Och jag undrar vad som hände, vi som skrattade nyss

Och så blev jag sjuk! Gick hem från jobbet en dag för att jag var totalt off i kroppen och tog sedan 2 sjukdagar till efter det. Jag hade ingen kraft i kroppen, bara att byta sängkläder kändes som att jag skulle få en hjärtinfarkt efteråt. Ont i kroppen, snorig och så sov jag dåligt pga mardrömmar och svettningar, mer än så var det inte. Jag får väldigt sällan feber och min normala temp ligger på strax över 36 så den är låg normalt. Så jag hade ingen feber nu heller trots att jag varvade mellan att svettas och frysa.

Jag mådde inte bra och kände att jag inte hade kunnat fixa mitt jobb så som jag ska och dessutom riskerar jag att smitta ner dom andra så på så sätt kändes det bra att vara hemma. Men ändå så kommer det där dåliga samvetet... Jag är en sån person som har väldigt lätt för att få dåligt samvete över allt! Jag kan helt plötsligt må dåligt över något jag gjorde för 5 år sedan och ha världens ångest över det.

Såklart kom tankarna, "tänk om jag mår bra imorgon och så har jag redan sjukanmält mig? Jag skulle ju fixa att vara på jobbet, det gör inget att jag inte mår bra, tänk om dom tror att jag ljuger nu? Jag har ju faktiskt ingen feber så det räknas inte som att jag är sjuk".

Jag sjukanmäler mig sällan från jobbet så varför får jag dåligt samvete dom få gånger jag gör det? Sist jag var sjuk från jobb var i Augusti och då var jag riktigt risig. Så varifrån kommer den där ångesten över att jag inte borde ligga hemma egentligen? Jag vet ju att det är värt det att ligga hemma ett par dagar och vila för sen är jag frisk istället för att jobba och så tar det flera veckor innan jag är helt frisk. Och varje gång jag är sjuk utan feber så kan jag inte låta bli att svära över den där jävla febern som aldrig hälsar på mig, för då hade det känts mer okej att vara hemma.

You know my name, not my story. You´ve heard what i´ve done, not what i´ve been trough.

Okej, här kommer ett riktigt ego-inlägg...
Men snälla, låt mig få behålla den här kroppen för alltid!




Detta borde vara motivation nog att både börja träna och äta rätt. Men pizza och alkohol byggde denna kropp så hur ändrar man då sina vanor?

He´s just a boy, standing in front of a girl, asking her to love him. But she already does.

Jag har en kille som är så otroligt förstående, som verkligen låter mig vara mig själv och som tar allt med mig. Oavsett om det är positivt eller negativt, han vänder det negativa till något positivt. Jag har en kille som varje morgon kliver upp extra tidigt bara för att sitta och klia mig på ryggen när jag sover och pussa på mig innan han går till jobbet.

Jag har en kille som lever sitt liv, men som alltid har plats för mig i det. Jag har en kille som går upp tidigare på helgen för att jag ska upp och jobba och gör i ordning min lunch åt mig. Jag har en kille som kommer med blommor och presenter till mig. En kille som hjälper mig. Utan att jag ber honom, jag ber inte om någonting. Han gör allt det där för att han själv vill.

Jag har en kille som får mig att känna att han skulle göra allt för mig, han skulle ge mig världen. Trots att vi inte varit tillsammans så länge.
Och såna killar växer inte på träd...

Vart en millimeter från förfall...

Every girl wants a bad boy who will be good for her.
Every boy wants a good girl to be bad just for him.

Lite konstigt att läsa om gamla planer när man vet hur det blev

Vi satt och pratade om den där första gången. Hur det var när vi blev av med den berömda oskulden. Alla tyckte att deras första gång var katastrofal! Dom skrattar bara åt det idag. Hur ont det gjorde, allt blod, hur dom undrade om sex alltid skulle vara sådär, om hur man gjort det i föräldrarnas säng första gången, hur det varit första gången även för honom och därför varit över på ett par juck. Och så den där som gjorde det första gången i ett sluskigt rum där det bara låg en massa madrasser utspridda längs golvet. Jag har nog bara träffat en tidigare som sagt att dens första gång var okej, alla andra får den där "är-du-galen?!" -blicken och börjar berätta händelsen när man frågar.

Min första gång låter helt perfekt jämfört med dom andras. Och det säger jag alltid, min första gång var riktigt bra med tanke på att det var just första gången. Vi hade varit tillsammans i 1½ månad ungefär och just då hade vi legat vakna och pratat hela natten. Hans rum var fyllt med tända ljus, sådär som det alltid var när jag var där, både före och efter oskulden var borta. Det var hans grej, att fylla rummen med massa ljus så att det blev sådär mysig stämning och så låg vi och höll om varandra och kollade på film eller pratade. Jag älskade det.

Tidigt på morgonen började det hända grejer och eftersom vi försökt ett par gånger tidigare utan att det gått så trodde jag inte att det skulle gå nu heller. Men det gick och jag kan inte påstå att det var skönt alls. Det kändes bara jättekonstigt och jag undrade helt seriöst om sex alltid skulle kännas sådär och varför folk då sysslade med det frivilligt. Jag avbröt med jämna mellanrum med "vänta, vänta!" och han stannade till panikslagen, rädd för att ta död på mig eller något och frågade om det gjorde ont och väntade tills jag sa "okej, fortsätt" igen.

Och sådär höll det på hela tiden. Men nog hade jag en perfekt första gång trots allt. Med den jag älskade, med den jag kom att älska i flera år efteråt, med han som också älskade mig. I ett rum fyllt av tända ljus och en förstående kille som lyssnade till min minsta vink. Det var inte ens i närheten av skönt, men det var trots allt helt perfekt...

Jag minns fortfarande datumet, och varje år ser jag till att fira det...

You didn´t have to cut me off, make it like it never happened and that we were nothing


Now and then I think of when we were together
Like when you said you felt so happy you could die
Told myself that you were right for me

But felt so lonely in your company
But that was love and it's an ache I still remember

You can get addicted to a certain kind of sadness

Like resignation to the end, always the end
So when we found that we could not make sense
Well you said that we would still be friends
But I'll admit that I was glad that it was over

But you didn't have to cut me off

Make it like it never happened and that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger and that feels so rough

No you didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records and then change your number
I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know


Now and then I think of all the times you screwed me over
But had me believing it was always something that I'd done
But I don't wanna live that way
Reading into every word you say
You said that you could let it go
And I wouldn't catch you hung up on somebody that you used to know

But you didn't have to cut me off
Make it like it never happened and that we were nothing

And I don't even need your love
But you treat me like a stranger and that feels so rough
And you didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records and then change your number
I guess that I don't need that though

Now you're just somebody that I used to know

Du har viljan att bli större, men här är du redan stor

Det var dom där träden jag klättrade i, det där röda huset med dom där trapporna jag ramlat i så många gånger. Den där pojken jag var så olyckligt kär i och den där bästa vännen som försvann ur mitt liv, den där skolan jag kunde varje vrå i och den där skolan jag började i efteråt. Den där läraren som aldrig gillade mig och den där läraren som ofta gav mig kritik men som alltid gav mig bra betyg. Det var den där första flytten och den första pojkvännen, han som lärde mig att älska. Den där bänken och kyssen där i regnet. Det var den där mannen som alltid varit elak mot mig som försvann ut ur mitt liv och det var dom där resorna jag var på.

Det är alla kyssar, all lycka och all olycka. Det var den där andra pojkvännen, han som lärde mig hur det känns att bli sårad. Det var dom där killarna emellan som aldrig betydde något. Det var det där jobbet och det där andra jobbet jag istället tog. Det var fester, alkohol och pengar. Det var dom där vännerna och dom där tårarna. Och speciellt dom där skratten.

Det var det där drivet, den där styrkan. Det var den nya lägenheten och självständigheten. Friheten. Det var den där döden och den där sjukdomen. Det var alla dom där barnen som föddes. Och dom där skorna. Men framför allt var det jag själv.

För allt det där, är det som tagit mig hit.
Precis där jag hör hemma...

I need it in my life


Every choice I try to make, I pray
Leads me in a right direction
I don't know what it is, but I know I'm missing it



Då när vi också sa att vi älskade

Det är det där 13 åriga paret, dom som så gulligt säger att dom älskar varandra och att dom är så lyckliga tillsammans. Jag är glad för deras skull, att dom känner den där oskyldiga kärleken, och jag vet att när det tar slut så kommer nog båda vara ledsna.

Och jag kan inte låta bli att tänka, njut! Njut av det där oskyldiga, njut av tiden då ett trasigt tv-spel är bland det värsta ni skulle kunna tänka er. För det blir bara värre. Man lär sig att känslor aldrig är logiska, att det kommer göra ont ibland och man lär sig också hur jävla ont det kan göra. Men man får också känna den där äkta kärleken, så där att det känns som att man är menade att vara tillsammans för alltid.

Man gör val i livet, val som påverkar hela ens framtid. Man gråter tårar som aldrig verkar ta slut och man känner lycka som man är så rädd för att den ska försvinna. Man gör misstag, vissa som går att fixa, andra som för alltid får vara misstag.

Och jag ler när jag tänker på det där paret, hur dom säger att dom älskar varandra. För en dag kommer dom gråta, dom kommer ha ont i både hjärta och själ. Dom kanske kommer känna att dom aldrig kommer klara sig igenom svåra saker. Men just nu, just nu älskar dom bara varandra på sina egna sätt. Och dom är lyckliga tillsammans. Sådär som 13 åringar ska vara.

Blir blind när alla lampor lyser

Våran första kyss, så oromantisk som det bara kan bli. En sån kyss, en sån stund som gav helt fel bild av oss båda. En bild av hur vi är, såna som vi egentligen inte alls är. Det var en sån där kväll när vårat bord hade hela klubbens uppmärksamhet.

Vi var på ett ställe som heter Soft, vi var ett ganska stort gäng, både tjejer och killar. Vi satt vid samma bord, vi hade gemensamma bekanta. Du frågade varför jag inte kysste den där tjejen och jag svarade att jag inte kände henne. En liten stund senare kom hon fram och kysste mig och efteråt log du och sa "Du sa ju att du inte kände henne?"

Mitt svar var att jag nu kände hennes tunga i alla fall. Och du sa enkelt att jag kunde lära känna din tunga också. Jag lutade mig över bordet och kysste dig medans man hörde skratt från dom andra vid bordet. En stund senare hånglade jag också med din killkompis som du var där med.

Efter det sågs vi inte på över en månad, och vi båda hade helt fel bild av varandra. Tills vi stötte ihop på en klubb som heter lobby. Vi sågs snabbt på dansgolvet och jag kände ett litet pirr, jag tror vi log mot varandra. Senare under natten gick vi förbi varandra, våra armar möttes och vi stod och pratade med varandra, höll om varandra och glömde bort var vi egentligen var på väg. Där var vår andra kyss... Lite bättre och lite gulligare än den första. Men fortfarande så jävla oromantisk.

Men tänk så fel ett första intryck kan vara...

Where is daddy? He´s in the samsung phone!

Jag var på ett lekland med två av mina syskonbarn för några dagar sedan. När jag kollade leklandets hemsida så stod det klart och tydligt att man kunde surfa gratis hos dom också, så att föräldrarna hade något att göra. Jag tyckte det lät lite konstigt men fäste mig inte speciellt mycket vid det.

Men så kom vi till leklandet... För mig var det självklart att alla föräldrar skulle vara med och leka och klättra och grejer, för såklart att jag var med syskonbarnen hela tiden, det är ju skitkul! Varför annars skulle vi åkt dit? Men det var flera föräldrar som bara satt ner, antingen satt dom och fikade eller så satt dom och surfade. Jag kunde inte ens koppla vilka barn som var deras efter att vi varit där i flera timmar - så ointresserade av deras barns lek var dom.

Det var speciellt ett par som drog min uppmärksamhet till sig. Inte för att dom gjorde något speciellt, utan det var just det, dom gjorde absolut ingenting! Dom satt på stolar mittemot varandra med en varsin ipad och iphone och surfade. Dom pratade inte, tittade inte upp varken mot varandra eller sina barn. Och jag kunde inte låta bli att döma dom som föräldrar. Åker dom till ett lekland som ett sätt att slippa sina barn? Låta dom sysselsätta sig själva så dom slipper bry sig och engagera sig för några timmar? Och hur kul tycker deras barn att det är där när föräldrarna skiter fullständigt i vart dom är och vad dom gör?

Jag antog att om man åker till ett lekland med sina barn så gör man det som ett sätt att komma hemifrån och busa och leka med barnen. Göra något speciellt med dom. Jag hängde hela tiden med syskonbarnen, vi klättrade, åkte rutchkana, linbana och mycket mer. Enda gångerna jag satt ner var när vi alla 3 fikade tillsammans och när vi var i "babyland" för barn 1-3 år, jag var lite för stor för att klättra där... Varför använda lekland som en barnvakt när man kan ta tillfället i akt och se barnen busa, utvecklas, lära sig nya saker och framför allt skratta?

Betyget efter dagens slut gav systerdottern 5 år; "Jag tycker att jag har haft jättekul idag så jag tänkte om vi kanske kan åka hit fler gånger? Vet du, jag är helt svettig. Känn! Då har man haft kul när man är svettig. Och Markus hade också roligt för han skrattade hela tiden."

Helt okej betyg tycker jag.

Aldrig, aldrig kommer allt tillbaks

Under hela förra året hade jag en känsla av att jag inte hörde hemma här. Jag ville fly, jag ville dra utomlands. Allt för att försvinna. Och under en resa i Turkiet var jag faktiskt riktigt nära på att stanna kvar där också men jag tänkte för mycket på lägenhet, katt och pojkvän här hemma. Jag åkte hem och fortsatte känna mig rastlös, så fel. Det var inte här jag skulle vara, det var inte här jag hörde hemma.

Jag mådde så dåligt, jag mådde dåligt över allt som hände och inte hände i mitt liv. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och varje dag snurrade olika alternativ i huvudet. Jag hörde inte hemma här, det var inte här jag skulle vara.

Därför är det riktigt skönt att nu igen kunna känna mig hemma.
Jag hör hemma här och det är här jag är lycklig.
Äntligen vill jag vara precis där jag är.
Jag har hittat hem igen.

För ibland är det enda som behövs att du ska kasta dig ut

Han säger att jag är näst intill perfekt och jag kan inte annat än undra varför? Vad ser han som är så perfekt i mig egentligen? Dom orden är svåra att ta tills sig för att jag vet hur långt ifrån perfekt jag är. Ja, jag är bra på många sätt det vet jag, och precis som jag kan vara världens bästa flickvän så kan jag också vara världens största bitch ibland.

Så varje gång han säger att jag är perfekt så kan jag inte låta bli att undra vad det är som är så perfekt med mig. Samtidigt är jag så rädd att hans bild av mig någon gång ska förändras, att han ska inse att jag inte är perfekt trots allt. För om han nu ser mig som perfekt så är det en bild som jag vill att han alltid ska ha av mig. Trots att jag inte är det, jag är långt ifrån perfekt...

I would take it all back if only I knew I could

I was doin' alright, thought I could make it,
Then I see your face and it's hard to fake it.
Just like that I'm crawling back to you,
Just like you said I would
I swallow my pride,
Now I'm crawling back to you

Jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv, jag följer med dig hem

Hon sa "You´re playing with fire" och jag kan inte annat än att hålla med, tyvärr. Jag vet att det är fel, jag vet att jag leker med elden. Jag vet att det finns personer jag sårar, jag vet att jag gör illa mig själv också. Och det sjuka är att jag gör det medvetet.

Jag vill inte det här, men jag kan inte låta bli. Det är något som lockar, något som drar mig dit. Där jag inte hör hemma, där jag inte ska vara. Så varför gör jag det? Vad är det som lockar mig, som är så starkt att jag förstör för mig själv?

Hur mycket mer kan en människa ta?

Det kanske kommer kännas, det rår jag inte för

Och jag gjorde det, jag tog mod till mig och frågade. Och svaren var jag beredd på. Jag var t.o.m beredd på något värre men det betyder ändå inte att det var vad jag egentligen ville höra. Men nu vet jag sanningen, nu vet jag hur det egentligen var. Och en del av det förvånade mig, du överaskade på ett bra sätt. Jag trodde inte det om dig, verkligen inte.

Det är en konstig känsla i bröstet, en tyngd, ett pirr, en lättnad? Jag vet inte vad det är och det spelar väl kanske ingen roll eftersom det inte finns något jag kan göra med det. Jag kan inte påverka situationen på något sätt. Det är bara så det är, en till sak att acceptera. Och jag var beredd men visst kändes det lite ändå, det kändes i en liten del av hjärtat.

Men jag fick svar på frågorna. Lite sent men nu vet jag i alla fall, och jag tror att det var det bästa att ta det nu i efterhand, nu när det inte är lika infekterat alltihop. Det som förvånade mig var att du inte hade något att fråga, inget du tänkt på, inget du undrat över. Du hade ingenting. Kanske har jag inte funnits i dina tankar. Men visst har jag saknat dig också...

So what we go out? That's how it's supposed to be

En av alla anledningar till att jag älskar den här bruden, hennes spontanitet och glädje!

Då vet ni vad vi + Mia sysslar med i natt.


Och det doftar just som asfalt

Och jag kan inte återvända, en brottsplats måste vila


Jag vill ha fullbordat samlag på första träffen
Kanske inget mer, hoppas inte du blir ledsen
Kanske drar sen, kanske väljer å stanna
Dricker te i köket å snackar med din mamma
Inget fast förhållade, jag hoppas du förstår,
jag är inte mogen för det

..and if I know you, you would never tell me that, never tell me the truth

Har du någon gång ångrat dig? Ångrar du dig fortfarande? Kan du tänka tillbaka och le eller förnekar du allt? Berättar du någonsin om det, berättar du sanningen? Kan du sakna så som andra kan sakna och önskar du någonsin att du kunde spola tillbaka tiden, spola tillbaka och ändra allt. Allt det där som inte blivit som det skulle.

Om du fick en chans, skulle du ta den då eller skulle du låta den glida förbi igen. Sådär som den gjort så många gånger. Skulle du våga förändra ditt liv? Har du ångrat dig så som jag har ångrat mig? Skulle du göra det igen, göra om och göra rätt? Om jag frågade dig, skulle du berätta sanningen för mig då?

Om du fick en till chans, skulle du ta den då?
Eller skulle du låta den glida förbi, som så många gånger förr...


Kärlek är något man måste vårda för att få behålla

Kärlek är inte kyssar eller att ha sex tillsammans.
Kärlek är empati, omsorg, respekt, trohet, att sakna sin partner,
rädslan att förlora den, tid för och med varandra,
tankar på den du älskar när ni inte är tillsammans och
dom små kärleksfulla handlingarna varje dag.

Kärlek är något man får,
och måste vårda för att få behålla.


Jag ville va allt för dig

Jag ville vara allt för dig
Försökte va nått mer än mig
Förblindad av allt som du sa
Krävde jag aldrig nått tillbaks
Nu står jag här med inget kvar

Den du vill ha

Den vill du äga
Ska säga ja
Och får aldrig vägra
Leva för dig
Sluta att tänka på sig själv
Någon som lyssnar utan att fråga
Någon som tystnar och aldrig vågar
Den du vill ha
Det är inte jag

För dig så var allting ett spel

Och jag va dum nog att va med

Jag går min väg
Jag lämnar dig
Jag kommer aldrig ångra mig
Hur ska du kunna ta ett nej


Den du vill ha
Den vill du äga
Ska säga ja
Och får aldrig vägra

Leva för dig
Sluta att tänka på sig själv
Någon som lyssnar utan att fråga
Någon som tystnar och aldrig vågar
Den du vill ha
Det är inte jag

Är det här första gången du inte kan få som du vill

Så försök du att hitta nån bättre än mig
Lycka till




He lost he´s soul to a women so heartless

Det var den där rädslan jag hade haft inom mig, rädslan för att bli sårad igen. Och jag tänkte på det och spådamen sa att det inte skulle bli som förut, som det var för ett halvår sen. Hon sa att den här är bra, att han verkligen älskar mig och vill uttrycka det mer men att jag med min osäkerhet och rädsla gör honom osäker, för såklart vill inte han heller bli sårad i slutändan. Och samtidigt fick jag veta varför det blev som det blev förut, varför han sårade mig.

Och det var skönt att höra att Jim är bra, han har inga elaka baktankar, han är inte ute efter att förstöra. Och den där tyngden släppte, rädslan försvann och när det hände så såg jag det så självklart, det var så klart vad det är jag vill.

Det betyder inte att det kommer vara vi för alltid, det betyder inte att jag inte kommer att bli sårad. Och det betyder inte att jag inte kommer att såra honom.

Det är ingen försäkran över att vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar. Men det var en trygghet att höra att det han känner är äkta, det är inte bara tomma ord. Och kanske kommer det inte vara vi för alltid, antagligen kommer han någon gång att få tårar att rinna längs mina kinder av någon anledning.
Men förhoppningsvis är han värd det, och kanske är det så att vi lever lyckliga resten av livet, jag hoppas på det. Men det är något tiden får utvisa. För oavsett om det här är rätt eller inte så känner jag i alla fall att det här är rätt just nu och det är det viktigaste.

Jag vill ha fullbordat samlag på första träffen, kanske inget mer hoppas inte du blir ledsen

Okej den här kvinnan på melodifestivalen med hår i armhålorna... Vad hände med att resten av Sveriges kvinnor nu odlar hår på alla möjliga ställen, fotar och lägger ut bilder på facebook?! Helt ärligt, jag skiter i om du vill vara hårig, var det då. Men jag tycker faktiskt att kroppshår överhuvudtaget är äckligt, så varje gång jag startar datorn så har jag ingen lust att se en massa håriga armhålor och kvinnliga raggarsträngar. Jag tycker inte att det är att stödja henne, jag tycker bara att det är äckligt.

Jag tycker att om man nu vill ha hår i t.ex armhålorna så kan man i alla fall ansa, för omgivningens skull om inte annat. Detta gäller självklart både kvinnor och män! När jag står på tunnelbanan och någon bredvid mig sträcker upp armen för att hålla i sig så tycker jag att det är illa nog att få någon annans armhåla i ansiktet, men är den också hårig så finns det en risk att jag spyr ner dig.

Så snälla, sluta lägga ut era äckelbilder på internet. Spara ut erat hår om det är något ni verkligen brinner för, blogga om det hemska med rakhyvlar och vax, men ansa i alla fall håret. För oss andras skull.

För om jag tar i för löst så har jag förlorat allt imorgon bitti

Han ville igen så innan jul pratade vi om det, vi pratade om att försöka igen. Kanske skulle vi vara tillsammans trots allt? Vi träffades och vi gick på dejt. Vi åt middag och gick på bio. Vi skrattade, diskutterade och smågnabbades och han gav mig små pussar under hela filmen, precis som förut. Eller det hade varit precis som förut men det var någonting som fattades från min sida. Något som alltid funnits förut, en gnista som alltid fanns mellan mig och Juan, dom där fyrverkerierna som alltid uppstått bara vi såg på varandra. Dom var inte längre där.

Samtidigt tänkte jag också på Daniel, en del av mig saknade honom så otroligt mycket. Och jag tänkte på den där killen som jag hade träffat en vecka tidigare. Han som jag inte hade hört av på flera dagar, som jag inte trodde att jag skulle höra av igen men ändå hade han funnits i mina tankar hela veckan.

Efter den dejten kände jag att det inte gick, jag kunde inte göra det igen. Vi tillsammans kändes fel, det är inte så det ska vara. Inte nu längre. Så jag sa vad jag kände, att det inte går. Att jag vill vara singel, jag behöver det.

Två dagar senare hörde den där killen av sig, han som jag träffat veckan innan. Vi träffades igen, han åkte hem till mig. Ingen av oss hade en tanke på något seriöst men det tog inte många dagar innan vi förstod att det var något speciellt med det här. Sedan dess har det varit vi. Det dröjde innan vi faktiskt blev tillsammans men ingen av oss ville ha någon annan, det var så självklart att det var vi så det behövdes ingen stämpel på oss.

Och jag tror det var ödet. Ödet som fick oss att gå på den där sista dejten för att förstå att det verkligen är över. Ödet som fick mig att vilja vara singel, att inte vilja satsa på något seriöst. Ödet som i samma stund fick honom att kliva in i mitt liv, sådär avslappnat eftersom ingen av oss var ute efter förhållande. Ödet som fick oss att inse att det är något fint det här...

Dina ord ligger och gnager här dag efter dag

Som du sa det kan vara svårt att bli riktigt nöjd
Det är så lätt att fantisera
Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen
Men mycket vill ha mera
Och jag har kvar av sommarn om du behagar
Om du behagar komma hem från England
Jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist
Nej inte jag
Men dina ord ligger och gnager här dag efter dag

Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Några armar och ben
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur



I was your only friend

Vi satt och pratade om det där med att vara singel, hur ensamt det kan kännas. Hur man ibland bara vill ha någon, vem som helst. Ändå vill man inte vara hon som tar vem som helst. Vi pratade om hur man behöver närheten, hur man saknar att bara få dom där små smsen, någon som bryr sig. Och jag minns hur ensam jag kunde känna mig i perioder, hur tårarna kunde rinna för att jag just den kvällen hade behövt någon. Vem som helst.

Sen kom vi in på hur det är att vara i ett förhållande, hur man ibland inte orkar ses. Hur man helt enkelt bara inte vill vissa dagar. Hur dåligt samvete man då får när den andra vill men du vill inte. Och hur du då minns när situationen varit tvärtom, när du saknade, när du ville ses men han ville inte. Han saknade inte dig just för stunden, han hade ingen lust.

Och jag kom att tänka på hur det inte är perfekt varken att vara singel eller i förhållande. Båda har sina för och nackdelar, precis som med allt. Och jag förstår verkligen både dom som föredrar singel-liv och jag förstår också dom som föredrar förhållanden. Själv så föredrar jag förhållande, så länge det är med rätt person. Någon jag vill vakna upp med på morgonen. Men jag måste erkänna att det ibland är skönt att vara ensam också.

You got something worth fighting for? Then fight!

På 1 vecka har jag nu jobbat 77 timmar, eller ja jag håller på med mina sista 12 timmar just nu. Ändå har jag hunnit med vänner, sola, shopping i stan, spå mig, duscha, sexa loss, hålla mig fräsch och massor av mys med pojkvän. Jag har dessutom planer på att gå ut imorgon och bio på Lördag. Jag är för tillfället inte döende, jag är lika pigg som alltid. Det är kul att jobba mycket och när lönen dimper in på kontot och man kan lägga undan väldigt mycket till resor och annat roligt samtidigt som man kan leva livet hela månaden, då blir man fanimig ännu mer peppad på att jobba!

Lite humor var det igår kväll när jag precis kommit hem efter att ha jobbat i 27 timmar i sträck, pojkvännen somnade på soffan och när jag tyckte han var tråkig så körde han med "Jag har faktiskt jobbat hela dagen!"...

Så jag bara undrar, ni som arbetar 40 timmars veckor och klagar över att ni inte har tid med annat, vad har ni för ursäkt egentligen?

We are getting close to the danger zone...

Tänk att det finns killar som du, så förstående. Jag kan prata med dig om vad som helst. Jag talar om mina innersta tankar som inte ens alla mina vänner vet. Saker som borde störa dig, som ibland skulle kunna få dig att lämna mig, du tar dom och du förstår mig. Du låter mig vara med alla mina knasigheter.

Du säger hur vacker jag är när jag känner mig som fulast och det går inte en dag utan att du talar om att du älskar mig och hur glad du är att du har mig. Hur du kommer med blommor, hur du ger mig leenden helt utan anledning. Jag hoppas att jag aldrig får för mig att ändra på din personlighet, för du är så bra så som du redan är.

Jag älskar det faktum att du låter mig vara mig själv. Alltid. Du dömer aldrig, du blir inte arg, du får mig inte att be om ursäkt för den jag är. Jag älskar hur du kan uttrycka dina känslor och hur du ibland håller ner mig på jorden när jag är påväg att flaxa iväg i min egen värld. Och jag älskar hur du låter mig ha rätt, trots att jag egentligen inte har det. Bara för att du vet att det är sån jag är.

Jag hoppas att jag kan vara så bra som du förtjänar mot dig. Jag hoppas att jag kommer kunna ta hand om dig så som du tar hand om mig. Älskling, jag vill att du ska veta det, att jag verkligen vill.

Tänk att du är min...
Och jag är bara din...

Man måste få vara ung och galen för att bli gammal och erfaren

I beg your pardon,
I never promised you a rosegarden.
Along with the sunshine
theres gonna be a little rain sometimes



Time to let it go, no more holding on

Jag var och spådde mig i veckan. Det var en kvinna som inte visste någonting alls om mig, inte ens mitt namn. Hon bad mig tänka på en sak eller fråga i taget och hon svarade på dom alla utan att veta vad jag tänkte på. Hon sa allt det där som jag innerst inne vetat men som jag inte vågat tro på med säkerhet, hon gav mig svar på sånt som gjort mig osäker. Och hon gav mig dom svaren utan att själv veta vad jag tänkt på.

Det var precis vad jag behövde, något sorts tecken på att allt är rätt, att allt kommer att ordna sig. Och jag har gjort rätt, jag är på rätt väg i livet. Det är mer än okej och jag kan sluta oroa mig. Jag kan släppa dom tankar som stört min lycka. Ni ska inte få spöka något mer, inte i mitt nya liv. Jag mår bra nu, allt går bra och jag vill att det ska fortsätta så. Det var som att en tyngd släppte från mina axlar när jag fick höra allt det där. Jag behövde det och nu vet jag med säkerhet vad jag vill..!

Kan inte annat än att tipsa er ALLA om att gå till Café Blå, det ligger nära Medborgarplatsen. För ynka 250 kr blir man spådd i kort, tarotkort och kaffesump. Oavsett om man tror på det eller inte är det värt ett besök. Jag känner 2 andra som också varit där och det är inte en slump att hon har haft så rätt om oss alla!
www.cafebla.se

So what am I doing here on the floor crying?

I don't miss your dirty clothes on the floor
No one leaves the lights on anymore
The towels are hanging just where they should
It's drop dead quiet in my neighborhood
I'm not that fragile
I'm not gonna break
Love's so overrated

I'm not gonna need
Not gonna need
Not gonna need you if I fall
So why am I crying
I'm not gonna miss
Not gonna miss
Not gonna miss
Not gonna miss you, not at all
So what am I doing here on the floor crying

I don't need your love notes to cheer me up
I can live without that kind of stuff
You don't have to wake me with a kiss every day
I'm tired of roses anyway
I'm not that fragile
I'm not gonna break
Love's so overrated

So don't you worry about me
Go on, enjoy being free

I don't miss your dirty clothes on the floor

I'm not gonna beg
Not gonna crawl
Not gonna need you if I fall
So why am I crying
I'm not gonna miss
Not gonna miss
Not gonna miss
Not gonna miss you, not at all
So what am I doing here on the floor
Doing here on the floor crying


Det kommer svida till men jag behöver det

Bovärden är här och fixar lite i lägenheten, samtidigt passar jag på att fråga honom om hur man gör med ugnslampan eftersom den inte funkar...

Jag; Vad gör man med ugnslampan, den har inte fungerat på ett år typ?
Han; Jag kan skruva ur den åt dig och sen kan du åka och köpa en ny på typ Coop.
Jag; Men vadå, nu funkar inte ugnen när du har skruvat ut lampan ju.
Mia; Vad fan Hanna, lampan har ju inte lyst på över ett år och du har använt ugnen iaf!

With extra sugar

Vi pratade om ödet, om att allt händer av en anledning. Jag hörde om hennes 2011 och insåg att hon haft ett minst lika tufft år som mig. Jag lyssnade när hon så klokt sa att allt händer av en anledning och en del personer bara hälsar på en kort stund i våra liv för att lära oss något vi behöver för framtiden. Och det jag tänkte på var att förra året var tufft, och jag har haft tuffa år innan också men dom har alltid lärt mig något.

Det finns fortfarande saker jag undrar varför det hänt, vad var t.ex meningen med att jag skulle träffa dig? Jag kanske aldrig får veta det, eller så har jag redan svaret inom mig. För allt händer av en anledning. Och ibland får man inte veta varför saker händer men det är bara att hoppas på att det i längden är det bästa för dig.

För jag tror på ödet. Och det var ödet som förde oss tillsammans, ödet som skilde oss åt. Precis som det gjorde med er. För ibland behöver man bara lära sig något.

Your body makes you sexy. Your smile makes you pretty. But your personality makes you.

The hardest thing to do is watch the one you love, love someone else

If a girl is stupid enough to love you after you broke her heart,
I guarantee you, she is the one. Don't let her go.


Don´t leave the one you love for the one you like,
cause the one you like will leave you for the one they love.


Sex isn't everything, but people risk everything for it.

Dance around me

Stressa mig inte, ge mig tid. Jag behöver tid med mig själv, att bara vara med mina egna tankar. Jag är egoistisk på det sättet, jag vill inte ge någon annan uppmärksamhet hela tiden. Ibland behöver jag bara tillbringa en hel dag med att bara ge mig själv uppmärksamhet. Bara tänka på mig själv.

Ge mig den tiden, annars bryter jag mig lös. Annars ser jag till att ge mig själv den tiden. Jag tröttnar, jag orkar inte, och jag kommer inte kunna må lika bra som jag gör nu. Låt mig vara egoistisk ett tag, jag kommer inte vara det för alltid.
Jag behöver bara det just nu, jag behöver mig själv.


I´m not gonna need, not gonna need, not gonna need you if I fall

Har inte sett ett enda avsnitt av melodifestivalen men eftersom jag och Mia hade kusinmys så passade vi på att kolla finalen. Tanke nr 1; Vem fan röstade Torsten Flinck och Björn Ranelid till finalen?
Tanke nr 2; Måste Loreen hela tiden säga att hon älskar alla? Ja, vi fattar att du fjäskar och det räcker med 1 gång!
Tanke nr 3; En av kvinnorna i publiken viftade i kameran. Hon var överlycklig över att äntligen, för första gången i sitt liv få vara med i tv. Synd för henne är att det enda alla kommer minnas av henne är att hon aldrig rakat sig i armhålorna.

Den mörkhåriga sångaren i Dead by April var oförskämt snygg. Han var typ så het när han sjöng att både jag och Mia kom lite. Båda kollade mot våra sovrum och försökte fundera ut hur mycket av programmet vi skulle missa om vi gick iväg en stund för lite "alone time" på varsitt håll. Älsklingen har sagt nej till att jag får några frikort och just nu känner jag att vi har ett litet problem där.

I slutet när det var 3 låtar kvar som skulle få sina poäng så kunde jag ändå inte låta bli att önska att Torsten Flinck skulle ha vunnit. Alltså det hade ju varit hysteriskt kul! Och jag vet att jag riskerar att få hela Sveriges schlagernördar på mig nu men alltså jag förstår inte grejen med Loreens låt. Jag gör verkligen inte det. Molly däremot! Oh my god vilken stark låt, känsla och grymt snygg tjej. Synd att hon och Erik Saade har gjort slut, jag tror dom hade väldigt snyggt sex. För honom hade man ju inte heller tackat nej till i första taget.

Annars har jag inte mycket annat att säga än att jag än en gång har konstaterat att Sverige har usel musiksmak.

The next thing you know, everyone you love is gone

Kända lögner..;

"Jag har aldrig gjort det här förut"
"Jag har aldrig känt såhär förut"
"Jag visste inte om det"
"Du är den bästa jag haft"
"Jag kommer aldrig såra dig"
"Jag kommer alltid att finnas här för dig"
"Förlåt"

I´m safe up high, nothing can touch me

Han visste precis hur han skulle bete sig när jag var ledsen eller arg, han visste precis vad han skulle göra för att hjälpa mig. Han visste att när vi åker till graven så vill jag att man går med mig till graven men att jag sen vill vara ensam. Han gick alltid dit med mig, han stog och tände ljuset med mig innan han promenerade vidare på kyrkogården, men han höll sig alltid i närheten, han lämnade aldrig mig. Precis så som jag vill ha det. Och om jag var ledsen när vi gick därifrån så visste han att han inte skulle prata med mig, han gav mig aldrig den där "Det är så synd om dig"-blicken. Han visste att jag inte ville prata om det.

När jag vaknade av mardrömmar så la han alltid armarna om mig och höll om mig, han visste precis på vilket sätt han skulle göra för att jag skulle känna mig trygg. Och när jag på nätterna fick ångestattacker så lät han mig vandra runt i lägenheten i fred så länge som jag behövde. Men om jag satte mig i soffan så kom han ut och hämtade mig. Och var jag arg så visste han att han först skulle låta mig vara ifred en stund och sedan skulle han närma sig mig försiktigt, och ville jag inte prata så behövde jag inte.

Han visste precis hur han skulle bete sig tillsammans med min familj, han visste precis hur han skulle överaska mig och jag behövde inte ens säga att jag haft en jobbig dag, han såg det på mig, hörde det på min röst. Han visste precis vilken stil jag föredrog på honom, han visste vilka kläder jag ville att han skulle ha på sig när vi gick ut, han visste precis hur han skulle raka sig och ha håret. Precis som när han alltid köpte kläder som passade mig, det spelar ingen roll om han köpte helt fel storlek så satt kläderna perfekt när jag tog på mig dom. Han skojade alltid om det och sa "Ja, jag vet väl bäst av alla hur din kropp ser ut."

Han visste precis vad jag tycker om och inte tycker om. Han visste vilka restauranger vi skulle gå på och ungefär vad jag skulle beställa. Han kände mig innan och utantill, bättre än någon annan någonsin har känt mig. Och han visste att om jag slängde på luren i örat på han så skulle han ringa upp mig igen.

Jag kan sakna det ibland, inte honom, utan jag kan sakna någon som vet alla dom där små sakerna om mig. Att inte behöva förklara sitt beteende, att inte behöva berätta små saker om sig själv som man faktiskt tycker är lite jobbigt. Jag saknar någon som känner mig så bra att det ibland känns som att vi är en och samma person.

My not so pretty place

There's a place that I know, it's not pretty
there a few have ever gone

if I show it to you now will it make you run away
or will you stay
even if it hurts,
even if i try to push you out will you return?
And remind me who i really am
.

Everybody's got a dark side, do you love me?
Can you love mine?
Nobody's a picture perfect
but we're worth it,
you know that we're worth it.
Will you love me?
Even with my dark side?

Like a diamond from black dust
it's hard to know what can become if you give up
so don't give up on me
please, remind me who i really am
everybody's got a dark side, do you love me?
Can you love mine?

Don't run away, don't run away just tell me that you will stay,
promise me you will stay



Du är nog den

"Du får mig att tro på kärleken".
Han sa det till mig en kväll. Jag satt på golvet och han låg i soffan.
Han vände ansiktet mot mig och såg länge på mig.
Han log och sa att jag var fin, jag log tillbaka.
Det var då det kom, dom orden..
"Du får mig att tro på kärleken"

Det är bland det vackraste någon sagt till mig.
Att jag får honom att tro på kärleken.

I´m still awake thinking of you




Lämna mig aldrig!
Det här är äkta kärlek

Tears in heaven

Jag var vid graven och hälsade på pappa. Jag pratade med honom, jag sa att jag vet att han skyddat mig igenom mycket. Jag vet att han alltid funnits med mig trots att han inte varit här på riktigt. Jag har varit med om saker jag vet borde ha blivit mycket värre än det blev. Jag har varit nära att vara med om hemska saker som jag inte vet om jag hade fixat att ta mig tillbaka ifrån. Men varje gång är det någonting som hindrat det allra hemskaste från att hända, någonting har hindrat det i allra sista sekund. Och jag tror att det är pappa, jag tror att det är han som skyddat mig.

Det var en av alla dagar då jag gick runt med en riktig känsla av lycka i kroppen, en dag då jag log utan någon större anledning. Då stod jag vid graven och grät, men det var inte tårar av sorg. Jag tror att det var tårar av tacksamhet. Och när jag gick ifrån graven så gick låten "titanium" på i lurarna. Kanske var det ett tecken. Kanske var det inte. Men leendet kom i alla fall tillbaka och jag kände mig stärkt i hela kroppen.


I'm bulletproof,
nothing to lose fire away, fire away
ricochet, you take your aim fire away, fire away
you shoot me down, but I won't fall
I am titanium

I am titanium

Jag har en vän som jag kom väldigt nära under förra året. Hon tröstade mig så många gånger, hon lyssnade när jag skällde, när jag grät, när jag tyckte att jag var totalt värdelös. Hon peppade och förstod mig, hon lät mig älta allt jag behövde flera gånger om. Det hände t.o.m att hon grät för min skull, hon grät pga allt jag varit med om, hon grät för min skull trots att jag inte var ledsen. Hon hjälpte till att släpa mig hem från krogen när jag söp bara för att döva känslorna, hon lät mig svära, hon lät mig gråta, hon lät mig skrika och slåss och hon var aldrig arg på mig, hon dömde aldrig mig.

Därför var det så skönt att träffa henne i helgen, när jag var som lyckligast. Hon sa att det lös om mig, att det syntes på hela mig hur lycklig jag är, hur bra jag mår. I helgen var hon så glad för min skull att hon nästan grät pga det. Hon sa att jag om någon förtjänar det. Det kändes som att ingen kunde ha tagit bort leendet som satt på mina läppar, jag skrattade högt och hela jag bubblade av lycka i hela kroppen.

Det var skönt att visa en av dom personer som sett mig vara nere på botten, som tagit hand om mig och hjälpt mig upp, det var ren lycka bara att kunna visa henne att jag tagit mig upp. Jag har tagit mig tillbaka och jag mår bättre än någonsin. Det blir bättre.

Känns som jag gått under överallt

Du är känslosvall, jag är känslokall
Du förändrar allt!

Fan vad jag har gått lös, varit hopplös
vart en millimeter från förfall
sprungit som en halvdöd genom Malmö
känns som jag gått under överallt
kanske var det tur, att jag föll så djupt
för det var du som fick min fallskärm att vecklas ut

Du förändrar allt

I don´t need a man to take care of me

När jag har varit i förhållanden så har det alltid varit en eller flera som frågat om killen försörjer mig eller vissa har rättare sagt tagit förgivet att min kille försörjer mig. Speciellt förra året när jag var arbetslös så fick jag ofta höra "Ja men det är väl tur att du har en kille som tar hand om dig".

Jag har aldrig, inte ens när jag var arbetslös bett min kille om pengar. Jag har fått frågan om jag behöver pengar men säger alltid nej. Det spelar ingen roll om jag vet att jag kan betala tillbaka ett par dagar senare, jag lånar aldrig pengar av någon i alla fall! Och jag ber aldrig en kille att köpa presenter m.m åt mig. Vill jag ha något betalar jag hellre själv för det än ber någon annan.

Jag fick mitt första bankomatkort när jag var 15 år, mamma sa då att om jag ville ha hand om mina egna pengar så skulle hon heller inte betala för mig längre. Jag valde bankomatkort och ha ansvar för mina egna pengar och sedan dess har jag inte ens bett mamma om pengar.

Så varför tar folk (Oftast kvinnor faktiskt) förgivet att jag behöver någon som tar hand om mig? Någon som hjälper mig ekonomiskt? Jag klarar mig själv och jag har inga planer på att bli beroende av någon annan, och verkligen inte en man. Och så undrar jag, dom kvinnor som tar förgivet att jag lever på en man. Tar dom också förgivet att deras män ska försörja dom? Nej, jag tror att jag ska ta och bjuda ut killen min någon kväll. Och nej, jag behöver inte be honom om pengar först. Det är att vara självständig!

Who run the world? Girls!

Mia flyttade in hos mig för ett par veckor sedan och det har gått väldigt bra hittills! Innan hon flyttade in så funderade jag lite på det där med garderobsplats och så men sen kom jag på att jag har ju bott med Juan innan och det gick ju bra, så klart att Mias grejer skulle få plats också! Men då kommer vi alltså till skillnaderna mellan att bo med en tjej och med en kille..;

Juan fick plats med alla sina grejer i 1½ garderob, alltså fick jag 3 garderober helt för mig själv. Och han hade typ 3 par skor vilket gav jättemycket plats åt alla mina skor! Självklart blev jag skitirriterad varje gång han gnällde om att mina kläder tog plats och så vart jag skitsur för jag tyckte att jag kunde få halva hans garderob också. Eller rättare sagt, jag tyckte att jag hade rätt till den.

Mia har 30 par skor och hur mycket kläder som helst. Så nu är vi alltså 2 tjejer med sammanlagt 60-80 par skor och för mycket kläder. Mina 5 garderober (varav 3 är stora) är alltså helt plötsligt alldeles för lite. Vi har fått köpa byråer till bådas sovrum och ändå svämmar det över. Men jag får inte glömma det fina med att vi helt plötsligt kan låna varandras handväskor! Synd bara att vi varken har samma storlek i kläder eller skor. För då hade jag aldrig låtit henne flytta ifrån mig.

Och så en dag fick Mia för sig att hon skulle beställa lite kläder från HM och föreslår att jag ska kolla om jag vill ha något så kan vi beställa samtidigt eftersom vi har 10% rabatt och fri frakt också. Min räkning slutade på 1300 kr, jag som "bara skulle titta lite". Det hade aldrig hänt med en kille!

Och min stackars man då, förra veckan hamnade både jag och Mia i någon jävla hormonsvacka samtidigt vilket i princip innebar att vi skrattade och grät om vart annat. Först satt jag och grät utan anledning och sen när jag blev på bra humör så grät Mia, vilket gjorde mig ledsen så jag satt och kämpade emot tårarna medans killen satt emellan och inte riktigt visste vem han skulle trösta. Ja, det var så hela veckan också, sa jag att det är synd om min pojkvän? ;)

Fördelen är i alla fall att det är mycket renare här hemma nu för tiden. T.o.m blommorna får vatten. Och eftersom Mia och hennes kompis fylle- och bakis-spydde i diskhon så satte jag Mia på kökstjänst i 1 månad (En vecka senare håller jag mig fortfarande borta från diskhon), vilket betyder att mitt ständigt skitiga kök helt plötsligt är rent! Det händer t.o.m att det skiner emellanåt. Dessutom har jag någon som förstår mina ständiga orgasmer när jag ser en snygg väska eller ett par skor.

Ja det är tydligen en stor skillnad mellan att bo med en kille och att bo med en tjej. Och hittills trivs jag förbaskat bra med att bo med Mia, även om det finns risk att all shopping ruinerar mig.

Dom där jävla träden

Och så har vi haft ännu en släktträff, eller möte som vi kallar det. Ett par gånger om året träffas dom flesta från pappas sida och dricker vin tillsammans och pratar om landstället i Finland. Eftersom mamma gav bort pappas del till oss barn istället så är det vi som åker på mötena.

Den här gången var det bara jag och ena brorsan som kunde åka iväg. Som vanligt var det trevligt, det bjöds på god mat, vin och öl (Finskt möte ni vet..). Och det är mysigt att träffa släkten, höra vad som händer i deras liv också. Och så kom vi till den punkten på mötet som ALLTID tar längst tid att diskutera och prata igenom. Det är en skräckblandad förtjusning när det närmar sig det samtalsämnet. Vem tycker vad den här gången? Har det hänt något nytt? Kommer vi kanske äntligen komma fram till ett beslut? Kommer det komma en dag då alla faktiskt är överens? Ska jag öppna munnen och säga vad jag tycker eller låta dom andra prata på?

Det jag pratar om är träd. Ja, träd som björkar och granar. Vi äger tydligen ganska mycket skog och där finns det en hel del träd (Än en gång, ni vet Finland.. Finns ju inget annat än skog och vatten där). Det är vad vi så vilt diskuterar, om vi ska sälja träd, hur mycket vi får för det, vilket bolag ska få äran att hugga ner just våra träd, vilka träd och vilken jävla skog ska vi ta dom ifrån? Och gud förbjude, tänk om dom lämnar kvar kronorna i skogen så dom ligger där och ruttnar bort och blir till jord igen?! Det här mötet kom det också upp upprörande fakta om att en av grannarna (om det nu kan kallas granne när han bor en mil ifrån oss. Granne i finsk bemärkelse!) har vågat sig på att hugga ner 3 (TRE!) av våra träd när han högg i sin egen skog.

Det är med viss humor jag lyssnar på samtalet men visst förstår jag att det är viktigt. Och jag har själv tänkt lite för mycket på dom där träden. Jag tycker såhär - Hugg ner dom och låt företaget som ger oss mest pengar göra det! Jag skiter fullständigt i om dom lämnar kvar trädkronorna i skogen, dom kommer ändå omvandlas till jord och det är väl ändå ingen som ser dom där?
Ska man underhållshugga först i skogen kommer vi till då - Vad fan ska vi underhållshugga först för? Vi får inga pengar för det och så måste vi vänta i flera år innan dom kan hugga på riktigt. Och varför ska man på dom unga träden när det finns gamla? Hugg ner den gamla skiten bara! Tänk vad enkelt det vore om alla tyckte som jag!

Ni hör ju, detta är viktiga saker som hela släkten är väldigt engagerade i. Och där inkluderas jag. Nu är det ett halvår kvar tills nästa möte, då vi ska diskutera träd och dricka vin igen. Och helt ärligt, jag tycker faktiskt att det är kul. Kanske ska dra igång en vadslagning här om när vi faktiskt kommer fram till ett beslut i trädsaken?

Was it worth it, was it worth it?

Det är konstigt hur man med tiden får ett helt annat perspektiv på saker. Jag satt härom dagen och tänkte på dom gånger jag blivit singel, hur ont det har gjort. När jag och Juan gjorde slut så kändes det som att min andra halva försvann, jag hade ju alltid trott att han är mitt livs kärlek. Jag visste att det var bäst för oss båda men det gjorde inte mindre ont för det. Det kändes snarare som att någon slet sönder mig inifrån vissa dagar.

Idag när jag tänker på hur det hade varit om vi fortfarande varit tillsammans så tror jag inte att någon av oss hade varit speciellt lyckliga. Jag tror att det hade förvandlats till ett förhållande kantat av ständiga bråk. Så nu när jag tänker tillbaka så var det värt smärtan för annars tror jag inte att jag hade mått lika bra som jag gör idag.

När det tog slut med Daniel så gjorde det inte riktigt lika ont men jag var mer sårad då än jag var efter Juan, vilket gjorde att det gjorde ont en längre tid. Jag ville hela tiden att det skulle bli vi igen och det gick inte en dag utan att jag hoppades på att han skulle ångra sig.

Idag när jag tänker tillbaka så var det bästa för mig att det faktiskt tog slut. Han har en så komplicerad personlighet så jag tror att han hade brytit ner mig totalt i längden. Jag hade hela tiden gått och oroat mig för det ena med det andra och hela tiden varit rädd att göra fel. Hur underbar han än kunde vara så tror jag att det hade brytit ner mig i längden.

Ja, det är konstigt hur man med tiden får perspektiv på saker och ting. Och man inser att sånt som gjort så jäkla ont i både hjärta och själ faktiskt har visat sig vara det bästa för än själv i slutändan. För satan, det har verkligen gjort ont, så ont att jag inte vetat var jag ska ta vägen vissa dagar. Men nu i efterhand är det skönt att faktiskt känna att det var värt det.

A true relationship is when you can tell each other anything & everything. No secrets and no lies

Behind every beautiful girl,
there's a guy who did her wrong and made her strong



Det där svenska jävla systemet

Det är ungefär 6 veckor sen mamma fick en stroke, i Måndags ringde försäkringskassan och frågade om det inte var dags att börja jobba igen. Mamma jobbar nätter på ett äldreboende där hon är ensam med 18 patienter, hon har vändningar, blöjbyten m.m. Försäkringskassan trodde inte riktigt på att hon ensam skulle ta hand om så många, men jo tyvärr är det så. Då tyckte dom istället att hon kunde börja jobba dagar. Ja, dom är 1 personal mer på dagarna men det är mycket mer att göra, mycket stressigare och hon kan ju fortfarande inte använda sin högra arm!

Det började dom ifrågasätta eftersom hon bor ensam och måste klara alla vardagssaker hemma. Är det samma sak att fylla en diskmaskin som att vända på en person som väger mer än dig själv? Tror man det så har man själv inte lyft ett finger inom vården. Mamma får dessutom hjälp med att ex. handla och städa och såna tyngre grejer. FK tyckte då att dom kunde vara snälla och kompromissa, så mamma kan börja jobba igen i Maj istället.

Ursäkta mig men jag är skitförbannad! Dom senaste inkomstuppgifterna dom hade från mamma var från 1998. Det betyder alltså att sist mamma fick pengar från FK var för 14 år sedan. Varför är inte dom inkompetenta idioterna ute och jagar såna som legat hemma pga ryggont hur länge som helst istället?!

Varför jaga någon som nyss fått en stroke - något som man inte kan fejka hos läkaren! Hur ska en person vars minne sviker och höger arm inte fungerar som förr kunna ta hand om andra människor? Läs på vilka men man får av en stroke, det är mest sånt som inte syns på utsidan och sen kan man ju fundera på om man själv hade jobbat i det skicket efter 6 veckor. Hon har alltid betalat skatt här i Sverige och aldrig varit sjukskriven så kan hon bara få vara det i lugn och ro nu när hon faktiskt behöver det. Eller får man inte ens tillbaka sina egna skattepengar i dagens Sverige? Jävla, jävla idioter. Försäkringskassan och hela det där systemet kan dra åt helvete.

Jo, jag är förbannad!

RSS 2.0