Hanna-fakta

♠ Trots att vi träffats i flera månader har jag och pojkvännen aldrig ätit hemlagad mat tillsammans. Vi har nog bara ätit ihop max 10 gånger över huvudtaget och då har det varit skräpmat. Ändå träffas vi flera gånger i veckan.
 
♠ Ni vet Norlie & KKV? KKV har skällt ut mig en gång, han avslutade dock utskällningen med orden "hade du varit singel hade jag knullat dig!" Min dåvarande pojkvän stod bredvid.
 
♠ Jag lyssnar på Impossible - James Arthur varje dag, jag tröttnar inte och kan typ hela låten utantill.
 
♠ Jag har varit på ultraljud pga väldigt ont i livmodern/äggstockarna under en längre tid. Det visade sig att mina muskelsträngar i livmodern var spända. Barnmorskan sa att det enda jag kan göra är att gymma mer. Tog det som ett tecken från ovan att jag är lat när till och med livmodern säger åt mig att träna.
 
♠ Jag är ingen favorit hos någon av mina vänners partners. Varför? Alla tror att jag har dåligt inflytande på mina vänner, tänk om dom visste hur många gånger jag fått deras flickvänner/ex-flickvänner att hålla sig i styr. Jag har hindrat otroheter, trekanter, droger, våldtäkter och säkert en och annan graviditet och könssjukdom också.
 
♠ Jag har friat till en helt okänd kille under sex. Han tog det ganska bra, vi skrattade åt det efteråt och sen började vi dejta.
 
♠ Jag dricker otroligt sakta. Jag kan heller inte gå och dricka samtidigt utan måste stanna varje gång jag ska ta en klunk.

How to save a life

Enda sen jag fyllde 18 har det varit självklart för mig att ge blod. Nej jag tycker inte att det är speciellt mysigt att ligga på en brits med en nål i armen i 20 minuter, speciellt inte med tanke på att mitt blod är trögflytande så det tar ännu längre tid för mig och jag måste ligga och klämma på en boll under hela tiden för att det inte ska ta stopp.
 
Varför jag gör det ändå? För att det där smset man får någon dag senare där det står typ "Ditt blod har nu gått till att rädda ett liv. Tack" det smset känns i hjärtat. Är det någon som varit med om en olycka? Gammal eller ung, kanske till och med ett barn? Kanske är det någon med en dödlig sjukdom, nån som regelbundet behöver blodtransfusioner för att överleva. Det är egentligen skit samma, men den där påsen med blod som jag uppenbarligen överlever utan, den kan ha hjälpt till att rädda någon annans liv. Det är förhoppningsvis någon som fått åka hem till sin familj igen.
 
Min kusin la upp en länk till socialstyrelsens donationsregister på facebook för någon dag sedan och jag såg min chans där. Något jag varit kluven till länge, ska jag eller ska jag inte? Egoistiskt sett så vill jag begravas med alla mina kroppsdelar och organ, jag vill vara hel. Min pappa begravdes utan hjärta och på något sätt kändes begravningen ännu värre med den vetskapen, att dom inte hann klart med obduktionen tills dess.
 
Sen slår det mig att om han fått ett nytt hjärta så kanske han skulle varit vid liv idag. Och vad ska jag med mina njurar till när jag är död? Jag vill ändå inte ligga i respirator som en grönsak om något skulle hända mig, då räddar jag hellre någon annans liv. Så jag fyllde i och godkände genom internet, det tog mig ungefär 1 minut så var det klart och det enda jag valde att behålla var min hud, den vill jag ha kvar.
 
För om någon av mina kära eller jag någon gång skulle behöva en blodtransfusion eller ett organ så hoppas jag för allt i världen att det skulle finnas tillgängligt. Därför släpper jag dom egoistiska tankarna, för min kropp klarar sig utan den där påsen blod jag lämnar då och då, och min kropp kan vara utan några organ när jag ändå är död och ska grävas ner i marken.
 
Snälla hjälp till ni också, för en dag
kanske det är ni som behöver den där hjälpen

Since you been gone I can breath for the first time

Det var ännu ett bråk och han sprang upp på mitt rum, hämtade min dagbok, öppnade den och gav den till henne. Han hade läst den hela tiden. Jag hade misstänkt det men ville inte tro det. För man gör väl inte sånt mot någon, man läser väl inte folks innersta tankar utan lov?
 
Folk blev polisanmälda, jag satt för första gången i ett förhörsrum. En kvinnlig polis satt i en fotölj snett mittemot mig och förklarade att jag blev filmad. Hon pekade ut kamerorna som var uppsatta över hela rummet, varav en rakt framför mitt ansikte. Det var ett stort rum, man märkte att dom försökt få det att se "hemtrevligt" ut. Sen började frågorna, en efter en ställde hon dom och jag satt där och försvarade andra. Mitt ben skakade hela tiden, fick det inte att vara still. Ledsen, rädd, arg. Första gången i ett förhörsrum och vad kan jag ha varit, 12 år kanske?
 
I slutet när jag insåg att hon inte skulle ställa dom frågor jag tyckte var viktigast så ställde jag frågorna till henne istället. Dom var flera stycken som läst och analyserat vad jag skrivit i min dagbok, mina tankar, dom hade tagit polisanmälan seriöst. Men ingen av dom hade reagerat på det jag tycker var värst, hans misshandel. Ingen fråga handlade om honom, den andra, inte en enda gång fick jag en fråga om hur han behandlade mig. Om det stämde det jag skrivit och varför jag skrivit så. Inte en enda fråga.
 
När jag frågade henne tittade hon förvånat ner i sina anteckningar, sedan började hon bläddra i boken hon hela tiden hållit i sin hand. Till slut gjordes en polisanmälan på honom, jag fick göra den för polisen hade missat det. Missat det i boken dom läst. Hon ringde mig efter nån vecka, frågade om jag fortfarande ville göra en anmälan på det eller om jag ville dra tillbaka den. Jag valde att dra tillbaka den. Inte en enda gång ifrågasatte polisen varför jag gjorde det. Inte en enda gång tog dom mig seriöst. Finns det inte lagar på att en anmälan ska göras om man hör om barnmisshandel? Inte ens om barnet själv berättar om misshandeln för polisen? Inte ens när dom har det inspelat på film?
 
För någon dag sedan kom jag att tänka på den händelsen när jag satt och funderade på varför jag bloggar. Och jag blev ledsen, är det så rättssystemet ser ut eller orkade dom bara inte engagera sig? Dom tog in en 12 åring på förhör för att hon skrivit om en bekant som bjudit minderåriga på alkohol, men dom tog inte in 60 åringen som misshandlat 12 åringen ett flertal gånger. Och där och då gjorde polisen det möjligt för misshandeln att fortsätta.

Lögner man drar för sina ex

Träffade en vän för ett tag sen, han har haft lite ex-problem sen vi senast sågs...
 
Han; Hon vart så jävla svartsjuk när hon hörde att jag hade träffat nån så ung som dig. Sen vart det ännu värre när hon frågade om du var fin och jag var ärlig så jag var ju tvungen att hitta på något dåligt att säga sen. Kunde ju inte direkt räkna upp dom bra sakerna så jag sa typ att du hade en smutsig toalett och ett bröst.
 
Alltså... HAHAHAHA!!

Ett vandrande skal av mig själv

Energin är slut, inte sådär att jag inte orkar hitta på saker, inte sådär så att jag tappat viljan att göra saker. Inte sådär att allt jag vill göra är att gömma mig under täcket i sängen och aldrig mer behöva kliva upp, inte sådär att jag inte orkar skratta, att jag inte orkar engagera mig i saker. Inte så att jag inte orkar gå till jobbet eller sköta mina arbetsuppgifter. Inte så.
 
Energin är slut sådär att jag går och lägger mig kl 20.30 på kvällarna för att jag helt enkelt inte orkar vara vaken mer. Jag som alltid varit en nattmänniska, hon som tyckte att det var tidigt att lägga sig vid 23. Energin är slut sådär så att jag somnar på soffan klockan 17, sover 3 timmar där, är vaken en timme för att sen gå och lägga mig och sova i 12 timmar igen. Sådär att jag plötsligt sluddrar när jag pratar trots att det är mitt på dagen. Det är som om luften gått ur, energin är slut. Borta.
 
Som att vissa dagar bara vara ett vandrande skal.

So beautiful you leave me breathless

Jag skrev det där inlägget om det där jag endast vågar tala med mina vänner om, ingen annan. Inte familjen, inte honom. Verkligen inte honom. Jag som behöver skriva av mig, jag som tycker att det känns så mycket lättare då, jag skrev av mig. Inte i klarhet, inte exakt, jag skrev för mig själv.
 
Jag läste orden jag skrivit igen. Sen suddade jag ut dom, alltihop skulle bort. Ingen skulle få veta, inte än, inte nu. Speciellt inte nu. Ingen skulle få förstå. Speciellt inte han.

So tell me why we´re talking when we dance so good

Det var midsommarafton och min morgon hade varit hemsk. Jag var ledsen och kände för att strunta i hela firandet tills jag satte mig i bilen för att jättesnabbt hinna förbi syrran innan jag skulle vidare till en vän på mysigt firande. Jag blev ännu mer ledsen över den lilla tiden jag hade med min familj, att jag inte kommit iväg tidigare, att jag inte skulle hinna träffa alla.
 
Men jag kom dit och en efter en kramades jag med syrrans tjejer. Gav dom långa kramar och pussar, och där släppte det. Jag var inte längre ledsen, trots att en del av mitt hjärta ville brista när systerdottern ledset frågade varför jag var tvungen att åka, varför jag inte kunde fira med dom istället. "Hur många timmar är det kvar innan du ska åka?" Och behöva förklara att det bara är 5 minuter när jag egentligen bara ville sitta kvar där på filten med henne och prata om saker barn tycker om att prata om. Just då kändes det som den bästa platsen i hela världen.
 
Och när jag åkte därifrån efter bara 40 minuter så var jag fulltankad av kärlek, jag insåg att det var precis det jag behövde, krama mina älskade tjejer. Och då visste jag, det skulle bli en bra dag trots allt, jag skulle få kul, jag var inte längre lika ledsen. Jag var fulltankad på kärlek.
 
Tänk om det alltid var så lätt. Tänk om man kunde lösa alla sina problem med en kram från syskonbarnen, tänk om det kunde lösa allt, tänk om kärlekstankarna alltid kunde vara fulla.

You don´t seem to care, you´re not the only one who hurts

Never saw 'I love you' as a trend
'Cause I don't really work like that
I mean what I say when it leaves my lips,
Nothin' you could say would change my heart
'Cause I don't really love like that
If you'd only let me in I'd show you
but I'm tired of workin' so hard
 
You keep pushin' me away
Tearin' down your walls is forcing me to break
Don't know what to say,
will you ever let me in?
It's hard for me to pretend
So tell me what you wanna do?
Tell me is there any other way?
'Cause goodbye's on the tip of my tongue
Tell me there's a reason to stay
'cause I'm about to get up and run
Better think about the words you say
If you don't wanna end up alone
Tell me is there any room for me?
 
Never confuse me with where you've been
'Cause I don't really work like that
If I'm holdin' you then I'm all in, 
I know you're scared, yeah you've been burned
But I won't ever hurt you like that
If you'd take a chance I'm not like them
 
Give and get nothin' in return
You don't seem to care,
you're not the only one who hurts
Tell me is there any other way
'Cause goodbye's on the tip of my tongue

And if you close your eyes

Det gick så fort, jag hann inte med. Vad var det som hände, hur gick allt till? Nu är den borta, det där jag älskar, det jag vill njuta av. Våren.
 
Jag hann inte med, den kom och gick och jag vet inte riktigt vad jag gjorde under tiden. Var va jag? Vet inte om jag var här överhuvudtaget, kroppen var med men tankarna lämnades någon annanstans för jag minns det inte. Jag minns snön, halkan med bilen, alla utgångar i platta skor pga rädslan att halka i klackar. Jag minns hur det var att frysa, att behöva dra på sig alla lager med kläder innan man skulle ut och hur jag vred upp alla element på jobbet.
 
Och nu är den plötsligt här, sommaren. Den där årstiden man ska njuta av, den som ska innehålla sol, bad, roligheter, lycka och ledighet. Den som ska innehålla värme men som innehåller stress, stress för allt man måste hinna med innan hösten och vintern är här igen. Stress över regnet.
 
Min favorit är våren. Dom första blommorna, den där första gången man kan gå ut utan jacka, den där första vårsolen som ger en sån energikick. Hur alla kryper ur sina skal där hemma, njuter av solen och hur man sitter på den där uteserveringen och fryser men vägrar gå in för att solen skiner. Min favorit är våren, men på något sätt missade jag den det här året. Kanske kom det ingen vår alls, kanske hoppade den över det här året. Kanske var jag för upptagen med annat för att märka att den var här. Min favoritårstid.

När världen faller ner är det du och jag

När alla säger nej ska jag säga ja
När allting går emot ska jag hålla kvar
När världen faller ner är det du och jag
det är du och jag
Ja, jag lovar och jag svär
 
För ingen känner dig som jag känner dig
Och ingen har mig mer än du har mig
Om du säger du vill gå ska jag följa med
Upp för backar, genom fält om du säger det
Jag har inte mycket kvar om du ger dig av,
då flyr jag stan
 
Ja, jag lovar och jag svär

So just pull the trigger

Hur stor roll ska ens utseende spela? Är det rätt att träffa mig bara för att man tycker att jag är snygg, bara för mitt skal? Och är det rätt att nobba en person med en fin insida pga en ful utsida? Ännu värre, är det okej att göra slut med sin partner för att hen inte ser ut som när man blev tillsammans? Är det okej att dumpa någon för att den gått upp i vikt?
 
Jag tänker inte förneka det, utseendet spelar roll för mig, jag har nobbat snälla killar med fula utsidor. Det handlar om attraktion, jag måste ju vara attraherad av personen annars är det ju omöjligt att skapa något. Jag har också nobbat skitsnygga killar med fula personligheter, för det är ju så för mig, att utseendet är det första som får mig intresserad, utseendet är det första jag "faller för". Sen lär man känna personen och då är det ju personligheten som avgör om det blir något mer eller inte, när jag faller för någon på riktigt så faller jag alltså för en personlighet, där är inte utseendet med i beräkningarna. Snygga killar med mindre fina personligheter platsar mer som kks.
 
Men så hör jag om han som skulle dumpa en tjej om hon gick upp 10 kg i vikt för då är hon inte längre den han blev tillsammans med. Han ser det som att han då slösar bort tiden på en ful tjej när han kan få en annan bättre. Det fick mig att fundera... Jag skulle aldrig kunna dumpa någon för att den gått upp 10 kg, skulle jag göra det så älskar jag inte personen, jag tycker inte ens om människan då och då skulle jag från första början inte starta ett förhållande. Så nej, jag skulle inte dumpa någon pga vikten, och varför skulle man se det som att man slösar bort tid om man är tillsammans med någon man älskar? Vill man hellre ha snygga tjejer man kan ligga med istället för den där tjejen som ställt upp för en genom allt? Och vad händer när man blir gravid och kroppen automatiskt förändras?
 
Jag gick upp 16 kg i mitt första förhållande, nu i efterhand önskar jag att han skulle ha sagt något men inte att han skulle gått så långt som att dumpa mig. Han sa aldrig ett ont ord om min kropp eller min vikt och för det beundrar jag faktiskt honom. Precis som jag aldrig sa ett elakt ord om hans kropp trots att han inte var lika fit i slutet som han var i början, för jag älskade honom för den han var, inte för hur han såg ut. Han var den personligheten jag blev kär i även fast han fick lite hull på magen, även fast han kunde låta håret växa, göra dreads och låta det där skägget härja vilt i perioder.
 
Skulle jag bli lämnad för mitt utseende så skulle det förmodligen förstöra mig. I alla fall för stunden. För trots att det i så fall skulle vara enbart hans förlust så skulle det ju vara JAG som slösat år av mitt liv för någon som bara använt mig som ett snyggt redskap att visa ute, för en snygg kropp att ligga med. Han skulle ju i så fall hela tiden gett fan i min personlighet, han skulle heller aldrig ha kunnat älska mig. Han skulle älskat min kropp. Jag kan förstå att man vill att ens partner ska se ut som när man träffades, absolut, men inte hur man kan se ner på sin partner för att den inte gör det.
 
Skulle du dumpa någon för att den gått upp i vikt eller på annat sätt blivit fulare? Skulle du se det som att du slösat bort din tid i förhållandet?

I´m trying not to sleep because I know that when the daylight comes I´ll have to slip away, but tonight I´m gonna hold you so close

Jag saknar fortfarande honom, min pappa. Det går inte en dag utan att han finns i mina tankar, det går inte en dag utan att jag skulle ge allt för att ha honom här hos mig igen. En kram, hans röst, hans doft. Vad som helst, minsta lilla grej. Jag blir fortfarande ledsen, fortfarande händer det att det rinner tårar längs mina kinder en helt vanlig Tisdag efter en rolig dag med bara en massa leenden. Ingen farsdag, ingen årsdag, ingen födelsedag, bara en helt vanlig Tisdag.
 
En Tisdag då jag blir sittandes på badrumsgolvet, mitt i natten före en jobbdag, datorn i knät och ett par tårar som rinner längs kinderna. Och den där smärtan i bröstet av saknad. En saknad som inte går att liknas vid något annat. Ja, fortfarande händer det att jag en helt vanlig Tisdag blir sittandes på badrumsgolvet med endast minnena av honom kvar.
 
Och jag som inte längre gråter, jag som helt enkelt inte längre kan. Jag sitter plötsligt där och gör precis det, gråter. Och jag kan inte bestämma mig för om det är underbart skönt att få göra det helt ensam eller om jag bara skulle vilja ha ett par armar om mig. Den där enda gången på månader som jag faktiskt gråter, gråter till det enda jag har kvar av honom. Mina minnen.
 
Inte som i vanliga fall, sådär att jag går och lägger mig för att slippa vara ledsen. Inte så. Utan sådär så att jag inte vill lägga mig, jag undviker sömnen för att hålla honom kvar en stund till. Hans leende, hur han lägger armen om mig och säger att han älskar mig, att sitta på hans axlar, att ge honom en puss, hans skägg och tjocka mage. En stund till.
 
Bara en liten stund till.

Jag såg dig härom dan och jag tänkte på hur jag varit osmart, hur jag tänkte då

Det var den där morgonen när allt det där hände, när jag inte visste vad jag skulle känna, allt jag var säker på var att det inte var bra. Det var då tanken slog mig "Tänk om det är för att jag är tjock? Det kanske är dags att gå ner i vikt". Som tur är var jag klok nog att stanna till där, se mig själv i spegeln och stoppa dom tankarna. Det är inte okej.
 
Ingen annan ska få mig att tvivla på mitt utseende. Ingen annan skulle få mig att börja gå ner i vikt, speciellt inte när det inte ens handlade om något sådant, problemet var ju inte min vikt. Det var något annat. Men jag vände mig dit jag vände mig i tonåren, till det självdestruktiva, till min vikt, det enda jag kan påverka när det känns som allt annat går åt helvete. Det var dit mina tankar gick direkt.
 
Men jag var inte sån längre. Ja, jag kan påverka min vikt men den var inget problem. Inte i den här frågan och egentligen inte alls. Och jag är inte längre sån, jag vill inte längre vara en sån, en sån som alltid lägger skulden för allt dåligt som händer på sig själv, en sån som automatiskt skyller det på sin vikt för att ha något att förändra. Något man kan påverka själv.
 
Men jag ville inte vara sån längre. Självdestuktiv.

Främmande ord, fantastiska ord

Hon berättade om paniken hon nu fått, hon vill förlova sig. Hon vill känna sig säker på hans kärlek, ha en ring på fingret som ett bevis för att det kommer hålla, för att han alltid kommer komma hem till henne vart han än är. Hon vill veta att han är hennes. Hon vill ha ringen men inte nödvändigtvis bröllopet. Inte nu i alla fall.
 
Jag sa åt henne att ta det lugnt, inte pressa. En ring är inte en säkerhet på att det kommer att hålla, det säger inte att han alltid kommer komma hem till henne, det säger inte att hon alltid kommer vara hans och han hennes. En ring är egentligen inte en säkerhet för någonting. Och varför förlova sig utan att ha ett bröllop i sikte?
 
Jag har haft det där förhållandet, det som skulle hålla för alltid. Efter att det tog slut är det enda jag hört från folk att dom aldrig trodde det om oss, att vi var det där paret som fick dom att tro på att äkta kärlek finns och att man kan hålla ihop resten av livet med någon trots att man är unga när man träffas. Vi var förlovade, vi försökte få barn, vi hade datum för bröllopet klart. Vi hade allt det där. Trots det tog det slut, inget av det där spelade någon roll när magkänslan sa åt mig att gå vidare.
 
Det var det jag påminde henne om, att en ring inte är en säkerhet för något, det betyder inte att man har en framtid tillsammans framför sig så varför stressa. Och man behöver faktiskt inte en ring för att hålla ihop livet ut.

Allting går upp för mig när solen går ner

Ni vet när man står där och vet exakt vad man vill, man är säker på hur man vill att saker ska se ut, man är säker på sin framtid och hur man vill ha det. Det finns inga tvivel, du vet vad som gör dig lyckligast. Jag skriver inte lycklig, för jag vet att jag kan vara lycklig även utan det. Jag skriver lyckligast för det är det som gör mig absolut lyckligast. Det är den där känslan, när ingenting runtom existerar.
 
Lyckligast.
 
Det är att stå där och vara alldeles supersäker på hur man vill ha det, men att samtidigt stå där och vara totalt maktlös inför det. Att inte kunna göra mer än du redan gjort, att inte kunna påverka mer för att få allt det där. Att andra nu har makten över dig, makten att bestämma över något som påverkar dig och ditt liv. Det där som skulle göra dig allra lyckligast.

Du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt har byggt om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt

Hur gör man när man går ut med att man har ett förhållande egentligen? Nu är det plötsligt facebook som gäller, är man inte tillsammans på fb så är man inte tillsammans alls. Alldeles för många i min närhet tycker så och så gjorde nog jag också ett tag förut, dock inte nu längre. Vad spelar det för roll om inte den där gamla klasskompisen från 5an eller den där kompisens kompis som man bara träffat en gång på en fest för ett år sen inte vet? Dom som faktiskt följer det som händer i ditt liv upptäcker väl det till slut i alla fall, eller? Och familjen och vännerna får väl veta oavsett om dom vill eller inte.
 
Det känns nästan som att man släpper en bomb. En som dom flesta egentligen inte bryr sig om, men endå en liten bomb. Från att inte ha nämnt varandra, från att inte ha några bilder på varandra upplagda för att man inte vågat, man har inte velat gå för fort fram, man har inte varit säkra på vad det varit och hur seriöst det skulle bli. Man har inte velat annonsera ut det för hela världen trots att man inofficiellt varit tillsammans. Och så plötsligt kommer allt på en gång, från att enligt fb ha varit 100% singel till att ha pojkvän, lägga ut bilder på varandra och faktiskt våga skriva om varandra, allt på en och samma gång.
 
Mitt i all smet kommer grattisarna från dom som faktiskt bryr sig, dom som är glada för din skull. Mitt i allt det där ser man alla gamla ragg som absolut inte gillar den nya relationsstatusen och killarna som antingen backar och inte hör av sig alls eller helt plötsligt börjar puffa och skriva till dig. För tänk om den där bomben du precis släppt inte är så seriös i alla fall.
 
Och en del av mig hatar allt det där, jag hatar det faktum att man inte räknas som ett par om inte exakt alla vet, jag hatar att alla också ska veta om det tar slut, jag hatar alla som skriver kramar och att alla vet hur ledsen man förmodligen är. Jag hatar det. Samtidigt som jag älskar att gå in på hans sida och se hur det på sidan stå "har ett förhållande med dig" och veta att alla vet, alla vet att han är min och att jag är hans, att se hans namn på min profil. Men så länge vi två vet om det och är säkra på det så varför är det så viktigt att alla andra ska veta?
 
Svårt att tänka sig att folk haft förhållanden även före alla sociala medier va? Men dom var förmodligen inte lika seriösa som dagens. Eller?

Not anymore, I´m not like before

En av dom sista gångerna jag var hos psykologen så sa hon att jag måste bli bättre på att ta hand om mig själv, att ge mig själv tid. Jag behöver inte alltid göra alla andra nöjda, jag behöver inte träffa alla, göra allt och vara överallt. Det är okej att plocka bort vissa saker, jag måste göra det.
 
Just nu är det träningen som fallit bort ett tag, jag har inte orkat lägga samma energi där, jag har inte ens velat ta mig till gymmet, dom väldigt få dagar jag inte har några planer, inga måsten, inget att hinna med så vill jag inget hellre än att bara vara hemma, att vila, få ligga i soffan en hel dag har plötsligt blivit en lyx. Det som förut var tråkigt, då när jag hade min egentid varje kväll, min tid att andas, några timmar framför tvn, gå igenom alla onödiga sidor på internet. Nu kan jag plötsligt gå en vecka utan att ens öppna datorn, tiden räcker inte till, den finns inte.
 
Men jag vill inte behöva välja bort något av det som får mig att må bra, jag vill inte behöva plocka bort saker ur mitt liv för att orka. Men jag vet att det är så det är, kanske är det så det alltid kommer att vara, att jag inte orkar allt utan att jag ibland måste få ta pauser ur mitt liv för att fortsätta må bra. Men då är det dåliga samvetet där, det som säger att jag måste göra det och måste hinna med det och att jag kommer se ut som ett fläskberg om jag inte tar mig till gymmet mina 4 gånger i veckan. Och jag längtar till semestern, förhoppningsvis får jag tid till att andas då, förhoppningsvis får jag energi till resten av mitt liv när jag kan plocka bort jobbet för några veckor.
 
Men just nu orkar jag bara inte, jag orkar inte med allt jag känner att jag borde. Och det är mitt löfte till psykologen om att jag ska lära mig att ge mig själv tid som slåss mot mitt dåliga samvete och tankarna på hur jag fått gå ner i vikterna på gymmet, på hur jag inte kan glädjas åt träningen på samma sätt som förut och hur jag inte ser ut som jag skulle vilja. Jag skulle må bättre av att träna mer, det vet jag, jag mår bra av träning, frågan är mer om jag orkar med allt jag måste orka med eller om energin tar slut, om jag nånstans längs vägen tappar mig själv igen eller om jag orkar hålla allt uppe, sådär som alla andra verkar orka.

15 saknader

För 5 år sen sårade han henne riktigt ordentligt. Han lämnade henne när hon behövde honom som mest, när hon gick igenom den svåraste perioden i hennes liv. Efter att ha hört hennes historia, veta om alltihopa så har jag så svårt att se hur hon förlåtit honom, hur dom idag kan ha en vänskaplig relation, för det här uppbrottet, det var inte som uppbrott brukar vara.
 
Hon pratar fortfarande om honom med en gnutta kärlek i rösten, hon pratar om att han en dag kanske ångrar sig, att han en dag kanske vill tillbaka. Hon berättar om gamla, lyckliga tider. Om allt dom gjorde, allt fint dom var med om tillsammans. Hon har inte träffat någon annan sedan honom.
 
Och jag undrar om hon nånsin kommer komma över honom, jag undrar om hon kommer sluta älska, sluta sakna. Jag undrar om hon nånsin kommer sluta vänta på honom. Och det är sorgligt att se någon sådär efter 5 år. Finns det fler som henne där ute? Skulle jag kunna stå där som henne en dag, fortfarande 5 år senare och vänta? Och jag kan inte låta bli att undra ifall han saknar henne också.

I hear the angels talking, I am a dead man walking

Han som mitt i natten dyker upp bakom ett hörn, går bakom dig och hela tiden håller sig i skuggan. Det där killgänget som går av tåget samtidigt som dig, kollar in dig och sedan tar samma väg som du tar. Den där mannen i stor rock som går bakom dig, bara ni två på hela vägen, han går efter dig hela vägen hem, han som sedan visar sig bara vara din granne men han som ändå fått dig att till slut plocka fram nycklarna, sätta dom mellan fingrarna, hålla hårt och gömma handen, beredd att kunna göra illa honom om det skulle behövas. Att veta att du aldrig kommer vara starkast, aldrig.
 
Han du hela tiden ser i ögonvrån vilken väg du än tar. Och han som alltid, alltid spanar in dig och kommenterar dig när han ser dig, han som alltid väljer en plats på tåget där han kan sitta och titta på dig, det är när han hamnar bakom dig, framför dig eller ens i närheten av dig ute på kvällen. Dom där två killarna som går bakom dig och viskar, hur du går i kjol, klackar och med hörlurar i öronen och inte vet vad dom skulle vara ute efter ifall dom skulle försöka något, dina tillhörigheter eller din kropp. Det är att se den där mannen framför dig gå in i din port och minnas den där andra grannen som bor över dig, hur han en kväll följde efter dig till din dörr, tafsade på dig och satte foten i vägen så att du inte kunde stänga. Han som log det där äckliga leendet när han tog sats för att dra undan dörren precis när hunden kom och ställde sig emellan, skyddade dig.
 
Det är att gå i normaltakt trots att allt du vill är att springa, det är att andas normalt när hjärtat rusar och inte veta hur dom närmsta två minutrarna av ditt liv ser ut. Att inte veta i vilket skick man kommer hem, om man kommer hem. Det är den känslan som alla borde få känna på, det adrenalinpumpet, hur man känner kroppen göra sig beredd för kamp men att veta att det förmodligen kommer gå bra, precis som det oftast gör, men att aldrig veta helt säkert. Och också att veta att du kommer vandra den vägen många gånger om, att veta att du kommer få vandra så många andra vägar precis likadant, precis som så många gånger förr, att veta att du under resten av ditt liv kommer känna så. Att aldrig vara starkast.
 
Det är något alla borde få känna på, inte bara tjejer.
 
 

Samtal med pojkvännen

Han; Jag måste byta sängkläder innan du kommer.
Jag; Ja det kan ju vara bra. Dom innehåller ju en del kroppsvätskor.
Han; Det är typ så att om du sätter dig på sängen så blir du gravid.
 
Joråmensåattee... Den dagen det blir dags för bebis vet vi alltså vem som struntat i att byta sängkläder.

Svensk i Sverige

Sverige ser mig som svensk. Jag är född i Sverige, jag är svensk medborgare, jag förstår, pratar och skriver perfekt svenska, är ljushyad, har betalat skatt i Sverige dom senaste 13 åren och finnar ses inte längre som utlänningar i Sverige. Enligt Sverige är jag svensk.
 
Enligt mig själv är jag inte det. Jag är finsk. Mina föräldrar är födda i Finland, dom flyttade till Sverige som vuxna och träffades här. Alla i min familj är finska medborgare utom jag (pappa bytte till svenskt medborgarskap, jag blev svensk medborgare för att mamma och pappa var gifta när jag föddes). Jag förstår perfekt finska, jag kan också prata finska, dock inte längre perfekt. Hälften av min släkt bor i Finland och jag åker dit regelbundet på semester. Jag ser mig själv som helfinsk.
 
Vi pratade om hela tunnelbanegrejen som pågick för ett tag sedan då polisen kollade legitimation på folk för att ta fast illegala invandrare. Jag sa att jag tyckte det var rätt av polisen för att illegala invandrare är ändå här illegalt, alltså inte lagligt. Har dom jobb jobbar dom dessutom svart, alltså bidrar dom inte till samhället. Men jag sa också att jag tyckte att det var fel av polisen att bara kolla mörkhyade, DET ser jag som diskriminering för även ljushyade kan vara här illegalt. Jag sa också att jag tycker att det är bra att sjukhusen inte behöver anmäla om någon som är här illegalt söker hjälp just för att alla har rätt till sjukvård enligt mig, det skulle bara vara brutalt att neka någon som är skadad från att få hjälp.
 
Jag sa att jag ser alla som lika värda oavsett var man kommer ifrån, jag ser inte mig själv som bättre än någon annan och jag tycker att alla ska ha lika rätt till jobb, utbildning, bra hem m.m, oavsett var man kommer ifrån men det är upp till var och en att själv sträva efter att få det bra. Jag har inte fått varken jobb, lägenhet, körkort eller något annat serverat, jag har själv fått kämpa för det.
 
Jag blev kallad rasist och Sverigedemokrat. Varför? För att jag inte tyckte att folk kan komma och gå som dom vill i Sverige och få uppehållstillstånd hur som helst eftersom det inte skulle gynna Sverige som land, man måste i första hand se till att dom som redan bor här har jobb m.m och såklart gäller det både svenskar och invandrare.
 
Han sa att han hört mig dra skämt om utlänningar och det är rasistiskt. Ja, precis som att jag skämtar om hur jävla snåla och osociala svenskar är. Precis som jag skämtar om att finnar har ölmage, super, bastar och springer runt med kniv. Precis som jag kan skämta om blondiner, homosexuella och tomater som går över vägen. Men tydligen är man rasist direkt när det kommer till alla andra folkslag.
 
Jag bad honom respektera min åsikt precis som jag respekterade hans trots att jag inte höll med. Men nej, jag fick ännu mera skit om vilken Sverigedemokrat jag är. Och där tappade jag respekten för den människan, honom jag känt i nästan hela mitt liv. Där försvann allt, jag skiter i honom, hans känslor, åsikter, vad han tycker och hur han mår. Jag har noll respekt kvar. Man kallar inte mig rasist när det är precis vad jag är emot, precis som man inte kallar mig hora, så har man ingen rätt att skrika om att jag är Sverigedemokrat och en dålig person.
 
Ja, där försvann den sista respekten som fanns.

Things you can´t argue about

Jag; Kan du sakta ner, jag har korta ben och försöker för fan prata med dig!
Sarah; Nej! Och du har kort överkropp också.
Jag; Well... I can´t argue with that.

All the world could disappear, would´nt notice, would´nt care

Jag var hon som var alldeles nöjd med tillvaron. Hon som tränade och festade. Hon som var nöjd med en liten flirt då och då, nån att smsa med ibland. Få den där bekräftelsen man behöver ibland. Hon som inte var speciellt intresserad av att dela säng med någon, som sov bäst ensam. Hon som var nöjd med lite sex då och då, spelade ingen direkt roll med vem så länge det var bra. Hon som alltid hade nytt skvaller till vännerna, alltid något roligt som hänt, alltid nån fest som varit galen eller en ny kille att berätta om. Hon som bara hade sig själv att bry sig om. Som aldrig saknade någon, hon som inte hade någon värd att sakna.
 
Och så kom han. Plötsligt är jag hon som hellre är med honom än festar. Hon som alltid vill ha honom nära och hon som sover bäst med honom bredvid sig. Hon som inte har någon annan i tankarna, som inte vill ha sex med någon annan än honom. Hon som bara pratar om honom för vännerna, som inte har så mycket annat skvaller att komma med längre. Hon som inte bara bryr sig om sig själv längre, hon som saknar. Hon som saknar hela jävla tiden. Hon som får ett sånt där töntigt leende på läpparna när han tar min hand, hon som skiner upp så fort han skrivit. Hon som glömmer allt runt omkring när hon är med honom.
 
För en liten stund fick jag faktiskt panik, jag har släppt honom nära. Om det skiter sig nu så vet folk, folk skulle veta hur ledsen jag var. Men plötsligt stod han där framför mig med allt han är och jag föll handlöst ♥
 

RSS 2.0