You must have had a broken heart

Hon kom fram till mig helt oväntat. Hon berättade att hon läser min blogg, att den inte alls är vad hon förväntat sig. Hon väntade sig den glada och roliga Hanna, den jag är. Den jag oftast är, speciellt utåt. Hon väntade sig inte djupa tankar, mitt innersta. Hon väntade sig inte ett förflutet, ett inte så roligt förflutet men ett som gjort mig till precis den jag är idag.
 
Och hon öppnade sig för mig. Och precis som hon sa så är det inte alla som förstår, det är inte alla som kan sätta sig in i det som är jobbigt. Sådär extra jobbigt, sånt som alla inte varit med om. Det är inte alla som kan lyssna, alla vill inte lyssna och dom flesta vill man faktiskt inte ens prata med, hur nära dom än står en.
 
Och jag menade verkligen orden jag sa till henne, hon kan lita på mig. Vill hon så kan hon prata med mig, oavsett om det så är om vädret eller livet så kan hon komma till mig. Det värmer, att någon faktiskt valde att öppna sig för mig bara sådär. Att veta att min blogg, mina innersta tankar och mitt inte så perfekta jag och mitt inte så perfekta liv faktiskt berör andra. Ja, jag menade varendra ord jag sa, att jag finns här oavsett samtalsämne. Hon berörde mig när hon valde att öppna sig för mig av alla personer, för nej, livet är inte alltid lätt.

Bloglovin

Förresten, ni har koll på att ni kan följa min blogg genom bloglovin va?
 
Där kan ni samla alla bloggar ni följer så ni slipper gå in på flera olika
sidor för att läsa, alla inlägg kommer istället upp där och ni missar inget.
 
Bloglovin.com

Det här med hjärndöda killar

Jag gjorde misstaget att skaffa kik för nån månad sen för att jag fick massa frågor om det på instagram och twitter, folk som ville prata privat. Och herregud vilket misstag... Är ju fan bara nötter som skriver där! Har skrivit med EN normal snubbe, alla andra är ett gäng tomtar och alla skriver samma saker.
 
Nej, jag går inte igång på detta, och alla tjejer som gör det har förmodligen inte fler än två hjärnceller;
Har du kk? - (Varför i helvete skulle jag tala om det för dig när det enda du vet om mig är mitt namn och min ålder?)
Sugen på att träffas? - (Nej! Vill jag ligga så får jag det på andra sätt än att träffa fula puckon på kik)
Vill du träffas eller nått? - (Jag sa nyss nej, vad var det som inte gick fram hos den människan?)
Jag vill verkligen knulla dig. Har en jävligt stor kuk om du vill se bild - (Jag har lite mer självrespekt än så lilla gubben... Men jättekul för dig att du har stor kuk, verkligen. Grattis!)
Är du bra i sängen? - (Ja det vet ju jag eftersom jag brukar knulla mig själv så jävla ofta och genom det där frågeformuläret alla jag legat med fått fylla i efteråt med betygsättning 1-10)
Har du någon gång legat med något svart och fått något stort? - (För att alla som är svarta har feta falukorvar mellan benen eller? Och för att alla som är icke-svarta lever med prinskorvar?)
Du och jag skulle få en underbar natt tillsammans, du kommer inte bli besviken - (Ja, jo, för det vet ju du i förväg. Smart snubbe förresten som försöker bygga upp tjejens förväntningar så risken att hon blir besviken ökar ännu mer.)
Skicka bild på dig! - (Du har garanterat fått min kik från instagram eftersom det är enda stället där jag skrivit den. Det finns 183 bilder på mig där)
 
Jävla nötter! Ett tips till ALLA, speciellt tjejer, har ni någon som helst självrespekt och ser tillräckligt bra ut för att få ligga på normala sätt så skaffa aldrig, aldrig kik. Men vem vet, jag kanske börjar med det där frågeformuläret så kan jag börja ge exakta svar på allas korkade frågor. Betygsättning på sex med mig från 1-10 alltså. Kom igen grabbar, shoot!

And do you close your eyes with her and pretend I´m doing you again?

Jag minns den där gången då vi hade bråkat riktigt ordentligt. Sådär så att jag inte ens ville prata med honom, orkade inte. Ville bara komma ifrån och vara ensam och vi bråkade lite till innan han förstod och medans han lät mig vara så stod det varje dag i en vecka en blombukett eller en ros utanför min dörr. Min och mammas dörr. Ibland plingade det på dörren, då stod det ett blombud där.
 
Det tog en vecka, en tyst vecka, en vecka med blommor utanför dörren varenda dag, precis sådär som han lovat mig "Jag kommer köpa blommor till dig varenda dag tills den dagen du förlåter mig, jag kommer aldrig sluta."
 
En vecka senare orkade jag prata igen, en vecka senare var jag lycklig igen. En vecka senare hade jag mitt rum fullt av rosor av en man som inte bara den veckan utan även resten av tiden som oss gjorde allt för oss, för mig.
 
En sån där kille som skrev kärleksbrev, fina lappar lite här och där. Köpte blommor minst en gång i månaden, en sån som aldrig glömde vår årsdag, en som aldrig någonsin gick hemifrån eller kom hem utan att ge mig en puss. En som masserade och lagade mat. En som var noga med att jag skulle veta att han älskade mig, som visade mig det flera gånger varje dag i både ord och handlingar. Och jag visste alltid, jag visste att han älskade mig.
 
Han var inte perfekt, vi var inte perfekta. Ofta gjorde det också ont, men jag var lycklig. Under dom åren slutade jag aldrig vara nyförälskad och det gjorde inte han heller. Det var kärlek, äkta sådan.
 
Och såna där killar finns inte längre.

Vad som helst, när som helst, hur som helst

Vi skulle till stranden men tog en extra sväng, han ville se lite av omgivningarna. Bara ett par dagar innan hade det bestämts, jag ska flytta från den lilla förorten jag växt upp i, alltid bott i.
 
Han som tidigare pratat om hur fint jag bor, hur fin lägenhet jag har och att jag måste trivas. Vi åkte nu runt och han var förvånad, förvånad över hur fint det är. Han kollade hus, omgivningarna, naturen, allt och hela tiden pratade han om hur fint allt var, att det inte alls ser ut som han tidigare trott.
 
Och jag sa inget då men då kände jag av ett litet styng i hjärtat. För det är här jag är uppväxt, och ja, det är fint här. Jag trivs här, jag har bara ett bra tag känt att jag behöver starta ett nytt kapitel i mitt liv, ett kapitel som utspelar sig någon annanstans än här. Ja, bara ett par dagar tidigare hade det blivit klart med flytten och plötsligt såg jag det jag tidigare bara tagit förgivet, det som alltid funnits runt mig med nya ögon. Och ja, ganska fint är det faktiskt, och ja, jag kommer förmodligen sakna en del saker. Men förhoppningsvis hittar jag riktiga guldkorn på det nya stället, nya saker att älska. Ja, det blir nog bra det här, men det känns ändå konstigt. Det känns som att jag lämnar 23 år av mitt liv fast det inte alls är så, min familj är ju här, jag kommer vara här regelbundet och det är ju inte som att hela byn går upp i rök för att jag inte bor här, jag bara slogs av hur fint det faktiskt kan vara här när vi satt där och jag lyssnade på hans ord.

It´s hard to fight these feelings when it feels so hard to breath

Nu är det många år sen, jag minns inte ens exakt när längre. Men en dag slog det mig plötsligt, han fanns inte längre här. Jag kände inte längre honom runt mig sådär som jag hade gjort trots att han var borta. Trots att han var borta för alltid så hade jag känt honom med mig, hans närhet. Jag drömde om honom, fantiserade om hur det hade kunnat bli om hjärtat bara hållt några år till.
 
Och så kom den där dagen när det plötsligt slog mig, han var inte längre kvar. Inte alls. Jag kände inte längre hans närhet. Han var borta.

That´s just how we do

Energin är tillbaka, den som ett tag var borta, fick mig att inte orka. Att vilja sova bort så mycket av tiden för att jag helt enkelt inte orkade, orkade inte hålla mig vaken. Och nu är den tillbaka, energin. Jag orkar göra så mycket, jag vill göra så mycket, jag är glad.
 
Ja, kanske var det precis det här jag behövde, semester och tid för mig själv. Tid att bara vara den lediga Hanna, att få tillbringa tid med mina kära utan att behöva lägga tankar och energi på annat. Att bara finnas, leva för dagen. Att göra exakt det jag själv vill, att inte tänka på någon annan. Att kvällen innan inte ha några planer alls för att nästa dag svämma över, sådär så att tiden inte alls räcker till allt. Det var nog helt enkelt det här jag behövde, jag behövde mig själv. En paus från vardagen, en paus från måsten, från allt det där man måste hinna med. Tid att vara mig själv, tid med mig själv, tid att sova, tiden med dom kära, tiden att uppskatta ett glas vin som egentligen är ganska äckligt. Att sitta uppe en hel natt och fnittra, att prata timmar och åter timmar i telefon. Att vara mig själv, den glada Hanna. Hon med energi, hon som orkar.
 
Välkommen tillbaka

Tusen drömmar

Usa . Australien . Lycka . Thailand . Barn . Skratta . Resten av livet . Leenden . Giftemål . Leva . Resa . Kärlek . Vackert . Pengar . Familj . Hem . Hus . Vänner . Äkta . Skoj . Sex . Hälsa . Fint . Utbildning . Roadtrip . Älska . Ärlighet . Snygghet . Fest . Hjärtan i brand . Tid . Jobb . Stabilitet . Frihet . Flytt .
 
Mina tusen drömmar

Semesterminnen

Den där sommarnatten i Finland fylld av musik, skratt och dans ute på gården. Eller den där gången när jag gick på promenad och när jag kommit ganska långt blev jagad av bromsar, allas skratt när jag i panik helt andfådd och skrikandes kommer springandes in på gården och in i huset.
 
Den där Barcelona-natten. Jag tog med mig någon till hotellet, drog isär Sarahs och min säng och hur jag dagen efter fick höra hur hennes säng hela tiden gungat i takt men hur hon inte vågat säga något utan bara legat där som ett fån. Åh, alla gånger vi skrattat åt det...
 
Eller när jag och Jennifer åkte till Turkiet och hamnade i en polisbil redan första kvällen. Vi hade alltså inte gjort något utan dom gav oss bara skjuts så vi skulle slippa gå till hotellet på natten. Hotellpersonalens blickar när vi klev ut ur bilen. Eller den där magsjukan vi åkte på samtidigt på samma semester, hur vi båda låg däckade i våra sängar och trodde vi skulle dö.
 
 När jag och Jennifer fick med oss ett gäng på ett beachparty på kullerbytterace. Och när vi var med i en tävling där man skulle göra 5 olika sexställningar och spräcka en ballong mellan sig vid varje ställning och hur vi var sämst av allihopa, hon som höll i tävlingen skrek till och med ut i micken att vi var sämst ever.
 
När vi var ett gäng släktingar som åkte på båttur i Turkiet och jag blev åksjuk. Tillbringade resan nere på herrtoaletten tillsammans med en polsk kvinna, jag spydde i toaletten och hon i handfatet. Vi gav varandra "tycka synd om" blickar och leenden mellan spyorna. Efter ca 2 timmar tillsammans hade vi äntligen tillräckligt många sekunder över för att faktiskt hälsa på varandra.
 
Den där Barca resan när vi sista natten blev avdumpade mitt ute i ingenstans vid ett mcdonalds där vi fick be folk köpa ut mat åt oss i driven och den lilla paniken som uppstod när vi inte hade en aning om hur vi skulle kunna ta oss därifrån.
 
Eller den där kryssningen när Sofie kl 7 på morgonen plötsligt kliver in i hytten överlycklig och tillsammans med två halvnakna killar (dom hade kallingar). Hur jag under den natten tog sönder 3 naglar, tappade alla 3 örhängen och vaknade bredvid en kille med sönder-riven rygg, blod i sängen och hur alla knappar var sönderslitna från hans skjorta.
 
Eller nakenbaden mitt i natten när jag och Mia var i Turkiet. Bodyshotsen och alla miljoner skratt. Hur vi båda vaknade dag 5 helt förstörda av all sol och alkohol. Hur kul vi faktiskt hade tillsammans, även här hemma.
 
Och så var det Italien. Brorsan drar iväg min dåvarande pojkvän och lämnar mig på nån parkbänk för att han visste att jag skulle bli sur om dom shottade. När jag väl hittade dom var båda aspackade, exet gick och spydde medans brorsan asgarvade. Jag låg vaken hela natten rädd att få kräks på mig. Och så var det då vi höll på att bli rånade, när det var ett gäng som väntade på oss längs vägen, när brorsan tänkte sätta mig på en moppe med alla våra värdesaker så att jag inte skulle råka illa ut men jag vägrade så till slut gick vi till ett hus och fick skjuts till hotellet.
 
Den där skidresan... När vi åkte ett stort gäng tillsammans och jag och exet inte fick sova ihop men hur jag varje morgon smög in i killarnas rum, la mig bredvid honom och hur vi bara låg där och höll om varandra.
 
Den där kvällen i Barca när vi som vanligt lyssnade på hög musik, asgarvade, drog av glädjetjut och skrek med jämna mellanrum sådär lagom småfulla när det knackar på dörren. Jag som är sämst på att vara allvarlig skickar fram Sarah att öppna och hon får en utskällning av grannen medans jag står längre in i rummet och verkligen asgarvar. Grannen skitförbannad, Sarah som försöker hålla sig för skratt och glömmer till och med bort att be om ursäkt och jag som asgarvar som ett jäkla freak. You should´ve been there to see it!
 
Den där semestern i Turkland när jag var 17 år. Mamma lät mig absolut inte dricka alkohol men jag övertalade henne att få gå ut och ta en drink med kusinerna, det var ju ändå bara en månad kvar innan jag skulle fylla 18. Hela kvällen kände jag mig nervös, busig och skyldig. Hade så dåligt samvete gentemot mamma för dom där 2 drinkarna jag tog. Ja, precis så oskyldig var jag på den tiden!
 
Det är dom där minnena man tänker tillbaka på och skrattar åt, dom man kan prata med vännerna om, om och om igen. Dom som aldrig blir gamla, aldrig blir tråkiga. Det är livet det, det underbara här i livet.

Som just ikväll, en helt vanlig sommarkväll

Hon berättade att hon drömt om honom, mitt förflutna. Det hade jag också gjort, jag hade också en dröm om honom, mitt förflutna. Bådas gick åt samma håll, ett håll som för mig inte har funnits som ett alternativ på väldigt länge. Men det fick mig att tänka, tänka ett "tänk om..." trots att jag vet att det där tänk om;et inte finns längre. Det var längesen det fanns. Men vi hade samma dröm om mitt förflutna, att det hade kommit tillbaka.
 
Och samtidigt har jag så mycket hjärnspöken just nu, mina nätter, mina drömmar är rena kaoset. Jag vaknar av rädsla, av mardrömmar som aldrig tar slut. Som ibland tar hela nätter ifrån mig. Om dom som jagar, står och tittar vid sängkanten, tar sig in i lägenheten. Och jag drömmer om honom men även den där andra. Och också den tredje om jag ska vara ärlig. Jag är lycklig i drömmarna, oviss och osäker på framtiden men ändå lycklig. Och så vaknar jag till ett "tänk om..." och jag hatar det.
 
Jag hatar att hjärnan spelar upp det där man haft, det där man aldrig haft och aldrig kommer få. Jag hatar mardrömmarna, dom som varit borta men nu tagit sig tillbaka till mitt liv. Jag hatar att inte veta vad dom betyder och att det faktum att våra drömmar, dom som var så lika faktiskt för en liten stund väckte ett till "tänk om" ögonblick. Ett som egentligen inte längre finns.
 
Och jag vill bara sova. Sova en hel natt utan mardrömmar. En natt utan det där jag önskar att jag hade. Och jag vill bara ha en morgon, en morgon där dom första minutrarna inte är fyllda med ångest. En lycklig morgon.

Vad hon den stackaren får stå ut med...

Jag; Kan du göra mig en tjänst?! Du vet att jag velat det länge men jag vågar inte och jag behöver verkligen det här nu, okej?

Sarah; Jag tänker inte köpa ett klamydiatest eller nått åt dig! Du skrämmer mig nu!

Jag; Det är ännu värre... Kan du snälla, snälla ge mitt nr till instruktören? (Lägger till puppyeyes något grovt)

Sarah; Jag köper hellre ett klamydiatest, gonorré också! Neej! Jag kan köpa hemorojdsalva, vad du vill utom han. Du vet att jag blir nervös och fnittrig så fort han är i närheten. Det här är mitt vetokort, du kan inte dra nått mer vänkort på mig.


Behöver jag lägga till att hon är världens bästa vän och svag för mig och mina puppyeyes ❤

We´ll be counting stars

Samtal med en tjejkompis;
 
Hon; X är ju 10 år äldre än mig. Eller rättare sagt, han är 9 år, 10 månader och 8 dagar äldre.
 

Inte för att tjejer räknar liksom...

Förtydligande...

Fick ett meddelande från exet där han är förbannad på mig över mina "falska anklagelser" så här kommer ett förtydligande trots att jag inte varken vill eller känner att jag behöver förklara mig eller vårat förhållande.
Så enjoy my happy lovelife readers...
 
Detta är MIN blogg där jag skriver ner mina känslor, mina tankar och mina synpunkter. Jag skriver här för att jag har lättare att få ur mig känslor i skrift än i tal. Ja, jag pratar med mina vänner men ibland måste jag bara få skriva, det känns lite lättare att bära på vissa saker då.
 
Jag skrev aldrig att han varit otrogen för enligt honom har han inte det. Jag tror absolut inte han varit fysiskt otrogen, det gör jag inte. Däremot har jag svårt att se att jag fått hela sanningen från honom då han gör slut med bl.a förklaringen att han bestämt sig för att han aldrig vill ha några barn och att det är orättvist mot mig. Vi båda är jätteledsna i dagar, pratar, gråter, han säger hur mycket han älskar mig, alltid kommer vara kär i mig, det finns ingen annan som mig, han vill inte ha nån annan och hela det där köret. En vecka efter det har han en ny, han är kär och dom har pratat ett tag.
 
I min värld finns det inte att jag skulle kunna falla för någon annan nu, jag skulle inte kunna bli kär eller tillsammans med någon annan om jag älskar en person, och älskar man verkligen någon så försvinner inte dom känslorna på en vecka. Därför TROR jag att han varit otrogen genom att dom haft kontakt under tiden vi varit tillsammans, jag får det inte att gå ihop tidmässigt annars att man "inofficiellt" har ett förhållande och är kär 2 veckor efter det tagit slut och 1 vecka efter man senast dragit världens kärleksförklaring.
 
Jag är inte arg på honom längre, jag skrev absolut inte det tidigare inlägget för att jävlas eller något. Jag är besviken och endast det. Jag är besviken för att dom senaste månaderna känns som en enda stor lögn för mig och det står jag för. Sen vet jag att han inte håller med mig, men kärlek är uppenbarligen inte samma sak för honom som för mig och tyvärr är det så ibland. Men jag är inte ute efter att hänga ut någon, jag är inte arg. Jag har svurit och kallat honom elaka saker inför mina vänner men jag är klar med allt det där, jag behöver inte det längre. Men besvikelsen kommer sitta i ett tag och det måste det få göra, just nu lever jag livet, har en hur bra semester som helst med massor av roliga saker. Vissa stunder är tunga men jag jobbar på att komma över honom, men när det kommer till kärlek så vet jag av erfarenhet att det tar sin tid.
 
Misstänker dock att han genom detta inlägg blir ännu argare på mig, för det är ju så, det är alltid lättare om man är arg på den andra oavsett anledning och oavsett ifall personen förtjänar det eller inte. Men nu har jag i alla fall förklarat extra tydligt att han aldrig sagt att han faktiskt varit otrogen.

Jag saknar dig mindre och mindre

Jag är 23 år och har gett upp. På kärlek. Efter att ha blivit bränd så många gånger av fina ord som bara har varit just det, ord. Ord utan sanning, ord utan betydelse. Men jag har trott på dom, varje gång. Och i efterhand har jag stått där, förödmjukad och ledsen men med sanningen i mina händer. Sanningen om att kärleken inte alls varit kärlek, förutom för mig.
 
Bränd av falsk kärlek först, det som tog mig 1,5 år att komma över, att kunna lita på någon annan igen, och nu senast av något som förmodligen varit otrohet, något jag förmodligen aldrig kommer få veta hela sanningen om. Jag har aldrig behövt ta sånt tidigare så hur gör man? Hur gör man när man levt i en bubbla, en bubbla där bara han funnits, en bubbla fylld av kärlek, av pussar och kramar. Och sen visar det sig att man varit i den kärleksbubblan helt ensam medans han haft kontakt med och gått vidare med någon annan. Att bli utbytt samma dag det tar slut, att kanske egentligen blivit utbytt redan innan. Jag vet inte. När jag levde i tron på att han var min, att jag var den enda.
 
Och det är sorgligt. Det är sorgligt att man innan man ens fyllt 23 år har gett upp. Jag visste det redan innan men nu känns det ännu klarare, jag klarar mig själv. Jag vill inte längre, jag vill inte falla, jag vill inte ge mitt hjärta till någon igen. Jag tror på äkta kärlek för andra, inte för mig själv. Inte just nu. Kanske finns den där ute, kanske inte, jag vill inte ens veta.
 
Ja, det är sorgligt när man blivit så otroligt bränd av 2 kärlekar att man slutat tro. Men jag klarar mig, jag uppfyller mina drömmar om framtiden på egen hand. Det är inga problem, jag vet att jag fixar det. För jag vill inte längre, jag vill inte ge av mig själv till någon annan igen. Kanske träffar jag kärleken igen längre fram i livet, men just nu har jag gett upp. På riktigt.
Och det är sorgligt.

Playing with fire, bitter and sweet

Vi var och såg Kesha på Grönalund, vi och en jävla massa tonårstjejer. Plötsligt kände jag mig gammal, jag kände mig nästan tråkig när jag tittade på dom. Jag blev en pryd kärring som bara störde sig på allt vissa av dom gjorde. Vi hade 13 åringarna som hoppade runt som galningar och såg ut att vara påverkade av annat än bara lycka. Hon som visade sin rumpa för halva Grönalund utan att bry sig om det. Det var dom där som knuffades för att få plats så många som möjligt på bänken för att se medans vi som stod en bra bit ifrån scen såg väldigt bra.
 
Och så hade vi 14 åringarna med magtröjor, urringat och korta shorts. Och småtjejerna med kukar ritade på låren. Och vi kunde inte låta bli att fråga oss var deras föräldrar var. Ser man inte hur ungarna ser ut när dom går ut genom dörren? När dom kommer hem då? Är det okej för vissa föräldrar att deras 14 åriga dotter kommer hem med en kuk på benet?
 
När jag var yngre fick jag minsann höra av mamma direkt om jag hade något urringat. Jag var allt annat än sexig. Jag hade aldrig någonsin vågat hoppa runt och visa röven för ett gäng främlingar på en konsert, jag vågade knappt sjunga med på konserter för att det var pinsamt. Och mest av allt, jag hade aldrig någonsin vågat gå ut med en kuk ritad någonstans på kroppen. Varenda en av mina familjemedlemmar hade låst in mig i källaren om dom sett mig så.
 
Efter att ha sett det där kunde jag inte annat än att konstatera att jag kommer hålla stenkoll på mina barn. Självklart kommer dom få åka till grönan ensamma när dom är tillräckligt gamla, absolut ska dom få åka på konserter och uppleva den känslan. Absolut. Men dom ska vara mer än väl medvetna om vad som är okej och inte okej både när det kommer till klädsel och beteende. Alkohol och droger kommer aldrig vara okej och dom ska aldrig någonsin tycka att det är okej att ha en kuk ritad någonstans på kroppen.
 
Så vart var deras föräldrar? Bryr dom sig inte? Ja, vi kände oss gamla till slut, för det där är inte okej. Det är inte okej beteende för en 19 åring och verkligen inte för en 13 åring.

Det kan va så förfärligt, det kan va så bra

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra

You have torn me apart piece by piece and now I´m begging you to stop

"I am my own worst enemy
somebody save me from myself
I am my own worst enemy
it's like I'm fighting someone else
I am my own worst enemy
You got me down on my knees
but now I'm trying to get up
you have torn me apart piece by piece
and now I'm begging you to stop
in the mirror I see you staring back at me"
Robert Petterson - My own worst enemy
 
När jag springer, när jag lyfter, när svetten rinner, när träningen känns som värst. Oftast är det då telefonen slår om till den där låten, min favoritlåt att träna till. Den som inte låter mig ge upp för lätt.
 
För det är ju så, jag är min egen största fiende. Min största kritiker är jag själv, så är det oavsett vad det än kommer till. Det är ingen annan som kritiserar mitt utseende mer än vad jag gör. Det är ingen annan som kritiserar mina val, mina resultat och mina misslyckanden mer än jag själv. Det är ingen annan som ger mig så mycket skit som jag gör och så tror jag faktiskt att dom flesta fungerar.
 
Så när jag springer där på spåret, nära att ge upp och sakta ner. När svetten lackar, då är det dom där meningarna som får mig att fortsätta, som gör att jag pressar mig själv lite till. För till och med i spåret och på gymmet är jag min egen värsta fiende när jag vet att jag har mer att ge men ändå vill sakta ner, ge upp. För ger jag upp så är det ingen annan än jag som skadas av det, ingen annan påverkas av mina resultat förutom jag själv.
 
Ändå är jag min egen värsta fiende. I allt.

Like sleepwalking I´m sleepsinging

Det händer ibland att saker dyker upp här i livet, saker som får en att ändra sina drömmar. Som gör att man ser andra vinklar av livet och vad man vill ha ut av det. Jag har haft två såna ögonblick under det här året. Jag träffade kärleken. Innan dess visste jag ungefär vad jag ville, tog dagen som den kom, hade mina framtidsvisioner men ingen stress att uppfylla dom.
 
När jag träffade honom förstärktes en del av dom drömmarna, jag ser framför mig vad vi skulle kunna få. Jag ser familjelivet, det där jag alltid velat ha men kärleken till honom gjorde att allt det där förstärktes. Samtidigt dog andra drömmar ut, dom känns inte längre lika viktiga. Det jag tidigare velat ha skulle jag nu kunna ändra på utan problem. En del drömmar blev så mycket större när kärleken klev in i mitt liv, andra saker kändes nu viktigare, jag skaffade mig andra drömmar.
 
Sen åkte jag till New York. Där kom en till punkt som fått mig att fundera över mitt liv, mina drömmar, vad jag vill och vad jag inte vill göra. Jag är ingen storstadsmänniska, har aldrig varit, men jag blev kär. Jag föll redan första dagen. För New York.
 
Och plötsligt funderar jag på att lämna allt och åka. Kanske skulle det kunna funka, kanske inte. Sticka iväg några månader, flytta ifrån min trygga punkt här hos familjen. Hyra ut lägenheten, ta ledigt från jobbet och faktiskt ta en risk. Dra iväg. Kanske skulle jag göra det innan jag fortsätter med mina drömmar om familjelivet, för vad jag insett nu är att det där familjelivet ändå kommer få vänta ett bra tag. Det blir inte alltid som man vill här i livet, så kanske borde jag ta en risk, kanske skulle jag åka iväg och låta den trygga framtiden vänta lite till.
 
Eller så kanske jag inte alls vågar. Kanske stannar jag istället här, i staden jag tycker om men inte är kär i, staden jag kan tänka mig att flytta ifrån åt vilket håll det än blir. Eller så åker jag och lämnar allt...
 
Och det är konstigt det där, hur snabbt ens drömmar kan ändras. Och plötsligt står man där och inte alls vet vad man egentligen vill. Men det sägs ju att om en dörr stängs så öppnas en annan. Ändå vet jag inte om jag ska stå kvar vid den stängda dörren, jag vet heller inte om jag ens vill gå igenom den öppna egentligen.

Gränsen mellan rubbad och stalker

Jag har en sorts stalker, någon som varit efter mig i ett år till och från nu. En som aldrig ger upp och hela tiden hittar nya sätt att ta kontakt med mig. Han ser inte det som något konstigt, han förstår inte att det räcker, det är inte okej, jag är inte intresserad.
 
Jag minns inte exakt var vi började skriva till varandra från början men jag gjorde misstaget att godkänna honom som vän på facebook trots att jag inte brukar lägga till folk jag inte känner. Jag tycker inte att alla ska ha rätt till mina statusuppdateringar, vad jag och mina vänner gör och mina bilder. Det är mitt liv som jag själv väljer vem jag ska dela med mig av det till. Men jag gjorde missen att godkänna honom.
 
Jag förstod ganska snabbt att något inte var som det skulle, han tjatade om att ses trots att jag gång på gång sa nej, jag var inte intresserad och jag ville verkligen inte träffa någon. Inte honom, inte någon. Jag bad honom lägga ner och lämna mig i fred och han pendlade mellan att vara förbannad och skälla ut mig och prata om hur fin jag är och vad vi ska göra när vi träffas. Jag raderade honom från min vänlista och inte kort efter det får jag ett sms. Från honom, jag hade aldrig gett honom mitt nummer så han har själv letat reda på det. När jag inte svarade på sms så började han på whatsapp istället där man ser om man varit inne och läst. Jag höll fast vid att jag inte ville ha med honom att göra, jag bad honom lämna mig i fred och slutade svara. Trots det fortsatte det, meddelande efter meddelande där jag inte svarade på något. När han inte hört av sig på några månader raderade jag hans nummer, och vilken miss...
 
Härom dagen fick jag ett meddelande på viber. Självklart svarade jag trots att jag inte hade numret, tänkte att det säkert är nån gammal kompis som jag raderat. Och det var han, som om ingenting hänt började han igen med att vi ska ses. Som vanligt säger jag att jag inte är intresserad och slutar svara.
 
Det här är alltså en helt okänd kille som hela tiden letar nya sätt att ta kontakt med mig, och alltid är det samma sak, som om ingenting har hänt. Som att jag inte gång på gång har slutat svara, sagt åt honom att ge fan i mig. Och jag undrar hur folk som han tänker. Skäms man inte? Har man inga gränser? Har han en störning som gör att han inte fattar? Och vad är hans nästa steg, att knacka på min dörr? För precis när jag tror att han gett upp, precis när jag glömt bort att han ens finns så dyker han upp igen.

Piercade bröst och polisbilar

Ni vet dom där vännerna man inte alltid pratar med. Dom det kan gå månder utan att man hör ett ljud ifrån dom, dom man tänker på då och då men så kommer livet i vägen och man glömmer bort att höra av sig. Igen. När båda har sitt på olika håll, dom där vännerna man säger att man ska hälsa på nästa månad men där det ändå inte blir av. Dom man ska hälsa på då när man har lite mer pengar, när man får en bra lön men där det ändå rinner ut i sanden och man ibland känner sig som en värdelös vän.
 
Men dom där vännerna som när man väl pratar med dom så känns det som att ingen tid alls har gått även om det skulle gått månader sedan man sist pratade. Dom vännerna man kan vara ärlig mot, dom man vågar berätta allt för, dom man litar på mer än vissa man hör av betydligt oftare. Dom där vännerna som man vet alltid finns där, som man aldrig glömmer, som finns med i bakhuvudet hela tiden. Dom som ställer upp för varandra när det behövs, dom som automatiskt dras till varandra när allt annat går åt helvete.
 
Jag har en sån vän, Jennifer. För oavsett hur lång tid det gått sedan vi senast pratade, sen sist vi sågs så vet jag att hon finns där. Jag vet att jag är välkommen och hon vet att hon är välkommen hos mig. Och vi kan prata om allt, vi har hängt med i varandras liv i flera år och det spelar ingen roll vad det handlar om, jag kan prata med henne om det. Jag litar på henne, jag vågar berätta. Jag kan vara ärlig.
 
Hon är en sån vän. En som fått mig att pierca läppen och bröstvårtan på halvfyllan, som jag åkt polisbil med, varit matförgiftad med, haft meningslösa konversationer i timmar med och blivit utslängd från krogen tillsammans med. En sån som alltid finns där fast det gått månader utan ett ljud.

I want you to know how things can feel. Keep you away from what is out there, I wanna prepare you on for what’s real, You’ll get by and get it your way

Om jag fick gå tillbaka till den jag var i början av tonåren, träffa henne igen och ge henne råd. Se den jag var då igen och göra hennes väg lite lättare att gå.
 
Då skulle jag säga att det ordnar sig, det blir bättre. Du kommer få kämpa, det kommer inte bli lätt, men det du går igenom nu kommer ordna sig. Låt ingen trampa på dig, det är ditt liv och du ska göra det du vill, glöm bara inte bort att inte heller trampa på andra längs vägen.
 
Gör det som får dig att må bra och mår du inte bra så sök hjälp. Det är inget fel i att inte vara perfekt. Glöm inte bort att alla är inte är värda att kämpa för. Du kommer inte vara okysst, oskuld och singel i resten av ditt liv. Du måste resa mer! Ta ett sabbatsår efter gymnasiet och åk iväg nånstans, se världen, du kommer ångra dig senare om du inte gör det.
 
Jag kan inte lova att hela ditt liv kommer ordna sig, jag kan inte säga att du kommer få allt du vill för jag är inte där än, men jag kan säga att du kommer få uppleva en del grymma saker, du kommer vara med om mycket roligt, du kommer bli älskad och du kommer att älska. Men det viktigaste av allt skulle ändå vara det där att påminna om att inte låta någon trampa på henne, aldrig låta sig bli överkörd av någon annan.
 
Vad skulle du säga till ditt 13 åriga jag? Hur var du som person då? Finns det något du önskar du vetat redan då?

"You are my everything"

Jag såg ett program en natt, det handlade om en man som skulle gå på lina över Grand Canyon. Det var direktsänt och man såg honom krama hans fru, hur hans pappa pratade med honom och peppade honom genom hela tiden. Det blåste extremt mycket, han bad till Jesus under hela tiden och jag kunde inte hoppas på att det skulle gå bra för honom. I slutet skulle han stajla, han gick ner på huk och skickade slängkyssar, dom sista metrarna sprang han fram. Jag blev bara förbannad.
 
Man leker inte med livet sådär. Jag förstår inte hur man tänker när man medvetet riskerar att lämna fru och barn för att icke-fastspänd promenera flera kilometer uppe i luften och riskera sitt liv för egentligen ingenting. Om han föll och dog, hade folk varit stolta då? Hade folk sett det som att han gjort något bra? Hur kan hans fru tycka att det är okej, hur kan hon stå i tv och skratta?
 
Han överlevde men han hade lika gärna kunnat falla. Det hade varit rätt åt honom, dock inte hans familj. Och det är inte okej att göra så, det är inte okej att leka med livet sådär, ibland måste man faktiskt se till andra människor också, tänka på andra och inte bara sin adrenalinkick. Så nej, jag kunde inte vara glad för hans skull, jag kunde inte hoppas att det skulle gå bra. För man gör bara inte sådär.
 
Han bad "Tack Jesus, du är mitt allt, du är min styrka och jag älskar dig. Du är mitt allt." Var nånstans glömde han familjen? Var nånstans glömde han att hans barn stog och tittade på, att dom kanske skulle få se sin pappa störta mot döden.

I´m bleeding out inside, and I don´t even care

Jag var ledsen, besviken, arg, förbannad och sårad. Allt på en och samma gång. Det gjorde inte ens ont, det var som att jag stängt av, ville inte känna. För ett tag brydde jag mig faktiskt inte.
 
Och jag gick till att vara den gamla jag, till hon som inte bryr sig, hon som inte tänker, hon som bara gör. Gör det där som räddar för stunden. Eller när jag tänker efter så är det inte ens den gamla jag, jag har inte varit sån. Det där är inte jag, har aldrig varit jag. Tror jag. Eller kanske är det så det alltid varit. Det är nog så i alla fall.
 
Där var jag, ledsen, besviken, arg, förbannad och sårad. Det var allt på en och samma gång och om jag ska vara ärlig så brydde jag mig faktiskt inte. Än idag, flera veckor senare tänker jag tillbaka på känslan. Jag hade stängt av och det kändes faktiskt helt okej.

Lögner

Det här med lögner, är det okej? Är det okej att ljuga för en annan person för att man själv ska verka lite bättre, är det okej att rätt upp och ner ljuga på en rak fråga? Jag pratar om en person som betytt mycket, en som lovat att alltid vara ärlig, en som sagt att det har varit både negativt och positivt för personen eftersom hen sårat många för att hen vägrat ljuga. Att hen verkligen tryckt på det här med ärlighet och hur viktigt det är har fått en annan person att faktiskt lita på dom orden, just för att dom sagts så ofta. För att man vill lita på dom orden, det är så man vill att folk ska vara, ärliga. Speciellt om man själv är det.
 
Och så finns det en annan person som har så otroligt svårt att lita på andra, som i så många år har känt att man inte har någon annan än sig själv som man kan lita på i alla lägen. En som blivit bränd om och om igen i hela sitt liv. En som blivit bränd så många gånger av familjemedlemmar, släktingar, vänner och pojkvänner. En som fått ta så otroligt mycket skit att det personen värderar högst är just ärlighet. Ärlighet i alla lägen, för även om ärligheten skulle såra nu så är det ändå en bra känsla att veta att man var värd det, att man är värd ärlighet istället för lögner. Hur stor eller liten den lögnen än är.
 
Person 1 går helt emot sina egna ord, personen drar först en lögn, den lögnen som faktiskt känns mest. Att när hen behövdes så ljög den för en om anledningen till att hen inte ställde upp. Sedan kommer den andra lögnen efter det, den andra lögnen som gör nästan lika ont. Och vet ni vad som känns mest för person 2? Det är inte anledningen till lögnen, det är själva lögnen. Att man inte var värd mer, att man inte var värd bättre. Att man flera gånger fått höra att man kan lita på en person, att hen inte är som alla andra som svikit här i livet. Att hen fått ens förtroende, det där som så få har fått för att så många svikit.
 
Och hen väljer att ljuga. 2 gånger. Och det är inte längre anledningen till lögnen som sårar. Det är lögnerna, att man inte är värd mer i en annan persons ögon. Att person 1 har gjort det ännu svårare för andra att kunna ta sig nära, att kunna vinna ens förtroende. Det gör ont i hjärtat. Riktigt ont.

Oh these times are hard and it´s making me crazy

Jag är en beroende människa. Jag har aldrig varit beroende av något farligt som droger, alkohol, cigg och sånt, jag blir däremot beroende av annat. Sex, personer och mat. När något inte går som jag vill i mitt liv så tar jag ut det på min kropp, det ska tränas, brännas fett, sexas och ätas så lite som möjligt. Jag är en sån som blir beroende av en maträtt t.ex, jag kan äta exakt samma sak varenda dag, ibland flera gånger per dag i veckor för att sedan plötsligt sluta och efter nån vecka gör jag likadant med något annat. Jag kan vräka i mig pinsamt mycket mat i perioder, sådär att det inte finns något stopp för att helt plötsligt bestämma mig för att sluta och så krymper jag magsäcken genom att inte äta på två dagar och sen är allting normalt igen.
 
Plötsligt går jag från världens träningssvacka till träningsmani, jag ger mig fan på att bli snygg. För när något är fel i mitt liv så är det automatiskt kroppens fel. Jag vet ju att så inte är fallet, jag är inte perfekt men jag vet att det inte är några större fel på min kropp men jag måste lägga min negativa energi nånstans så istället för att låta mig själv bryta ihop så lägger jag den på annat och jag måste hela tiden hålla tillbaka för att stanna på en hyfsat normal nivå.
 
Missförstå mig inte, jag är lycklig, jag har bara världens svackor till och från just nu. Kan man säga så? Just nu mår jag dåligt, just nu skulle jag vilja bryta ihop och gråta en gång om dagen, just nu undviker jag en del människor nära mig, allt för att inte behöva prata. Men jag vet att jag i grund och botten är lycklig.
 
Men nu är det så, jag måste få vara beroende just nu. Jag måste få ha kroppspanik, jag måste få ha ogenomtänkt sex för det gör mig extra lycklig, jag får det där lyckoruset. Och jag måste få kontrollera min mat för att inte bryta ihop. För jag får inte bryta ihop, trots att jag är lycklig. Ibland jättelycklig, som nu.

A million people in this place and you´re the one

Jag tror att alla stöter på en stor kärlek här i livet, en person som kommer att betyda så mycket mer än någon annan tidigare och någon annan senare. Om man av någon anledning inte håller ihop så finns den personen alltid i bakhuvudet i alla fall, genom nästa förhållande och även förhållandet efter det. Det kommer alltid finnas ett "Tänk om", tankar på hur det kunde ha blivit. Och oavsett vem man träffar och hur lycklig man än är så kommer man alltid jämföra alla med sin stora kärlek. För ja, jag tror att man kan bli lycklig med andra, jag tror att man kan leva ihop med någon annan resten av livet och ha ett bra förhållande. Kanske även bättre än det du hade med den stora kärleken.
 
Men den stora kärleken kommer ändå alltid vara just det, din stora kärlek. Den du alltid kommer jämföra alla med, den du hade varit lyckligast med även i olyckliga stunder. Vissa träffar sin stora kärlek som 18 åringar, andra som 40 åringar, man vet aldrig när den slår till, man vet aldrig vem som för alltid kommer äga en del av ditt hjärta förrän det är för sent.
 
Och så finns det dom som träffar sin stora kärlek och har lyckan att leva resten av livet tillsammans den. Och dom som tidigare trott att dom träffat sin stora kärlek och så vandrar en ny person in på ens väg och får en att förstå varför det aldrig funkade med någon annan. En sån där självklar kärlek. Och så finns dom där paren som skiljs åt men som aldrig riktigt glömmer varandra, sådär så det gör lite ont i hjärtat även flera år senare när man tänker på hur det kunde ha blivit och ifall den andre glömt. Kanske hittar dom en dag tillbaka, om dom låter sina hjärtan välja väg. Kanske inte.
 
Jag vet inte än vem av dom där jag är. Kanske har jag träffat min stora kärlek, kanske har jag förlorat honom. Kanske är jag inte hans stora kärlek eller så är vi dom där som aldrig riktigt glömmer varandra men som går vidare med andra. Kanske träffar jag inte min stora kärlek förrän om många år framöver. Kanske har det varit vi, kanske kommer det aldrig bli vi. Men en sak vet jag, jag tror på att alla har en stor kärlek här i livet, den personen du för alltid kommer jämföra alla andra med. Den personen som kanske hade gjort dig lyckligast även i olyckliga stunder. Och har man tur, ja, då träffar man sin stora kärlek och får tillbringa resten av livet tillsammans.
 
 
Och kanske har jag kysst min prins,
kanske visar det sig att alla varit grodor.
Vem vet.

Månader av väntan, månader av längtan

Mindre än en vecka kvar. Efter månader av väntan, månader av sparande, månader av längtan. Jag behöver det, jag behöver komma bort. Glömma, leva, skratta. Se en liten del av världen, en del jag alltid velat se. En av alla mina tusen drömmar som går i uppfyllelse.
 
Så det är snart det händer, det där vi längtat efter i månader. Och jag ska leva och jag ska skratta. För som det är nu så känns det inte som att jag lever, jag går på autopilot för tillfället, men det är slut på det nu. Jag ska skratta. Jag ska leva.
 
Det är på Onsdag det gäller. En av alla mina tusen drömmar.
New York New York

The real me?

Jag kom att tänka på positiva och negativa egenskaper. Vilka är mina? Jag själv skulle säga att min positiva är att jag är snäll, jag bryr mig om andra människor. Min negativa är att jag tänker väldigt självdestruktivt, har väldigt lätt för att leta fel på mig själv och utsätta mig själv för situationer och personer jag vet egentligen inte är bra för mig.
 
Men jag bestämde mig för att fråga andra för att se vad dom säger, jag frågade en familjemedlem, några vänner och ett ex.
 
Familjemedlemmen sa;
Positiv - Att jag alltid tar familjen först, speciellt mina syskonbarn, jag vill deras bästa jämt och gör allt för familjen.
Negativa - Jag pratar utan att tänka på konsekvenserna.
 
Vän 1;
Positiv - Ärlig, positiv, snygg
Negativ - Sexmaskin
 
Vän 2;
Positiv - Jag bryr mig om andra.
Negativ - Att jag alltid har kärleksproblem (hon tycker synd om mig för att det alltid går så jävla dåligt för mig haha)
 
Vän 3;
Positiv - Man kan berätta vad som helst för mig, även om det är pinsamt, för chansen är stor att jag varit med om något ännu värre och ännu pinsammare.
Negativ - Jag tycker om att festa, vilket hen inte gör.
 
Vän 4;
Positiv - Omtänksam, brutalt ärlig, finns alltid när man behöver nån.
Negativ - Pratar innan jag tänker, kan vara lite för kaxig för mitt eget bästa, morgontrött.
 
Ex;
Positiv - Glad, enkel, ärlig, trevlig, smart, öppen, sexuell, rolig, omtänksam, fräsch, söt, envis.
Negativ - Dålig tillit, envis, slarvig.
 
Det är lite kul att höra vad andra tycker om mig, man får en chans att se sig själv ur en annan vinkel än sin egen och jag håller faktiskt med dom, alla har rätt i sina beskrivningar av mig men det är lite kul att se vad dom värdesätter som just mina bästa och mina sämsta sidor. Det är skönt att kunna hålla med dom, då känns det som att jag lärt mig nånting om mig själv under det senaste året när jag jobbat som mest med mig själv. Det är inget av det där jag inte kan hålla med om och det är skönt att mina nära uppfattar mig så som jag faktiskt är, som den personen jag vill vara.
 
Har ni nån gång frågat era nära om vad dom tycker om er? Vad tror ni dom skulle säga? Vad skulle du vilja höra om dig själv, vilken sorts person vill du vara och är du den personen?

Kanske. Kanske inte. Vad vet jag.

Det finns mycket jag är rädd för och jag kan erkänna att vissa av dom rädslorna har fått mig att säga nej till något jag egentligen vill, att vända och ta en annan väg. Jag har inte vågat försöka, inte vågat ge saker en chans, inte vågat ge människor och känslor en chans pga rädsla för framtiden, rädsla att bli sårad, rädsla att misslyckas, rädsla att saker ska gå fel. Jag har struntat i drömmar som att resa runt i världen pga rädsla för ekonomin, rädsla för att klara mig själv på okända platser, rädsla för att lära känna nya människor.
 
Men när går ens rädslor för långt? Är det när man ger upp sin egen lycka? När man inte vågar chansa i kärlek eller kanske går den rent av vid att strunta i den där resan? Är det när man egentligen kanske vill, när man inte ens försöker för att man har en bild av hur det ska vara? Kanske när man stannar i allt som är välbekant och tryggt istället för att satsa?
 
Hur vet man när man blir som lyckligast i slutändan? Jag hade varit en helt annan person om jag tagit den där resan jorden runt, kanske hade jag varit lyckligare, kanske inte. Jag kommer aldrig få veta. Jag hade varit nån annan om jag stannat hos den där kärleken jag hade tidigare, kanske hade jag varit lyckligare nu, kanske hade jag haft det bättre, kanske inte. Vem vet.
 
Men hur vet man när det är dags att chansa, att ge upp tryggheten och faktiskt leva lite? Är det för kärleken? För framtiden eller för vad man vill för stunden? Hur vet man vad som är rätt? Den där flytten, den man kan ångra sen, man kanske ser tillbaka och undrar hur man tänkte då. Eller så gör man inte det. Det kanske är där man blir lyckligast i slutändan.
 
Jag försöker leva efter att jag hellre ser tillbaka på mitt liv som gammal och tänker "Herregud, hur tänkte jag där?" och skrattar än att tänka tillbaka och behöva tänka "Tänk om jag gett det där en chans, tänk om jag provat det där...". Tänk om jag följt mitt hjärta där. Tänk om jag följt min hjärna där. Tänk om jag tagit den där chansen, tänk om jag levt livet när jag hade chansen och tänk om jag åkt jorden runt. Kanske är det bättre att tänka "Herregud, hur tänkte jag med den där killen? Och den där resan som var så galen och dom där vännerna, vilka sjuka saker vi har gjort, herregud vad mycket som kunnat gå fel men fan så kul jag haft. Jag tog den där chansen med kärleken, jag slutade leva i min trygga bubbla och fann något ännu bättre." Kanske inte. Vad vet jag.
 
Och jag måste lämna min trygga bubbla, hur vet jag inte. Jag måste göra något. För som det känns nu så kvävs jag, min evigt trygga bubbla börjar sakta kväva mig, ta ifrån mig saker jag vill ha, mina drömmar. Och kanske spräcker jag tryggheten och gör något av mitt liv. Kanske låter jag mig själv kvävas. Vem vet.

Well you think you know it all

 
Gotta keep myself calm but the truth is you´re gone
 
 

Who run the world? Girls!

Jag kommer nu avslöja en del av livets stora hemligheter. Det där tjejer inte pratar högt om att dom gör, det som är deras stora hemlighet som bara delas med tjejkompisarna. Det är vad vi gör när vi är ensamma med bara ett gäng tjejer.
 
♦ Vin. Vi dricker vin, jämt. Det är ett måste och även dom som faktiskt inte tycker om skiten (typ som jag) dricker.
 
♦ Dom största samtalsämnena är sex och killar. Vi kör igenom våra sexliv detaljerat, och har ni utsatt nån stackars tjej för en traumatiskt eller rolig sexupplevelse nån gång så kan ni ge er fan på att hon och hennes vänner kommer skratta åt er resten av livet. Vi har även smeknamn på alla killar vi nånsin pratat om för att kunna skilja varandras åt, det är allt ifrån 92:an, 5 centimetaren, lammköttet, flenset, mister-mister, bartendern till den-perfekta-kuken. Vi tjejer har sakta förvandlats till dom nya killarna.
 
♦ Bröst, ja, det händer att vi jämför dom. Vi klämmer och känner på varandras, vi pratar om bröstvårtor utan känsel och nyper hårt i dom för att visa hur illa det är. Händer även att vi visar upp dom nedre regionerna om nån av oss känner att vi har något att dela med oss av och det kan vara allt ifrån "Måste jag raka mig eller kan jag ta hem någon med den här stubben?", "Kolla mitt åderbrock i fittan", till "Titta, min punani är fan perfekt!" Allt detta orsakas av vindrickandet.
 
♦ Något som också diskuteras är vem som senast fick ligga, den som har mest spännande sexliv får mest uppmärksamhet, den med minst action blir mobbad och så får jag inte glömma det faktum att vi alltid, ALLTID pratar om hur kåta vi är. Även där är det vinets fel, dricker man vin så är man automatiskt kåt efter ca 2-5 klunkar.
 
♦ Vi diskuterar alla vi inte tycker om, den där kollegan, det där exet, han som var kass i sängen, han den där stalkern och den där idioten till pojkvän. Ingen kommer undan.
 
♦ Har det hänt något så händer det även att vi gråter en skvätt. Och vi sminkar oss, alltid. Det spelar ingen roll om vi sminkade oss hemma för en halvtimme sen, vi sminkar oss igen.
 
♦ Är man riktigt, riktigt nära vänner så händer det även att vi bajsar. Dock inte tillsammans. Dom/den andra vännen ställer alltid automatiskt upp genom att dra igång en kran eller höja musiken, allt detta för att den stackars bajsaren ska känna sig trygg. Detta är inget vi talar högt om, det går automatiskt.
 
♦ När en tjej säger att hon suttit i telefon i 3 timmar så stämmer det. Det spelar ingen roll om vi pratat med en vän i två timmar dagen innan, vi hittar alltid nya samtalsämnen. Hur vi kan prata i tre timmar i sträck? Vi gör allt under samtalen, målar naglarna, går på toaletten, lagar mat och äter... Inga problem.

Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt

Det var den där eftermiddagen när jag gick till apoteket. Jag kom fram till kassan och kvinnan såg på mig med en snäll blick och sa "Hur mår du? Du ser så ledsen ut" och jag svarade automatiskt att jag var trött, jag hade jobbat natt och så drog jag av ett leende.
 
Det var inte förrän efteråt, när jag var på väg ut därifrån som jag själv kom på att det var en lögn det jag sagt. Sanningen var att jag hade varit ledig och hemma hela natten, sanningen var att jag sovit bort halva dagen och jag var seg i kroppen men absolut inte trött. Sanningen var att jag förmodligen bara såg jävligt ledsen ut.
 
Jag tänkte på henne länge efter det, hur genuint snäll hon måste vara, för vem skulle egentligen bry sig om att en främling ser ledsen ut? Jag grät ju inte, var inte ens i närheten av att gråta, ändå såg hon det i min blick och brydde sig. Hur många andra skulle göra en sån sak? Inte jag i alla fall.
 
Och sen slog det mig, varför drog jag automatiskt en lögn? För att det är en vana, för att det är det jag alltid gjort? För att jag är expert på att få ett fejkat leende att se äkta ut. Det värmde, att hon faktiskt brydde sig om en total främling och trots att jag ljög för henne så blev jag lite gladare. För att det fortfarande finns människor som hon här i världen.

Det finns plåster som du måste riva av

Jag kan va ditt plåster, skydda dig ett tag,
men vi båda vet att plåster faller av

When worlds collide

Allt det där jag inte saknat på väldigt länge, det där jag nästan glömt hur det är, hur det känns och hur mycket det betyder. Hur mycket glädje det faktiskt ger. Det är det där jag inte haft på väldigt länge, det jag faktiskt inte ens längtat efter speciellt mycket om jag ska vara ärlig. Visst fanns det några ensamma kvällar då man önskade att man haft det, men dom allra flesta kvällar var bra ändå, jag hade inte velat ha det annorlunda. Inte då.
 
Nu är det dom där stunderna i soffan, dom då vi kryper tätt ihop, då han plötsligt tar tag och lyfter upp mig i hans famn och så blir vi sittandes sådär. Det är att ligga i sängen och skratta åt våra konstigheter, att vakna på natten och krypa intill hans varma kropp. Att hålla hand och alla leenden. Hur jag kommer på mig själv med att sitta och pussa på honom hela tiden, sådär så att andra skulle hata oss om dom såg oss tillsammans då. Att borsta tänderna ihop och att känna att ingenting runt omkring finns när man är tillsammans med honom.
 
Det är det där som nu betyder allt. Och idag skulle jag inte vilja ha det annorlunda, jag skulle inte vilja ha nånting annat. Jag skulle välja oss, oss tillsammans med alla dom där små sakerna som idag betyder så mycket.

RSS 2.0