Nånting måste gå sönder, nånting inom mig gå isär

Och så kommer dom där dagarna, dom då jag mår dåligt, då jag inte kan sova för att tankarna snurrar. Allt och inget, runt, runt. Smärta, ånger och sedan mardrömmar på det. Dom dagarna är få, men dom finns ändå där. Och jag vet inte vad som är värst, att bara må lite dåligt när man är van vid ångesten som sliter isär en. Eller att veta att det enda som hindrar dig från att slitas isär är dom där tabletterna. Dom jag en efter en lägger i min hand, morgon och kväll, sväljer ner och slipper dom värsta dipparna.
 
Dom värsta dipparna som fick mig ner på botten, fick mig att inte vilja finnas, att inte orka. Att gråta och att pendla mellan manisk och deprimerad, dag ut och dag in. Trots att jag mådde bra innan jag började med tabletterna så gjorde jag valet att ändå ta dom, för framtiden. Och dom dåliga dagarna, dom som nu inte alls är lika dåliga, det är dom dagarna jag ändå inte kan bestämma mig för ifall det värsta är att inte känna igen känslan man har, för att den förut varit så mycket värre, tagit så mycket av mig. Eller om det värsta är jag vet var jag skulle vara om det inte vore för tabletter. Jag har hamnat där jag aldrig ville hamna. Ändå är jag på en bättre plats.
 
Och mardrömmarna, alla gånger jag vaknar på nätterna men också kvällarna då jag vänder och vrider på mig, då tankarna vägrar lämna mig i fred. Dom dåliga dagarna. Dom som nu inte längre innehåller ångest, dom innehåller inte längre panikattacker och det är en skön känsla.
 
Konstigt nog finns det en sak jag saknar, tårar. Jag saknar att kunna gråta ut, det är en befrielse. Jag vet ju att dom inte är borta för alltid, jag har bara mått för bra för att ha en anledning att gråta. Men det skulle ändå vara skönt ibland.
 
Ja, det är konstigt. Att vara så kluven till att må bättre. Men jag mår i alla fall bättre. Och det är väl huvudsaken, även om det ibland känns som att jag tappat en del av mig själv. En del jag inte ville ha, men en del jag kände igen.

I´ll be your clown

I guess it's funnier from where you're standing
'Cause from over here I've missed the joke
Cleared the way for my crash landing
I've done it again,
another number for before your notes
I'd be smiling if I wasn't so desperate
I'd be patient if I had the time
I could stop and answer all of your questions
As soon as I find out how I could move from the back of the line
So I'll be your clown
Behind the glass
Go 'head and laugh 'cause it's funny
I would too if I saw me

A wise girl kisses but doesn´t love, listens but doesn´t belive and leaves before she is left

Life asked death,
why do people love me but hate you?
Death responded,
because you are a beautiful lie
and I´m a painful truth.

Underbara Bro!

Det har varit två vattenläckor här där jag bor. Vattnet var helt borta i ett dygn hos mig, men nästan 3 dygn hos vissa andra. Fortfarande uppmanar kommunen att man kokar vattnet innan man borstar tänderna, lagar mat eller dricker vattnet eftersom det är avloppsvatten som läckt ut.
 
Mina tankar kring detta, förutom att tanken på att jag numera duschar och tvättar kläder i avloppsvatten är jävligt äcklig (mitt vatten ser dock rent ut, finns dom som får brunt vatten ur kran...) och att jag också borstar tänderna i något så exklusivt som ramlösa med hallonsmak, MEN det här med att koka vattnet?! Det spelar fan ingen roll hur mycket vattnet skulle koka, det skulle kunna koka över, koka torrt, sjuda eller koka stora bubblor, jag bryr mig helt ärligt inte om hur mycket det än kokar och vilka bakterier som dör, jag vägrar ändå att laga mat i andras bajsvatten!
 
Inte nog med bajs i kranvattnet så luktar hela byn mer skit än vanligt också. Underbart! Finns det stödgrupper för sånt här? Om inte så är det något som måste ordnas fortast möjligt, "Hej jag heter Hanna, jag duschar i andras avföring..."

Helgens funderingar

Helgens funderingar..;
 
Hur mycket äter dvärgar?
Dom är ju vuxna människor men dom är ju så korta. Äter dom vuxenportioner eller som barn? Eller något mitt emellan?
- Som svar fick jag att dom äter vuxenportioner men dom blir inte överviktiga eftersom dom förbränner så mycket.
 
Det här med sköldpaddor... Jag har på nått sätt fått för mig att sköldpaddsmamman föder ungarna och så dyker den där skölden upp i efterhand. Hur vet jag inte, har inte kommit så långt i mina funderingar. Men mamman lägger alltså ägg, dumpar äggen och när ungarna födds så är det med en mjuk sköld som hårdar med tiden? Dessutom får ungarna simma ut och leta upp mamman själva. Kan det stämma?
Tänk er om det var så för oss människor också, man dumpar ungarna på BB och så kryper det barn längs vägarna på jakt efter rätt mamma.
 
Nej, jag har inte haft speciellt fullt upp den här helgen och det kanske märks.

The best thing about you and me, is me

There comes a time in life when you walk away from all the drama and people who create it. Surround yourself with people who make you laugh, forget the bad and focus on the good.
 
Love the people who treat you right, pray for the ones who don´t . Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living.
 
 
 

Lilla, söta, oskyldiga vännen...

Sarah träffar en kille på krogen, hon pratar svenska med honom hela natten och innan vi åker hem byter dom nummer. När han smsar sen så upptäcker hon att han inte kan svenska...
 
En nattklubbsvärd bjuder mig och Sarah på efterfest när klubben stänger. Sarah tackar glatt ja direkt, för henne betydde det att vi inte behövde köa som alla andra för att få våra jackor och så skulle vi bara sitta hemma hos nån och dricka lite och prata. För mig betydde efterfest med en känd nattklubbsvärd knulla och kokain och jag drog henne därifrån så fort han kom med våra jackor.
 
I Barcelona sätter Sarah sig i en bil med 3 okända killar, ur bilen bolmar haschrök ut och killarna låser dörrarna när vi sätter oss. När kille nr 4 är på väg in tar jag tag i Sarah och sliter ut henne. Hon ville bara att dom skulle köpa ut hamburgare åt oss i driven på donken ju.
 
Hon har tur som har mig va?

I don´t suffer from insanity, I enjoy every minute of it

"If someone came up to you and handed you a book and you started reading it and realized it was a book about your life, would you read it until the end?"
 
När jag läste det så började jag fundera, hur hade jag gjort? Jag är så pass nyfiken så hade det handlat om någon annan, om någon annans liv så hade jag säkert läst. Men när det kommer till mitt så vill jag faktiskt inte veta. Ja, jag skulle vilja veta om den där killen är ett svin eller inte, om jag nån gång träffar den rätte och hur min ekonomi kommer att vara. Jag vill veta om jag får den där lägenheten eller inte. Men jag vill inte veta ifall mitt äktenskap skulle sluta i skilsmässa, jag vill inte veta när mina nära och kära kommer gå bort, jag vill inte veta när och hur jag går bort. Jag vill inte veta om något skulle hända mina barn, eller ifall jag aldrig skulle få några. Jag vill inte veta om jag slutar som en ensam, bitter gammal nucka som ingen vill vara i närheten av. Jag vill faktiskt inte veta om jag nån gång bestämmer mig för att plugga vidare till något annat eller vilka som kommer finnas kvar i mitt liv i framtiden och vilka som kommer lämna. Jag vill inte veta vilka av mina drömmar som går i uppfyllelse och vilka som kommer krossas i bitar.
 
Så nej, jag hade inte läst vidare, för jag hade inte velat veta allt det där hur nyfiken jag än är. Så länge jag och mina nära mår bra så är jag glad, det är allt jag behöver.
 
Hur hade du gjort? Hade du läst vidare?
Hur mycket vill du veta om din framtid egentligen?
 

Ursäkter

Mina ursäkter att inte träna;
Jag är trött
Det är mycket folk
Det är skönare att ligga kvar i sängen
Då måste jag ju först åka iväg till gymmet, svettas framför allihopa där, sedan ta mig hem och duscha och grejer innan jag kan göra något annat.
Det här är min enda lediga dag.
Jag kände mig kanske, eventuellt lite krasslig för några dagar sen.
Snyggingarna är där den här tiden.
Jag känner mig inte på topp och kommer inte prestera mitt bästa.
Jag har inte blivit skitsmal och fit än, så varför fortsätta anstränga mig?
Det blir så mycket tvätt.
Jag har träningvärk.
Jag har skavsår.
 
 
...Och sen gick jag till gymmet en dag efter att jag dragit alla miljoner ursäkter i mitt eget huvud men ändå tagit mig i kragen till slut, i dörren mötte jag en kille i rullstol. Han har en cp-skada och om han kommer iväg utan ursäkter så borde fan inte jag heller ha några.

Behöver nån som behöver mig

"Trust me, I know how it feels. I know exactly how it feels to cry in the shower so no one can hear you. I know what it´s like to wait for everyone to fall asleep so you can fall apart. For everything to hurt so bad you just want it all to end.
I know exactly how it feels..."

I can´t tell you the key to success, but the key to failure is trying to please everyone

Det är så mycket jag vill nu, jag vill ha lugnt och ro, tid för mig själv samtidigt som jag vill att det ska hända saker. Jag vill flytta, jag vill jobba mer och tjäna massa pengar att spara, jag vill träna mer och ha mer variation i det, jag vill träffa mina vänner mer, jag vill sälja av saker och köpa nytt till ett nytt hem, jag vill hitta ett bra hem till katten och jag vill börja äta nyttigare. Jag vill göra en fettmätning, jag vill rensa igenom allt här hemma.
 
Jag vill resa runt i USA, jag vill åka till Thailand och jag vill åka till Australien. Jag vill åka någonstans som volontär, jag vill hjälpa, jag vill leka med barn som inte har någonting, jag vill ge dom saker, jag vill ge dom kärlek. Jag vill ha fnitterkvällar fulla med skvaller tillsammans med tjejkompisarna och jag vill hoppa fallskärm igen.
 
Jag vill känna känslan av att kunna göra allt jag vill. Jag vill leva min dröm och början till den är en flytt, det jag nu hoppas så otroligt mycket på. Jag är klar här, det är dags att gå vidare precis sådär som jag gjort med så mycket annat.
 
Och mina drömmar känns ibland så stora, ändå är dom så små.
Och jag är lycklig.

So you think you can love me then leave me to die?

På fråga Olle;
"Jag tycker om att se när min tjej blir påsatt av en annan kille!"
 
NEJ! Jag förstår att man kan tända på fantasin att komma på den man är tillsammans med tillsammans med en annan, jag kan också förstå swingers där båda får sexa med andra och där man gör det som en grej tillsammans. Jag har också lite förståelse för par som har öppna förhållanden där båda gör sitt på varsitt håll, men inte hemma och man kanske inte talar om vad man gjort helt öppet. Inget av det där är min grej men jag kan ha viss förståelse för att andra går igång på det, för ja, det är faktiskt en stor skillnad på sex och kärlek. Det håller jag med om.
 
Men jag har verkligen inte förståelse för en person som är helt okej med att partnern ligger med någon annan och man själv bara tittar på. Eller att den andra parten knullar runt vid sidan om medans man själv är monogam och bara tar det. Vem vill leva så? Vill man vara i ett förhållande med vetskapen om att man aldrig är tillräcklig för den man är tillsammans med, speciellt om man själv inte ligger med någon annan?

Cheers to the freaking weekend!

Hade en grymt rolig kväll igår där jag och Sarah visade våra galnaste sidor igen medans dom andra i gänget antagligen tog oss för att vara dumma i huvudet! Jag som bara ville spela biljard och prata men gick med på "ett par glas" eftersom vi nu inte kommer kunna ses speciellt mycket på iaf en månad. Och med oss slutar ett par glas alltid som en galen kväll...
 
Tog dock sista tåget hem som en duktig flicka. Vaknade imorse, går in på toaletten där jag hittar en halv cheeseburgare och ett glas vatten strax innan jag kräks upp den andra halvan av cheeseburgaren tillsammans med gårdagens halloncider.
 
Kände mig ganska tacksam över att jag inte brukar dra iväg på bortamatcher för i så fall hade jag varit körd. Den stackars okända killen hade haft mig boendes där resten av den här dagen. Men det var det värt! (För några timmar sedan tyckte jag dock inte att det var värt det och bestämde mig för att aldrig mer dricka alkohol)
 
Det krävdes 3 tjejer och en kniv för
att korka upp en vinflaska

New York, New York...

Det är ganska häftigt faktiskt hur mycket det gör för än själv när man har något att se fram emot. Hur glad man plötsligt blir, man blir inspirerad och motiverad att göra mer. Nu är det New York som motiverar mig! Jag vet att det är flera månader kvar (vilket känns skönt för det betyder mer tid att spara ihop en bra shoppingbudget), men trots det så är jag plötsligt så otroligt mycket mer motiverad till allt i mitt liv.
 
Jobba mer - tjäna mer pengar.
Festa och shoppa mindre - spara mer pengar.
Fortsätta träna och ändra till nyttigare matvanor - Ska jag handla på Victorias Secret för första gången så ska jag också vara het när jag gör det! Ingen idé med sexiga underkläder om man inte känner sig sexig i kroppen som ska bära dom. Dessutom är det dyrare med skräpmat och massa annat onyttigt.
 
Håller den här motivationen i sig tills vi åker så skulle ju det vara underbart för jag är ju normalt sett inte den mest sparsamma och nyttiga personen som vandrar på denna jord. Åh New York, New York... Du gör mig redan lycklig!
 
Vi bor mitt på Manhattan, nära Central Park, vi ska till Dash, Victorias secret, Sephora m.fl. Vi ska på takfester, slappa i central park och gå på kändis-spotting. Förväntningarna är höga...

The bravest thing I ever did was continuing my life when I really only wanted to die

Idag var jag hos psykologen, det var mitt sista besök. Det var inget som hade bestämts i förväg utan det var något som slog mig på vägen dit och hon visste också, hon hade sett att jag är klar där. Vi pratade om allt, hon frågade vad jag tyckt, tänkt, om jag varit arg på henne, vad jag lärt mig och var jag kommit. Jag växlade mellan ett leende på läpparna och ett styng i bröstet för det som tidigare gjort ont.
 
Vi pratade om ångesten, den som jag tidigare inte pratat med någon om, den som åt upp mig innifrån för varje dag som gick. Den som sakta tog död på mig. Den som nu inte hälsat på sedan i Januari. Hur mina dåliga dagar bara är normalt dåliga och hur mina bra dagar nu är normalt bra, inte maniska.
 
Vi pratade om när jag faktiskt ville dö och jag minns hur jag hade bestämt mig. Det där som ingen vet om, förutom min bästa vän. Min vändning kom när jag berättade för henne, jag kände mig tvungen att förklara varför för någon, be om ursäkt och hoppas att i alla fall en skulle förstå. Vändningen kom när jag för första gången på riktigt öppnade mig för någon nära mig, när jag visade mig sårbar och faktiskt såg att hon på riktigt bryr sig om mig. Hon tog tyngden som fanns på mina axlar och bar den åt mig, gjorde det så mycket lättare för mig att andas. För det kommer jag vara henne evigt tacksam.
 
Vi pratade om hur jag ändrat mitt tankesätt, hur jag fått nya synvinklar och hur jag idag vet mina styrkor och svagheter och därför kan hantera dom på ett annat sätt. Och samtidigt tänkte jag på den där killen jag pratade med på en fest för ett tag sen, vi som pratade om allt möjligt, kom in på svåra saker och hur jag i förbifarten berättade en grej, hans förvånade blick och orden "Hur kan du vara en så glad person efter en sån sak?", och mitt svar var "Jag har bestämt mig för att det förflutna inte ska få förstöra min framtid."
 
Hur jag idag lyssnade på dom sorgliga låtarna, inte med tårar i ögonen och ångesten sådär nära, sådär som det varit. Utan med ett leende på läpparna och dom svåra stunderna i minnet. Hur dom låtarna idag är något fint för mig, dom har en betydelse trots att det slutat göra ont.
 
Jag har mycket kvar att jobba med, precis som vem som helst så kommer jag lära mig om mig själv och jobba med mig själv i resten av mitt liv. Allt är inte perfekt, jag är inte perfekt, men jag är långt ifrån hon jag var för ett år sedan och hon jag var för ett halvår sedan. Kanske faller jag tillbaka, kanske kommer det en riktigt smäll och slår ner mig igen. Och kanske gör det inte det.
 
Hon kramade om mig och jag gick ut därifrån med ett leende på läpparna och orden "Inget illa menat, men jag hoppas att vi aldrig ses igen."

Då får du veta vad alla har gjort och vad som hände sen

När vi ses i himmelen, när vi ses i himmelen, det är okej om det tar lite tid, bara vi möts igen uppe i himmelen...

Hörrni grabbar...

Helt ärligt killar, läs igenom detta noga nu. Nu ska vi gå igenom vad tjejer tycker är avtändande, ni slarvar alldeles för mycket med självklara saker!
 
Pengar - Prata inte om att du brukar låna pengar av dina föräldrar eller vänner, är du vuxen så ska du klara dig själv! Vi bryr oss inte om vad du tjänar, du måste alltså inte vara miljonär, MEN vi vill inte behöva känna att vi kanske behöver försörja er och hålla på och låna ut pengar för jämnan.
 
Tjejkompisen - Träffar du en tjej och hennes tjejkompis, se då till att antingen underhålla dom båda men hela tiden visa "din tjej" mest intresse, eller så fixar du lite snyggt en annan kille åt kompisen för sanningen är att tappar du tjejkompisen och hon blir uttråkad så spelar det ingen roll hur intresserad tjejen är, du kommer tappa henne också, hon lämnar inte sin vän. Och beställer du en drink till tjejen du vill ha så beställ till hennes tjejkompis också om dom bara är 2 som är ute tillsammans. Tjejkompisen blir glad och håller käft ett tag till medans tjejen du vill ha uppfattar dig som omtänksam och generös.
 
Minnet - Lägg saker hon säger på minnet, vi hatar att behöva upprepa oss eller förklara en sak som vi vet att vi förklarade för två dagar sedan också. Skit samma om du skiter fullständigt i att hon precis har köpt ett par skor, men nästa gång du pratar med henne så frågar du en extra gång "Fortfarande nöjd med skorna?" samma om hon hade en jobbig dag på jobbet igår, då frågar du idag "Gick det bättre på jobbet idag eller var det fortfarande struligt med blablabla..?" Stort pluspoäng på killar som faktiskt lyssnar och minns det man sagt!
 
Skämta - Du måste ha självdistans nog att kunna driva med dig själv men också låta henne skoja med dig utan att bli sur. Sura miner på skämt är stort minus.
 
Intresse - Detta går lite ihop med minnet också. Skit samma hur ointressanta hennes vänner, jobb eller fritidsintressen är. Ställ frågor och lyssna i alla fall. Och följ med ut och träffa vännerna, visa intresse för hennes fritidsintressen och hitta på saker tillsammans, fastna inte i soffan.
 
Sexantal - Ljug aldrig om ditt antal! En tjej minns exakt vad du sagt och om det kommer på tal ett halvår senare och du då säger något annat så är du körd. Var ärlig men var också beredd på att om du har horat runt hela stan så kommer hon bli avtänd.
 
Självdistans - Tycker du själv att du är snygg? Jättebra, men om hon ger dig en komplimang som t.ex "Vad snygg du är idag" så ska du aldrig någonsin svara "Jag vet"! Skit samma om du tänker det, men man säger inte en sån sak förutom möjligtvis när det är uppenbart att du skämtar.
 
Hygien - Duscha minst en gång om dagen och be inte henne om en blowjob om du inte klev ur duschen 2 sekunder tidigare. Prata inte rakt i hennes ansikte med morgonandedräkt och kyss henne inte med tunga om inte bådas tänder är borstade, det är bara äckligt.
 
Sex - Vad tycker hon om? Fråga om du är osäker och GE HENNE DET! Glöm inte hennes orgasm och be inte om blowjobs. Och du kan inte kräva att hon ska suga av dig oftare än du ger henne oralsex. Skiter du i så har hon också all rätt att skita i. Det går åt båda hållen grabbar.
 
Och killar kom ihåg att alltid vara ärliga oavsett om hon vill höra sanningen eller inte för oavsett så tjänar ni på ärlighet i längden för vad ni än pratar om så kommer hon med högsta sannolikhet minnas vad som sägs och om du någon annan gång säger något helt annat så är du busted. Vi tjejer är så otroligt mycket smartare än killar och vad ni än säger så kan ni få det emot er ett halvår senare, bara pga att du försäger dig. Om ni visste hur många killar jag bustat med lögner och sedan fått ett skyldigt leende och "du blandar ihop mig med nån annan", nej tro mig, det gör jag garanterat inte. Sist men inte minst, är ni intresserade av en tjej så visa det för fan!

Even though you can move on from certain things, it may cost you your heart

It´s not the fear of moving on that scares me, it is the fear of never going back. They never told us just how much it would cost to choose in life. They never told us that even though you can move on from certain things it may cost you your heart.
 
These decisions we face may turn us into either saints or monsters, but it has to be worth more than becoming nothing at all.

Maybe there´s no more left to climb?

Det var den där natten som var så tung, så otroligt jobbig. Jag gick och lade mig tidigt men vaknade av panikångest, gick upp och vandrade, vände och vred på mig, drack vatten, somnade för att efter en stund vakna av samma orsak igen. Hela natten är ett enda blurr och vid 05 fick jag nog och tog en tablett lugnande. Då började illamåendet istället, jag vände och vred på mig, kanske skulle jag springa och kräkas?
 
Till slut somnade jag och sov fram till klockan 16 på dagen och fortfarande var jag helt slut. Tills jag kom att tänka på hur det var ett par månader tidigare, när var och varannan natt var sådär. När jag antingen inte somnade alls, vaknade hela tiden genom hela natten eller gick upp och vandrade bort ångesten. Och plötsligt kändes det inte lika jobbigt, inte när det slog mig hur längesen det var jag senast hade det sådär. Sedan började jag tänka på när jag senast var tvungen att ta lugnande och jag mindes inte det heller. Över 6 veckor var det. Det där som jag tidigare fått ta minst en gång i veckan, minst.
 
Och plötsligt kändes det inte lika jobbigt. Plötsligt kändes det bra, för nu hade jag kommit längre, nu var det inte sådär illa längre. Nu sover jag om nätterna, nu har jag inga panikångestattacker dagligen och jag behöver inte lugnande varenda vecka för att orka. Plötsligt så var det bra, jag hade bara haft en lite halvkass natt.

Live with passion

Sweet as sugar, hard as ice.
Hurt me once, I´ll kill you twice.

Jag gillar penis

Det finns inte längre två kön, han och hon, nu är alla hens. På dagis ska man nämna barnen med hen och helt plötsligt ska man kalla sin partner för hen och man vågar inte kalla sig själv för feminist för då blir man påhoppad av icke-feminister för att vara en manshatare medans ultra feminister/manshatare hoppar på en för att man inte hatar män.
 
Jag hade en väldigt fri uppväxt, inte för att mina föräldrar var hen-människor (sånt fanns ju för fan inte ens på 90-talet), utan för att dom sket i vad jag gjorde så länge jag hade kul. Min bästa vän var pojke, vi cyklade varenda dag på somrarna, jag klättrade i träd och hade jeans och stora t-shirts på mig och jag älskade att köra med små bilar på min bilmatta. Jag körde travhästar (flickor ska ju rida), jag snickrade ihop fågelbon och sköt med luftgevär. Ge mig ett luftgevär än idag så skjuter jag ölburkar bättre än många män. Samtidigt lekte jag mamma, pappa, barn med dockor. Jag älskade barbies och ville alltid vara flickbarbien när jag och mina vänner lekte och jag och mina tjejkompisar snackade skit om varandra på skolgården, precis sådär som småtjejer gör.
 
Jag fick aldrig höra att jag gjorde något "pojk-aktigt" hemma, jag reagerade aldrig själv över att alla tjejer kanske inte tar brödernas luftgevär och leker krig (livsfarligt btw). Mina föräldrar lät mig ha kul och leka med sånt som jag tyckte om. Ändå spelar mina pojkiga lekar idag ingen roll, jag gillar ändå penis, nagellack, handväskor och skor. Trots det går jag gärna i klänning, har långt hår och vill gråta och skrika högt när en nagel går av.
 
Vill ni veta vad det värsta i detta är? Att trots att jag gillar penisar och handväskor så ser jag mig själv som en feminist. Inte en manshatare, utan en feminist. En som vill ha jämställdhet i samhället, någon som tycker att kvinnor ska ha precis samma rättigheter och skydigheter som män. Men nej, det finns ingen del i mig som hatar män för det. Och skulle någon kalla mig hen så skulle jag bli förbannad, för jag är en HON, en tjej, kvinna, jag har en fitta mellan benen. Jag har ett kön trots att jag tycker att mitt kön gör mig kapabel att göra annat än stå vid spisen. Jag skulle aldrig låta någon kalla mina barn hen, jag skulle aldrig kalla någon annan det (om det inte handlar om att jag pratar om någon anonym där könet inte får nämnas) och jag skulle aldrig sätta mina barn på ett dagis där barnen benämns med hen och pojkarna tvingas in i dockrummet medans flickorna ska bygga med klossar, trots att dom inte vill. Man kan sträva efter jämlikhet utan att ta det till en patetisk överdrift.

Money, money, money make her smile

När jag och Sarah planerade förra sommarens semester...
 
Jag; Men Sarah, ska vi åka till Spanien eller Barcelona då?!
 
När vi hade bokat New York till nu i sommaren...
 
Jag; Men vi bor precis vid stranden, så vi måste åka och bada.
Sarah; Vart fan ser du en strand?! Jag kollar på kartan nu.
Jag; Nej just ja, det var ju Hudson River...
 
Jag kläcker inte alltid ur mig dom smartaste kommentarerna och för att vara ärlig så hade jag faktiskt ingen aning om att Barcelona faktiskt ligger i Spanien förrän vi skulle åka dit och Sarah berättade det. Dock briljerade jag med mitt lokalsinne, jag fick kartan i handen och så hittade jag överallt, dom sista dagarna behövde jag knappt kartan längre för att hitta över stan medans Sarah knappt hittade till toaletten på hotellrummet. Men så är det ändå ett under att hon vill åka med mig igen efter Barcelona, vi hade jävligt kul men så vart hon också utslängd från sitt eget hotellrum en gång, blev vaggad till sömns en natt och så vårat jagande efter fyllekäk som kunde ha slutat katastrofalt. But here we go again, babe!
 

I won´t buy your love but don´t ever question that my heart beats only for you

Vi pratade om den här rädslan som många föräldrar har, det ska curlas och skämmas bort till tusen. Man gör allt för sina barn, dom behöver aldrig plocka undan efter sig själva eller fixa sin egen mat. Och så ska dom ha alla leksaker dom pekar på, iphones och egna datorer för gud förbjude att dom skulle behöva dela med någon eller ha en mobil som inte är bland dom dyraste på marknaden.
 
Och jag sa att det enda materiella jag minns att jag nånsin fått av mamma och pappa är min första cd-spelare, mobil, nått spel och tamagotchi. Jag minns inga leksaker, jag minns inte alla glassar jag gnällt om och sedan fått, jag minns inte alla kläder. När jag tänker tillbaka på min barndom så minns jag hur pappa lärde mig att vissla, jag minns mina första skoldagar när jag som var superblyg inte ville att pappa skulle åka och lämna mig där och hur han då satt där med mig i 3 dagar. Han var ledig från jobbet bara för att sitta i ett hörn och glo på mig, han satt med jobbkläderna på ifall jag skulle säga att han kunde åka men han tjatade aldrig och han lämnade inte mig förrän jag själv sa åt honom att åka. Det var ingen annan förälder som stannade kvar. Jag minns att han aldrig sa nej när jag ville följa med till stallet. Jag minns hur jag en dag tog fel skolbuss hem från skolan, hur jag blev hemskjutsad mycket senare än vanligt och hur mamma grät och hade letat efter mig överallt och ringt runt till alla mina vänner. Men också den där lucian i skolan när jag såg ut över publiken och såg min syster sitta där tillsammans med hennes kille och mamma, men också dom där simlektionerna som brorsan följde med mig på. Och det där är exakt det jag försöker ge mina syskonbarn, jag går på alla lucior, skolavslutningar, gitarruppvisningar och fotbollsmatcher dom bjuder med mig på, när jag är ledig. För jag hoppas att det visar dom hur mycket jag älskar dom.
 
Och mamma höll med mig när vi pratade om pappa, hon minns också tiden han alltid gav mig. Att hur mycket han än jobbade så fanns det alltid tid för mig, hur han aldrig sa nej om jag ville följa med någonstans.
 
Jag minns hur mycket frihet jag fick, hur jag fick åka på cykelutflykter med mina vänner när jag ville, hur ofta vi gick och badade på somrarna. Ja, det jag nu som vuxen minns är inte alla leksaker för det är inte dom som betytt något för mig i längden. Det som betytt något är kärleken och framför allt TIDEN jag fått av mina föräldrar. Nu när jag ser tillbaka så saknade jag absolut ingenting, trots att jag inte fått allt jag pekat på, trots att jag ärvde mer än vad jag fick nytt. Även nu som vuxen så minns jag inte presenterna mamma köpt till mig, jag minns spontanfikorna hon kommit över på, resorna vi varit på, oron jag vet att hon känner när jag är ute och festar och dom där kramarna utan någon speciell anledning. För hur vuxen jag än blir, så är hon fortfarande min mamma. Och jag undrar varför dom flesta föräldrar idag verkar köpa allt till sina barn, är det för att kompensera för tiden dom inte orkar ge? För i så fall har jag nyheter, det är tiden och inte sakerna du ger ditt barn som kommer göra att den växer upp till en klok och lycklig person.

Women in red

Har ni sett Becelreklamen om deras app "Gå för hjärtat"? Jag skulle vilja be er alla med smartphones att ladda ner den, för varje kilometer ni går så skänker Becel en krona till "women in red", forskning om kvinnohjärtat. Målet är att vi ska gå jorden runt!
 
Det handlar inte om att ni helt plötsligt måste börja gå en mil om dagen, jag sätter igång den när jag går till tåget, går och handlar, promenader m.m. För ni vet att varenda krona spelar roll va? Detta kan även ni med knaper ekonomi göra, man behöver inte skänka en krona ur sin egen plånbok, allt man behöver göra är att starta appen när man går någonstans så visar den hur långt du gått, hur länge och hur många kronor som skänkts tack vare dig.
 
Vi kvinnor fungerar ju inte riktigt som män när det kommer till hjärtinfarkter och sådant, män får oftast ont i bröstet och vänster arm, alla vet vad det betyder och då är det bara att ringa ambulans. Vi kvinnor kan få vilka jävla symtom som helst om vi får en hjärtinfarkt, illamående, ryggont, magont, yrsel, ont i höger arm m.m, väldigt diffusa symtom med andra ord. Och just det här med hjärtsjukdomar står mig nära eftersom så många i min släkt lider av hjärtfel, min pappa dog av en hjärtinfarkt och även min mamma har haft hjärtproblem.
 
Så kom igen nu allihopa, vi promenerar lite för kvinnohjärtat!

Ett tecken på att man har en väldigt gammal mamma

Mamma; Du har ju sökt jobb hos kommunen? Är det på deras hemsida man hämtar ut såna där jobbsökarblanketter och lämnar in hos chefen eller? X vill byta jobb och ska söka så hon kommer hem till mig ikväll, jag lovade att hjälpa henne att hitta blanketterna.
Jag; Du menar CV? Det skriver man själv, det finns inga jobbsökarblanketter, mamma...
Mamma; Va? Måste man skriva själv?!
Jag; Har du aldrig sökt ett jobb eller?
Mamma; Jag har bara klivit in på arbetsplatserna, bett om att få prata med chefen och så har det varit klart och jag har varit anställd.
 
Det var bättre förr va?

Om du älskar mig kommer jag lämna dig

"En dag ska jag skriva om hur det är att inte känna något när jag hör hans namn, men det kommer inte vara idag. För det handlar inte om känslor, kanske handlar det inte ens om att man bryr sig om vad han gör eller vilka han träffar. Men att veta att han tänker detsamma om dig, det gör ont, eller hur? Att veta att han inte längre går in på din profil och ångrar varje misstag han gjort. Att han inte längre trycker upp din kontakt men sedan ångrar sig. Att han helt enkelt gått vidare.
 
Det är inte för att du inte kan vara utan honom, för det vet du att du kan, utan för att du inte vill att han ska kunna vara utan dig. Du vill att han ska smsa när han druckit för mycket och skriva att han saknar dig, bara för att du ska kunna strunta i att svara. Du vill att han ska gilla din bild, bara för att du ska kunna skita i att gilla hans. Du vill träffa honom på stan bara för att du ska kunna vinka glatt och strosa vidare. Allt det där för att visa vad han missar.
 
Det är därför det fortfarande rycker till nånstans i kroppen när hans namn dyker upp, för att det får dig att tänka på de gånger det han skrivit faktiskt varit riktat till dig. Det är jobbigt för ditt ego att se någon som betytt så mycket nu ägna sin uppmärksamhet åt någon annan.
 
Men jag vet att allt det där försvinner, det har gjort det förut och kommer göra det även den här gången, även om det tar tid." - http://josefinemedh.blogg.se/
 
Så vackert, så ärligt och så hjärtskärande sant. Sådär som jag känt så många gånger, den smärtan, när det känns som om egot tagit så mycket stryk att du går därifrån gul och blå på insidan, alltid med ett leende på läpparna. Om hur du inte vill ha honom, men hur du vill att han fortfarande ska vilja ha dig.

Förbereder inför döden

Jag har fått tabletter utskrivna av läkare och läser på bipacksedeln att några av biverkningarna man kan få är;
Hudutslag eller blåsor kring mun, näsa, ögon och könsorgan
Influensasymptom
Dubbelseende
Aggressivitet
Värk i rygg och leder
Skorpor på ögonlocken
Hallucinationer
Okontrollerbara kroppsrörelser "tics"
Benmärgssjukdom
Inflammation i membranen som skyddar hjärnan och ryggraden

Min fråga nu är alltså, försöker min läkare ta livet av mig?

Jag vände aldrig i dörren

Jag är stolt över mig själv. Får man säga det i detta Sverige utan att verka dryg? Jag är stolt över mig själv för att jag i April har gått på gym i ett helt år. Jag som tidigare inte hade tränat mer än ett par månader innan jag lät mina egna ursäkter och rädslor ta över och så slutade jag gå dit. Soffan var en tryggare plats.
 
Det som fick igång mig i April var gymråttan Jim, jag hade någon som följde med mig, någon som peppade, lät mig svära och någon som visade hur maskinerna fungerade. När jag sedan gjorde slut med honom och för första gången skulle gå till gymmet själv så var jag ärligt talat livrädd, jag var nära att vända i dörren - varenda gång. Jag orkade springa i max 1 minut innan jag var tvungen att sakta ner och gå igen på löpbandet, jag orkade knappt nån vikt alls på maskinerna och jag skämdes. Kände mig inte alls hemma på gymmet, hade ångest över att vara där samtidigt som andra människor. Tittade ständigt ner i golvet med lurar i öronen.
 
Jag körde endast på ett fåtal maskiner, dom jag visste exakt hur dom fungerade, jag vågade inget annat. Jag hade ingen struktur över vilken del av kroppen jag skulle träna när jag gick dit, jag tog det som var ledigt och blev ofta klar väldigt snabbt. In och ut på 35 minuter, med 20 minuters kondition inräknad.
 
Sakta provade jag okänd mark, nån maskin jag inte var helt hundra på, ökade sakta vikterna och vågade allt eftersom gå på hårdare. Det kändes inte längre som ett pinsamt misslyckande om jag bara orkade göra 5 av något, för jag orkade ändå 5! Och även om jag bara orkade springa max 8 minuter i sträck så var det i alla fall mycket mer än bara 1 minut som det varit nån månad innan.
 
Och plötsligt en dag gick jag på dom lösa vikterna, dom jag aldrig vågat röra innan. Jag började med att ta med mig några lätta och ställa mig i ett hörn och hoppades att ingen såg mig. Skulle någon skratta? Tills en dag när jag tog en hel bänk, rakt framför den stora spegeln. Jag hade aldrig tidigare stått och tränat framför spegeln förut, hade inte vågat. Nu gjorde jag det och vet ni vad jag såg? Muskler. Jag kom på mig själv med att orka så mycket mer än jag gjort när jag stått i mitt hörn, nu hade jag struktur. Jag visste vilken del av kroppen jag tränade och jag såg muskler i spegeln, kände inte igen min egen kropp. Var dom där snygga axlarna mina?
 
Ja, jag har tagit pyttesteg i min framfart på gymmet. Jag har varit så rädd och osäker, något jag inte berättat för någon. Varit nära att vända i dörren så många gånger, kommit på alla gamla ursäkter jag förut haft för att inte gå dit, men oftast har det slutat med att jag gått i alla fall. Plötsligt tar det inte 35 minuter in och ut, nu kommer jag allt oftare på mig själv med att ha tränat en hel timme när jag är klar, trots att jag dragit ner på konditionen. Och nu, när jag plötsligt står tillsammans med muskelknuttarna framför spegeln och lyfter lösa vikter, nu när jag faktiskt skiter i om jag är svettig eller om dom andra tycker att jag kör på mesigt så är jag faktiskt stolt över mig själv. För jag vände aldrig i dörren, jag gick alltid in och mina pyttesteg har ändå tagit mig en bit. Nu ser jag en skillnad i spegeln, nu känner jag mig mer självsäker och JAG var starkare än mina ursäkter.
 
Några månader sedan, innan jag vågade mig
på dom lösa vikterna framför spegeln.

RSS 2.0