När det blev som det ska vara och inte som det kunde blivit

Jag fick det där samtalet, det med goda nyheter. Väldigt goda nyheter om något jag inte ens visste hade hänt. Och när jag la på luren efter bara några sekunder, efter att förvånat suttit med telefonen vid örat så började tårarna rinna.
 
Tårar av skräck, av att veta att världen ännu en gång hade kunnat rämna under oss. Skräcken vid bara tanken på vad som kunde hänt, hur det kunde blivit. Ledsamhet över att jag inte vetat innan, att jag inte kunnat finnas där trots att jag önskar att jag kunde. Men också hat, hat för det där, hat för den där skiten som jag önskar kunde lämna oss ifred.
 
Men även små tårar av lycka. Lycka för att världen denna gång inte rämnade, lycka för att det blev bra ändå. Lycka för dom, lycka för mig, lycka för oss. Lycka för att den där dagen som hade kunnat bli en av dom värsta i mitt liv ändå inte blev det.

Trouble, trouble, trouble

Somebody save me from myself...

La familia

Smsar med en familjemedlem...
 
Jag; ... varför säger ingen i hennes familj emot, det är ju uppenbart vilket misstag hon gör? Hahah jag får ju alltid ta skit från någon i familjen när jag träffar någon.
 
Hen; Det är bara för att vi älskar dig så mycket att vi gör allt för hindra dig från att göra misstag stora nog att kanske förstöra hela ditt liv :) Dom däremot bryr sig inte tillräckligt mycket ;)
 
Är jag en hemsk person som började asgarva åt den sista meningen?
Och ja, när jag träffar någon så ska han alltid analyseras av någon i familjen, ena brorsan brukar dock vara värst. Det ska kollas upp boende, ålder, ursprung, familj, jobb, utbildning, lön och penisstorlek. Och detta är bara det som kollas INNAN dom ens får träffa killen. Sedan analyseras även hur han pratar, vad han säger, hur han rör sig, hur han ser ut, hur han beter sig mot mig och hur han klär sig...
För det vore ju synd om det var lätt liksom.

All the stories we could´ve told

Won´t laugh and I won´t cry

Jag vill alltid känna sådär

Vi låg bredvid varandra i sängen och pratade och skrattade. Eller jag babblade mest och asgarvade så det gjorde ont i magen ibland. Jag hade inte tidigare berättat speciellt ingående om mig själv när han ställde en fråga, en personlig fråga. Och jag tyckte om det, att han frågade istället för att ta förgivet, istället för att gå och undra. Och jag började berätta, den snabba versionen från början tills nu.
 
Och han frågade om jag fått ångest av honom, av att träffa honom. Hur jag mår nu. Och nej, jag har inte fått ångest av honom. Jag som annars har väldigt lätt för att få ångest av andra människor. Och det var så skönt att inse det där jag själv inte ens tänkt på tidigare, att jag mår bättre än på riktigt länge. Att det där skrattet där i sängen faktiskt var så äkta det kan bli.
 
Det bästa av allt var när jag sa att jag inte vill skrämma honom och han enkelt sa "Om det var det du försökte med så misslyckades du." Och så kysste han mig.
 

Never leave you standing out in the cold

If you should ever feel alone,
You know you can call on me, call on me.
We’ve lost the words to carry on
You know you can count on me, count on me
To catch you when you fall down
Never leave you standing out in the cold.
 
When your heart brakes,
when you need a safe place
I want you to know
You should know when you’re on your run away
You can always count, you can always count on me
 
Tack älskade, älskade Sarah 
För allt, det är mycket tack vare dig jag mår bra.

Thaa gym!

Vad man lär sig efter att ha sprungit regelbundet på ett och samma gym ett tag är hur olika det är beroende på vilken tid man är där...
 
På morgonen fram till 09.00; Inte många där och alla hälsar på alla, det är trötta leenden och trevligt.
 
09.00 - 15.00; Folk hälsar inte längre men det är fortfarande ganska lagom med folk så man kan träna.
 
15.00 - 19.30; GÅ INTE DIT! Fullpackat, man får titta på andra mer än träna. Folk muttrar och fokuserar bara på sig själva. Tyvärr hänger det en del ögongodis där vid den här tiden som man missar.
 
Runt kl 19.30; Gorillorna kommer dit och tjejerna går hem. Gorillorna är oftast importer som tränar mycket men inte har markerade kroppar utan ser mest ut som vandrande muskelklumpar. Självklart spanar dom in en om man är där.
 
Runt 20.30 och framåt; Då kommer även snyggingarna dit, ögongodiset. Vid denna tid flirtas det också en del vilket inte händer ofta annars. Det är något med kvällar och lite folk som gör folk gladare och får dom att titta och fyra av några extra leenden också.
 
Sen finns tyvärr fortfarande "Löpbandsidioterna" kvar, dom som kommer dit och bara promenerar i en timme innan dom går hem igen. "Skrikarna", dom som vrålar när dom tränar, dock har dom faktiskt minskat. Konstigt men skönt!
 
Sen gillar jag faktiskt inte att träna med snyggingarna för jag blir bara konstig. Helt plötsligt minns jag inte vad jag gör, hur mycket jag har gjort av det och varför, mitt huvud är istället fyllt av sexscener och jag blir generad och skakis bara dom tittar åt mitt hål. Dom tror förmodligen att jag är efterbliven.

R.I.P to the girl you used to see

R.I.P to the girl you used to see
Her days are over, baby she's over
I decided to give you all of me
Baby come closer, baby come closer

Jag var mina fördomar

Jag klev in på den där psykiatriska kliniken där jag möttes av en tjej i receptionen som direkt satte igång mina fördomar. Hon såg ut som en typisk "emo" brud. Långt, svartfärgat, stripigt och tunt hår, blek, glåmig, ögonen väldigt markerade med kajal, piercings och såg allmänt sliten ut, men hon var jättetrevlig.
 
Jag brukar inte vara snabb med att döma men direkt undrade jag hur hon fick jobbet där eftersom hon mer såg ut som en patient. Är hon ett välgörenhetsfall? Hon måste fått jobb genom en förälder eller annan anhörig. Undrar vad hon har för utbildning? Hon har säkert tagit massa droger och går på mediciner.
 
När hon hjälpt mig, gett mig papper att fylla i och jag satte mig i väntrummet så slog det mig, vad håller jag på med? Vem fan är jag att döma henne efter hennes utseende? Jag stör ju mig på att folk dömer ut mig som den där lilla, dumma blondinen som inte kan annat än festa, ha sex och föddes med silversked i munnen. Hon som aldrig behövt kämpa för något i hela sitt liv. Jag tycker ju att dom människorna som tänker så är dumma i huvudet och nu var jag en av dom.
 
Och så slog det mig att om det är någon som är störd och "emo" så måste det i så fall vara jag, för det var trots allt jag som klev in genom dörrarna som patient, och hon som har ett jobb i receptionen. Och vem är jag att döma henne så hårt när inte ens jag som patient har så grova problem som jag antog att hon har?

He lost his soul to a women so heartless

Yeah I did some things, but that´s the old me

Det känns som att jag har ett eget privat jävla moln som följer mig vart jag än går

Jag fick på omvägar höra att han flyttat till samma område som mig nu. Han som förstörde hela min tonår och lite till, han som var elak, kontrollerande och vidrigt jävla äcklig. Han som jag hoppades att jag aldrig mer skulle behöva se i hela mitt liv. Han som jag önskar till helvetet.
 
Han bor nu granne med mig. Jag skulle kunna stöta på honom när som helst, var som helst, hur som helst. Han skulle kunna gå utanför min port när jag kliver ut.
 
Och jag har slutat prata om honom och allt han gjorde mot mig, jag har gått vidare. Men vad jag hade önskat var att han skulle bo på andra sidan jordklotet från mig, jag hade önskat att jag aldrig mer behövde möta honom igen. Jag hade önskat att alla som känner mig inte skulle känna honom också, sådär så att jag slipper höra folk prata om honom, nämna honom. Jag kanske har gått vidare, kanske har jag även slutat hata sådär som jag gjort i så många år. Men jag kommer aldrig förlåta och jag vill aldrig mer se honom, för jag vet helt ärligt inte vad det skulle göra med mig.

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?

Jag undrar vad det är som driver män att ge sig på en kvinna, att tvinga henne till något hon inte vill. Är det känslan av att ha makt? Går man igång på att skada någon, att ge någon annan men för livet? Att förstöra någon annans liv, kanske för alltid. Vad är det som får män att fortsätta trots ett nej, flera nej. Att ge sig på någon svagare än sig själv, bara för att man kan.
 
Är det någon störning man föds med eller är det någonting man får med sig längs vägen här i livet? Bristen på respekt för andra människor, viljan att förstöra, såra, göra illa, skada. Hur mycket måste gå fel här i livet för att man ska gå så långt att man skadar en annan människa så grovt? Och varför är man inte stark nog som människa att söka hjälp om man känner av dom här tendenserna i sig själv? För ja, jag ser det som en svaghet. En stor svaghet att ge sig på en försvarslös kvinna, oavsett om du känner henne eller inte så är en väldtäkt aldrig någonsin okej. Däremot är det inte en svaghet som någonsin skulle få mig att tycka synd om er.
 
Män är inga djur, ni är inga djur som inte kan stå emot sina instinkter. Ni är inga djur som inte kan tänka klart och som inte kan tänka sig in i någon annans situation. Ni vet exakt vad som är rätt och fel. Det finns inga ursäkter, aldrig någonsin finns det en ursäkt att ta för sig av någon annans kropp utan lov från den personen. Det är aldrig någonsin okej att ta ifrån någon makten att bestämma över sig själv och sin egen kropp. Det spelar ingen roll hur mycket klockan än är på natten, hur tjejen är klädd eller hur ensam hon än är. Det är aldrig okej att ta ifrån henne rätten att bestämma över sin egen kropp, att förstöra henne.
 
Och ni var 5 pers... 5 män som betedde sig som nå jävla rovdjur! Må ni lemlästas och slängas i en jävla fängelsehåla, ni förtjänar fan inte bättre. Jag hoppas att någon gör mot er som ni gjorde mot henne.
 
 
Falpedal.blogg.se - Men det var min syster det hände
 
 

When we´re up in the club, all eyes on us

Bättre sent än aldrig, men tack Sofie.
Det var en av dom bästa kryssningar jag varit på ♥
 
   
 
Lycka  Skratt  Mat  Drinkar  Galet  Pussar  Naket
Precis vad jag behövde...

Now they´re memories on the wall

Det var nyårsafton och vi stod på samma dansgolv där vi tillbringat dom senaste timmarna. Glada och fulla. Vi hade dansat, skrattat, pussats, druckit drinkar och tagit bilder. Plötsligt upptäcker vi att det redan gått 3 timmar sedan 12 slaget när DJn ropar ut att det är sista låten som ska spelas, tiden har gått så snabbt och vi tittar förvånade på varandra och på klockan.
 
Då kommer dom där orden ur högtalarna...
"There was a time, I used to look into my father's eyes. In a happy home, I was a king I had a golden throne. Those days are gone, now they're memories on the wall..." 
 
Och då slog tomheten och sorgen till, jag saknade honom så hela kroppen skrek av smärta. Åh vad jag hade gett för att få fira ett till nytt år tillsammans med min pappa, vad jag hade gett för att få en endaste minut tillsammans med min pappa igen. Och trots leendet på mina läppar och glädjen i kroppen så fylldes mina ögon med tårar och det var så skönt att inte behöva förklara, att inte behöva skämmas eller dölja någonting. För hon, hon som är en av mina bästa vänner bara såg på mig och det enda hon sa var "Hanna, jag vet". Och dom orden var det enda jag behövde höra just då. Det var bara så perfekt med någon som förstod min sorg just i den lyckliga stunden utan att göra det hela till en stor scen. Och så fortsatte vi dansa och jag sjöng med...

Perfekt

Och det var bra, det kändes så otroligt bra.
Perfekt...

I love the people who stay with me after knowing who I really am

You can break down a women temporarily, but a real women will always pick up the pieces, rebuild herself and come back even stronger than before

Go ahead, judge me. Just make sure you are perfect for the rest of your life.

Dom säger att jag berättar för mycket. Att jag inte borde dela med mig, att jag borde hålla det inom mig istället. Dom säger att det kommer skada mig, att jag förstör för mig själv och att jag borde tänka efter mer. Dom säger att jag borde sluta, låta det vara. Klara mig utan, det spelar ingen roll hur skönt det känns att skriva av sig, att få sätta ord på sina känslor. Dom säger att jag borde sluta.
 
Men jag säger att jag aldrig mer kommer skriva i en privat bok, bara för mig själv. Inte efter att han läste mina personliga tankar och såg till att förstöra för mig mer än han då redan gjort. Det var då jag la undan dom privata böckerna och har inte öppnat dom sedan dess. Kan inte. Vill inte.
 
Dom säger att jag borde sluta, att det skadar mig. Jag säger att om någon väljer att döma mig utifrån att jag är en av få som är öppen med att jag inte är perfekt så varsågod. Döm mig, men se då till att leva resten av ditt liv som en perfekt människa.

I´ve been out in the streets and I´ve learned every boy I gave my lovin´ to was just a substitute

Och du försöker hålla masken så du kan fortsätta sväva över marken. Sväva, sjunka, du vet inte längre vad du gör och vad som händer. Ingen kontroll, det går som det går och hela ditt inre i ett enda kaos. Ångest. Tänk om du visste, om hon visste, om han visste och om ni visste. Fan jag önskar mest av allt att jag visste!
 
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej...

Det har inte gått en dag utan att vi pratat fast det bara är jag som är här

Du vet att vissa människor borde aldrig skiljas åt
Det har inte gått en dag sen du försvann
utan att jag tänkt på dig hur det blev och hur det var
Det har inte gått en dag utan att vi pratar
fast det bara är jag som är här
som om du kunde ge mig svar
det har ännu inte gått en dag...

They´ll judge you by your body

Och så var det ännu en kille som kände sig tvungen att "berätta" för någon annan hur jag är som person och hur jag fungerar. Ännu en som drog valser om hur jag aldrig kommer kunna vara trogen, att jag gör det ena med det andra och att jag är så och så som person. Han fick det att låta som att det är självklart att jag bränner alla i min väg.
 
Men det som störde mig mest var hans ord "Jag känner Hanna". Han känner inte mig, han vet ingenting om mitt liv, vi har aldrig någonsin haft något gemensamt, jag har umgåtts i samma "gäng" som honom totalt 2 gånger och senast var för 2 år sedan, vi har ingen kontakt och när han ser mig ute på gatan så hälsar han inte ens på mig. Så berätta för mig, hur bra känner du mig?
 
Och jag fashineras över hur killar som inte känner mig känner sig tvungna att berätta saker om mig som dom inte har en aning om. Om hur dom ska varna andra för mig som om dom visste någonting om hur jag fungerar. Lilla gubben, tro vad du vill om mig, det bryr jag mig faktiskt inte om för det säger mer om dig än om mig. MEN prata inte om saker du inte har en aning om och säg absolut inte att du känner mig när vi aldrig ens varit kompisar. Och hur menar du att jag inte kan vara trogen? Jag vet precis hur det är att hålla mig till en och samma person, har du dessutom glömt dom gånger du försökt med mig när jag haft pojkvän och jag inte ens tog i dig med lillfingret? Förmodligen är det väl det som stör dig mest, att du aldrig haft en chans hos mig överhuvudtaget. Dessutom är det dumt att prata om folks sexliv som man inte vet någonting om när man själv går och skryter om hur många man legat med, eller tycker du inte?

Samtal med en vän

Hon; "Alltså Hanna det gör ont när jag sätter mig ner. Det känns som att den där bajskorven förut töjde ut mig, som att det är ett hål. Det gör skitont att sitta ner. Den var jättestor, jag lovar att jag är töjd! Det är hemskt."
 
 
Åh så kvinnliga samtalsämnen man kan ha med sina vänner men jag var som alltid förstående, lyssnade och led med henne. Tills jag inte längre kunde hålla mig för skratt och sa att jag skulle blogga om hennes töjda analhål.

I have felt this way every night and day wishing that you would just come a little closer, closer to me

Jag skriver inte mycket längre, någonstans har det tagit stopp. Finns inga ord att få ur sig, eller rättare sagt finns det inte mycket positivt att få ur sig. Trots att allt går bra, trots att jag är nöjd med var jag befinner mig så får jag ingen ro, jag mår inte bra. Finns ingen ork.
 
Ständigt ett fejkat leende fast jag mest av allt vill bryta ihop, låsa in mig och bara vara mig själv, med mig själv. Ingen som stör, ingen att låtsas för. Därför skriver jag inte, för att jag vill vara positiv. Jag önskar att jag kunde få ur mig det positiva men det finns inget i mig kvar för att beskriva. Ingen del som kan berätta.
 
Som om luften gått ur mig, som om jag och mina känslor försvunnit längs vägen så är jag nu där jag är, på en plats där jag ofta ler trots att jag inte vet vad jag ler åt längre. En verklighetsflykt från jag vet inte vad.
 
Belive me I have tried

One day this pain will make sense to you

You said you're just one in the crowd
But your laughter is way too loud
You filled the darkest room with light
Your life has complicated you
But you know just what to do
The light you give is not in you
 
Hold your head up high
And this pain will die
Somehow, somewhere, just try
You're living in the dark
Where no one can see your tears
But hold your head up high
Can you tell me that I'm wrong?
Don't keep your broken heart too long
Deep inside you´re growing strong
Look beyond your life today
Can you see yourself this way
When the wintercold is gone?

Det där täcket

Mitt vanliga stora täcke var nytvättat när jag skulle gå och lägga mig så jag tog fram ett av gästtäckena och la mig i sängen. Och det var som att alla gamla, fina minnen sköljde över mig med det där täcket. Det som vi tillsammans köpte när vi flyttade ihop, det som jag aldrig sovit under tillsammans med någon annan än honom. Än idag, 2 år efter att det tog slut har ingen annan delat det med mig.
 
Och jag mindes plötsligt hans doft, hur hans skägg kändes mot min nakna kropp och hur det var att kyssa honom. Jag mindes hur han brukade hålla om mig när vi skulle sova och hur jag vaknade på morgonen av att vi låg och höll varandra i handen med benen ihopslingrade. Hur varm han var och hur kall jag är och hur han brukade säga att vi kompletterade varandra. Hur vi pratade, pussades och bara var vi under det där täcket.
 
Jag kom också ihåg hur irriterad jag blev när han envisades med att köpa ett nytt, större täcke. Vi skulle få köpa nya påslakan igen som för övrigt är svindyra och betydde det att han inte längre ville sova lika nära mig? Men sedan första natten med det nya, stora, fluffiga, varma täcket så var jag fast. Men det har jag delat med andra sedan dess, det täcket är inte längre vårat. Det är mitt. Det framkallar inga minnen så som vårat gamla täcke tydligen gör. Det var under det som vi delade vår första tid som sambos. Där vi låg med alla våra förväntningar över framtiden, där vi gjorde planer och skrattade sådär som bara vi kunde göra.
 
Och för första gången på riktigt, riktigt länge så saknade jag honom. Inte bara hans bra egenskaper, utan jag saknade honom.
 

I still look for your face in the crowd

Jag och brorsan bråkade ofta när jag var liten. Väldigt ofta var det krig hos oss. Jag visste exakt vilka knappar jag skulle trycka på för att göra honom förbannad och jag gjorde det mer än gärna, jag var ju lillan så jag visste att han aldrig skulle göra illa mig på riktigt.
 
Det klassiska var att han kastade pennor på mig för att få mig att försvinna, jag sprang och gömde mig bakom mamma och om något flygande träffade mig så blev jag rädd och grät och brorsan fick skäll. När vi var ensamma hemma så var det exakt likadant, skillnaden var att jag sprang upp på mitt rum och ringde pappa och grät. Pappa svarade alltid i telefon, trots att han jobbade. Han tröstade mig och bad att få prata med brorsan. Som fick skäll.
 
Ibland var brorsan snabbt efter mig och tog hemtelefonen från mitt rum för att jag inte skulle kunna ringa pappa men det tog inte lång tid innan jag lärde mig det och började gömma telefonen innan jag retade honom. Åh vad jag kände mig bra när han var förbannad för att han inte hittade telefon och när han gick så gjorde jag det jag gjorde bäst - ringde pappa och så ringde han brorsan och skällde. Jag var antagligen en hemsk lillasyster till just honom, men det var roligt när han var barnvakt. Han tog med mig till ungdomsgårdar, knöt fast en snowracer bakom moppen och så körde vi runt på isen och i stora snöhögar. Jag fick sitta bak på moppen och jag minns till och med hur han tålmodigt men lite surt stod och tittade på när jag skulle gå i simskola men bara stog och grät för att det var kallt i vattnet. Och min pappa sen då, han gjorde allt för mig, han la aldrig på luren när jag ringde om ännu ett bråk, sa aldrig att jag fick skylla mig själv eller bad mig sluta ringa. Han fanns alltid där, hur många gånger om dagen jag än ringde om exakt samma sak. Som dessutom oftast var mitt eget fel.
 
Sedan den där morgonen när samma bror kom och väckte mig strax innan 07 på morgonen, när han sa att jag måste följa med honom ner, när det var vi, mamma och poliserna. Sedan den dagen har vi aldrig bråkat. Det tog slut där och då.

It doesn´t burn the first time your hand touches the flame

Jag undrar när jag gav upp, när jag bestämde mig och om den där känslan av maktlöshet och lugn på samma gång faktiskt betyder att jag bestämt mig? Och jag undrar när och hur jag glömde bort dom där viktigaste, var längs vägen det slutade spela någon roll.
 
När ingenting längre spelar nån roll, tomhet, maktlöshet, likgiltighet, panik och smärta på en och samma gång. En känsla för svår att beskriva, inte värd att beskriva, borde inte finnas. Orkar inte finnas. Och det är allt och inget på en och samma gång.
 
I am my own worst enemy

Tillsammans med mig

Jag vet om snacket, det känns, i luften, i attityden, i allt. Det är en konstig känsla att plötsligt få trippa på tå, allt för att inte förarga, för att inte råka göra ens ett litet misstag. Sådär som det inte varit innan och helt plötsligt ger det mig ångest att gå dit, ångest för att jag vet vad som komma skall men inte när det kommer. Ångest för att jag inte förstår varför.
 
Jag står ständigt i självförsvar, tänker igenom minsta lilla sak jag gör, beredd att förklara mig, beredd att redovisa varför och hur. Och det är sjukt.
 
Helt plötsligt trivs jag bäst ensam, när det inte finns någon som kan vrida och vända på det jag säger och gör. Jag trivs bäst tillsammans med mig själv.
 

Don´t say "There´s still time" or "Maybe next time", because there´s also the concept of "It´s too late"

För 13 år sedan hade jag hört hans röst för sista gången. Jag hade kramat honom, pussat honom och sett hans leende för sista gången. För 13 år sedan hade jag för sista gången firat jul och nyår tillsammans med honom, han skulle aldrig mer vara tomte eller skjuta raketer. Vi skulle aldrig mer göra tenngubbar i öppna spisen och spå hur kommande år skulle se ut. Han skulle aldrig mer säga att han älskar mig, aldrig mer krama mig eller åka till jobbet.
 
För 13 år sedan hade han för sista gången åkt till stallet, för sista gången somnat på soffan med stövlarna på och med mig sittandes på magen. Han hade för sista gången kört mig till skolan och skulle aldrig mer trösta mig igen.
 
För 13 år sedan var jag på ett bårhus för första gången. Jag satt bredvid dig och såg på din ljusblåa kropp, jag smekte dig på handen och den återfick lite av en rosa, levande färg och för några sekunder trodde jag att jag kunde få tillbaka dig. För 13 år sedan tog mina syskon ut mig ur rummet och vi stod utanför och såg mamma sitta lutad över dig, gråta och hålla om dig. Vi satt i den där bilen, tysta, och jag kom att hata taxibilar. Jag ville skrika, vråla, gråta för varje taxibil som åkte förbi.
 
För 13 år sedan började drömmen om att få dig tillbaka. Fantasierna om att du blivit kidnappad och precis som på film skulle du klara dig, du skulle slåss och komma hem till oss. Eller kanske jobbade du under-cover för polisen och kroppen på bårhuset var en dubbelgångare och en dag skulle du få komma hem igen, när du slutfört ditt uppdrag. För 13 år sedan började telefonsamtalen där jag om och om igen fick förklara "han är död" när folk frågade efter dig. För 13 år sedan trodde jag att jag skrattat för sista gången. Jag trodde att jag skulle dö med dig, för det var exakt så det kändes. Du tog med dig en del av mig, en del som också dog. För 13 år sedan började jag sova bredvid mamma igen. En mardröm utan slut började.
 
För 13 år sedan lärde jag mig vad äkta saknad är, hur ett krossat hjärta känns och hur en del av mig dog, försvann. Jag förlorade det finaste jag hade. Älskade, älskade du, jag saknar dig. Varje dag tänker jag på dig, ibland med glädje, ibland med sorg. Du fattas mig, men jag kommer alltid, alltid att älska dig. Alltid ♥

Den 3e Januari år 2000

När pappa åkte till jobbet på kvällarna så brukade jag springa till honom när han ropade hejdå från dörren, innan han skulle hinna stänga dörren. Han kom alltid in igen och böjde sig ner när jag sprang fram och gav honom en puss på kinden. Kände hans skäggstubb och hur han doftade innan han stängde dörren och åkte iväg.
 
Den här gången skulle min kompis sova över hos mig, vi skulle precis gå upp till övervåningen och leka, mamma och pappa satt i soffan och mamma sa "Pappa ska åka och jobba snart". Jag minns att jag tänkte gå och ge honom en puss och en kram, som vanligt, men jag var för ivrig att få vara med min kompis så jag tittade bara på dom och sa typ "okej, hejdå" innan vi sprang upp till övervåningen. Jag hörde dörren smälla igen lite senare och redan då kände jag ett styng av saknad.
 
Det var den 3e Januari år 2000. Sista gången jag hörde din röst. Vad jag inte visste då var att mitt liv för alltid skulle förändras den natten.

I´m what you call a mess

I wanna sing, I wanna shout, I wanna scream ´til the words dry out...

I´d rather be your enemy than any friend of yours you think I´d be

2012 lärde mig...
 
♦ Koka kaffe! Dock kan jag fortfarande inte det på min egen kaffebryggare.
♦ Att det faktiskt finns killar som vet exakt var G-punkten sitter, även om dom är väldigt få.
♦ Förstå mig själv, mina tankar och handlingar.
♦ Ibland måste man faktiskt tänka på sig själv och det man mår bäst av i slutändan i första hand, det är okej.
♦ Diabetes, rabblar numera nästan diabetestermer i sömnen vissa perioder.
♦ Vem som helst kan hugga dig i ryggen, när som helst.
♦ Tala om och visa för dom finaste du har i ditt liv hur mycket dom betyder för dig och hur mycket du uppskattar dom.
♦ Ladda ner filmer. Detta lärde jag mig dagen innan nyårsafton. Bättre sent än aldrig?
♦ Killar vill inte ha snälla tjejer.
 

RSS 2.0