And I´ve learned to live half alive

I know I can't take one more step towards you
Cause all that's waiting is regret
And don't you know I'm not your ghost anymore
You lost the love I loved the most

I learned to live half alive
And now you want me one more time...

And who do you think you are
Running around leaving scars
Collecting your jar of hearts
And tearing love apart,
You're gonna catch a cold
From the ice inside your soul
So don't come back for me.
Who do you think you are?

Och jag ska ge mig sjäv igen, ge mig själv till dig

Jag minns när vi låg där i sängarna och pratade och när hon som aldrig haft ett förhållande själv ärligt erkände att det skrämde henne. Tanken att bli så sårbar, att ge av sig själv till någon annan skrämmer henne. Och jag förstod, och det skrämmer mig också. Det finns en kille som sårat mig och det tog så otroligt lång tid för mig att hämta mig från det att jag blev rädd för allt vad kärlek var. Detta ledde till att jag istället sårade andra, allt för att inte tillåta mig själv att bli för sårbar. Ingen skulle någonsin få komma åt mig så igen, hellre att jag var den som sårade än den som blev sårad, var vad jag tänkte.
 
Men nu, efter nästan ett år som singel så har det förändrats. Jag är inte längre så rädd att jag hellre flyr, att jag hellre behandlar någon annan illa. Att jag hellre ser någon annan sårad. Men visst skrämmer det mig fortfarande, känslan av att ge så pass mycket av mig själv till någon annan att den skulle kunna förstöra mig. Att visa mig själv sårbar på det sättet för någon annan.
 
Senast jag var sårbar var nästan 2 år sedan och det slutade med att jag också var den som blev bränd, om och om igen brände samma person mig och jag lät honom göra det, vilket jag idag ångrar. Det tog mig alldeles för lång tid att kunna släppa, att komma över. Så ja det skrämmer mig, men inte tillräckligt för att jag ska vilja bränna någon annan igen. Kanske är det värt att ta risken nu, hur läskigt det än är. Och jag ber att jag aldrig blir bränd igen.

Touchdown to reality

Jag var på Väsby melodifestival för funktionshindrade, 13 personer med autism, downs syndrom m.m dansade och sjöng. Innan det ens hade dragit igång på riktigt och dom bara hade snack i green room med artisterna så skrattade jag så att jag grät. Vi snackar ett gäng människor som är så äkta, så ärliga, säger det dom tycker och tänker och dom är så öppna. Så glada.
 
Konferenciern var Doreen Månsson och en kille med downs syndrom, skitduktiga var dom båda två. Juryn bestod av ett gäng kändisar och dom hade riktiga musiker, en riktig kör och en hade till och med bakgrundsdansare med sig. Det var på riktigt och det var bra.
 
Nej, det var inte dom vackraste sångrösterna men dom vackraste personligheterna. Glädjen som alla i lokalen spred gjorde att det var den bästa kvällen jag haft på länge och jag fick en påminnelse om varför jag älskar mitt jobb. Deras personligheter, glädje, skratt och äkthet gör det värt det. Ni förstår inte glädjen man faktiskt känner och värmen man får när någon tar en i handen och håller den, när man bara sitter och småpratar litegrann, får den andre att sjunga en liten trudelutt. Eller skrattet man brister ut i när man får ett "Hååååll käfteen".
 
Dom fina minnena kommer sitta kvar länge, som han som självsäkert sa "Jag vet att jag kommer vinna" innan det ens började, och såklart var det han som sedan vann också. Eller han som plötsligt mitt i låten skrek "Köttbullar, köttbullaaar" och körens förvånade blickar på det. Eller hon som var så fin och försynt, eller den där andra som hade så jäkla vacker röst tillsammans med en låt som verkligen berörde, en låt jag kommit att älska nu i efterhand. Och såklart killen från Bro i brandmanskläder.
 
Och nästa år skiter jag i om jag åker dit med jobbet eller inte, men jag ska dit. Jag köper biljetter själv utan att tveka, för som sagt, den glädjen och gemenskapen, den hittar man inte på många andra ställen och det är ett tips till er alla, alla kan köpa biljetter så åk dit nästa år! Det kommer vara värt det.

Lägenhetsbyte

Har en annons ute om lägenhetsbyte. Det står att jag bor i en 3a på 73 kvm och söker mindre och närmare stan (Stockholm) eftersom jag bor själv.
 
Ändå får jag förfrågningar från idioter som bor åt helvete och tror att jag skulle vilja byta med dom? Nu senast en 5a på 128 kvm i centrala Uppsala för över 9000 i månaden och precis innan det en 3a på 78 kvm i fucking Rimbo! Läs min annons era jävlar tomtar innan ni skickar en jävla förfrågan till mig, hur stor chans tror ni att ni har när INGENTING stämmer överrens med vad jag söker?
 
Jävla pundhuvuden!

I learned just a little bit to late, good God I must have been blind

Och medans alla andra verkar leva i världar fulla av drömmar, inget realistiskt tänk utan världar fulla av guld och gröna skogar. Där allt är möjligt, pengar finns och inga hjärtan krossas. Där allt är äkta och allt går precis som man önskar. Där inga drömmar är fel, där allt slår in. Ja, medans alla andra verkar leva i drömmens värld så känns det som att jag står utanför. Jag har på något sätt hamnat vid sidan om, där jag har mina drömmar men där jag vet att många av dom förmodligen aldrig kommer slå in. Där jag vet att pengar inte alltid finns och där hjärtan visst krossas, hela tiden, om och om igen. Jag har hamnat i en sido värld för dom som tänker realistiskt, dom som inte vågar drömma sig bort sådär handlöst, sådär att man blir korkad för att man vill något så mycket.
 
Och jag vet inte när och hur jag hamnade här, i den här realistiska världen där jag nästan verkar stå ensam och se in på alla dom som drömmer sig bort, dom som kastar bort så mycket för sina drömmar. Drömmar jag inte tror på. Jag undrar vem som kommer ha fel, är det jag eller dom? Är jag för cynisk, för realistisk, för tråkig? För ja, jag vet att mina drömmande vänner avskyr den delen hos mig, den ärliga, realistiska. Den som försöker få dom ner på jorden, men den dom aldrig vill lyssna på för att deras drömvärld är så mycket mer rosa, så mycket fluffigare och roligare. Och min värld är sann och tråkig. Men den är min och den är i alla fall sann.

Let´s fuck this town up!

New York i Juli - bokat och klart
So happy I might die!
 

Att ligga med en Hanna

En vän har skaffat en kk... (knullkompis, för den äldre generationen)
 
Hon; Jag tror att jag har träffat en manlig Hanna, han tränar, tycker väldigt mycket om sex, har sin primetime från allra tidigast kl 15 på dagen, rakar sig all over och har en fast rumpa. Dock har han mer rumpa än du har.
 
En stund senare...
 
Hon; Han har fullt med skor i hallen och två helkroppsspeglar! En i sovrummet och en i hallen.
Jag; Ja? Det har jag också.
Hon; Herregud, jag ligger verkligen med en Hanna.
 
Jag vet inte riktigt om hon tycker att det är positivt eller negativt,
det framgick inte riktigt.

Reva

Antar att ingen har missat hela Reva grejen som pågår nu, att polisen stoppar folk med utländskt utseende i tunnelbanan för att se om dom har svenska papper eller om dom är här illegalt. Och det är ett jäkla ståhej om detta, speciellt på twitter. Man ska varna folk genom att skriva ut på olika sociala medier exakt var polisen befinner sig för tillfället. Och dom som blir kollade känner sig kränkta för att polisen går på dom pga att dom inte har ett typiskt svenskt utseende och det är förjävligt. Tydligen.
 
Är jag den enda som faktiskt tycker att polisen gör rätt i detta? Att folk känner sig kränkta är rent idiotiskt tycker jag, för vilka ska polisen kolla om inte dom som inte ser ut att ha ett svenskt ursprung? Inte ens jag som är blond, skandinavier och har blå/gröna ögon skulle ta illa upp om dom kollade mig. Varför? - För att jag inte har något att dölja.
 
Dom som är här illegalt begår ett brott, dom är alltså brottslingar så på vilket sätt är det fel av polisen att försöka ta fast dom för det brott dom begår? Då skulle ju knarklangaren på plattan också kunna skrika om hur fel det är och hur kränkt han känner sig för att polisen tar fast honom och så kan vi göra det till en stor sak i kvällstidningarna.
 
Jag har absolut ingenting emot invandrare, mina föräldrar är inte svenska vilket betyder att jag inte heller urspungligen är det. Så länge Sverige klarar av att ta hand om dom invandrare och svenskar som redan bor här så har jag ingenting emot att vi tar emot fler, trots att jag tycker att det har gått lite för långt nu, vi har alldeles för hög arbetslöshet och högutbildade personer som städar trapphus. Men faktum kvarstår att illegala invandrare begår ett brott och nej, då tycker jag faktiskt inte att polisen gör något fel genom att kolla folk i tunnelbanan. Vi är alldeles för lättkränkta här i Sverige, vi har det alldeles för bra om vi blir upprörda över att polisen vill se legitimation.

Behöver nån som behöver mig

Vad var det du såg igår natt
Du har nästan inga naglar kvar
Vad är det som tvingar dej att
Bita sönder dom du har spart

Och jag har ledsnat på  att vänta
ärligt talat jag är trött
Du är TV-ögd, förändrad
du är gråtmild, du ser rött

Jag har ledsnat på att vänta
på dom ständiga problemen med sömn
Behöver nån som behöver mej

Playlist @ThaGym!

Här kommer några av mina gymfavoriter...
 
In my mind - Flo Rida Ft. Wild Ones 
Jumping all over the world - Scooter (kör den här på löpbandet så kommer du inte sakta ner farten)
Overdose (Frazy) - Scooter (Vi snackar duracellkanin på amfetamin)
Blinded by the sun - Gym class heroes (tänk på ett ex och så pang på vikterna)
R.I.P - (Delta heavy dubstep) Rita Ora
Money make her smile - Bruno Mars
Love bites - Halestorm (och plötsligt är du kung)
Wanting more - Self Deception (for this dream pursued, I got my strength renewed, to change it all once and for all, prove you wrong)
Varsågod!

Konstiga saker tjejer gör

 
X; "Jag skulle testa såna här knipkulor när jag hade tråkigt en natt. Alltså för det första så tog det en halvtimme att få in dom och så låg jag en stund med dom inne. Men sen då, när dom skulle ut! Det gick inte, jag höll på att börja gråta, jag drog och slet i snöret, jag tror till och med att något gick sönder inuti och sen kom jag på det, vem ringer man om man inte får ut knipkulor? Vem kommer och hjälper mig med det, kan man åka till akuten med det?
Dom måste vara gjorda för tjejer med riktigt slappa fittor för den vägrade lossna. Jag kommer aldrig mer köra in dom igen, jag fick panik!
 
Men hallå skrattar du åt mig?! Tack för stödet... Dom satt faktiskt fast och vem skulle jag ringa?"

Storstädning pågår

Ja det är precis så det har känts det senaste året i mitt liv. Jag har pratat, ältat, gråtit och skrattat över allt. Över min barndom, min döda pappa, min mammas ex som förstörde hela min tonår, allt det där som varit så svårt, dom där slagen och allt det psykiska, alla dom där vännerna som dragit ner mig hela mitt liv snarare än pushat upp mig. Dom där exen som förändrats, han jag skulle levt resten av mitt liv med, han som sårade mig och han som jag sårade. Alla elaka ord, alla sår på insidan och alla i min omgivning som svikit. Jag har röjt undan bland mina känslor, plöjt igenom dom, känt allt igen och sedan lagt dom åt sidan.
 
Jag har rensat bland människorna i min omgivning. Jag har förstått vilka som aldrig egentligen var värda min tid och energi och där har jag brutit, gett upp och gått vidare. Jag har också insett vilka som inte vill finnas i mitt liv och där har jag slutat försöka. Jag finns här om dom skulle ångra sig men min energi ligger inte längre där. Men så har jag också förstått vilka som borde få mer av min tid, vilka som betyder något och vilka som förtjänar det. Där ingår även jag själv, jag borde få mer av min egen tid, jag förtjänar mer av mig själv.
 
Och sådär har jag hållt på, jag har storstädat igenom mitt liv. Jag är inte samma person som jag var för ett år sedan och för ett år sedan var jag inte samma person jag var året innan det. Jag har lagt mycket pengar, energi, ångest och tårar för att rensa ut och än är jag inte klar med allt, men jag har kommit långt. Och det är så mycket lättare att andas idag än det var för några månader sedan.

Ge mig nåt lika trasigt som du och jag

Du faller men är uppe på fem
Det finns magi i ditt motstånd
Ett mirakel i din envishet
Du faller men du reser dig igen
Ett år utan sommar
En barndom utan lekar,
Det finns hål i allting
i de väggar vi reste omkring oss
små hål det är där lite ljus slinker in
 
Perfektion, släta ytor,
är inget för mig
Ge mig fel
Ge mig nåt lika trasigt som du och jag

The truth, and nothing but the truth...

Hypomani, en "mildare" variant av manodepressiv. Biopolär 2. Det där som är så fult att tala om (speciellt i min släkt) men som jag nu ändå lägger i det öppna, på gott och ont. Mest gott hoppas jag.
 
Det innebär att jag är manisk i perioder, har energi så det räcker och blir över. Behöver inte lika mycket sömn men är pigg och glad som få. Pratar högt och snabbt och den lycka jag känner över livet är helt otrolig. Droger har aldrig varit min grej men jag kan tänka mig att det är så folk känner när dom är höga på uppåt-grejer. Jag är hög på livet helt enkelt, en otrolig lycka helt utan anledning. Då vill jag gärna hitta på saker, bränna pengar, ha kul. Självförtroendet är på topp och jag är kreativ, tänker snabbt och är effektiv i allt jag gör. Men blir även impulsiv vilket inte alltid är bra eftersom det händer att jag gör korkade saker. Blir också lättretlig och stör mig på folk för att jag upplever det som att dom är trögare än mig. Detta är just för att min egen tankeverksamhet för tillfället går i 180.
 
Detta följs sedan av en nedåt period. Då när jag totalt tappar livslusten och blir deprimerad, finns ingen ork till något och jag skulle kunna sova bort resten av mitt liv känns det som. Helt plötsligt är jag konstant slö i huvudet och detta märks även på mitt sätt att vara. Har svårt att glädja mig över saker och all energi är bara borta. Jag låter slö och trött när jag pratar och tappar lätt tråden och minns inte vad jag skulle säga.
 
Jag kan skifta mellan dom här perioderna på ett par timmar, en dag eller på en vecka. Men oftast skiftar jag med ett par dagars mellanrum. Och oftast är jag i en nedåt period. Och genom dom här perioderna så känner jag en ständig tomhet i mig. Det spelar ingen roll om jag är lycklig eller olycklig, det är hela tiden någonting som fattas i mig.
 
Så där har ni sanningen. Den jag tänkt vara tyst om för att slippa förutfattade meningar och elaka åsikter. Sanningen är att jag skrev detta inlägg för flera månader sedan men bara låtit det ligga bland utkast för att jag varit för rädd att publicera det, rädd för vad ni ska tycka och tro om mig. Jag lever mitt liv normalt genom allt det här, det har jag alltid gjort. Däremot har jag nu blivit medveten om var i mina episoder jag befinner mig och kan lättare hejda mig själv och förstår mig själv mer. Jag har analyserat mig själv på djupet under dom senaste månderna och lärt mig mycket. Och ja, mina episoder märks tydligt i det jag skriver, i det jag gör och hur jag beter mig med mina närmsta. Men skulle jag inte berätta så skulle dom flesta inte förstå något just för att jag lever ett normalt liv och håller det mesta inom mig. Jag upplevs antagligen bara som extremt glad, pratglad och lite bitchig ibland medans jag ett par dagar senare upplevs som trött, tråkig och seg istället.
 
Detta fick jag på papper under hösten, även om jag själv misstänkt något sådant länge. Jag förstod själv att mina upp och ned perioder inte kunde vara normala. Och ja, jag har normala perioder också, då när jag är precis som vem som helst utan att det går upp och ner hela tiden. Jag har precis varit "normal" i ca en månad.
 
Jag hoppas att ni kommer ihåg att jag inte är en annan person i och med detta, jag är precis samma Hanna som jag alltid varit, däremot har jag förändrats lite i och med allt jag lärt mig om mig själv. Men nått jag också lärt mig är att jag är inte störd, inte rubbad och hoppet är inte ute för mig (vilket jag från början trodde, men några psykolog-snack senare är jag lite klokare). Jag har det lite jobbigare än några av er andra, men jag har ändå goda förutsättningar att ha ett väldigt bra liv och det är det jag jobbar för hela tiden, det här ska inte få styra mig även om det ibland känns som att detta kommer bli slutet för mig.
 
Så, nu vet ni vad jag har haft för mig dom senaste månaderna.

Det var innan jag visste hur dagen efter leg day känns

Jag minns när jag var liten, när jag grät pga växtvärk, det var innan jag visste vilken smärta det är att ställa sig upp från toaletten eller gå i trappor dagen efter man tränat ben. Eller när största sveket var att jag inte fick pengar till glassbilen, det var innan dom jag litat på mest vänt mig ryggen, slagit, sparkat och tryckt ner mig. Men också när min bästa vän var den jag hade roligast med och kunde snacka mest skit om andra med, det var innan jag berättade hur jag på riktigt mådde och min bästa vän grät för mig och lovade att alltid vara där, dygnet runt, och hur hon efter det regelbundet ringt och kollat hur det är.
 
Jag minns hur jag saknade pappa när han åkte till jobbet och jag inte skulle få se honom på flera timmar, det var innan han gick och dog och det gick upp för mig att jag inte kommer se honom under resten av mitt liv. Jag minns hur jag somnade på soffan på kvällarna och vaknade i min säng på morgonen, det var innan jag somnade i soffan och vaknade i soffan och då insåg att det var slut på det roliga barnalivet och började somna direkt i sängen istället.
 
Jag minns hur jobbigt det var att vakna på morgonen för att åka till skolan och leka en hel dag, det var innan jag fick vakna kl 6 på morgonen för att åka och jobba 13 timmar och dessutom få skit av andra under 3 av dom timmarna. Och hur otroligt kär jag trodde att jag var i Andres, det var innan jag blev otroligt kär som vuxen och insåg hur det känns att verkligen vilja spendera resten av sitt liv med den människan och vilka korkade saker man ibland gör i hopp om att få allt det där man drömmer om.
 
Jag minns hur det var när jag var liten, då när jag drömde om att bli vuxen. Nu när jag är här så visst, vuxenlivet är kul när man kan festa, resa och vara med sina vänner hur mycket man vill utan att mamma kan säga något. Men det är verkligen inte så bra som jag trodde att det skulle vara...

Personer som får mig att tappa tron på mänskligheten

Det där exet som trots ny flickvän fortsätter ringa mig för att "ses", han som inte skulle tveka en sekund på att vara otrogen mot henne med mig om jag bara sa ja. Han som var otrogen mot sin senaste tjej med mig fram tills jag berättade för henne. Han som när det tog slut mellan oss hörde av sig till mina kvinnliga släktingar och frågade om dom ville träffas. Eller det där andra exet som säger så fina ord, leker så bra men som gör lite som han själv vill, sådär som det alltid har varit. Han som bara kan prata med mig i smyg så att hans tjej inte får veta något.
 
Eller han som bor ihop med sin tjej, planerar bebisar med henne samtidigt som han sexsmsar en annan där han skriver vad han vill göra med henne. Han som hellre har sex med någon annan än sin sambo. Eller den där som genom alla år gått till prostituerade och köpt sex trots att han har sambo och barn hemma. Eller den där andra som misshandlar sin tjej regelbundet.
 
Och så finns ju han som lurar kvinnor på pengar. Han som planerade att våldta sin tjejs dotter. Och han som bor ihop med en tjej men ligger med en annan. Eller han som utåt visar sig vara så lycklig med sin flickvän samtidigt som han smsar olämpligt med sitt ex. Men också han som var otrogen inför sin flickvän med flickvännens kompis. Och såklart dom där med sambos som hänger på internetsajter som är till för folk som bara vill ha sex, inget mer. Och han som ligger i sängen bredvid en tjej som sover medans han sexsmsar med en annan.
 
Det är dom som skrämmer mig, dom som får mig att vilja backa, att undra om alla är sådär och ifall det är värt det att försöka. Att ge sig in i karusellen igen, att sätta mina känslor på spel. Det är såna där handlingar som får mig att förlora tron på mänskligheten och undra om det inte finns annat än svin där ute.
 
 
Who do you think you are, running around leaving scars,
collecting your jar of hearts, tearing love apart?

Saker killar antagligen inte vet att tjejer säger

I mitt tjejgäng...
 
X; Nu har vi gått från att knulla till att älska.
Alla andra; Åh neeej, fan vad tråkigt!
X; Ja! Varför kan inte killar knulla med känslor, vad fan är problemet?
 
 
 
Glad alla hjärtans dag förresten,
nu är jag på jobbet men ikväll ska jag få pussas! ♥

It´s not how good you are, it´s how good you want to be

Sånt här händer inte mig, inte ofta i alla fall. Jag fäster mig inte vid människor såhär. Jag tröttnar snabbt, jag blir lättirriterad, orkar inte. Tappar intresset, ibland kanske för snabbt för att ens ge folk en chans. Jag trivs bra själv och har inget behov av att ha någon bara för att ha någon hos mig. Och många förstår inte det, många förstår inte varför jag kan tröttna så plötsligt, men jag vet. Och det är helt enkelt bara så jag fungerar med allt som är jag.
 
Men nu har jag fastnat, jag har inte tröttnat på en gång och inte tappat intresset. Jag ler lite för mycket och ofta. Det skrämmer mig för den här gången är det jag som är sårbar, det är jag som lämnar ut mig istället för tvärtom. Och jag är inte van, herregud jag vet ju inte ens vad detta är.

För fet för ett f*ck

Jag kommer precis ut ur duschen och börjar borsta tänderna...
 
Babe; Ska jag också duscha?
Jag; Om du vill.
Babe; Men jag hade hellre duschat tillsammans med dig ju...
Jag; Men nu är det försent.
Babe; Är jag för fet?!
 
Hahaha älskar det faktum att jag skrattade så mycket att jag inte ens kunde rätta honom!

DIE!

Jag och en vän har ett vad, en vecka utan socker och sötningsmedel. Om nån av oss fuskar så blir den tvungen att köpa en helkroppsmassage åt den andre. Att jag är sockerknarkare vet dom flesta som känner mig om, går inte en dag utan att jag stoppar i mig nånting, i alla fall något litet som en chokladbit. Nu har jag gått nästan 2 dygn utan socker och suget lämnar inte mig ifred.
 
Det första dygnet gick bra, jag tänkte inte så mycket på det, men nästan exakt när det gått ett dygn så satte suget in och sedan dess har det inte släppt. Jag tänkte att det skulle vara så enkelt att så länge jag äter regelbundet och aldrig blir riktigt hungrig så blir jag inte sötsugen heller. FUCK NO, DET FUNKAR INTE SÅ!! Inte för fem jävla öre, kan jag tala om för er.
 
Det spelar ingen roll om jag precis ätit mat, det spelar ingen roll hur gott det var eller hur mätt jag är. Jag vill ha mitt socker och jag vill ha det NU! Meeeen, jag har lovat mig själv att hålla mig. Tills på Söndag kl 23.59 ska jag ha hållt mig, jag ska klara det här. Risken finns bara att alla som kommer i min väg har dött och jag sitter i häkte tills dess.
 
(Det positiva i detta? Det är Tisdag idag och redan vid lunch hade jag tränat 3 gånger denna vecka.)

Konversation mellan två grabbar

En vän träffade ett par av hennes killkompisar, varav "Y" har jag träffat en gång tidigare.
 
X ; Jag vill träffa en riktigt snygg tjej, hon ska vara anorektiskt smal, plastikopererad och uppenbart fejkblondin.
Y (tittar på min vän..) ; Är Hanna fortfarande singel?
 
Boysboysboys...

She´s addicted to breaking hearts and moving on

She grew up without a father
Never knew how to love a man
She's addicted to breaking hearts and moving on
So I never really stood a chance
And the sparkle in her eyes
They shine so flawless
I'm amazed
Blinded by an angel's face
It's the sweetest poison
One kiss and now you got the venom in your veins
Believing everything her lips say
Pretty girls lie
Lipstick in her smile
Makes you want to believe
But pretty girls hide
Pain so deep inside
She can't even see
Pretty girls lie

Äckliga kärlekspar

Vi pratade på jobbet om att vara kär och hur vi hatar vissa sorters par...
 
Pussigullarna - Dom som heeela tiden ska skriva på facebook m.m om hur älskling eller finaste är bäst i hela världen. Hur kär man är hela tiden och hur livet är underbart, och hjärtorna, man får ju inte glömma alla miljoner hjärtan dom lägger till på varenda inlägg! Dom här paren tvivlar jag mest på, känns som att dom måste övertyga sig själva om sin "kärlek".
 
Klistret - Dom där som aldrig gör någonting själva, dom sitter ihop jämt och dom få gånger dom faktiskt gör något på varsitt håll så är det klistrade vid telefonen och så fort den andra vill mysa eller är på väg hem från sitt håll så åker man också. För det vore ju synd om man hade ett eget liv vid sidan om med egna vänner och intressen.
 
Framfusiga - Dom som har flyttat ihop, förlovat sig och planerar bebisar efter en månad tillsammans. Kom igen, om det nu känns så jäkla rätt så skadar det väl ändå inte att vänta lite istället för att ha så bråttom? Visst kan man drömma men tycker att man ska tänka lite realistiskt också.
 
Kärleks-hororna - Dom som älskar varandra så mycket, ojojoj, dom har aldrig känt såhär för någon tidigare och detta är äkta kärlek. Efter 2 veckor. Jag hatar er!
 
Bråkstakarna - Dom som bråkar och gör slut med jämna mellanrum. Kom igen, har ni gjort slut mer än 3 gånger så är det dags att faktiskt göra slut på riktigt. Inse, ni passar förmodligen inte ihop för om ni gjorde det så skulle ni kunna ha bråk och småtjaffs utan att det tar slut.
 
Det perfekta förhållandet för mig skulle vara om man respekterar varandra, han får sin tid och jag får min tid samtidigt som vi tar oss tid för bara varandra också . Jag vill inte sätta en kille framför mina vänner i allt, han är förmodligen inte värd det, för man behöver sina vänner genom hela livet och är han en bra kille så tar han att du umgås med dina vänner. Vi ska kunna visa vår kärlek för varandra utan att resten av våra liv ska överskuggas av det, vi ska kunna prata om annat än hur gott den andres fisar doftar för att vi är sådär äckligt kära. Men självklart, känns det rätt att flytta ihop snabbt så kör, ta risken om ni verkar vara stabila tillsammans men tänk er för, prova först ett tag innan ni ger er in i hela faderullan med gemensam ekonomi, säger upp egna lägenheter och planerar bröllop m.m. för tar det slut så är det alltid mycket jobbigare när man bor ihop. Det finns så mycket mer som ska lösas då. Men sen så vet man inte, en dag kanske jag själv står där som ett av dom där äckliga kärleksparen.
 
Är du nått av paren ovanför? Vilket i så fall?
Kommer du på fler jobbiga sorters par?

Sånt där onödigt skit igen

HAR DU NÅGONSIN:
Dejtat två personer åt gången: Dejtat och dejtat, men träffat ja
Varit kär: Ja
Förlorat någon speciell person: Det har jag
Varit deprimerad: Det har jag också
Varit så trött att du somnat sittandes: Haha ja!
Blivit påtagen när du försökte smita hemifrån?: Nope, jag smet aldrig hemifrån när jag var yngre
Brutit ett ben?: Nej
Gjort nåt du ångrar?: En del
Hoppat Bungee Jump?: Nej
Ljugit för någon du tycker om?: Ja tyvärr
Ätit en hel tårta?: Nej
Gjort bort dig offentligt?: Haha antagligen ett antal gånger
 
I ÅR HAR DU:
Lärt känna en ny vän: Ja
Fått ditt hjärta krossat: Nej
Vilken tid vaknade du idag: Runt 12
Vad gjorde du igår runt midnatt: Pratade i telefon med Sarah
Någonting som du längtar till: Våren
En sak du skulle vilja ändra om ditt liv: Jag skulle vilja flytta till Sumpan
Vad lyssnar du på just nu: Tv:n
Har du någonsin pratat med en person vid namn Jens: Japp, gamla konfaledaren hette Jens och honom hade vi alla en liten crush på
 
OM DIG:
Vad är ditt fullständiga namn: Hanna Evelina
Stjärntecken: Lejon
Kille eller tjej: Kvinna
Grundskola: Råbyskolan och sedan högstadiet i Broskolan
Gymnasie: Didaktus
Högskola: -
Hur många barn vill du ha i framtiden: 3-5 stycken
Har du några husdjur?: En katt
Vill du ändra ditt namn: Nej men ville när jag var liten
Vad gjorde du under din förra födelsedag: Jobbade
Hårfärg: Blond
Långt eller kort hår: Ganska långt
Längd: 160 cm
Piercings: Har haft i läppen och naveln, nu har jag bara i ena bröstvårtan
Tattoos: Handleden och foten
Höger eller vänsterhänt: Höger
Operation: Opererat en äggstock, 2 visdomständer, halsmandlarna och tagit bort en knöl i armbågen
Sport du utövar: Ingen, men jag gymmar
 
JUST NU:
Äter du: Ingenting
Dricker du: Ingenting
Är du på väg att: Gå upp på vinden och leta upp mina skridskor
 
DIN FRAMTID:
Vill du ha barn: Väldigt gärna!
Vill du gifta dig: Ja
Karriär i åtanke: Beroendeterapeut, polis eller fortsätta inom vården
 
TROR DU PÅ:
Dig själv: Oftast
Mirakel: Ja
Kärlek vid första ögonkastet: Nej, men åtrå. Jag tror också att man kan känna att det är något speciellt vid första ögonkastet, men inte riktig kärlek
Himlen: Typ
Änglar: Ja, men mer spöken

Love bites but so do I

My lips are pale and vicious.
You’re foaming at the mouth.
You’ve suffered in the darkness.
I’ll suck the pain right out.
So come and taste the reason
I’m nothing like the rest.
I kiss you in a way you’ll never forget about me.
 
I know a thousand ways to help you forget about her

Don´t be afraid, just say "yes"

"Vad är det värsta som kan hända?" frågade hon.
 
Och jag sa vad det var, jag sa vad jag tänkte på och vad jag är rädd för. Risker som jag vet att alla tar, jag är inte ensam om det. Men jag fick sätta ord på det, på allt som kan gå fel. Sånt som tidigare har gått fel. Det värsta som kan hända.
 
Sedan tänkte jag på vad det bästa som skulle kunna hända är och log. Och kanske är det värt det. För det bästa som skulle kunna hända väger ju faktiskt upp det värsta. Och så släppte jag tankarna på det värsta och följde med istället.
 
Och så var jag plötsligt sårbar.

När man har en halvdöv mormor...

Mormor har blivit dålig och legat på sjukhus m.m, nu har hon dock flyttats till ett vårdhem där hon delar rum med en annan tant. Mormor har väldigt dålig hörsel, vilket hon inte riktigt förstått själv och vägrar erkänna det, detta leder ju såklart till att hon pratar högre än dom flesta andra också.
 
En dag när mamma var och hälsade på henne på vårdhemmet...;
Mormor (skriker); Den där tanten i andra sängen ser så dålig ut så hon dör nog snart!
 
Jag höll på att dö när mamma berättade det. Av skratt. Och ja, tanten hörde exakt vad mormor sa, kul för mamma att försöka rädda den! Hahaha

Fake vs. Real

Hon som inte verkar göra mer än att leta fel på dig, som gärna kritiserar oavsett anledning eller inte. Hon som förväntar sig så mycket av dig men som inte ger någonting tillbaka. Eller hon som aldrig hör av sig, som skiter i inbjudningar, som aldrig lyfter ett finger men gärna kommer med fina ord. Eller den där som inte orkar, som ger upp på dig och slutar prata med dig när det inte passar. Den där som gillar att skylla på dig när det kommer till så mycket, nästan så det är ditt fel att hennes liv inte är perfekt och därför duger du bara när det passar henne. Eller hon som alltid hör av sig när hon vill ut, när hon vill festa, men som aldrig annars ger dig sin uppmärksamhet. Hon som bara vill träffa dig när allt är bra eller när du har pengar. Hon med alla miljoner ursäkter. Men också hon som gärna slänger dig till vargarna utan att se sig om.
 
Det där är inte en äkta vän, en som du ska investera i.
 
Hon som mer än gärna träffar dig både bra och dåliga dagar. Hon som svarar i telefon och bara lyssnar tills dina tårar tagit slut och du får luft till att prata. Hon som skickar ett meddelande bara sådär, från ingenstans, där hon skriver hur mycket du betyder för henne och hur du alltid ska fortsätta vara precis den du är. Hon som älskar dig villkorslöst. Där det inte spelar nån roll om du är glad, ledsen, fattig eller rik. Hon som svarar i telefon och som tar sig tid att höra av sig till dig även om hon är superkär, ledsen, lycklig eller ute med andra. Hon som gör dig lite extra glad i hjärtat när hon frågar "Hur mår du?" och du vet att oavsett vad svaret är, så kan du alltid vara ärlig mot henne. Ni som kan skratta så det gör ont i magen, ni som inte snackar skit bakom ryggen på varandra utan ni som snackar skit om andra bakom deras ryggar, alltid med den där speciella jargongen och leendet på läpparna. Den som bara ni förstår. Hon som ringer dig och har panik, som kan säga exakt vad hon tycker och tänker utan att vara elak, utan att vara missunsam för du vet att hon vill ditt bästa.
 
Det är en äkta vän!

Until forever comes

Jag sa att jag inte mindes senast jag legat på ett "normal-läge" såhär länge, ett par-tre veckor. Inga dippar, inga maniska perioder. Jag sa att det kändes så skönt, att vara och må som dom flesta andra helt plötsligt. Att vara glad, att vara sitt vanliga jag och när man har en dålig dag så betyder det bara att den är lite sämre än vanligt, inte att man vill dö. Jag minns inte sist jag kände såhär, allt för längesen var det.
 
Och han log och sa att det var bra, att jag förtjänar det här normalläget och att han hoppas att det fortsätter men om det ändras så ska jag ringa så får jag en snabbare läkartid, för nu är allt klart, nu vet jag ungefär vad som kommer hända, hur allt kommer bli och det känns bra.
 
Han log sitt söta leende och sa att jag ska fortsätta exakt som jag gjort dom här veckorna, att det är något som är annorlunda men på ett bra sätt och att jag ska fortsätta just exakt så. Och det vill jag också, jag vill att det ska fortsätta som dom här veckorna. För första gången sen jag vet inte när så mår jag som er, precis som vem som helst av er, nån som inte tänker på döden, nån som inte ständigt går med ångest och depression. Någon som tänker som en person som mår bra. Jag mår bra, inte på ett maniskt sätt utan jag mår bra på ett helt normalt och naturligt sätt.
 
Tänk om ni visste hur skönt det är för en person som inte har det där i normala fall, som inte vet hur det känns. Då skulle ni kanske inte ta den känslan förgivet, för ni inser nog inte hur underbar den är egentligen.

I was dancing the whole way home...

I met a boy,
I met a boy last night
when me and the girls were out
It was Peace and Love,
a festival down town in my home town
and it was music and it was people everywhere
when I saw him standing there
He was the cutest,
he was the cutest thing I had ever seen
I, I fell in love, I fell in love last night
and I was dancing the whole way home
 
 

RSS 2.0