It´s not supposed to hurt this way

Vi alla satt och pratade när han drog upp det där gamla, det där han inte kan förlåta någon för. Och jag kunde ta det, jag vet vad han känner och varför, trots att jag inte håller med. Men jag vet också att jag inte kan göra något, han måste själv lära sig att gå vidare, lära sig att förlåta. Precis sådär som jag har gjort, jag vet vilka som gjort fel och vilka som inte gjort det och dom som gjort fel har jag förlåtit. Alla utom den som gjorde mest fel, alla utom den där pedofilen. Honom kommer jag aldrig att förlåta. Men jag har gått vidare.
 
Det som till slut fick bägaren att rinna över, när jag inte längre kunde hålla tillbaka tårarna var när jag hörde honom, min älskade, älskade bror ta upp det där och prata om det som jag för hans skull önskar att han inte visste. Att se honom arg och ledsen fortfarande, flera år i efterhand. Att höra att han inte kan förlåta någon för det som hände mig.
 
Och det gör ont i hjärtat att veta att det gör ont i honom. Det gör ont när jag önskar att min familj slapp veta allt det dom vet. Men jag vet också att mitt liv hade varit totalt annorlunda om dom inte visste, om jag fortfarande hade haft ett liv. Men det gör ändå ont att höra och jag hoppas att han lär sig att gå vidare, jag önskar att även han kan förlåta, precis som jag har gjort. För alla gjorde det dom kunde göra för mig i den situationen. Och jag gjorde allt för att skydda dom, trots att det egentligen kanske var fel av mig. För den som var mest oskyddad var ju faktiskt jag.

Mitt beroende?

Det finns ett klädesplagg jag känner mig obekväm utan, det funkar liksom inte för mig utan det. Det är strumpor. Jag genuint älskar att ha strumpor/raggsockor på mig! När jag plockar undan vinterkläderna så lämnar jag raggsockorna kvar. Det spelar ingen roll om det är 25 plusgrader och mitt på sommaren så har jag raggsockor på mig inomhus. När jag har kläder på mig som inte tillåter strumpor (typ sommarklänning, shorts, sandaler..) och ska hem till folk så tar jag med mig strumpor i väskan om jag kommer ihåg och glömmer jag det så är det något som stör mig hela kvällen. Ofta på sommaren så lämnar jag ett par strumpor i hallen så jag snabbt kan ta på mig dom när jag tar av mig skorna. När jag går runt naken här hemma så är det alltid med strumpor på fötterna. Jag som alltid sover naken för att jag tycker att det är så obekvämt med kläder, sover alltid med strumpor på, förutom om sängsällskapet inte tillåter det. Och jag kan bara sova i vita strumpor så jag har speciella som bara är till för sängen...
 
Jag inser att jag har en sjuk relation till mina strumpor, det är det första jag tar på mig och det sista jag klär av mig och fick jag välja bara ett plagg att ha på mig så hade det varit strumpor. Och så träffar jag någon som hatar strumpor... ni inser problemet här va? Jag måste sakta börja bearbeta honom så strumpor blir godkänt i sängkammaren.
 
Snälla, säg att ni också har nå konstiga saker för er?! Kan man kalla det beroende eller är jag bara väldigt konstig?

So tell me why we´re talking when we dance so good

Låtar ni inte får missa!
 
Dance so good - Wakey!Wakey!
I miss the misery - Halestorm
Impossible - James Arthur
Me estas tentando - Wisin & Yandel
Can´t hold us - Macklemore & Ryan Lewis
G4L - Rihanna

I miss the screaming, the way that you blame me, I miss the rough sex that leaves me a mess

"I miss the bad things, the way you hate me. I miss the screaming the way that you blame me, I miss the rough sex that leaves me a mess, I miss the feelings the pains in my chest. Miss the phone calls when it's your fault, I miss the late nights, don't miss you at all. I like the kick in the face and the things you do to me, I love the way that it hurts. I don't miss you, I miss the misery"  Halestorm - I miss the misery
 
Precis så är det, inte nu längre men det var. Precis sådär, I don´t miss you I miss the misery. Bråken, dom elaka orden, tårarna och sedan försoningssexet. Sådär som det ofta var i perioder, mitt i all kärlek som fanns. Det hände att jag saknade det där, jag är väl sådan antar jag, självdestruktiv. Eller så var det min omognad mitt i det mogna jag då var. Nu är det borta det där, jag vill inte ha det så. Jag vill ha något moget mitt i det omogna.
 
För faller jag nu så ska jag falla rätt.

Kära Stefan

Jag har tydligen en läsare som heter Stefan som vill att jag spöar skiten ur honom... Mina funderingar är då, ska jag ta det som något positivt eller negativt? Och varför vill du ha spö, gillar du smärta? Eller är du en hemsk människa och hoppas att dina synder är förlåtna efter lite slag?
 
Ser fram emot ett svar! :)

If you wanna know were your heart is...

Mitt hjärta och min hjärna har tillbringat mycket tid på olika håll dom senaste åren. Hjärnan har varit den kloka av dom, vetat vad som är rätt, inte alltid men oftast. Ändå har hjärtat fått styra. Lite för mycket och för ofta. Idag är dom dock på samma ställe, idag bråkar dom inte längre. Det har slutat vara en inre kamp mellan hjärta och hjärna i mig, nu är dom sams. För första gången på länge.
 
Så vart är ditt hjärta, vem är det som har det? Har du någonsin gett ditt hjärta till någon och inte lyckats ta tillbaka det? Var är din hjärna, är den på samma ställe som hjärtat, tillbringar dom tiden hos samma person? Kanske tillbringar dom inte sin tid hos någon, det behöver dom inte. Vet du ens själv var dom är eller har du någonstans längs vägen tappat bort dig själv, kanske slutat bry dig?

Life may not be the party we hoped for, but while we are here we might as well dance

Ni vet dom dom sömnlösa nätterna, dom då man vänder och vrider på sig, du vill bara somna men dina tankar låter dig inte. Då man ligger där och går igenom allt i huvudet, man går igenom allt som pågår i ens liv just då. Familjen, vännerna, han och henne, känslorna, framtiden och oron.
 
Kanske tänker du inte alls på det där utan istället spelar upp det förflutna i minnet. Dom där som lämnade, dom som berört dig, som svek dig. Dom som förändrade den du är med det dom är.
 
Det är i det ögonblicket, när man ligger där i sängen i ett mörkt rum som hjärnan har chansen att komma ikapp. Allt det där du inte haft tid att tänka på under dagen, allt det där du annars lyckats förtränga, det har en chans att hälsa på. Komma och störa. Och det är då man ligger där, vänder och vrider på sig medans livet på ett ganska ovälkommet sätt bestämmer sig för att hälsa på.

Create your own happiness, no one else is going to do it for you

Ibland ser jag den där kvinnan, hon som var min kollega en gång i tiden. Då hade hon två små barn, hon bodde i det där parhuset som jag och exet funderade på att flytta till innan dom gjorde det. Hon pluggade till något vid sidan om jobbet, vad det var minns jag inte.
 
Hon gjorde det inte till någon hemlighet att hon var olycklig tillsammans med sin man. Han hjälpte inte till med någonting hemma, huset, barnen och allt som hör till fick hon sköta helt ensam och som hon själv sa så var han bara en plånbok för henne fram tills hon hade pluggat klart, då skulle hon ta barnen och dra.
 
Ja, ibland ser jag den där kvinnan, hon som idag går med barnvagn där det ligger en liten bebis medans henne två andra barn går bredvid. Aldrig finns en man med. Och varje gång undrar jag om hon är lycklig nu. Jag undrar om hon pluggat klart, jag undrar om hon stannade hos sin plånbok till man, om han bättrat sig eller om dom lever likadant idag. Kanske har hon en ny snubbe, men det tror jag inte. Jag undrar om bebisen var planerad eller ett "misstag".
 
Mest av allt undrar jag om hon är lycklig. Jag hoppas det trots att jag alltid haft svårt för henne, och är hon inte lycklig så hoppas jag att hon snart tar modet tills sig och ser till att bli det.

Ska aldrig mer få bränna mig

Jag blir fortfarande förvånad trots att jag vet att jag inte borde. Det finns nog inte mycket som borde förvåna mig nu längre. Men vad gör folk i förhållanden där dom uppenbarligen inte är lyckliga? Som dom där som knullar horor, hon som är otrogen gång på gång på gång, han som raggar på dejtingsajter, han som varit otrogen flera gånger förr.
 
Hon som sabbade allt, hela familjelivet för ett äventyr, hon som gjorde det två gånger om. Och han som ber en annan tjej komma och bo i hans och sambons lägenhet medans sambon är bortrest. Finns det ingen respekt kvar för andra människor? För en person man antagligen älskat vid någon punkt i alla fall. En person som man borde lämnat för längesen om kärleken aldrig blommat upp, eller om det vissnat så pass att du söker sex på annat håll. Vaknar man inte upp och inser själv att det är dags att lämna?
 
Trots att jag inte borde så förvånas jag fortfarande. Jag förvånas av hur jäkla vanligt det är, det känns som att var och varannat förhållande är falskt och jag förvånas över att folk orkar stanna hos någon dom uppenbarligen inte vill vara med.
 
Men mest av allt blir jag rädd.

You don´t know about it...

Det har ett tag cirkulerat en text på facebook där det står typ "Du skulle inte lämna bort ditt barn om ditt djur blev allergiskt, du skulle inte skita i ditt barn blablabla..." Kort och gott jämför man barn och djur och vilka idioter människor som lämnar bort sina djur är.
 
Till viss del håller jag med för skaffar man djur så tar man ju på sig ett ansvar och fixar man inte det så ska man heller inte ha djur. Jag tål inte såna som skaffar djur för att dom är söta och ett halvår senare avlivar för att sedan skaffa ett nytt när det känns roligt igen. Men det går inte att jämföra djur med barn. Jag skulle inte avliva mitt barn för att den kissar inne, jag skulle inte ge bort mitt barn för att det inte funkar med mina arbetstider m.m. Det skulle jag däremot kunna göra med ett djur.
 
När jag och exet bodde ihop hade vi hund och katt. Jag är allergisk och har alltid varit men det funkade bra för exet tog hand om borstning och gav dom mest uppmärksamhet när det kommer till att kela och sånt, han dammade här hemma och våra jobbtider matchade så hunden kom ut regelbundet och funkade det inte någon dag så tog exet med sig hunden till jobbet. Vi fick det att gå ihop utan problem.
 
När exet flyttade ut så fick han bara andrahandslägenheter där man inte fick ha djur och med mitt arbetsschema kunde jag inte ha hunden själv (och nej, jag säger inte upp mig från ett jobb pga ett djur) så brorsan tog hunden och katten stannade hos mig. Inga konstigheter med det och det har funkat fram tills för ca ett år sen när min allergi bara blev värre och värre. Bara han kom åt min hand så blev den illröd, svullnade upp och jag hade världens klåda. Jag har inte kunnat ligga ner i soffan för att då kliar ögonen, halsen och näsan och jag får svårt att andas. Katten som är världens underbaraste har alltså inte fått nån kärlek från mig mer än att jag klappat honom med foten på riktigt länge.
 
Länge har jag funderat på ett nytt hem till honom och för några månader sen bestämde jag mig men så tog det ett tag att ta tag i det också och när jag väl tog tag i det så väntade jag med att hitta ett bra hem åt honom istället för att ge honom till första bästa som var sugen. Gör det mig till en idiot?
 
Att livssituationerna för både mig och exet förändrades och något som tidigare funkat utan problem helt plötsligt inte funkade alls. Att min allergi plötsligt blivit så pass illa att jag förmodligen aldrig kommer kunna ha ett pälsdjur igen trots att jag haft det enda sen jag föddes. Att jag inte kunnat ge ett djur den kärlek han förtjänar och ibland varit ren utav elak för att jag inte orkat bli dålig och för att han gått runt och jamat och att jag därför gjorde valet att ge bort honom. Att avliva en fullt frisk 4 årig katt inte var ett alternativ för mig. Gör det mig till en idiot som skiter i sina djur?
 

I close my eyes and lay there next to you, I´m right next to you...

Det pratas inte mycket om pappa längre. Vi i familjen pratar om honom när vi pratar om tiderna då han fanns, vi pratar om att åka till hans grav och mina syskonbarn vet var deras ukki är, var han ligger begravd men också att han alltid är med oss, att han ser oss från himlen. Men ingen av mina vänner som jag har idag har träffat honom, ingen av mina pojkvänner har träffat honom och ibland känns det som att folk fortfarande är rädda för att prata om honom. Men jag älskar ju att prata om min pappa, en gång i tiden var han ju nästan mitt allt.
 
Och så åker man på släktträffar med pappas sida av släkten och det är så kul, en skön stämning. Dom pratar om pappa, dom berättar hur han var som liten men även vad han gjorde som vuxen och det är så skönt med människor som faktiskt kände honom, som delar saknaden. Personer som precis som jag tycker att det är självklart att prata om honom, bara för att han är borta så betyder det inte att han är mindre familjemedlem för det.
 
Det är så jag vet historier om deras barndom, hur pappa var som barn, hur han var som tonåring och om tiden han träffade mamma. Jag vet också varifrån hans stora ärr på ryggen kom ifrån och vem brorsan och brorsonen fått sina klätterapa-gener ifrån. Det är dom som på släktfesterna sjunger exakt samma sånger han brukade sjunga.
 
Ja, jag ser extra mycket fram emot att umgås med folk där han är självklar, där det är okej att prata om honom och faktiskt skratta. Personer som kände honom sådär som många runt omkring mig idag inte gör.
 
Imorgon är det din födelsedag pappa, det här året ska dock inte vara som förra året när jag satt och grät i soffan hela kvällen. Det här året ska jag gå till din grav och gratta dig med ett leende på läpparna. För jag fick ju ändå världens bästa pappa och han är värd att firas även fast du är i himlen nu!

She can fuck you good, but I can fuck you better

Det händer att Sarah stönar på gymmet när hon gör något riktigt jobbigt och då snackar vi inte ett fult träningsvrål utan hon kör all in på riktiga sexstön! Och det är lika roligt för mig varje gång.
 
Härom dagen så satt en kille bredvid oss och pratade i telefon när Sarah drar ett högt sexstön med orden "Oh.. Fuck!". Jag ser att killen börjar skratta och när han lagt på säger han fortfarande skrattande "Jag pratade med min mamma och hon frågade mig vart jag var och jag sa på gymmet. När hon hörde stönet så anklagade hon mig för att ljuga och sa att hon minsann hörde en tjej stöna i bakgrunden"
 
Han ska vara glad över att det var mamsen och inte flickvännen han pratade med.

Om att tappa bort sig i någon annans famn och aldrig vilja hitta vägen ut

Det handlar om att prata sönder nätter, om att se samma film om och om igen för att storyn hela tiden tappas bort bland kyssar. Att låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet. Det handlar om att älska smaken av någon annans läppar, om att brottas bland kuddar och att älska att förlora, bli nedtryckt i sängen och kysst över hela kroppen.
 
Det handlar om att kunna kyssa bort sorgen, om att viska "du är vacker" tusen gånger om och mena det lika mycket varje gång. Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världen och att ständigt ha fjärilar i magen.
 
Det handlar om att tappa bort sig i någon annans famn och aldrig vilja hitta vägen ut...

Jag minns den första gången

Jag var tillbaka i skolan och hade varit det i några dagar och precis som vanligt så promenerade jag och mina vänner runt skolan, sådär som vi gjorde varje rast för att få tiden att gå. Vi gick där och pratade, skvallrade om killar och varandra, precis som vanligt. Trots att ingenting i mitt liv var som vanligt.
 
Vi hade precis gått förbi matsalen när jag hörde det för första gången, det där skrattet, det var högt och äkta. Det var första gången sedan pappas död som jag skrattade och jag minns fortfarande det dåliga samvete som slog mig på käften. Vad har jag för rätt att skratta? Min pappa är borta för alltid och jag går här och skrattar med mina vänner som att jag vore lycklig, som att mitt liv var bra och som att allt var som vanligt. Jag avbröt skrattet där och då, mitt i.
 
Och så var det fram tills jag tillät mig själv att vara glad igen. Fram tills jag förstod att det är okej att skratta och vara glad, det betyder inte att jag inte saknar pappa, det betyder inte att jag inte mest av allt i hela världen önskar att han vore här. Ja, till slut kom den där dagen, då jag vågade skratta, då jag förstod att det är okej. Trots att mitt liv aldrig skulle bli detsamma igen.
 
"Det har inte gått en dag sen du försvann utan att jag tänkt på dig, hur det blev och hur det var. Det har inte gått en dag utan att vi pratar fast det bara är jag som är här. Det har inte gått en dag..."

You weren´t just a star to me, you were my whole damn sky

There´s nothing wrong with perfect,
you´re perfect

Livet som tjej

Ska hämta GPS:en, går och tar på mig en kofta och går sätter mig igen...
Ska hämta GPS... Går och tar på parfym..
Ska ännu en gång hämta GPS... tar på läppglans och speglar mig...
Ska hämta GPS igen... Kollar håret i spegeln...
Ska hämta GPS... Kollar sms...
Ska hämta GPS... Ställer mig upp, fastnar för bra musik och dansar...
Ska äntligen hämta GPS... Svarar på fb chatten...
Ska hämta GPS nudå... Bloggar...

Ska hämta GPS... Går hemifrån och kommer i bilen på att jag glömt GPS:en.

Making it worth it

Jag avundas personer med talang, dom som är duktiga på saker, stora som små. Ännu mer avundas jag av dom som följer sina drömmar och gör något stort av sin talang. Jag avundas dom som kan rita, dom som kan måla, dom som kan fotografera och dansa.
 
Jag önskar att jag kunde sjunga, att jag hade en röst som berörde. Jag önskar att jag kunde dansa, att jag antingen var en sån där som tränat hela livet eller en naturbegåvning, bara det var det som var utmärkande med mig. Tänk att kunna skapa musik, att kunna spela ett instrument, att designa kläder eller ha insperation nog att skriva böcker. Tänk att ha ett budskap och kunna nå ut till folk med det. Kunna beröra andra människor med det man älskar och är duktig på. Och tänk att vara riktigt duktig på något, att bara ha den vetskapen, trots att man inte gör något av sin talang. Men bara veta att man har det där lilla extra när det kommer till något.
 
Ja, jag avundas människor med talang. Själv blev jag tyvärr en ganska tråkig person när det kommer till sånt där, jag kan varken sjunga, fotografera eller designa kläder. Jag har ingen speciell talang, men det finns många jag önskar att jag hade. Så ja, jag avundas dom som har det jag inte fick.

Sånt bara vänner kan säga

Hon; Nu har jag hört från tre pers att jag har fin rumpa, att dom går igång som fan på den.
Jag; Varför är det ingen som går igång på min rumpa?
Hon; För du har ingen!! Är det svar nog?

Snart är den dagen här

"Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är riktigt kär
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är hopplöst kär
Snart är dagen här
 
O du som inte än, börjat måla dig kring ögonen
Tänt en cigarett, hört på Bowie eller Nazareth
Fått ett streck i kemi, vart på kurs i Torquay,
färgat håret blått
Vart så full så du spytt, då din oskuld flytt
Behöver inte ha så brått"
 
En av mina favoritlåtar. Kanske är det min favorit just för att jag minns precis hur det var, 15 år och aldrig haft en pojkvän, var ett pucko som redan då var rädd att aldrig träffa någon, att dö som oskuld. Idag undrar jag hur i helvete jag kunde vara så korkad att oroa mig över sådant som 15 åring.
 
Nu har jag rökt den där första cigaretten i smyg, jag har även rökt några fler efter det och varit så full så jag spytt. Jag har hållit flera olika i hand, jag har varit riktigt kär och jag har fallit ner i gråt. Alldeles för många gånger. Jag har hamnat i säng med han jag vetat att jag inte borde ligga med och jag har sedan gjort om det igen och igen. Jag har älskat och jag har haft det där obetydliga, det som inte spelat någon roll sen men också det där jag ångrat i efterhand. Jag har tiggt om förlåt och börjat måla mig kring ögonen, ibland lite för mycket ibland lite för lite.
 
Jag har gjort allt det där och överlevt. Jag vet nu att jag inte dör som oskuld, nu kommer istället vuxenfunderingarna som kommer jag dö barnlös? Ogift? Men precis som jag gjort allt det där jag var så rädd för att inte hinna göra som ung, precis så kommer jag förmodligen att gå igenom vuxenlivet också med allt vad det innebär.

Det är inte världen det är fel på, det är dig

Jag hamnade i en diskusion med en kvinna, vi pratade om pedofili. Hon tyckte det var synd att det är så fel och tabubelagt och tyckte att det borde vara mer acceptabelt här i Sverige. Hennes argument var att alla har rätt till sin egen sexualitet och man ska inte döma någon utifrån den, dessutom förgriper sig inte alla pedofiler på barn. Hon jämförde pedofili med homosexualitet och hur det för några år sedan räknades som en sjukdom.
 
Hon blev arg på mig när jag inte höll med henne. Att jämföra pedofili och homosexualitet är bara sjukt. Om man är två vuxna människor som båda är med på det, båda tycker om det så bryr jag mig faktiskt inte om vad man gör med varandra. Ni kan fista varandra med skåpsdörrar i analen, samkönade kan ha sex med varandra, ni kan ha sex i gungor och hänga fastpända i taket, jag bryr mig faktiskt inte. Homosexualitet är inte fel, inte någonstans.
 
Jag har själv råkat ut för en pedofil och jag om någon vet att allt inte handlar om övergrepp, det spelar ingen roll ifall man förgriper sig på barn eller inte, det är ändå sjukt att tända på barn. Som barn känner man av rädslan, man känner att allt inte är som det ska, man märker att annars normala beteenden som kramar och att sitta i knät inte alls är normalt, det känns. Man lever ständigt i osäkerhet och det fuckar upp en, det gör det.
 
Pedofiler som sen förgriper sig på barn förtjänar inte att leva bland oss andra, dom borde kastreras utan bedövning och sedan få ruttna bort i en håla i resten av sitt liv. För dom har förstört någon annans liv, hur litet eller hur stort övergreppet än är så sitter det kvar i minnet och det påverkar en resten av livet. Jag blir fortfarande osäker och rädd för äldre män, jag kan nästan få panik ibland om jag hamnar ensam med en äldre man i t.ex en hiss, då står jag beredd att slåss för mitt liv. Ändå tror jag faktiskt inte att det jag varit med om ens räknas som ett övergrepp.
 
Så nej, när det kommer till att tända på barn, djur m.m, som inte förstår vad som pågår, som inte vet konsekvenserna av vad som händer, som inte kan välja själva om dom faktiskt vill eller inte så är det ett sjukt beteende. Det kan inte jämföras med att homosexualitet ansågs vara en sjukdom förr.

Sometimes good things fall apart so better things can fall togheter

"I belive that everything happens for a reason. People change so that you can learn to let go, things go wrong so that you appreciate them when they´re right, you belive lies so that you eventually learn to trust no one but yourself, and sometimes good things fall apart so better things can fall togehter."

Ärkepuckona på Ullared

Kollar på Ullared och förvånas fortfarande över vilka puckon det finns. Som dom där Kjell och Rosmarie, han skulle vilja åka utomlands någon sommar, hon vägrar för att dom ska hänga på Ullared en vecka varje sommar. Ullared där hon bränner 27 tusen på en dag! Helt seriöst, men hur tänker folk?
 
Jag har varit på Ullared en gång, det är riktigt billigt och jag älskar stället. Jag och exet brände 15 tusen på 2 dagar där men då köpte han även arbetskläder, vi handlade julklappar till bådas familjer, bensinen + kläder och hemmagrejer hem till oss. Vi fyllde hans stora bil men det tycker jag ändå var okej för det var inte med 25 schampoflaskor vi fyllde den. Och det är också därför jag inte åkt dit efter det, just för att jag vet hur galen man blir i shoppingen så lika bra att vänta nått år innan man åker tillbaka.
 
Men dom som är där flera gånger per år, hur funkar dom? Har man inget annat man vill göra och uppleva här i livet? Känns det bra sen när man sitter där som pensionär och tänker tillbaka på sitt liv och inser att dom enda semestrarna man tagit ungarna på är till Ullared. Känns det bra att veta att man inte sett speciellt mycket av världen? Hur känns det när man lägger undan pengar varje månad för att kunna bränna 27 tusen på en dag på något som Ullared?
 
Nej jag blir faktiskt inte förvånad över att 90% av dom som medverkar i tv-serien Ullared verkar vara hjärndöda, dom pratar och beter sig på ett sätt som gör det ganska uppenbart att det pågår en hel del incest i byn dom är födda i.
 
Och vilka ärkepuckon köar i över 3 timmar för att komma in i en affär?! Det är fan inte värt det hur billig affären än är! Har folk seriöst inga liv? Inget bättre och roligare man vill uppleva?

Tell them I was happy

I remember years ago
Someone told me I should take
Caution when it comes to love
I did
 
And you were strong and I was not
My illusion, my mistake
I was careless, I forgot
I did
 
And now when all is done
There is nothing to say
You have gone, and so effortlessly
You have won
 
You can go ahead tell them
Tell them all I know now
Shout it from the roof tops
Write it on the sky line
All we had is gone now
Tell them I was happy
And my heart is broken
All my scars are open
Tell them what I hoped would be
Impossible, impossible
Impossible, impossible
 
Falling out of love is hard
Falling for betrayal is worse
Broken trust and broken hearts
I know.. I know
 
Thinking all you need is there
Building faith on love and words
Empty promises will wear
I know.. I know
 
Så otroligt vackert, sån smärta genom hela låten.
En sån sanning och en text man aldrig tröttnar på...

Isn´t it crazy, it´s all because of you

Det kan inte ha undgått någon hur mycket mina syskonbarn betyder för mig men jag har tänkt på en sak, kärleken för dom är olika, precis som att deras personligheter är så olika. Vi har sötnosen, den bortskämda, min prins, busfröt, hon med världens mest omtänksamma hjärta och hon som är så otroligt snäll och klok men även hon den tuffa. Tänk att dom blivit så olika individer.
 
Inte så att jag älskar dom olika mycket, att jag har min favorit eller så, men jag älskar olika delar av deras personligheter olika mycket. Jag har olika relationer till dom, olika mycket gemensamt och dom alla har hjälpt mig på så olika sätt. Utan att dom vet det själva så har dom alla räddat mig på sina egna små vis.
 
Är det såhär det är? Älskar man alla på olika sätt? Jag undrar på vilket sätt mamma älskar mig och mina syskon i så fall. Jag undrar vilka egenskaper hon beundrar och vilka hon inte är lika imponerad över. Jag undrar om mina föräldrars syskon någonsin känt såhär för mig, sån otrolig kärlek att man skulle gå en match mot djävulen för deras skull. Vi har ju inte samma relation och har aldrig haft som jag har till mina syskonbarn.
 
Samtidigt är jag så rädd att "tappa dom" ju äldre dom blir, att dom ska tycka att jag är tråkig, pinsam, inte vilja umgås med mig mer, inte vilja träffa mig och att dom ska sluta kramas med mig. Det är en rädsla jag har för det spelar ingen roll vad det än gäller och när så vill jag att dom alltid ska känna att dom kan komma till mig om det. Dom ska aldrig behöva tvivla på ifall jag finns där för dom eller inte. Där hoppas jag att den lilla ålderskillnaden gör sitt, jag är ju inte speciellt mycket äldre än dom (iaf dom äldsta), jag hoppas att det gör att vi utvecklas till vänner ju äldre dom blir.
 
Jag har faktiskt inte tänkt på det förut, hur olika kärleken är, trots det är den så självklar. Jag blir lika varm i hjärtat, lika stolt och lika gråtfärdig när jag ser hur omtänksamma dom är mot andra, när jag kramar om dom, när dom pratar sådär klokt, när dom gör bra ifrån sig i skolan och när jag ser deras olika uppträdanden.
 
Jag är den där mostern/fastern som säger åt dom att det är okej att slå tillbaka om någon slår dom i skolan, allt för att ingen annan ska kunna göra illa dom eller sätta sig över dom. Och så är det antagligen bättre att dom själva slår tillbaka än att förbannade jag kommer dit och går bananas. Jag är hon som kanske lite för ofta går igenom vad man gör om någon försöker locka med dom eller var dom bästa ställena att klösa och slå någon är. Hon som smyger åt dom godis när föräldrarna inte ser samtidigt som jag berättar om alla risker med socker för att jag inte vill att deras kroppar ska skadas och för att jag inte vill att dom ska bli likadana sockerknarkare som jag är.
 
Jag är hon, hon som älskar dom till oändligheten.

Nice to know you, let´s do it again

Jag måste faktiskt få skryta liiiiitegrann... Okej? Jag skulle visa Sarah en ryggövning på gymmet, bredvid oss står två killar och kör exakt samma övning och jag ser hur fel dom gör. Man ska svanka satan, deras ryggar var krökta som nå jäkla bananer men såklart säger jag ingenting utan visar Sarah hur hon ska göra, är på henne om svankningen och hur viktigt det är när en snubbe i ett annat gäng säger "Hörrni killar, kolla hur tjejen gör istället, ni kommer pajja era ryggar sådär. Hon vet hur man gör, lyssna på henne!"
 
Visst får man bli glad då? Jag som alltid är osäker på ifall dom andra tycker att jag tränar helt åt helvete fel fick massa beröm av grabbarna. Dom som hade gjort fel gick dock därifrån och körde något annat istället...

My liver may be fucked but my heart is honest

I got no money in my hand or my coat or my pocket
Won't get to space 'cause I haven't got a rocket
But I have air in my lungs, eyes in my sockets
And a heart that beats like a tap that leaks
In the night when you haven't got a plumber
who can stop it Jack in a box without a key to lock it
Well this boat may sink but I'm not gonna rock it
 
Well if you can't get what you love
You learn to love the things you've got
If you can't be what you want
You learn to be the things you're not
If you can't get what you need
You learn to need the things that stop you dreaming
 
Well I got no one's word and nobody's promise
Not a lot to show, but this book full of sonnets
And my liver may be fucked but my heart is honest
And my word is true like the sky is blue
 
 

So young, oh so young

En kille skrev till mig, han ville att vi skulle träffas, han ville lära känna mig och se ifall det kunde bli något. Jag sa nej, jag var inte intresserad. Han anklagade mig för att bara tänka på pengar, för att dra alla över en kam och sa att han är mogen för sin ålder. Han är 18 år och enligt honom är det ingen stor ålderskillnad mellan 18 och 22 och han köpte det inte när jag flera gånger förklarade exakt varför det visst är en stor skillnad.
 
Han går på gymnasiet, bor hemma och hans föräldrar försörjer honom. Han har i princip aldrig ens varit ute på krogen, han har inte betalat sina egna räkningar eller behövt ta hand om sitt eget hem och sina egna saker. Han har sina föräldrar till hjälp.
 
Jag flyttade hemifrån för 3,5 år sedan. Jag har varit sambo, förlovad och försökt skaffa barn. Jag sköter min egen ekonomi, jag jobbar och försörjer mig själv och har gjort enda sedan jag flyttade. Jag har körkort, bil och är inte beroende av någon. Jag vill skaffa barn och gifta mig inom dom närmsta åren och dessutom är tjejer generellt mer mogna än vad killar är så jag ser inte vad för positivt en 18 åring skulle tillföra i mitt liv. Jag har gjort och varit med om så mycket mer än han.
 
Nej, 4 år är ingen stor ålderskillnad när det kommer till en 22 och en 26 åring, då är man ändå på hyfsat samma plats i livet trots skillnaden på 4 år. Jag har dock varit i två förhållanden där killarna varit 3 år äldre än mig, men jag har varit på deras mognadsnivå trots det (ofta till och med mognare).
 
Vad säger ni, hade ni träffat någon med den ålderskillnaden? Hade ni gett honom en chans? Den chansen som jag vägrade för att jag inte kunde se poängen i det hela. För visst är det väl så att åldern spelar roll, men sedan beror det helt på vilken ålder dom båda är i.

Alcohol - because no good story ever starts with "One time when I was drinking a glass of water..."

Jag såg på "Helt sjukt" på 4an en dag. Dom pratade om alkohol, om hur det är en accepterad drog och om att ifall den hade kommit ut idag så hade den inte varit laglig. Det pratades om alkoholism och jag som brukar hata debatter och sånt satt och lyssnade noga. Det var intressant och efteråt fanns det en tanke jag inte kunde släppa.
 
Jag dricker alkohol, det blir vid ett par-tre tillfällen per månad, det betyder dock inte att jag blir full varje gång. Vissa kvällar handlar det ju faktiskt bara om ett par glas och det är inte något jag har känt att jag måste ha, utan det bara blir så i vissa sociala sammanhang. Jag dricker aldrig ensam, jag har aldrig och skulle aldrig få för mig att ta ett glas vin framför tvn en kväll eller till middagen själv. Att dricka ensam är för mig att ligga i riskzonen för alkoholism och jag har sett för mycket för att någonsin vilja hamna där. Jag har också varit på ordentliga barrundor där alla andra har druckit och jag varit spiknykter, det var inga problem för mig, jag ville helt enkelt bara inte dricka den helgen. Jag kan ha riktigt kul utan alkohol och behöver inte ha något sådant för att umgås med mina vänner.
 
Men, såklart kommer det ett men! Hur många gånger har inte jag vaknat upp och lovat mig själv att jag ska ha en vit månad som jag sen aldrig hållt i alla fall? Och så många gånger som man kläckt ur sig att man aldrig mer ska dricka för att man mår skit och så en vecka senare står man där med sitt glas vin eller en shot igen. Jag kan inte tänka mig ett liv utan alkohol, ett liv där jag aldrig mer får dricka och ibland är det jävligt skönt med en fylla. Det är för mig att släppa loss på riktigt, släppa på hämningarna och kunna göra galna saker. Hur många gånger har jag inte vaknat dagen efter och skämts när jag sett bilder och filmer från utekvällen innan? Ändå dricker jag den där alkoholen igen för nej, jag kan inte tänka mig ett liv helt utan alkohol.
 
Är det alkoholism? Är det att vara beroende av något när man inte skulle vilja eller skulle kunna vara utan något så skadligt. Och i så fall skulle väl typ 90% av den vuxna befolkningen räknas som alkoholister? Och om gränsen inte går där, vid något så "lindrigt", så var går den då?
 
   

Den där Prince

X;(förvånat) Vadå har du ALDRIG provat droger?!
Y; Jag har rökt prince menthol en gång...
 
Alltså... Svaret - underbart!

Just do it!

Och äntligen tog även Sarah sig i kragen och skaffade sig ett gymkort och äntligen fick jag träningssällskap! Första gången vi skulle till gymmet så hade hon hypat upp det hela till något stort och det var lite roligt att lyssna på hennes entusiasm. Hon såg framför sig hur jag skulle vara ett muskelberg, hur hon inte skulle orka någonting och hur jag skulle bli irriterad, tycka att hon var värdelös och skriva ett elakt blogginlägg om det. I hennes huvud gick man in på en runway, alla tittar på en när man tränar, alla är smala och skitsnygga, hög musik och typ strålkastare. Jag var tvungen att kläcka den bistra sanningen att det är en sal som luktar svett, där allt man rör är fullt av andras svett och bakterier. Där det är väldigt få som är smala och snygga (av tjejerna iaf, finns en del puddingar på killfronten). Det är oftast bra musik men ingen runway och inga strålkastare och alla tittar inte på en när man tränar för att dom flesta har fullt upp med sig själva och sin träning. Och såklart skulle jag inte döma henne eller vara elak, jag förväntade mig absolut ingenting av Sarah. Inte för att jag antog att hon skulle vara dålig utan för att alla ska köra det som passar dom, man ska inte gå efter hur tungt eller lätt någon annan kör.
 
Och så kommer vi dit och hon överaskar! Inte speciellt mycket gnäll, inga ifrågasättanden eller klaga på hur mycket klockan är eller vilka kroppsdelar vi kör utan hon följde mig och mina instruktioner och jag tror att hon märkte att hon orkar mer än vad hon först trott.
 
I normala fall går jag ju alltid och tränar ensam, då har jag musik i öronen och är helt inne i min egen värld, finns inte en chans för andra att starta en konversation med mig. Nu var det plötsligt en helt annan sak, ett par killar var skittrevliga, dom berömde mig för att jag gör rätt i övningarna, dom peppade oss båda och gav tips på nya övningar samtidigt som vi fick oss många skratt. Sarah var skitduktig och tog i ordentligt när jag passade och för första gången kunde även jag maxa eftersom både grabbarna och Sarah hjälpte till att passa. Helt plötsligt gick jag från 10 kg till 12,5 utan problem i en övning och från 10 kg till 15 i andra övningar, något jag aldrig hade vågat prova själv. För första gången på länge så var det sjukt kul att träna och plötsligt hade vi kört i 2,5 timme utan att ens märka av vad klockan var och dagen efter körde vi ett likadant pass till. Precis som träningsvärken förstörde mitt sexliv i början (blev väldigt mycket död fisk över det hela när jag inte kunde röra några kroppsdelar) så är numera även Sarahs sexliv förstört den närmsta framtiden. Jag hade litegrann glömt att berätta om den biverkningen av att börja gymma...
 
 
 

RSS 2.0