She made a promise to always be here

Vi diskuterade om det här ifall homosexuella par borde få skaffa barn eller inte. Och då kom det där argumentet "ett barn behöver båda sina föräldrar, en mamma och en pappa" såklart upp. Och ja, jag håller med. Till viss del.
 
Barn behöver båda sina föräldrar, det kan jag verkligen hålla med om eftersom jag själv vet att det är så. Man blir så tryggare med sig själv som barn om man har två bra föräldrar, som stöttar och alltid finns där. Två som ger kärlek. Men jag tror inte en sekund på att det måste vara en man och en kvinna! Bara för att ett barn växt upp med en mamma och en pappa så betyder det inte att det barnet haft en bra uppväxt. Det betyder inte att föräldrarna alltid ställt upp, att barnet alltid varit tryggt. Det betyder inte att föräldrarna inte slagit barnet eller att dom inte är alkoholister och väljer spriten framför sina barn. Det betyder inte att barnet inte blir mobbat i skolan, det betyder inte att den inte kommer hamna utanför.
 
Barn råkar tyvärr ut för allt det där hemska, oavsett om dom växer upp med en mamma och en pappa, två mammor eller två pappor. Och jag tror att samkönade par kan vara precis lika bra föräldrar som en man och en kvinna kan. Självklart behöver ett barn både manliga och kvinnliga förebilder men vad är det som säger att alla barn har sina föräldrar som förebilder? Och då finns väl alltid någon annan, föräldrarnas vänner, en morbror, en faster, en kusin, ett syskon?
 
Så ja, ett barn behöver båda sina föräldrar, men det betyder inte att föräldrarna måste bestå av en man och en kvinna.

Hon som hugger dig i ryggen med ett leende på läpparna

Falska människor som ler mot dig men sedan hugger dig i ryggen. Folk som fjäskar för chefen, familjen m.m men när dom inte ser visar sitt rätta jag. Tvärtemot det dom sekunder innan visat. Dom som snackar skit. Lata och otrevliga jävlar. Människor fulla av falskhet helt enkelt. Såna som inte går att lita på, som förvränger allt du säger och allt du gör till sin egen fördel. Dom som vänder kappan efter vinden, och värst är när människor runt omkring inte ser det. Idioter som aldrig någonsin gör något för andra människor.
 
Jag fullkomligt hatar såna människor.

Time to say goodbye

Idag har vi tagit ett sista farväl av dig, denna dag borde göra det verkligt. Verkligt att även du lämnat oss här på jorden. Du förtjänade så mycket mer än detta, efter allt så borde det inte slutat på detta sätt. Fina, fina du, vi kommer allihopa att sakna dig.
 
Vila i frid nu...

Don´t you worry, don´t you worry child...

För många år sedan skar jag mig i både armar och lår, det blev min "räddning" när det gjorde ont i själen. Då lättade det lite, smärtan i själen kändes inte lika mycket och smärtan i huden kändes skön. Det hände att jag gjorde det flera gånger om dagen och ibland kunde det gå flera dagar utan någonting. Jag minns fortfarande den sköna känslan av en sax eller en kniv mot huden och så drar man... I värsta fall fanns ju även nålar man kunde trycka in lite varstans, men det var inte lika skönt. Det var inte samma känsla.
 
Nu är det ca 5 år sedan jag slutade och jag har inte tänkt på det på länge, länge, vad det var jag egentligen gjorde mot min kropp för att lindra smärtan inombords. Och idag får jag vara väldigt glad över att jag inte har några synliga ärr, om man inte verkligen letar efter dom. Och jag är också glad över att jag övervann den där känslan av att vilja skada mig själv när något i mitt liv inte var bra, för nu har jag inte haft en tanke på att göra något sådant mot mig själv. Det finns ingenting i mig som har velat skada mig själv på det sättet på flera år, trots att jag vetat hur skönt det lättar smärtan inombords. Men nej, det är något jag aldrig kommer göra mot mig själv igen, skada min kropp frivilligt.

Tjejer, tjejer...

Jag; Du har en snorkråka i näsan.
Mia (döljer näsan i panik); Vart då? Oj, jag råkade dra in den igen!
 

Och om ni män/killar/pojkar/whatever bara visste hur okvinnliga tjejer är när vi är ensamma och bekväma med varandra. Det pratas om saker ni aldrig skulle tro vi gör och det görs saker vi aldrig skulle erkänna för er. Jag skulle vilja skriva en lista för er, men detta är nog saker som för alltid kommer att förbli hemliga. Oss tjejer emellan.
 
För när jag tänker på det lite närmare så är vi egentligen ganska fula, äckliga och snuskiga när ni inte ser. (Och då är jag en av dom "minst" okvinnliga tjejer jag ändå känner..) Och efter detta inlägg kommer jag aldrig mer att tala om något sånt här, annat än med mina tjejkompisar. Vi som vet den bistra sanningen om varandra. Vi som vet att den andra inte är perfekt hela tiden.
 
Dagens sanning.

Hanna brinner av #2

Något jag avskyr är folk som tar förgivet att man ska skjutsa eller hämta bara för att man har bil och körkort. "Jag tänkte att du skulle köra hem mig." I helvete heller om du inte bor någonstans längs vägen för mig!
 
Varför är det så självklart för en del utan körkort att man ska hålla på och köra fram och tillbaka för deras skull? Jag har säkert något annat roligare jag skulle kunna göra än att sitta i bilen och köra runt på dig, så nej, du kan åka kommunalt om det inte är något speciellt som hänt. Och något som stör mig ännu mer är att det tas förgivet att jag ska köra runt på folk men det erbjuds aldrig några bensinpengar för det. Och detta fenomen känner alla som jag känner med körkort och bil till. Det finns alltid dom som vill köras överallt men som aldrig ens kommer på tanken att slänga in en slant för bensinen. Tror ni att det är gratis för oss eller? Och så finns det dom som erbjuder bensinpengar och därför tycker att det är självklart att du då ska köra, trots att det skulle ta dig 2 timmar fram och tillbaka, och så förstår dom inte varför du säger nej, för "jag betalar ju för bensinen så vad är problemet?"
 
Jag har själv kämpat för mitt körkort, jag har själv betalat för det. Även min bil och all bensin betalar jag för helt själv. Dessutom har jag som sagt en miljon andra saker jag hellre gör än att skjutsa runt på folk. Så tycker du att det är jobbigt att åka kommunalt eller "långt att gå" för att det tar hela 10 minuter så skaffa ditt eget körkort, jag tänker inte vara någons privatchaufför. Sen så är det ju självklart att man kan be om hjälp - om det är något speciellt, men se då till att du inte tar förgivet att man ska köra runt på dig jämt och gratis.
 
Jävla grottmongon.

Happiness. I like that shit.

I deserve much more than this.

Det har slutat snurra, det står still nu

Just nu händer det absolut ingenting nytt i mitt liv, allt det vanliga flyter på, inga överaskningar. Inga alls. Och jag kan inte förneka det faktum att jag tycker att det är skönt just nu. Det är skönt att allt rullar på som det ska, inget oväntat, inget som skakar om.
 
För jag behöver inte skakas om, ibland är det skönt att bara det där gamla vanliga fungerar och flyter på. Ibland är det skönt att inte ha en massa nytt att berätta för vännerna. Jag är annars den som alltid är med om något, den som alltid har massa nytt som händer, alltid något att berätta. Men just nu trivs jag bäst så som det är nu, i lugnet.
 
Det behöver inte hända saker hela tiden för att jag ska må bra, så att jag inte ska ha tid att tänka. Så som det tidigare har varit. Jag tänker nu, nu har jag tid, och livet känns bra ändå. Det känns riktigt bra i detta lugn, detta tänk.

Rebecka här,

 
Cha cha bloggen! *ironi*
 
Nejmen hej hopp, nu är Rebecka här och gästbloggar. Har inte bloggat på år och dar så jag vet inte riktigt hur man gör längre, men jag tänkte väl att det var obligatoriskt att slänga iväg ett inlägg när man spenderat förmiddagen med att fixa frökens bloggdesign.. (Det är även jag som har fotat bilden till headern, jag är bra på sådant med!) 
 
Annars här i livet så är jag bra på att vara Hannas partner in crime. Vi kan prata i telefon cirka tre timmar om dagen, vi pratar om allt mellan himmel och jord. På senaste har vi gnällt över penisstorlekar. Sånt är viktigt. Eller så ber vi om varandras råd men gör helt tvärtimot på slutet iaf. Jag är även känd som den andra blondinen i blondinkonversationerna. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag och Hanna står för mycket av livets humor. 
 
 
 
 
PUSSSSS PÅ DIG, ME LOVE YOU LONGTIME!! <3 

...And now I´m chasing the sun

Throughout my life
I´ve loved, I´ve lied
I´ve hurt, I´ve lost
I´ve missed, I´ve trusted
I have made mistakes,
but most of all, I have learned

Oh when we were young...

Det var dags igen och jag satte mig ner i stolen som vanligt, och hon hann inte säga någonting alls innan det vällde ur mig hur förbannad jag varit under hela den veckan. Jag berättade om allt jag var arg på, om honom, honom, henne, dom där, det där och mig själv. Allt bara flög ur mig tills hon började skratta åt mig och jag inte kunde annat än att skratta med.
 
Och hon sa att hon förstod, jag fick vara arg på folk, på händelser men hon ville att vi skulle prata mer om varför jag var så arg på mig själv och det var det vi fokuserade på. För jag hade rätt att vara arg, det är okej att känna alla dom här olika känslorna som jag gör. Så där satt jag mina 45 minuter och svor och skällde på allt samtidigt som jag ibland bara brast ut i ett litet skratt, ett skratt över mig själv och min ilska. För äntligen känner jag någonting annat än ledsamhet och tomhet. Och precis som hon sa så är det en glöd i ilska, det är brinnande, det är verkligen någonting!
 
Och när jag gick ut därifrån så log jag, körde en egen liten dans och skrattade för mig själv, åt mig själv. Och ibland kan livet vara ganska underbart i alla fall. Även fast man är arg.

I can ride my bike with no handlebars

Jag satt på tåget och funderade på alla förändringar jag gjort, hur jag gått till att faktiskt vara en annan person under dom senaste månaderna. Och ser man ett par år bakåt i tiden så är förändringen enorm. Jag tänkte på den jag är idag, den personen jag hoppas jag är på väg att bli men även på den jag var för bara nån månad sedan och jag kom på mig själv med att bli lite rädd.
 
Jag är hellre den jag är idag, det är jag verkligen. Men jag känner inte henne, jag känner inte personen jag håller på att bli. Däremot känner jag hon jag var då, hon som inte alltid gjorde dom bästa valen men hon som jag ändå vet hur hon funkar. Henne jag kan hantera.
 
Så hur lär man känna sig själv igen efter en sån insikt? Det känns som att jag genomgått så många förändringar dom senaste 2 åren att jag snart inte vet vem jag är eller vem jag har varit. Men förhoppningsvis är jag på väg mot henne jag vill vara, jag måste bara ta mig tid att lära känna henne också men idag har jag i alla fall alla verktyg till att göra det. Frågan är också om jag verkligen kände den jag var förut, eller om jag bara trodde jag gjorde det? Kanske är det inte förrän nu i efterhand jag lärt känna mig själv och den jag var då.

So you think you can love me and leave me to die?

We´re all in the same game,
just different levels,
Dealing with the same hell,
just different devils
                                                                   

Nej, det är inte okej

Är det okej för mig att bli arg på dig ibland? Jag blir arg för att du lämnade mig, för att du lämnade oss här och förväntade dig att vi skulle överleva, att vi skulle bli lyckliga igen utan dig. Hur du lämnade allt efter dig, du lämnade din familj, dina vänner och dina saker. Du lämnade din fru och dina barn bara sådär, utan förvarning lämnade du oss och gick vidare.
 
Helt plötsligt blev det tomt och vi skulle bara fixa det, vi förväntades att klara oss. Jag är arg för att du inte har funnits här för mig, för att du inte kramat mig när jag konfirmerade mig, för att du inte var med på min student och för att du inte såg mig hoppa fallskärm, det som jag borde fått av er båda i present och inte bara av henne. Du såg aldrig mig gå klart skolan, du sa aldrig att du var stolt för att jag klarade det. För att jag gjorde det bra också!
 
Jag är så jävla arg på dig för att du inte kommer följa mig till altaret en dag, för att du låter mig få fram och möta min blivande man helt ensam och för att mina barn aldrig kommer få träffa dig. Tror du att det var det här jag ville? Att jag skulle få berätta för mina barn om deras ukki som är i himlen och ser på oss, hur han alltid är med oss trots att vi inte kan se honom. Tror du att det var det jag drömde om? Det var det inte. Jag ville aldrig leva resten av mitt liv utan dig, jag ville inte bli lämnad här, inte så som du lämnade mig. Tror du inte att det finns saker jag vill berätta för dig? Jag har saker jag vill att du ska veta, saker jag vill att du ska se. Jag vill att du ska se att jag har klarat mig, att det har gått bra för mig i alla fall, men du gick långt innan vi hann komma så långt.
 
Du sa alltid att du älskade mig och var stolt över mig, och jag vet att du sagt till andra att jag var din lilla tjej, din ögonsten. Men varför är du inte kvar då, varför stannade du inte och hjälpte din ögonsten genom livet. Varför lämnade du allt till henne, som att hon skulle fixa det själv?
 
Det händer allt mer sällan men ja, jag kan fortfarande bli förbannad på dig. Och jag vet att det inte var ditt val, du valde inte att gå självmant. Ändå kan jag inte låta bli att bli så arg på dig för att du inte finns här när jag behöver dig, för att du lämnade livet. För att du lämnade mig. Trots att det inte var ditt val så lämnade du faktiskt mig kvar här.

Det där ögonblicket när man slutar kalla gymmet för helveteshålet...

"Du får inte träna på minst 5-7 dagar, och sen beror det på hur du känner dig"
 
Jag funderade lite närmare på dom orden, dom som för bara nån månad sedan hade gjort min lycka total. Jag hade en ursäkt att inte gå till gymmet på minst 5 dagar, minst! Och eftersom veckan efter det var körd över huvudtaget pga olika anledningar så skulle det betyda nästan 2 veckor utan träning för mig, och jag kunde inte styra det, det var inte bara jag som sket i det, utan jag kan verkligen inte. Underbart!
 
Jag trodde jag skulle le, känna på den där tysta lyckan, älska den ursäkten att ligga hemma i soffan resten av veckan men nej, istället kände jag någonting helt annat. Jag blev så förvånad över den känslan att jag var tvungen att fundera på den det närmaste dygnet innan jag kunde placera den. Det var besvikelse. Jag kände besvikelse över att inte få träna alla dagar jag planerat in denna vecka. Och helt plötsligt ville jag göra om hela mitt liv för att kunna träna 7 dagar nästa vecka istället, men det går ju ändå inte. Finns inte möjlighet till det. Och ungefär där ville jag slå till mig själv för att jag förändrats, vem fan deppar över att missa gymmet?! Jag ställde mig framför spegeln och slog till mig själv, hårt, men ändå gick jag inte tillbaka till mitt gamla jag. Ändå saknade jag det där stället jag tidigare kallat helveteshålet. Okej då, nej egentligen slog jag inte mig själv på käften, jag hade redan ont och var groggy efter operationen och tyckte att jag straffats nog i och med träningsförbudet, smärtan och blödningen.
 
Ja, det sägs ju att man ersätter ett beroende med ett annat och det om något kan man väl kanske säga att jag har gjort... Trevligt!

Until we´re strong enough to jump

Jag mår bra nu.
Jag mår faktiskt bra.

The time is always right to do what is right

Och det vi kommer minnas i slutet är inte fiendernas avsky, det är inte dom elaka blickarna och inte heller dom hårda orden. Vi kommer inte minnas vad dom elaka kallat oss, för det kommer inte spela någon roll i slutet.
 
Det som kommer spela någon roll är vännernas svek. Det är vännerna som lämnat, dom vi älskat som inte funnits när vi behövt och dom hårda ord vi fått ta av dom som aldrig skulle svika. Det är vännernas lögner och deras ignorans. Det är dom man älskar och dom man älskat, det är deras ord vi kommer minnas i slutändan. För det är dom som spelar någon roll...

Hade du väntat och gett mig lite mera tid så hade du varit den som nu vandrar bredvid

Du gick - Sara Varga

Jag lyssnade på musik när den där låten gick igång, den som jag egentligen inte lyssnat på, på riktigt förut. Men nu lyssnade jag, nu lyssnade jag till varenda ord och jag kände med dom orden. Jag fick flashbacks flera månader bakåt i tiden, jag slungades tillbaka, såg bildspel av oss framför mig men även av mig och honom. Jag hörde röster och jag såg mig själv från en annan vinkel, jag såg mig själv och mina handlingar utifrån. Och nu vet jag vad jag skulle ha gjort istället, vad jag gjorde så fel.
 
Och jag insåg det, att den där dagen så gick du. Du lämnade mig när jag behövde dig som mest. Du gick på eget initiativ utan en egentlig anledning, och jag skulle ha låtit dig gå. Jag skulle låtit dig gå den dagen och aldrig mer sett tillbaka. För då hade mitt liv sett annorlunda ut idag.
 
 

Honey why you calling me so late?

It´s really good to hear your voice
saying my name and it sounds so sweet
coming from the lips of an angel,
hearing those words and it makes me weak...
 
 
I guess we never really moved on

En stund av lycka

Det var den där kvällen då jag träffade den där bästa vännen jag inte minns sist jag träffade, vi som glidit i från varandra, som ses och hörs allt för sällan. Vi som förr visste allt om varandra, men hur det av någon anledning förändrades. Hur vi nu inte vet någonting.
 
Och det var hur vi båda gick tillbaka till att bli vad vi var förut, det var samma roliga, samma skratt och samma sjuka grejer. Det var dansa i soffan, vara alldeles för högljudda och dom som syns mest på dansgolvet. Det var för en kort stund, för bara ett par timmar, men vi föll tillbaka i vad vi brukade vara och jag insåg då hur mycket jag älskar den tjejen. Och det var när hon gick för kvällen som jag insåg hur mycket jag verkligen saknat henne.
 
Hur mycket jag saknat oss.

Go fuck yourself!

Jag är så arg på livet, jag är arg på allt som går fel, som inte går som det ska. Jag är arg på all skit, på hur orättvist livet är och hur jäkla fel allting kan bli. Jag är också arg på kärleken. Jag är arg på kärleken jag inte har, på den jag inte ens vill ha, på den jag är klar med och på den som aldrig fanns. Och på den jag en dag hoppas få känna.
 
Jag är arg på döden, på den som tar folk ifrån oss och på cancer, denna helvetes sjukdom. Och jag är arg på rädslan, den som alltid finns där, den som ibland får mig att göra dumma saker. Den som gör mig ledsen utan anledning.
 
Jag är också arg på lyckan, den som tycker att den kan komma och gå som den vill. Den som aldrig stannar tillräckligt länge hos mig. Och jag är också arg på honom, där jag bara duger ibland. Väldigt sällan. Dom där andra gör mig också arg, dom jävlarna som får mig att le och att sedan att vilja be dom dra dit pepparn växer. Jag är arg på dom som lämnat. Jag är arg på han som gick, som tog mitt hjärta den där gången utan att ge oss en chans, men jag är också arg på han som dog ifrån mig. Han som lämnade mig här och förväntade sig att jag skulle kunna leva resten av mitt liv utan honom.
 
Och jag är arg på mig själv. Jag är arg på mig själv för att jag låter folk påverka mig såhär, för att jag har låtit livet behandla mig såhär och för att jag inte är stark nog. Jag är arg för att jag inte orkar, för att jag låter mig påverkas och för att jag blir arg. Jag är också arg för att jag inte kan släppa och för att jag hela tiden faller dit igen, jag är arg för att jag inte kan styra mina känslor och för att jag inte är stark nog att stå emot. För att jag aldrig bara kan stå emot...
 
Fy fan så förbannad jag är!

Jag vill ha dig här på riktigt i natt

Vi gick och pratade och jag reagerade när hon som ganska nyligen blivit singel sa att hon bara vill ha nån som finns där, någon att prata med och någon att sova med så hon slipper va ensam. Att hon därför gått på jakt efter den där nya killen, för att hon vill ha någon.
 
Och hon undrade om inte jag också ville ha någon och jag kunde inte låta bli att bli fundersam på om det är många som faktiskt tänker sådär. För oavsett om det kan kännas ensamt ibland, att man ibland önskar att man bara hade någon att hålla hand med, att se film med och någon som håller om mig på nätterna, så är jag inte på jakt efter någon. Och jag hoppas att jag aldrig kommer tänka så heller. För jag vill inte ha någon, jag vill inte ha vem som helst bara för att ha sällskap. Jag vill ha den rätta, jag vill bara ha han som får mig på fall på direkten, han som gör mig knäsvag. Jag vill ha någon jag vill leva resten av mitt liv med, och det är inte vem som helst. Och då är jag faktiskt gärna singel tills jag hittar honom, jag behöver inte jaga för att slippa sova ensam om nätterna. För jag skulle inte heller vilja vara den där tjejen han har bara för att slippa vara ensam.

Don´t you remember, you said forever?

Och jag undrar hur vi hamnade här,
från att vara varandras bästa vänner till att inte ens prata med varandra
 
Jag saknar tiden då vi tyckte om varandra.

Min svaghet...

Jag har en svaghet här i livet, något jag upptäckte i samband att jag var tillsammans med ex-sambon. Killar i byggarbetsbyxor. Herreminjesus vad sexigt det kan vara! Byggarbyxor och en lite löst sittande t-shirt eller bar överkropp kan få mig att tappa allt och torrjucka mot en främlings ben. Dock finns det andra "uniformer" jag går igång på också, men tror fasen det är byggbyxorna som är min största svaghet.
 
Ex-sambon använde byggbyxor på jobbet och det ledde till att dom gånger jag var vaken när han åkte till jobbet så var jag redo att leka ungefär 20 sekunder efter att han klätt på sig. Och jag var inte med på hans jobb speciellt många gånger utan att det slutade med kanin-göra på jobbet. Eller började med det. Herrejösses vad sex historier vi har tillsammans! (Om mamma möjligtvis skulle läsa så överdriver jag såklart. Jag gör inte sånt. Alls, det har aldrig varit min grej!)
 
Tanken har faktiskt slagit mig att det var lite synd om senaste exet som alltid lämnade sina jobbkläder på jobbet istället för att åka hem i dom. Jag tror inte han är medveten om vad han missade. Men jaja, så det kan gå! Där har ni i alla fall min bekännelse, jag går igång på snygga, unga killar i byggbyxor. Typ jättemycket. Därför är det lite jobbigt att upptäcka att jag börjar bli lite smått svag för killar med nörd-kunskaper också för dom går inte ofta hand i hand.
 
Synd för mig
 
 

Du är inte trasig, du behöver inte fixas

Under dom första mötena så höll vi oss till samma ämnen under hela samtalet, vi gick in på djupet. Jag fick verkligen känna på hur det är att öppna sig och hur det känns att faktiskt låta någon annan se tårarna. Hur lätt det är att sätta ord på vissa känslor men också hur svårt det är med andra.
 
Nu, ju fler gånger jag varit där märker jag mer och mer hur samtalen svävar från det ena till det andra, vi håller oss aldrig till samma sak under hela mötet. Och jag märker hur skönt det är att verkligen kunna säga allt, berätta allt som hållts inom mig av rädsla. Samtidigt som en annan rädsla växer fram i mig, tänk om hon inte tror mig, sådär som så många andra inte gjort? Tänk om hon uppfattar mig som rubbad i huvudet, sådär som jag hört andra säga tidigare?
 
Och så är det den där känslan av tomhet jag går in med ibland, känslan av att inte ha någonting alls att säga, ingenting att prata om. Och jag märker att det gör en skillnad när vi har plöjt igenom något skitjobbigt, när tårarna varit nära hela tiden, och så går jag därifrån med ett leende. Och det är så otroligt skönt att äntligen kunna svara helt ärligt på frågan "Hur mår du?"...

Så som jag kände har jag aldrig känt för någon jag kände men aldrig har känt

Vi har båda levt tidigare, jag antar att du älskat och jag vill inte veta vem eller vilka. Jag antar att du saknat men jag hoppas att du inte längre gör det. Du har känt lust jag inte vill tänka på, sån jag aldrig vill höra om. Jag vill inte veta vilka du haft eller vilka du velat ha, jag klarar mig bäst utan det. Jag tror att jag växt ifrån när sådant var viktigt.
 
Jag har älskat innan, jag har haft ont av krossat hjärta och jag har även saknat. Kanske händer det till och med fortfarande att jag kan sakna, jag vet faktiskt inte. Jag har känt lust och jag har gjort saker. Jag har levt, jag har levt precis som jag tror att du har. Vi behöver inte tala om vilka jag haft eller vilka jag velat ha, sånt behöver inte längre spela någon roll.
 
Jag vill inte att det där ska spela någon roll längre, vi skiter i det och bygger något eget. En egen historia med egna händelser, egen kärlek. Sån som ingen av oss känt tidigare. Ja, vi struntar i allt gammalt och går vidare i något nytt. För precis som du har levt, så har också jag gjort det...

Här och nu, genom ett helt år...

Du har funnits här genom tårar, gamla minnen, dödsfall och genom krossat hjärta, vänner som svikit och genom smärta. Du har hjälpt till att torka bort dom där tårarna och gjort smärtan och tyngden i bröstet lite lättare att ta, samtidigt som du ibland fått fram tankar som fått det att göra lite mera ont.
 
Men du har också följt mig genom lycka, genom skratt och underbara stunder. Du har varit där genom lycklig kärlek, genom alla roliga och knasiga påhitt jag haft för mig och äkta vänskap. Du har fått både mig och andra att skratta ett antal gånger och du har gjort både hjärta och hjärna lite lättare. Tack för det, jag ångrar ingenting...
 
Grattis bloggen 1 år!
Hörrni alla läsare, vilket inlägg har varit er favorit? Vore kul att se lite kommentarer för en gångs skull ;)  ♥

Instagram - ännu ett sätt att stalka andra

Twitter @MyLifeMyMeaning
Instagram @MyLifeMyMeaning
 
Och på det facebook och bloggen.
Jag gör det enkelt för andra att stalka mig.
Och för mig att stalka andra.

Hanna brinner av #1

Tänk dig att du kommer in på gymmet, du vill göra din grej och komma ut därifrån så fort som möjligt. Du kommer fram till löpbanden eftersom du tänkt starta med att springa dina 10 minuter men det är fullt där så du tränar vilken kroppsdel det nu är du ska träna den dagen och tänker ta löpbanden efteråt istället, men när du är klar så är det fortfarande fullt där. Av idioter som går och kollar på tv!
 
Dom gånger det finns löpband ledigt och man ställer sig där så kommer det alltid in någon och ställer sig bredvid, ställer in sin vikt och klockan på 1 timme och så börjar dom promenera, och under dom 10 minutrarna som jag springer så ökar dom inte takten en enda gång. Och det gör mig så jävla förbannad! Jag får sån lust att stoppa deras band och ge dom en smäll på käften och be dom promenera någon annanstans. Varför inte gå ute i naturen i 1 timme istället? Nej, för ute i naturen finns ingen tv man kan kolla på, jävla tjockisar, köp hem ett löpband istället, blir billigare i längden.
 
Jag är så nära att brinna av varje gång jag bara vill ha min 10 minuters spring avklarat men får istället stå över för att folk ska promenera och titta på tv, för tro fan inte att dom tränar några andra kroppsdelar på det där gymmet! Höjden är faktiskt en kvinna som kom in med en cola i handen. Hon promenerade, tittade på tv och drack sin cola och sekunden colan var slut tog hon sina saker och gick hem igen.
 
Jävla idioter

You´re not alone

Vi pratade om det som pågår just nu, det där stället där alla mina tankar är just nu och hon frågade om min rädsla har väckts till liv igen. Och när jag svarade ja så slog det samtidigt mig att hon lever i min värsta mardröm. Min värsta mardröm är faktiskt hennes verklighet och det finns ingenting någon kan göra åt saken, det finns ingenting som kan få mardrömmen att gå över.
 
Och det var en sjuk insikt, att någon i min närhet faktiskt lever i vad som skulle vara helvetet på jorden för mig.

Våra olika livsöden

Jag möter dom där personerna i väntrummet, det är alltid lika stelt. Vissa ignorerar helt medans en del försöker sig på ett stelt leende. Det är både män och kvinnor, i olika åldrar men hittills har jag inte träffat på någon nära min egen ålder.
 
Och varje gång jag sitter där så kan jag inte låta bli att undra över deras livsöden. Vad lever dom för liv? Och vad är det som fått dom att söka hjälp? Kanske har dom varit med om något jobbigt ganska nyligen, kanske var det längesedan men dom fortsätter att gå dit och bearbeta. Eller så är dom bara i behov av någon att prata med. Jag undrar om dom är ensamma eller om dom har någon där hemma som väntar på dom?
 
Vad är det egentligen som får människor att söka hjälp? Och hur vanligt är det egentligen? Jag känner bara två som är öppna med att dom gått till en terapeut och jag undrar om fler går men att dom inte talar om det. Det kanske är fult? Kanske är det konstigt. Och är det i så fall dumt av mig att inte dölja det faktum att jag går och pratar med någon? Kanske vore det mer inom normen om jag fortsatt lida i det tysta och låtsasts som att allt är bra. Men hur länge orkar man något sådant egentligen?

Vi fick låna en ängel

Du står för så många av mina finaste barndomsminnen. Tack för dom, Finland kommer aldrig mer att bli desamma utan dig och Ville där.
 
Det är många tårar som fälls idag men nu behöver du inte ha ont nå mer. Aldrig mer. Du kommer vara saknad av så otroligt många, fina du ♥
Hälsa dom andra där uppe... 
Vi ses ♥

Samma plats, samma känsla

Samtal med en vän...
 
- Jag måste ta mitt liv!
Jag; Igen? Du har ju försökt så många gånger och misslyckats varje gång, ska du inte försöka dig på något du faktiskt skulle kunna lyckas med för en gångs skull?
 
Jag är en bra men extremt ärlig vän.

I have to go, but always know that I love you so

Vi pratade om förhållanden och ännu en gång fick jag höra att vi var ett sånt par som skulle hållt för evigt. Ännu en person som aldrig hade trott att det skulle tagit slut mellan oss. Hon sa att vi alltid såg så nykära ut, att man såg det på oss så fort vi var i närheten av varandra och hon påminde om den gången när vi satt i bilen och han klev ur för att gå och tanka. Då han ställde sig på andra sidan rutan, blåste imma på den och ritade ett hjärta. Och log. Och när hon berättade så mindes jag, jag kom ihåg leendet på mina läppar, kärleken i mitt hjärta och kyssen när han kom in och satte sig igen.
 
Men trots alla gånger jag hört det från olika personer, att dom trott att vi skulle hålla för alltid. Att en del till och med tappade tron på kärleken för ett tag när vi separerade, så är det svårt att ta in. Var vi verkligen så perfekta tillsammans? Såg man kärleken vi kände för varandra så tydligt?
 
Det har hänt att jag hatat mig själv för att jag följde magkänslan och inte hjärtat och lämnade honom. Trots det tror jag att det var det rätta, ingen av oss är samma personer idag som vi var då, på gott och ont. Vi behövde varandra den tiden, dom åren. Vi lärde oss att älska, vi utvecklades tillsammans, vi blev vuxna. Men genom att lämna allt det där fick vi också chansen att utvecklas på varsitt håll, växa som människor. Och trots allt kan jag inte se oss som det perfekta paret, mycket med oss var perfekt, det var det. Men mycket var långt ifrån vad jag vill ha i framtiden. Men det värmer ändå, det värmer att höra att andra sett kärleken, att andra trott på oss. Trott på evig kärlek mellan oss. För så många tvivlade, så många gav oss inte en chans pga att vi var unga. Och dom hade rätt i att det inte var livslångt, dom hade däremot fel i att det inte var kärlek. Att man inte vet vad sådant är i tonåren.
 
Och en del av mig kommer alltid att älska dig, men idag är det på ett annat plan. För oavsett hur perfekta vi hade kunnat vara, oavsett hur mycket kärlek som fanns och hur många hjärtan du ritat åt mig så finns det andra som är menade för oss där ute. Och jag är glad över att vi träffades, jag är också glad över att vi tog steget till att flytta isär och göra slut. Men jag har inte en enda gång ångrat att det varit vi.

I was living one big lie

Du inser att du börjar bli gammal när...;
 
♦ Systerdottern som nyss var liten bebis helt plötsligt drar samma storlek i kläder som du. Och både hon och hennes lillasyster har gått om dig i skostorlek.
♦ Din föredetta bästa kompis lillebror dyker upp på krogen. Sist du såg han var han 4 år.
♦ Du börjar fundera på vilket bolag som vore bäst för ett privat pensionssparande.
♦ Du inte längre orkar festa i samma takt på krogen och känner för att hellre gå och lägga dig än att köpa en till drink vid 01.
♦ Du blir bjuden på "bortamatch" men tackar endast nej för att få sova ifred.
♦ Du kommer på dig själv med att låta exakt som din mamma när du klagar på katten för att han sover hela dagarna och aldrig hjälper till i hemmet trots att han är den som stökar ner mest.
♦ Den där killen som du alltid haft ett extra öga för men som du aldrig trodde skulle vara intresserad av dig och som dessutom varit alldeles för gammal för dig, plötsligt inte alls är för gammal trots att han närmar sig 30. Och du är tydligen inte för ung för honom heller.
♦ Två av dina ex börjar träffa tjejer som har barn.
♦ Du blir irriterad på dom högljudda asen på krogen.
♦ När du träffar en kille så är bland det viktigaste för dig att han ska vilja ha barn och att du tror han skulle bli en bra pappa.

Kanske i ett annat liv

Jag kramade om henne, länge. Och jag strök henne över ryggen, kände alla ben under min hand och hon sa "Vi ses..." och skrattade till lite lätt. Jag kunde inte annat än att vara tyst och hålla tillbaka tårarna, för vi båda vet att det antagligen inte kommer ske.
 
Det är en hemsk känsla att krama om någon och veta att det är för sista gången, att inte kunna svara på "Vi ses", men jo, vi kommer ses igen. En dag, kanske i himlen, kanske i ett annat liv. Men vi kommer ses igen ♥

Den där grävskopan man får mellan benen ibland

Så var det där besöket hos gynekologen avklarat igen. Jag är inte personen som har gyn-skräck men jag avskyr verkligen den där stunden när man får höra "Och så kan du klä av dig på underkroppen bakom skärmen och sedan komma och hoppa upp på stolen.." Orden från helvetet! Inte nog med att jag tvingas ligga i världens obekvämaste ställning och visa upp mitt käraste, utan jag ska klä av mig först, knalla halvnaken genom hela rummet och när undersökningen sedan är klar så ska man ställa sig, torka av sig framför en främling och sedan knalla genom hela rummet igen för att komma åt sina kläder. Och hela denna procedur ska man göra som att det vore den naturligaste saken i världen.
 
Och när man sedan ligger där på britsen med benen i vädret så ska alla helvetes redskap fram! Varför kan dom inte tillverka något litet instrument som ska köras in? Nej, detta är rena grävskopor som ska in i ett hål som ännu inte töjts ut av ett bebishuvud. Och sedan dom där fingrarna på det, eller fingrarna och fingrarna.. Det känns som att dom kör upp en hel hand i en och sedan trycker dom på magen och frågar hur det känns. Jaa, det känns ungefär som att du just förstört mina chanser till att någonsin få barn!
 
...Och så den där pinsamma lyckan som uppstår när gynekologen säger "Det här ser och känns ju alldeles perfekt." Strax efter att man fått höra att man kanske blir tvungen att opereras igen.
 

Fan ni killar inser inte hur jävla enkla liv ni har.

I´ll throw a bitch down the stairs for you

Samtal med en vän...
 
"Alltså Hanna, jag har aldrig någonsin talat om det här för någon och du får verkligen aldrig berätta det här för jag skäms som fan men jag har en fetish... När jag leker med mig själv och ligger och fantiserar så brukar jag fantisera om nån snygg person som.. ramlar. Och jag går fram och hjälper den upp. Och alltså det slutar liksom aldrig med sex i fantasin utan jag hjälper personen upp, tänder på deras smärta och sen kommer jag och så är det liksom klart. Allt detta började med att jag såg en ambulans i Björnes magasin när jag var liten och jag blev väldigt... lycklig. Nu i efterhand har jag förstått att det där lyckliga var att jag blev kåt och allt jag ville efter den dagen var att knuffa ner Björne för hans trapp bara för att se honom ramla."
 
Denna vän har alltså skaffat sig en sjukvårdsutbildning bara för att h*n såg Björnes magasin en gång i tiden. Och jag vet att jag lovade att aldrig berätta, men jag har ju ändå en blogg att underhålla.

Så som minnen ser ut

Det var en dag då jag skulle träffa en av mina bästa vänner och jag log och hade en känsla i kroppen som jag inte haft på länge. Det tog en stund men till slut kände jag igen den där känslan och kopplade ihop den med lycka. Det var inte det där sprudlande, skratta utan anledning lyckan. Det var ett lugn, ett lugn i både kropp och själ, jag var äntligen bara lugn och trygg med mig själv och jag log, utan anledning.
 
Det var den sortens lycka då man bara trivs med allt, då dom mörka tankarna är bortkopplade och man känner lugnet i livet. Och nej det var inte sprudlande, inte ens i närheten, men nog var jag lycklig i alla fall.

Wont you hold me like you used to?

Hon frågade mig hur min mamma är som person och jag började berätta för henne. Det lättaste sättet att förklara mamma är att säga "Hon är en typisk finsk bullmamma" och det var precis så jag började.
 
Sedan frågade hon mig hur min pappa var som person och jag blev tyst och försökte få fram orden länge, försökte på något sätt att berätta innan jag kom på att jag inte har en aning. Jag minns hans skratt, jag minns hur han doftade trots att ingen doftar som han. Jag minns hans leende och hans glugg mellan framtänderna, den som jag också ärvde tills tandställningen fixade till det. Jag minns våra besök i stallet och hur han alltid visslade. Jag minns hur sakta han körde när han körde bil och jag minns hur han alltid sa hur mycket han älskade mig när han hade druckit. Jag minns att han köpte en tamagotchi och min första mobil till mig. Jag minns den där rödrutiga skjortan han alltid hade och hur jag alltid satt på hans mage och kollade på tv.
 
Jag minns hur vi två var dom enda i familjen som tyckte om kräftor men hur han varje år köpte flera paket som vi sedan satt ute på altanen och åt tillsammans. Jag minns när han gick till baksidan av tomten för att öppna surströmmingsburkar men hur vi glömde stänga dörrarna så hela huset stank i alla fall. Jag minns också hur han gick ner i källaren för att kolla något och hur jultomten kom precis då och hur jag sprang ner för att leta efter honom när det var hans tur att få paket, men hur han var borta och jag blev så rädd att det hänt honom något. Och jag minns alla båtresor till och från Finland när jag ensam fick sitta och ha tråkigt på "fun club" för att mamma och pappa skulle dansa.
 
Jag minns att han var världens bästa pappa och hur jag var pappas flicka. Hur jag alltid ringde honom på jobbet när jag och brorsan bråkade. Men jag insåg då någonting jag inte haft en tanke på innan, jag har ingen aning om hur han var som person. Jag minns inte längre hans personlighet, hur mycket jag än försöker så finns det inte där. Och jag blir rädd att alla mina andra minnen ska försvinna, så som minnet av hans personlighet har gjort och skulle det hända så vet jag inte vad jag skulle göra. Jag skulle gå under, jag skulle gå under för mina minnen är det enda som finnas kvar av honom. Och gud vad jag saknar hans doft, herregud vad jag saknar doften av min pappa...

Lär dig förstå det kvinnliga könet

♦ Vi tjejer kan faktiskt gråta över ingenting speciellt. Låt oss göra det då.
 
♦ Om ni bråkar och hon blir ledsen, be om ursäkt och trösta henne! Typ direkt.
 
♦ Om en tjej tveksamt säger ja, så betyder det antagligen nej. Och tvärtom.
 
♦ Om hon är sur "utan anledning" och säger att det inte är något så är det antagligen ditt fel. Analysera varje steg du tagit och inte tagit och sedan ber du om ursäkt. Men se till att du vet vad du ber om ursäkt för när du väl gör det annars är du ännu mer illa ute än du var innan!
 
♦ Säg aldrig, under några som helst omständigheter "Har du mens eller?", då förtjänar du fan en pungspark.
 
♦ Köp blommor/choklad/någonting annat oväntat till henne, utan anledning regelbundet. Ni kan inte ana hur mycket det faktiskt uppskattas och värmer i hjärtat, även om det så är en 20 kroners bukett från Ica. Vi minns sådant.
 
♦ Oroa er inte om vi är griniga och tjaffsiga i perioder. Däremot bör ni oroa er den dagen vi istället stänger av och blir tysta. Det betyder att vi har något i tankarna, något som antagligen inte är bra om man har ett förhållande, eller så har hon bara gett upp på er.
 
♦ Vi tjejer uppskattar faktiskt att bara vara vänner med killar. Ni behöver inte försöka ta er innanför trosorna på alla tjejer ni träffar, det är riktigt skönt med killkompisar man kan kolla film med, gå på stan med och till och med sova tillsammans med utan att det behöver vara mer än så.
 
♦ Be inte om blow jobs, och tjata verkligen inte. Om vi vill ner dit så hittar vi garanterat ner själva.
 
♦ Om ditt könshår är längre än din penis så förvänta dig inte att vi vill ses igen. Och har du könshår överhuvudtaget så kan du inte förvänta dig att vi ska vilja ha våra ansikten där nere.
 
♦ Tro mig, en tjej är inte medveten om hur vacker hon är. Tycker du att hon är snygg, tala om det. Har du känslor för henne, tala om det. Och som sagt, hur vacker hon än är så vet hon garanterat inte om det.
 
♦ Har du gjort ett misstag eller sårat, be om ursäkt. Svälj din stolthet och gör allt för att ställa det till rätta.
 
♦ Skryt aldrig om dina "erövringar". Vi jämför oss alltid med andra.

RSS 2.0