta en till vecka där då och samtidigt hämta hem henne (förhoppningsvis utan turk i släpet), bara hoppas på att det funkar med schemat på jobbet. Ska ju få ett nytt, som typ kommer bli världens bästa. Jobba 15 dagar på 6 veckor. Och det är heltid! Mycket, mycket okej för mig! Lätt med ett extrajobb vid sidan om vilket betyder - Catchiiiing!
 
Tänkte åka till Finland med mamsen nästa vecka också men det krockar med Amsterdam eftersom mamma vill vara borta så pass länge så jag skiter i det, men hon ska i alla fall låna min bil så måste åka och köpa nya däck till den innan dess. Och på det har tvättmaskinen dött helt här hemma och imorgon blir det att köpa ny. Det som gör mig lite orolig och irriterad över att den gått sönder är inte pengarna den här gången.. Det är det faktum att jag och Mia ska lyckas släpa hem en ny och ut med den gamla helt själva! Installera ska jag också.. Jag kan säga att det är det här som suger getpung med att inte bo ihop med en kille, fan sånt här var aldrig ett problem med exetkexet. Nu helt plötsligt är det bara att kavla upp ärmarna, spänna musklerna och hoppas på att man inte bryter några naglar. Någon frivillig som är ledig imorgon på dagen? Kan lova att bjuda på massa smaskigt skvaller ur mitt egna liv som tack. Och tro mig, det är mycket och smaskigt, för fan det händer grejer nu.
 
Fanjävlaskit. Men livet är ganska okej ändå. I alla fall vissa stunder, dock inte på kvällarna, då är livet inte så jävla kul för tillfället. Hängde ni med? För det gjorde inte jag.

Världen är liten

När vi var i Turkiet så satt jag och Mia på våran stammis bar och pratade. Servitören ropade dit ett gäng med 4 killar och frågade varifrån dom var, dom sa Sverige varpå jag sa att vi också var från Sverige. Slutade med att dom satte sig med oss och så satt vi och pratade.

Inte nog med att dom är från Sverige. Dom är från Stockholm. Och inte nog med att dom är från Stockholm, dom är kompisar med en kille jag dejtade i höstas. Och dom hade hört talas om mig tidigare.

Shit vad världen är liten...

Nu rymmer jag

Det här är inte okej. Det känns inte bra längre och jag vill inte vara med. Jag vill inte vara med på det här som händer just nu. Eller kanske det som inte händer. Jag vill rymma, försvinna, sluta känna. Vill inte känna den här känslan, den jag numera tyvärr är van vid...
 
Jag vill inte vara med längre så nu rymmer jag...

Mun ei pitäisi olla täällä, must on taivaassa etsintäkuulutus päällä. Adios, mä lähden mut ei huolta, mä pidän silmällä sinua tuolta

För ganska längesedan fick jag höra en sak från en släkting som jag inte glömt sedan dess och antagligen aldrig kommer att glömma. Vi pratade och pappa kom på tal, jag sa då att jag varit vid graven varpå släktingen frågade om jag går dit ofta eller nått sånt. Jag berättade då att jag går dit lite då och då, ibland ganska ofta medans det ibland kan gå flera månader utan att jag varit där. Och jag berättade att jag då brukar prata med pappa, berätta för honom vad som händer, prata om både roliga och tråkiga händelser, berätta hur saknad han är.

Släktingen som är ganska religiös av sig fick då ett utbrott. Jag fick en lång utläggning om hur jag ska låta min pappa vila i frid, hur jag inte ska lägga mig i såna saker, hur jag inte kan prata med honom för han finns inte längre och hör mig inte. Hur jag stör hans vila och om jag vill prata så får jag göra det med Jesus istället. Jag fick höra att det jag gjorde var fel och att jag genast skulle sluta med det. Helst skulle jag väl inte ens gå till graven om jag inte kunde låta bli att prata.

Det gjorde mig arg. Jag pratar med min pappa ibland, en person jag har träffat, en person som verkligen har skapat mig, en person jag älskar. Jag mår bättre av att få prata med honom ibland vid graven, för det är ju det enda sättet för mig att kunna göra det. Jag kan inte berätta saker för honom öga mot öga hur mycket jag än skulle vilja.

Och så har vi den här religiösa släktingen som varje dag ber en bön till Gud/Jesus/whatever. En person som pratar med någon vi inte vet med säkerhet har funnits, någon vi inte vet om den har skapat oss eller inte, någon som han aldrig har träffat. Det är tydligen okej att prata med någon sån, han behöver inte vila i frid utan han hjälper oss med allt vi kan behöva hjälp med. Men jag får inte prata med någon jag älskar, någon som verkligen funnits här för mig.

Jag nästan önskar att släktingen skulle ge mig den idiotiska utskällningen igen, så ska vi se vem som ger svar på tal...

That feeling words can not discribe

"Hur mycket har du gått upp i vikt under resan? Det syntes på bikinibilderna att din mage var svullen.."

Jag vet att jag inte alls är omtyckt av den här personen som frågade mig. Inte överhuvudtaget. Men... För någon som alltid haft problem med maten, som aldrig varit riktigt nöjd med sin kropp, som alltid tycker att det finns kilon att tappa så känns det. Som fan. Och kanske menade inte personen det på det sätt som jag tog det. Men det är ändå dom orden som etsat sig fast i mitt huvud enda sedan jag kom hem.

Jag vet att jag är svullen på bikinibilderna, jag var konstant svullen där med tanke på all skit som jag åt och drack dygnet runt. Men nu känner jag inte längre att jag bara var svullen i Turkiet, nu känner jag mig konstant svullen. Tjock. Ful. Vill helst dra pösiga trasor över mig för att slippa visa min kropp. Träffade han som alltid kommenterar hur smal jag är och att jag borde gå upp i vikt i Fredags, när smal-kommentaren kom så var det enda jag tänkte för mig själv "Du ljuger!"

Ja, för någon som har haft problem så sätter sig en sån kommentar direkt. En kommentar som kanske inte alls är menad på ett elakt sätt, men med personens tonfall och vad som sas, så kände jag mig äcklig. Och jag ställde mig på vågen, började kritiskt se på mig själv i spegeln. Konstaterar att jag inte alls ser lika bra ut som jag gjorde innan jag åkte. Detta måste fixas...

I could´nt stay away...

Det där förbjudna lockar. Det där många inte kan förstå, det där man inte ska prata högt om för då skadas ens rykte. Men känslan försvinner ändå inte, känslan av det där förbjudna. Hur jag vill ha kakan och jag vill äta den med. Hur den är så jäkla vacker att se på, men hur händerna inte kan hålla sig borta från den, hur det vattnas i munnen av bara tanken. Är detta jag, är detta vad jag blivit? En total motsats till vad jag tidigare var.


Var på vägen förändrades jag till detta?
Eller kanske är det bara så att jag aldrig känt mig själv överhuvudtaget...

The worst mistake you can make is walking away from someone who actually stood there and waited for you

Dagens ordspråk..;

Den man ligger med får bädda.
Den som tar han har.
Det man inte minns, det har inte hänt.
Det man inte vet, det har man ingen aning om.
Det vi inte gör idag slipper vi göra om imorgon!
Förtala är silver, förtiga är guld.
Gammal kärlek kostar alltid.
Har man slagit yxan i båten får man ro av bara fan.
Man ska inte kasta spjut i radhus.
Liten stuga kallas ofta stort dass.
Man måste kyssa många grodor innan man hittar sitt svin!
Som man raggar får man ligga!


Just words...

Ord kan göra så ont... Ibland säger man saker, elaka saker för att man menar det, och ibland säger man  bara det med meningen att såra. Det värsta är att höra dom där elaka orden av någon man faktiskt bryr sig om, någon som verkligen betyder något för dig.

Jag är en person som kan ta elaka ord från folk jag inte bryr mig om då känns dom inte, men så fort det kommer från någon som finns i mitt hjärta så kan jag inte släppa orden. Jag kan inte släppa det där elaka och det sitter kvar där och gnager. Ibland plockar jag fram det, minns tillbaka och det gör ont igen. Medans jag ibland kan koppla bort, det där har aldrig hänt.

Men orden du sa gör ont. Det gör så jäkla ont... Det är inte bara tomma ord, utan helt plötsligt vet jag vad du hela tiden har tyckt om mig. Helt plötsligt får jag höra sånt som du gått och hållt inom dig. Och det känns inte bra att veta vad du hela tiden tänkt, inte när du verkligen betyder något för mig.

All I need


Goodbye
Goodbye, my love

I can't hide
Can't hide
Can't hide what has come
I have to go
I have to go and leave you alone
But always know
Always know
That I love you so
I love you so

Goodbye, brown eyes
Goodbye for now
Goodbye, sunshine
Take care of yourself
I have to go
I have to go and leave you alone

But always know
Always know
Always know
That I love you so

La lullaby
Distract me with your eyes
La lullaby
Help me sleep tonight

But always know
I love you so
Goodbye, brown eyes
Goodbye, my love



Resten av ditt liv

"Tror du att ni kommer vara tillsammans i resten av era liv?"

- En fråga som jag hatar. Jag hatar den mest för att jag vet att mitt svar får folk att höja på ögonbrynen, jag vet att mitt svar får det att låta som att jag inte alls tror på mitt förhållande. Och det är fel. Jag fick ofta den frågan med min första kärlek, eftersom jag precis fyllt 16 år när vi blev tillsammans så trodde jag helt ärligt inte att det skulle vara vi för evigt. Jag trodde inte att han och jag skulle leva lyckliga tillsammans i resten av våra liv. Men jag hoppades och då kändes det också som att han var mannen i mitt liv! Att jag inte trodde det var av den enkla anledningen att vi var så unga, och kom igen... kolla skilsmässostatistiken i Sverige.

Idag får jag inte höra den frågan lika ofta men svaret är ungefär likadant, men nu handlar det inte om åldern längre. Ja, jag hoppas att jag och pojkvännen tillbringar resten av våra liv tillsammans, att vi är lyckliga och att det är puttinuttigt och allt det där. Men jag kan inte säga att jag tror det, för man förändras som personer hela tiden, och det där förhållandet som tidigare varit underbart kan bli ett helvete 15 år senare. Eller så kan det vara så att kärleken bara försvinner... Man lägger fokusen på annat än sitt förhållande.

Så jag tänker inte svara att jag tror att vi kommer hålla för alltid, men jag kan ärligt säga att jag hoppas... Och jag hoppas att den dagen jag faktiskt gifter mig så ska det faktiskt vara för resten av livet med den riktiga mannen i mitt liv.

Var ligger landet där man böjer bananerna?

L - Det är något fel på din ämnesomsättning när du kan stoppa i dig sådär mycket skit. Du måste ha ett kromosomfel eller nått!
J - Du har säkert en kromosom för mycket och så konstateras det att du är en banan.


Kan vara årets bästa beskrivning av mig, jag är en banan! Kan säga att jag skrattade ett bra tag efter det där...

Oh those summer nights

Ett ex sa till mig en gång att sommaren är en riktig förhållandeförstörare. Just för att man festar mer, man tillbringar mer tid tillsammans med vänner och man kanske åker iväg på resor på varsitt håll. Man kommer därför ifrån varandra, otrohetsrisken och svartsjuka ökar. Det exet som sa det är en jävla idiot och jag förstår att någon som han faktiskt tänker så och även undviker förhållanden under sommarhalvåret, men håller ni med honom på den punkten?

Jag kan delvis hålla med, speciellt om just det där med resor på varsitt håll och svartsjuka som då kan uppstå och jag förstår att det kan förstöra ett skört förhållande. Men samtidigt är alla gladare på sommaren, man kan gå ut och hitta på mer saker ute tillsammans, även saker som inte kostar en massa pengar om man har en tight budget, man får se till att ta sig tiden att hitta på saker tillsammans med sin partner men även ifrån varandra och ge sina vänner lite extra tid. Man kan mysa på stranden en hel dag och ha semester tillsammans och bara kunna njuta av tiden utan jobb och tider att passa.

Kanske är det så att sommaren kan förstöra ett skört förhållande, i alla fall om den ena eller båda i förhållandet gärna satsar på annat än sin partner, men jag tror samtidigt att sommaren också kan stärka ett förhållande. Ge det lite energi, tid och glädje tillsammans.

Konversation i en finsk familj #9

Jag och Mia går in på babyproffset...

Jag; Ååååh den där barnvagnen vill jag ha!

Mia (Skriker); Vi ska inte ha nån jävla barnvagn idag!

Jag; Men titta den här vagnen, den va så ful så den vill jag ha

Mia; För i helvete nu letar vi upp skiten som vi ska ha istället! Skit i vagnarna.


Och där kollade hela butiken på oss och vi blev det lesbiska, gravida paret där Mia är ett jävla as till partner. Eller så trodde dom att det var hon som var på smällen.

The ugly truth

Jag har pratat med några vänner om det där med förhållanden och känslan man har, vi alla har upplevt dom där fyrverkerierna, den där enorma kärleken när ingenting annat runt omkring existerar. Men grejen är att vi alla upplevt det med bara 1 person, och det har varit med den första riktiga kärleken vi haft... Och vi är inte i 20 års åldern allihopa, vi har ett åldersspann på 20-34 år och ändå har vi bara känt det en gång.

Jag hade dom där fyrverkerierna med min första kärlek, det sprakade bara vi var i samma rum och en kyss kunde få hela världen runt omkring att försvinna. Det var hans doft, hans leende - allt fick det att pirra i hela mig. Och det var absolut inte längesedan det tog slut mellan oss men jag har ändå älskat sen dess, jag har varit kär, dejtat olika sorters killar och allt det där, men jag har inte känt dom där fyrverkerierna med någon annan sedan dess. The ugly truth.

Jag känner dom som skapat ett helt liv med andra efter sin första kärlek, som fått barn, som gift sig, som varit sambos med andra, ändå har dom där fyrverkerierna aldrig funnits där igen... Jag saknar det, jag vill känna det igen. Allt är mycket lättare med fyrverkerierna känns det som, så mycket roligare.

Tänk om mina vänner aldrig mer kommer få känna det där? Och tänk om jag aldrig mer får känna det där igen? Dom där fyrverkerierna som är så jävla galna. Tänk om dom aldrig kommer åter? Varför har ingen av oss känt det igen, är det för att det är en once-in-a-lifetime känsla? Kanske..

Har ni känt det där någon gång? Och har ni känt det med andra även efter den första stora kärleken?

Det där med tjejer...

Jag tror inte att killar vet hur mycket jobb, tid och pengar det krävs för oss tjejer att se ut som vi gör. Dom har typ inte alls koll. Hade dom vetat så tror jag dom hade uppskattat det lite mer. Smsade med pojkvännen härom dagen och han sa åt mig att göra en proteindrink vilket jag inte hade tid med då trots att jag var ledig och hemma. Skrev lite fint att jag fixade med mitt utseende och han förstod inte riktigt det för jag "ser ju så bra ut redan." Och den reaktionen tror jag är jävligt vanlig bland killar. Om dom bara visste hur lång tid det faktiskt tar att duscha, lägga en hårinpackning, fixa naglarna, ögonbrynen noppas och sedan duscha igen och raka på det också.

Mina ögonbryn är köpta och dit tatuerade eftersom jag knappt har några själv, där brukar jag också få reaktioner framför allt av killar som undrar hur jag kunnat betala såna pengar för lite ögonbryn. Pojkvännen har inte direkt sagt något om det men en dag snubblade jag över en gammal bild på mig, utan ögonbryn och osminkad... En lite finare beskrivning på hans reaktion är att han bad mig ta bort bilden och jag kan lova att hade jag näckat där och då och velat bonka bäver så hade trädet inte ställt sig upp. Alls.

Så jo visst, säg att jag inte behöver fixa med mitt utseende så ska vi nog se att jag rätt så snart inte ser lika "bra" ut som jag gör nu. Och älskling, du undrar vad jag gör av mina pengar... Kolla gamla bilder på mig så ska du nog se förbättringarna!

Vad säger ni tjejer, lägger ni mycket tid och pengar på utseendet? Undrar era pojkvänner också varför det tar timmar att fixa dom perfekta naglarna själv och varför man gör en hårinpackning och duschar i flera omgångar?

En vecka i värmen

Nu tar vi flyget till Antalya, Turkiet.
Där tar vi buss vidare mot Alanya,
åh så underbart...



1 vecka i den underbara värmen
Hamam, bikini, kusiner, stranden, hav, drinkar, lycka...
(Det kommer komma upp del tidsinställda inlägg under veckan)

You took me by the hand and told me what I made you feel

Älskling...




Kanske är det saknad, kanske är det kärlek.
Kanske är det både och, det som känns.
Men mest kärlek.

It´s too late to try

Det fanns en tid då jag hade blivit ledsen, en tid då jag hade blivit svartsjuk. Det fanns en tid då jag visat att du är min och inte någon annans, det fanns en tid då jag medvetet hade förstört bara för att jag vet att jag kan. För att markera det revir som varit mitt. Det fanns en tid då jag hade fällt tårar över dig, och ännu fler över tanken på dig tillsammans med någon annan. Det fanns en tid då det hade gjort ont i hjärtat, en tid då jag hade brytt mig. Lite för mycket för mitt eget bästa.

Den tiden fanns på riktigt. Den tiden fanns då jag gick tillbaka och förstörde bara för att jag visste att jag kunde, inte för att jag ville ha dig. Den tiden fanns då det gjorde ont i hjärtat och jag kom med svartsjuka frågor, den tiden då du fortfarande kändes som min. Den tiden är förbi nu...

...För nu är jag faktiskt glad för din skull...

Big brother´s watching you...

...Och så var big brother över för denna gång. Jag har inte gillat Hanna alls, har stört mig på hennes röst och hennes nakenstädning och tycker synd om hennes barn efter att hon näckat och knullat runt hur som helst i tv, men kan inte säga annat än att hon var en värdig vinnare. Tror hon har varit mest äkta i det där huset och att hon faktiskt kommer göra något bra av pengarna. Go Hanna! Och visst såg man i Rodneys ögon att han fallit litegrann för henne. Jag hoppas att det blir dom och att han behandlar henne mer än väl.

Och så har vi den där Annika, när faaaan ska hon inse vilken skit Marcelo är och dumpa? Hur jävla dum och blåögd kan en människa vara. Det finns gränser och han har passerat dom för längesen. Jag undrar varför han är som han är, är han bara född till ett jävla svin eller har han blivit sårad i ett tidigare förhållande så pass att han inte vågar ge av sig själv igen? Kanske tror han bara att han är cool när han beter sig som ett as.

Lilla, lilla Amandus med direktörsmagen.. Äntligen slipper jag höra ditt tjat om dina fans och hur galet allt kommer vara när du kommer ut ur huset. Let me tell you one thing, du är ingen jävla Elvis för att du medverkat i BB, du är tyvärr bara en C kändis.

Camilla, Camilla, Camilla, du har riktigt läskiga ögon, dom ser konstant drogade ut. Och du är ful, riktigt ful. Vad är det som har hänt med dig?! Hoppas däremot att du och Amandus kanske får det att funka, trots era totalt olika liv.

Och Laaars, herregud finns det någon gladare och mer nöjd person än han?! Fortsätt så, det är uppiggande och behövs i denna negativa värld!


Sist men inte minst, jag lovade mig själv en sak under kvällen. Skulle det vara så att jag är singel när dom drar igång nästa omgång av BB så kommer jag att söka... Förlåt mamma.. och typ resten av min familj!

Just me, being me. Awsome as always.

Some people come into our lives
and leave footprints in our heart.

Other people come into our lives and make us
want to leave footprints on their faces

Aldrig, aldrig

En känsla av tomhet och jag vet vad jag vill. Händer som håller varandras och en varm kropp tätt intill min och jag vill aldrig somna, aldrig lämna sängen, aldrig lämna värmen. Och jag är förbannad, förbannad på allt det där, samtidigt ler jag. Jag ler åt dig, åt mig, åt oss. Jag ler åt tomheten som för tillfället är borta. Jag ler åt att jag hittat hem, en famn att stanna i. Och så kommer tomheten smygande igen och jag välkomnar den, jag bryr mig inte. Ingenting finns längre och vi bryr oss inte. Det är jag och tomheten, vi sitter i samma båt och väntar på händerna och lyckan som döljer skuggorna. Fast.. Lyckan finns redan här, lyckan är alltid med, så vad är det vi väntar på egentligen, jag och tomheten?

Men du känner ju mig och jag väntar inte.

När det handlar om kärleken till sina barn

Ja, jag förstår att det är ett beroende, att både kroppen och hjärnan påverkas och att det är svårt att sluta. Grymt svårt att sluta. Jag förstår verkligen det. Jag pratar om rökning. Och så finns det dom rökare som blir gravida, och fortsätter röka! Finns det någonting som jag verkligen inte förstår och som kan få mig att gå i taket är gravida rökare.

Om jag har förstått alla föräldrar rätt så är barnen det bästa dom har, det går inte att älska någon mer än vad man älskar sina barn. Man älskar inte ens sig själv i närheten av så mycket som man älskar sina barn och man skulle ge världen för dom. Alltid. Rätta mig om jag har fel på den punkten, för jag har själv inga egna barn!

ALLA vet att cigaretter inte är bra för kroppen, det finns inte någon här i Sverige som helt seriöst kan leva i tron att det är oskadligt för oss. Okej om du väljer att utsätta dig själv för det - det är helt upp till dig själv och ingen annan behöver lägga sig i det. Men att som gravid utsätta sitt barn för det... Det är för mig misshandel. Du påstår dig älska någon så jäkla mycket men ändå går du hela dagarna långa och trycker den personen full av gifter. En bebis som inte har någon egen valfrihet, någon som inte ens blivit född än, du förstör redan den personens kropp! Du ökar risken för missfall och gör så att barnet antagligen kommer att lida av bl.a astma och allergier, något som påverkas resten av barnets liv.

Så till kvinnor som röker under graviditeten, prata inte om hur mycket du älskar ditt barn, om att du skulle göra allt för den. För hade du gjort allt så hade du satt dina egna beroenden åt sidan för ditt barns skull. Du älskar inte ditt barn mer än allt annat - du älskar cigaretten mer. Annars skulle du aldrig använda dig av en cancer-pinne som du vet skadar ditt barn. Jag själv har lidit av både astma och en massa allergier under hela mitt liv, det är ett jävla helvete i perioder kan jag tala om! Jag vet dock att mamma inte var rökare när hon väntade mig så mina besvär kommer någon helt annanstans ifrån, men jag hade inte varit glad om jag vetat att min egen mamma med mening hade gjort att jag får lida i resten av mitt liv av sånt här skit.

Och då finns det bra mycket värre saker rökning kan göra mot ditt barn än att ge astma...

Aaaaaah!

Helt plötsligt är alla ytterdörrar upplåsta och måste gås igenom, alla fönster är öppna. Knivarna ligger långt ifrån mig i kökslådorna och jag har funderat ut närmaste flyktvägarna. Djävulen, spöken och andar finns och alla är säkert här just idag. Tv:n gör hela tiden reklam för "American horror storys" och jag skulle vilja stänga av den så fort det mörknar, men om tvn inte är på så hör jag alla andra ljud. Alla dom där som antingen är en mördare eller ett elakt mördarspöke som vill jävlas med mig.

Jag har lampor tända överallt och funderar helt seriöst på att be en bön till en gud jag inte ens tror på när jag ska gå igenom huset på natten. Hjärnan tycker att det är en bra tidpunkt att börja tänka på filmer så som exorcisten och paranomal activity...


Bara mes-Hanna en natt på jobbet... Eller ja, varje natt på jobbet. Det är dom där tankarna jag glömmer bort så fort det ljusnar och då älskar jag helt plötsligt att jobba nätter igen, tills nästa gång jag sitter där ensam på kontoret och ska ta min vandring genom hela huset igen...

Innan bägaren rinner över

Och så kom ännu en sån där kommentar, "tänk på vad du skriver i bloggen. Du har arbetskamrater som kan läsa, man måste hålla vissa saker privat".

Jag håller saker privat, jag skriver inte ens om hälften av det som händer i mitt liv och som jag går och funderar på. Jag har saker som helt enkelt är för personliga. MEN, jag kan bjuda på mig själv, jag ser inte felet i att skriva om laserbehandlingar och armhålesex, och jag är inte orolig över att mina arbetskamrater kan läsa om det. För vi pratar sånt på jobbet också, så jag bryr mig faktiskt inte. Mina vänner vet värre saker än så om mig så det gör inget att dom läser heller. Dom som jag inte känner som läser här - ja varför skulle det oroa mig vad dom tycker och tänker?

Det enda jag kan tycka är jobbigt är om t.ex mamma läser något om har med mitt sexliv att göra. I min värld är jag fortfarande oskuld och nästintill okysst i hennes ögon, men jag tror att hon har vett nog att sluta läsa ett inlägg själv när hon ser åt vilket håll det är påväg...

Så jo, jag håller saker för mig själv och för folk i min närhet, fortfarande. Jag skriver fortfarande inte allt här och det jag skriver om, det vet jag också att jag får stå för när andra läser, varesig dom gillar det eller inte. Jag har mycket jag går och bär på för tillfället, mycket som händer både i mitt liv och bland mina nära och kära, en del som jag inte kan prata öppet om, inte ens med alla mina vänner, inte ens med familjen. Därför måste jag få skriva om pinsamt armhålesex, jag måste så skriva av mig om annat roligt och mindre roligt - för att få ur mig en del av allt. För som ni alla vet, fyller man en bägare med för mycket så rinner det till slut över.

RSS 2.0