At least you know my dear that I would die for you

I've been kicked right down
I've been spat in the face
I've been pulled, weighed down
To the lowest place
I've been lied to, shamed
I have been disgraced
Been ex-communicated
from every holy place
I've been beat up and robbed
I've been left for dead
For the way I look
For the things I said
 
When trouble thinks it's found us
The world falls down around us
I promise baby you won't ever
You won't ever feel a thing 
Cause I will take it on the chin, for you
So lay your cuts and bruises over my skin
I promise you won't feel a thing
Cause everything the world could throw
I'll stand in front. I'll take the blow for you.
For you.
 
I've been put on the street
I've been left in the cold
Had my dreams held up
Had them shot full of holes
I've been laughed at, burnt,
beat and butt of the joke
I've been lit up in flames
I have gone down in smoke
I've been stabbed in the back
While they promised the earth
 
I promise baby you won't ever
You won't ever feel a thing
And if I fall here
At least you know my dear
that I would die for you...
 
 
Det är sådär det känns när jag tänker på mina syskonbarn. Det är sådär det känns när jag ser dom, deras leenden och dom är kramarna. Det är sådär det känns när jag tänker på allt det där livet kommer utsätta dom för. Det är så det känns att älska någon så mycket att du skulle ta dig an världen för den personen. So lay your cuts on bruises over my skin.
 
Och nu ska min vän äntligen få känna detsamma.

We could keep trying but things will never change so I don´t look back

Jag blir så ledsen när jag ser fina tjejer som låter sig bli behandlade som skit. Dom som tar lögner, killar som inte bryr sig, dom tar alla miljoner ursäkter, glömmer alla tårar, förändrar den dom är bara för att försöka passa in i någon killes mall. Det är sorgligt.
 
Dom förtjänar så mycket mer men dom ser det inte och jag kan inte låta bli att tänka att det beror på dålig självkänsla. Vad annars? Man låter någon annan bryta ner en tills man inte längre känner igen sig själv, då är det klart att man stannar i det, dom där killarna vet exakt vad dom håller på med, dom vet exakt vad dom ska göra för att man ska fastna i fällan och låta sig själv brytas ner.
 
Jag har aldrig ändrat den jag är för en kille, jag har alltid sagt vad jag tycker och tänker, jag har gått i vilka kläder jag vill trots att jag fått kommentarer om att kjolen har varit för kort eller klackarna för höga, men tycker jag att det är fint så går jag så. Jag har inte låtit någon bestämma min hårfärg eller hur jag ska sminka mig. Det viktigaste för mig är väl att jag trivs med mig själv, att jag känner mig självsäker och att jag trivs i hur jag ser ut och vad jag har för kläder på mig. För om jag ändrar mig för någon som sen lämnar mig, vad har jag då kvar?
 
Det viktigaste för mig är att jag byggt upp mig själv. När jag träffade min första kille så var min självkänsla på botten och han lyfte mig, när det sen tog slut hade jag ingen aning om vem jag var. Jag tappade mig själv i honom. Längs vägen har jag byggt upp mig själv, det är jag som byggt min självkänsla, jag bestämmer över mig själv, mitt utseende, mina åsikter och värderingar. Är det någon som inte vill ha mig för den jag är så går jag gärna vidare med mitt liv. Jag ska ha någon som älskar mig för MIG, inte för att han tror att jag är någon annan och inte för att jag ska böja mig för allt han är och i det hela glömma bort mig själv.
 
Ingen kille ska nånsin tro att jag inte klarar mig utan honom, jag vill bli älskad och uppskattad inte tagen förgiven. Jag klarar mig själv ekonomiskt för att jag har sett hur tjejer som är beroende av sina killar blir behandlade och jag skulle aldrig sätta mig själv i den sitsen. Jag klarar mig känslomässigt, hur värdelöst mitt liv än kan kännas så behöver jag ingen annan som gör det sämre. Jag klarar mig, ingen ska få sätta sig på mig och förändra allt jag är för att få mig att passa in i någon annan mall. Och jag önskar att så många andra tjejer tänkte likadant.

När solen går ner

Öppet meddelande till alla svenska tv-kanaler;
Jag har ett förslag på vad ni skulle kunna visa på tv på nätterna, lite bra filmer, gamla serier som man inte sett på länge (alltså inte låta samma avsnitt av vänner och how I met your mother rulla). Jag skulle uppskatta om filmerna är trevliga dokumentärer om roliga människor, komedier och drama. Inget läskigt, inga mördare, inga psykopater, inget CSI, inga andar och inget övernaturligt.
 
Det hade uppskattats väldigt mycket, speciellt av oss som arbetar nätter ensamma i ett stort hus där man hela tiden hör en massa ljud.

Ligger i respiratorn, skadad och väntar

Det var den där dagen som jag för första gången på riktigt länge blev uppriktigt sagt ledsen. Redan kvällen innan var jag nere, på morgonen ville jag bara gråta och stannade kvar i sängen halva dagen, på dagen försökte jag springa av mig skiten men det hann ikapp mig. Det var den där känslan av att bara vilja falla ner på golvet i en hög och gråta tills tårarna tar slut, men inga tårar kom.
 
Jag klev in i duschen och bara la mig ner, låg kvar där jag vet inte hur länge med endast hög musik och mina egna tankar som sällskap. Och jag kände inte igen känslan längre, visste inte hur jag skulle hantera den. Jag har varit nere under dom senaste månaderna, absolut, jag är inte lycklig hela tiden. Men den här känslan kände jag plötsligt inte igen, den här gången var jag inte längre nere, den här gången var jag riktigt ledsen. Jag mådde kasst. Och jag minns att jag kände såhär för någon månad sedan också, inte heller då visste jag hur jag skulle hantera det. Det är som att jag inte längre vet hur man gör, hur jag fungerar när jag mår dåligt.
 
Men trots att jag kände för att falla ner i gråt så hände det inte. Det hände faktiskt ingenting. Men kanske är det såhär det är, att man ibland är glad, ibland nere och ibland mår man bara sjukt jävla dåligt. Men jag har svårt att tackla det när jag är van att må så pass mycket sämre när jag mår dåligt, det här mellanläget har aldrig funnits för mig.

När bilen växer

Går in i ett parkeringshus med en vän...
 
Min vän (tittar mot en bil); Men shit, har din bil växt?
Jag; Mm, eller så är det där inte min bil...
 
Och om hon någonsin kallar mig för korkad så ska jag påminna henne om den gången hon trodde att en bil en plötsligt kan växa.
 
 

Mycket vill ha mer

För ett år sen var jag nöjd med hur jag såg ut, det enda jag ville var att bli lite mer fit. Mer fast i kroppen eftersom jag såg tanig ut. 48 kg på 160 cm. Jag gick på stranden i bikini utan att skämmas, det finns bikinibilder på mig som jag inte behöver gömma. Jag tyckte absolut inte att jag var perfekt, men jag såg bra ut. Jag var nöjd, trots att exet då faktiskt klagade över att jag "såg svullen ut".
 
Idag väger jag 52 kg på 160 cm. 4 kg mer än för ett år sedan. Det låter inte mycket, det är inte mycket om det stannar där med tanke på att jag tränar nu för tiden, det gjorde jag inte då, inte på samma sätt i alla fall. Jag ser inte längre tanig ut, så där har jag fått som jag ville. Men... Såklart kommer det alltid ett men. Jag är inte fit, inte så fit som jag önskar att jag vore. Jag ser inte ut som jag vill se ut, allt jag gör idag är att hitta en massa fel. Jag mår dåligt över mina matvanor som är åt helvete, jag vill äta bättre, jag vill träna mer. Jag vill se fler resultat.
 
Idag vill jag inte gå i bikini, jag mår faktiskt lite dåligt över tanken på att visa mig i så lite kläder bland folk. Men mest över att visa mig så för hjärtat, naken i sovrummet är på nått sätt en helt annan sak. Och jag kan inte låta bli att undra vad som hänt sedan förra året. Hade jag en skev självbild då där jag tyckte jag såg bättre ut än vad jag gjorde. Eller handlar det om en skev självbild idag, där jag tycker att jag ser tjockare ut än vad jag gör. Kanske är det dom där 4 kilona som gör det, kanske syns dom så mycket, kanske är det inga muskler.
 
Och jag kan inte låta bli att vilja slå mig själv på käften. Jag är frisk, jag mår bra, jag har det väldigt bra, jag ser bra ut, jag får ofta komplimanger, jag har lyckats fortsätta med träningen trots svackor, jag har massa fina människor runt mig. Jag har det perfekta livet enligt mig själv. Borde inte klaga, har egentligen inget att klaga över. Inget att må dåligt över. Trots det känner jag mig tjock, trött på min mage, mina lår och min rumpa. Men mycket vill väl alltid ha mer antar jag.
 
   
Kanske är det här jag behöver vara just nu

I'm prone to ruin the good things, but with you it is different, the rules don´t apply

Jag njuter av alla fina sms, av alla våra "jag saknar dig". Jag njuter av att ligga i hans famn och bara vara, då inga ord behövs. Av att hålla hand, alla pussar och hur hans andetag förändras så fort han lägger en hand på min rumpa. Av att ha honom bredvid mig i sängen och när han drar mig tätt intill sig och säger att han saknar mig trots att jag ligger precis där och hur jag saknar honom också trots att det är flera timmar kvar innan vi behöver pussa varandra hejdå.
 
Jag njuter av dom där ögonen, det där håret som han hatar att jag gräver ner mina fingrar i och den där kroppen jag måste anstränga mig för att inte sätta naglarna i för att jag vet att han tycker att det gör ont. Alla gånger han säger hur snygg jag är och hur glad han är att jag är hans. Av att bara ligga och titta på honom och hur han får mig att skratta. Hur konstig han är och hur han tar fram mina konstiga sidor.
 
Jag försöker njuta av allt det där, men ibland blir jag rädd. Rädd för att allt det där ska ta slut, rädd att han inte ska njuta lika mycket som jag av alla dom där små stunderna. För att jag inte ska räcka till, för att han ska komma på att jag inte ger honom allt han vill ha.
 
Ja, ibland blir jag bara rädd över hur sårbar jag plötsligt har blivit. För jag vill inte att något av det där ska ta slut, jag tycker om det alldeles för mycket.

Jag saknar dina höfter åka upp och ner, jag saknar mina löften aldrig knarka mer

Fick en kommentar där någon frågade ifall jag kunde skriva om mina tidigare förhållanden och absolut kan jag det. Så here it comes, en snabb genomgång som gör ett extremt långt inlägg (Långt bak i bloggen finns det mer att läsa)...
 
Min första kille heter Juan och var tre år äldre än mig. Från 11 års ålder var jag hopplöst förälskad i honom men det dröjde till dagen innan min 16 års dag innan han ringde mig och tjatade i 3 timmar innan jag gick med på att träffas. Sen den dagen var det vi. Vi var tillsammans i 4,5 år och på många sätt var vi perfekta ihop, vi kände varandra utan och innan. Vi var 100% bekväma tillsammans och jag behövde aldrig låtsas vara någon annan, han älskade den jag var. Han var den där killen som köpte blommor nästan varje vecka, som alltid talade om hur mycket han älskade mig, som skrev kärleksbrev och hade ett varmt bad och middag färdigt åt mig när jag kom hem från jobbet. Vi förlovade oss på vår 3 års dag men eftersom jag ville vänta tills jag var lite äldre med bröllop så planerade vi faktiskt att gifta oss nu i år, 24 Augusti för att vara exakt. Vi försökte få barn i ungefär ett år men det blev inget. Kort sagt kan man säga att jag då var helt säker på att han var mannen i mitt liv.
 
Dock finns det baksidor med att känna varandra så bra när man är så unga. Det var ganska mycket lögner, vi hade även perioder med massor av bråk för att vi visste exakt vilka knappar vi skulle trycka på hos den andra. Vi fällde en hel del tårar emellanåt, trots att jag tror att vi på många sätt fick varandra att växa. Det var jag som tog upp ämnet att han kanske skulle flytta ut till slut, jag var fortfarande i hjärtat helt säker på att han var mannen i mitt liv men magkänslan sa att vi hade det bättre utan varandra. Sedan dess har vi haft kontakt lite då och då (vi dejtade faktiskt ett tag för att se om det skulle funka igen men upptäckte väldigt snabbt att det verkligen var över), nu har vi dock ingen kontakt.
 
Mitt andra förhållande med Daniel då... Jag föll jävligt snabbt för den här killen, problemet var bara att jag aldrig kände mig säker på honom, jag kände inte att jag kunde lita på att jag var den enda trots att han var väldigt, väldigt kärleksfull. Men med tanke på vilket dumt sätt han kan prata om sin nya tjej så vet man ju inte hur han är under ytan... Han var killen som bara ville ligga i soffan och mysa, äta choklad, höll om mig och gav mig massa små pussar. Han som höll om mig sådär lagom hårt, sådär som att vi hörde ihop men ändå inte så det gjorde ont, vi som höll varandra i handen när vi sov. Vi höll ihop i ungefär 5 månader sen var det han som gjorde slut och jag som var hopplöst kär fick mitt hjärta krossat. Vi fortsatte dock att ses väldigt regelbundet i några månader framöver, alltid på hans villkor vilket krossade mig ännu mer. Till och med efter att det tog slut med min 3e kille (för ett år sedan) så började vi träffas igen. Vi var inte på väg att bli tillsammans, inget sånt men vi fortsatte ses och ha sex. "Vi" fick inte ett ordentligt slut förrän nu i November. Vi har dock alltid haft väldigt kul tillsammans, både som par och som vänner!
 
Och så mitt 3e förhållande med Jim då. Det blev en kombination av att jag inte över Daniel, hade gett mig fan på att aldrig mer låta någon såra mig samtidigt som jag mådde så otroligt dåligt psykiskt så jag var inte speciellt snäll mot Jim. Han var en snäll kille, gjorde allt för mig, ställde upp, kom med blommor och presenter, sa hur mycket han älskade mig och vi gjorde alltid saker tillsammans. Han funkade bra ihop med mina vänner och allt, men jag orkade inte, jag var ofta irriterad, orkade inte bry mig, sa elaka saker, kunde inte riktigt bestämma mig för om jag ville ha honom eller inte. Jag sårade honom till slut och han förtjänade det inte. Idag har vi ingen kontakt och det är han som vill ha det så.
 
Det är mina ex, mitt förflutna. Det som lärt mig mycket, förhoppningsvis har dom gjort mig till en bättre människa, nu vet jag i alla fall hur jag förtjänar att bli behandlad men även hur jag inte ska behandla dom bra människorna i mitt liv.

Hur man skyller sin egen dumhet på någon annans död

Folket som är som galna i Husby, rutor slås sönder, pizzerior och butiker förstörs, bilar bränns upp. Och dom puckon som sprider det vidare till andra orter, dom som ser det som något häftigt, ett sätt att få fart på polisen och hämnas på dom.
 
Min fråga är, hur hämnas ni på polisen genom att göra detta? Genom att förstöra för era grannar, genom att förstöra det nån stackars småföretagare har byggt upp och försörjer sin familj på, förstöra för dom invandrare som faktiskt jobbar och sköter sig. Hur hämnas ni genom att ge er förort ett dåligt rykte, genom att sänka bostadspriserna där, genom att höja grannarnas bilförsäkringar pga att risken att bil-fan brinner upp är väldigt stor. Hur hämnas ni genom att göra så att andra som bor där känner sig rädda och osäkra. Genom att förstöra området NI bor i och genom att göra så att SD garanterat kommer få fler röster vid nästa val och att invandrarpolitiken med stor sannolikhet kommer att ses över.
 
Berätta för mig hur det är att hämnas på polisen. Nej, ni gör det inte för att en man har blivit skjuten, ni hedrar inte hans minne, ni sörjer inte honom. Ni är bara ute efter att förstöra, antagligen för att ni ser det som något häftigt. För hade ni gjort något för hans skull så hade ni lagt blommor på platsen där han dog, ni hade demonstrerat, ni hade försökt få fram era åsikter på ett klokt sätt som fått folk att lyssna på er. För som det är nu är det ingen som står på er sida, det är ingen som stödjer er och tycker att det ni gör är något bra.

Saknar att du skrattar åt problemen

"Saknar att du skrattar åt problemen, saknar att du lugnar ner mig. Saknar att nå upp till din potential. Lyckan att du finns här lugn och sval.
 
Saknar att se havet ramna, saknar att kunna andas. Saknar dina höfter åka upp och ner, saknar mina löften aldrig knarka mer."  15 saknader - Nordpolen
 
Mitt nya beroende

A piece of my heart

Jag har varit övertygad om att jag blivit försvenskad. För trots mina finnekinder och evigt bleka hy så är jag inte alls som finska kvinnor till personligheten. Jag är inte och kommer förmodligen aldrig bli någon lydig fru som ensam roddar med barn, jobb, hushåll, städning, bakning, matlagning, skolor och dagis. Inte en chans.
 
Jag har också tappat tron på att jag nån gång kommer bli en riktig bullmamma som min mamma är. Det enda jag kan baka är kladdkaka och enda anledningen till det är att jag måste kunna bota chokladsuget med något om jag gjort den stora missen att inte köpa hem marabou. Jag kan heller inte laga mer än en handfull maträtter och jag drar mig verkligen från att bjuda folk på mat. Jag har inte ens tålamodet till att följa ett recept. Jag kommer tvinga min man att ha precis lika mycket ansvar för hem och barn som jag har.
 
Och så kommer jag till situationer när finnen i mig tar över... Dansa på sh´bam på gymmet är det pinsammaste jag gjort på läänge, jag kan helt enkelt inte röra armar och ben samtidigt och av den stora spegeln framför mig att döma så är jag fan inte sexig nånstans även om det bara så är rumpa eller tuttar jag ska röra. Det var en käftsmäll tillbaka till verkligheten där jag inte är sexig nånstans. Plötsligt förstod jag att jag är den där tjejen som måste supas snygg i alla fall när jag befinner mig på dansgolvet.
 
Boxen däremot, fan så kul jag hade! Jag fick slå och sparka mig slut i hela kroppen. Mitt i allt blev jag till och med förbannad över absolut ingenting, det var gamla aggressioner som lämnade kroppen för jag var asförbannad i 3 minuter, slog utav bara helvete och sen var jag glad igen. Det här var min grej!
 
Och så kom vi till dagen då Finland och Sverige skulle mötas i hockey. Jag borde vid det här laget ha lärt mig att inte kolla på matcherna. Jag som i normala fall ger blanka fan i sport, jag vet ingenting om nånting och bryr mig faktiskt inte heller. Jag sitter plötsligt där med hjärtat i halsgropen, knutna nävar och alla finska svordomar som finns flyger genom mitt huvud. Ja, jag som i normala fall varken pratar eller svär speciellt ofta på finska.
 
Men skönt att se, det är inte kvinno-generna jag fått, det är mans-generna. Bara en tidsfråga innan jag odlar skägg, ölmage, hängbröst och börjar dricka ren vodka och öl i bastun. Men jag blir i alla fall ingen nertryckt hemmafru.
 

With every heartbeat

Det är den där låten som är så bra, den där texten som kanske inte handlar om det jag förknippar den med även om jag förknippar den med mycket. Den jag tycker är så bra. Det är från den låten jag tatuerat in en rad.
 
Det är en rad för pappa, men inte som det var förut. Förut betydde det precis som dom sjunger i låten, "...and it hurts with every heartbeat..." Så var det, det gjorde ont att han inte var här. Tanken på att jag hört hans röst för sista gången, vetskapen om att jag inte skulle få träffa honom mer. Det gjorde förjävla ont, i hjärtat, själen, i allt jag är gjorde det ont.
 
Men det är inte så jag vill ha det mer. Mitt "With every heartbeat" står för glädje. Det är en hyllning till honom, världens bästa pappa, han som jag hade turen att få som just min. Det står inte för sorg, det står inte för saknad, det står inte för allt jag missar med honom, heller inte för allt han missar med mig.
 
Det står inte för något av det där, jag valde just den raden för att jag ska bära honom med mig för alltid. I varje hjärtslag.
   
 
 

I wanna know what makes you sad, so I can be the one who always makes you smile

Det var jag som sa det, att jag aldrig fått en "fråga chans"-lapp. Jag var ful och absolut ingen favorit hos killarna när jag var liten så jag blev utan. Och när jag som minst anade det så gick jag och träffade en kille, han som fick mig att falla sådär som jag inte gjort sen jag vet inte när.
 
Jag berättade om det och sa att det inte blir något förhållande utan att han ger en lapp där han frågar chans på mig. Och såklart måste han skriva till något finstilt, som den konstiga killen han är.
 
Jag fick lova att följa Svea rikes lag (och eftersom jag inte planerat att kidnappa och mörda någon så kände jag att jag kunde gå med på det)
Jag fick lova att laga mat åt honom nån gång ibland (Vad snäll han är! På riktigt alltså. Klart som fan han kan få mat nån gång ibland)
Jag fick lova att ha samlag med honom i stort sett när han vill (Just nu känns det inte som att det kommer vara några problem...)
Jag fick lova att göra mitt bästa att ställa in porslinet i diskmaskinen (Tur för oss båda att han skrev att jag bara behöver göra mitt bästa. Annars hade det varit kört vid den punkten)
Jag fick lova att ha tålamod med hans tv-spelande (Klart han ska få sin egen tid)
Jag lovade också att lyda honom ibland, så som han ska lyda mig också (Hallå, han ska lyda mig också!)
 
Dock så kunde villkoren ändras allt eftersom, men det ska nog vara okej eftersom han gick med på mina "krav" jag skickade till honom i efterhand.
 
Och precis det där är våran dåliga humor. Att jag faktiskt kryssar ja på en fråga chans-lapp och sedan skriver på hans lilla kontrakt. Och så skaffade jag mig en pojkvän, på vårat speciella men väldigt roliga sätt. Och om jag får säga det själv så är han jävligt underbar! ♥

Hyvää yötä ja huomenta

När han vaknar; Håret precis lika perfekt som kvällen innan trots att jag varit framme och ruffsat i det, trots att han vänt och vridit på sig i sömnen. Brun, doftar gott, sådär sjukt snygg kropp och ögon som är pigga och fräscha.
 
När jag vaknar; Håret åt alla möjliga håll, ser ungefär ut som att jag har varit med om en orkan under natten. Blek, svullen och glåmig med enorma påsar under ögonen. Kroppen är så opigg att jag i princip får kräla ur sängen och jag luktar mögel. Inte finns det en chans att jag orkar ligga heller.
 
Livet är fan orättvist.

Jobbar för ett mål och en inre dröm

Först gick mitt gymkort ut och jag jobbade tider som gjorde det omöjligt att fixa nytt på över en vecka. När jag fixat nytt så hann jag väl gå till gymmet två gånger innan jag gick och tatuerade mig och då inte fick träna på 2-3 dagar enligt tatueraren. Efter det hade jag allmänt fullt upp med saker som plötsligt blivit roligare än träningen. Jag gick ut på krogen (dock dansade jag konstant i typ 3 timmar och sprang i trappor så lite träning var väl det också), jag hängde hemma hos killen (oj vad konstigt det känns att plötsligt ha pojkvän efter ett år som singel). Sen var det dags för systerdotterns födelsedagspresent, en shoppingtur som tog en hel del timmar. Sen vart det nästan direkt dags att åka iväg för en natt på jobbet.
 
Nästan varje gång jag jobbar natt så går jag och tränar direkt på morgonen, det är lättare när jag ändå har varit uppe hela natten än att sova några timmar och sen gå och träna nyvaken. Men när jag skulle ta på mig träningskläderna den där kvällen innan jobbet, när jag skulle packa gymväskan som tidigare varit så självklar så tog det emot. Det tog emot riktigt ordentligt och jag var så nära att skita i det, jag skulle ju ändå träna 4 dagar den veckan så gjorde det något att skippa en dag?
 
Och där insåg jag att jag tappat gnistan igen och packade den där jäkla gymväskan ändå. Där insåg jag att dom närmaste träningspassen skulle bli extra hårda, inte bara för att jag tappat muskelmassa under tiden jag inte tränat utan även för att motivationen var borta.
 
Men precis som dom senaste gångerna jag haft svackor så tog jag mig till gymmet iaf. Och som tur är har jag min vän som också börjat träna, som tur är så hade jag inga ursäkter till att tacka nej till att gå på två pass med henne. Som tur är gav hon mig den sparken i röven som jag behövde. Det och det faktum att jag inte längre är nöjd med hur jag ser ut, jag vill vara snyggare, jag vill ha min drömkropp. Men den där bristen på motivation hjälper ju tyvärr inte till.

Under my shades

Det känns helt mosigt i huvudet, har bara en sak i tankarna. Får inte ur mig något att skriva ner här, vet inte längre vad som finns att säga.
 
Det är mos i mitt huvud, jag minns inte sist jag hade en helt ledig dag. Jag hoppar mellan jobb, familj, vänner, kille och träning. Jag har inte sovit många nätter i min egen säng den senaste tiden, jag har inte tillbringat speciellt många timmar i mitt eget hem överhuvudtaget på över en vecka. Allt är kaos, så mycket jag borde göra men som inte blir gjort, för jag är hela tiden i farten. Alltid något som måste fixas, bilen borde tvättas, måste träna mer, behöver klippa mig, borde städa, nånstans jag ska och allt det där som ska göras och ibland känner jag mig bara helt jäkla slut. I huvudet, i kroppen, överallt.
 
Missförstå mig inte, jag njuter verkligen av allt som händer i mitt liv, jag har det hur bra som helst och är tacksam över allt och alla jag har i mitt liv. Jag skulle inte byta bort något. Men ibland känner jag mig bara helt slut, överkörd. Trött.

I can still smile at pretty things

"I am not depressed. I can still smile at pretty things and laugh when jokes are funny. I can still talk to people and enjoy nice days.
 
But when I go inside, when I am alone, there is something broken and I fall into sadness so sweet that it engulfs me. I look in the mirror and I don´t like what I see. And the tears always fall when I´m falling asleep. And I miss something that doesn´t exist.
 
I am not depressed . I´ve just been sad for a while. But I can still find the light. I can still smile."
 
Det var sådär det ofta kändes. När det inte var som värst men när man ändå var fast i den där gropen. Det var sådär det kändes, att kunna glädjas åt saker, att skratta när saker var roliga. Men alltid ha den där tomheten, alltid ha tårarna så nära. Att inte ha ork till något, inte ens till att leva. Men att ändå kunna le.
 
Det var sådär det kändes.

Never saw "I love you" as a trend, I don´t really work like that

Det finns tre ord man ganska ofta säger, ord som jag tycker att man ska ta seriöst innan man kläcker ur sig dom för det är på riktigt. Dom första tre orden är "Jag hatar dig", jag minns hur jag ofta skrek det till mamma och pappa när jag var arg som liten, speciellt mamma fick ta mycket av min ilska. Nu när jag tänker tillbaka på hur ofta jag slängt med dom orden så gör det ont i hjärtat för såklart hatar jag varken mamma eller pappa och har aldrig gjort.
 
Idag skulle jag förmodligen inte säga att jag hatar någon om jag inte gör det för hata är ett starkt ord. Tänk att kläcka ur sig det i ren ilska, såra någon annan och alldeles för sent inse att det är för sent att ta tillbaka. Att livet har tagit en helt annan vändning. Jag skulle inte vilja stå där med vetskapen om att en person jag älskar har fått höra orden "Jag hatar dig" som sista ord från mig. Ja, det finns personer jag hatar. Dom är inte alls många, men dom finns. Och då menar jag verkligen dom orden också, hata för mig är när personens död inte skulle röra mig i ryggen.
 
Och så kommer "Jag älskar dig". Dom är ännu värre att slänga med hur som helst, att använda utan mening. Jag skulle aldrig vilja att någon sa att den älskar mig utan att ärligt mena det. Ingen ska säga det för att den "måste", för att den tycker synd om mig eller vill vara snäll. Jag har allt för många runt omkring mig som efter bara ett par veckor tillsammans kläcker dom orden för sin partner och jag köper inte det. Man älskar inte någon efter två veckor, man kan vara kär men det är inte samma som att älska och skulle en kille säga att han älskar mig bara nån vecka efter vi träffats hade jag sprungit för mitt liv. Inte för att orden skrämt mig, utan för att jag aldrig mer hade kunnat ta honom och det som kommer ur hans mun seriöst.
 
Jag avskyr när folk slänger med tre så viktiga ord som att dom inte betyder ett skit. Som att det är något var och varannan människa förtjänar att höra. Jag har haft tre förhållanden, i två av dom sa killarna att dom älskade mig först. Det fanns ingen press i mig att säga det tillbaka, för hade jag gjort det då så hade jag inte menat det. När jag sagt dom orden så har det varit när jag vetat att det faktiskt är så, när jag verkligen känt kärleken.
 
Varför har folk så bråttom? Varför säga till din vän att du hatar henne när ni förmodligen kommer vara vänner igen om ett par dagar? Varför säga att du hatar dina familjemedlemmar bara för att du är arg efter ett bråk?
 
Varför ha bråttom med att säga att du älskar någon? Är det inte viktigare att visa det istället och låta orden komma när man är säker på att dom är sanna? Det är inget att kläcka ur sig för att den andre sagt det till dig, det är inget man säger för att det är synd om någon annan. Det är heller inget man säger för att det sprudlar i hela kroppen för att du är så kär.
 
Ja, det finns en jag hatar. Men dom jag älskar är desto fler, tyvärr är jag alldeles för dålig på att tala om det för dom. Men en sak som är säker med mig är att när jag väl säger att jag älskar någon, varesig det är till familj, vänner eller en kille, så menar jag verkligen det också. Då är jag säker.

Everybody is going to hurt you, you just gotta find the ones worth suffering for

Nu är det ett tag sen... Hon sa "Skärp dig Hanna, du förstör bara för dig själv genom att leta fel!" Och jag kunde inget annat än att hålla med. Den där rädslan jag hade förut, den om att bli ordentligt sårad. Den jag trodde jag släppt efter att så många gånger till vänner sagt "Ge det ett försök. Vem som helst kan såra dig, du vet aldrig i förväg vem som gör det."
 
Men det är ju så lätt att ge andra råd. Så där stog jag och höll med henne. Ska jag bli hon jag tidigare varit, som skyddar sig själv genom att förstöra för sig själv? Jag vill inte det igen. Jag vägrar. För oavsett så vet man ju inte i förväg om man kommer bli sårad. Man vet aldrig vilka vänner, kärlekar, familjemedlemmar eller arbetskamrater som kommer göra illa dig. Så jag ger upp, jag slutar leta fel, han är uppenbarligen för speciell för att dom där felen ska spela någon roll i alla fall. Och sanningen är ju att alla kommer någon gång att såra dig, på ett eller annat sätt.
 
Och jag kunde inte låta bli att skratta när hon upprört sa "Så när ni står där om 65 år och han går och dör och du står där sårad kvar så kommer det inte vara värt det? Trots era barn och barnbarn så kommer du se tillbaka och ångra allt för att han minsann gick och dog, det aset?!"

Och så släppte jag det och bara erkände för mig själv att jag faktiskt är kär, hur skrämmande det än ibland kan kännas.

The question is not whether life exists after death, the real question is whether you are alive before death

Varje ensam natt är dom där, det har liksom blivit en vana nu. En obehaglig, skrämmande vana. Jag minns inte ens hur länge det har varit såhär, 2-3 månader? Kanske mer. Flera gånger varje natt, varje ensam natt, vaknar jag till. Det är mardrömmarna som gör det.
 
Det handlar om folk som tar sig in i min lägenhet, om stora spöklika varelser som är arga på mig, jagar mig. Det är män som försöker slå ihjäl mig, jagar mig med kniv. Och jag vänder mig om och hugger tillbaka, om och om igen, men nästa natt börjar det igen med en ny sorts mardröm.
 
Och kanske börjar jag vänja mig, vänja mig vid att inte sova hela nätter. Vänja mig vid att vakna i panik och inte kunna somna om. Rättare sagt inte våga somna om. Att inte längre våga vända ryggen åt något håll. Nu har jag i alla fall slutat vara rädd för att sova. För så var det också ett tag, jag var rädd för att somna för att jag inte visste vad som skulle jaga mig den natten. Det tar på krafterna att inte sova hela nätter. Och varje morgon blir jag lika fascinerad över hur många och olika drömmar och scenarion hjärnan kan komma på.
 

I am the person your mother warned you about, but I bet she did´nt tell you how much fucking fun I would be!

Några timmar tillsammans med bästa vännen, en lunch, nån timme på gymmet och att bara få umgås och skratta ihop. Alla dom där timmarna i telefon och hur det alltid finns något att prata om. Hur hon vet allt om mig och vad som händer i mitt liv och hur jag förmodligen vet lika mycket om henne. Det är hur hon skrattar med mig, freakar ur med mig och hur jag får be henne hålla käften när hon freakar ur över något som snart kommer få mig att också få panik. Men också hur hon skäller på mig men hur jag ändå inte kan låta bli att berätta allt det där för henne som får henne att bli sådär sur på mig. För vi är ändå vänner ett par minuter senare. Precis sådär som det ska vara. Det är att få vara exakt den jag är, säga vad jag tycker och tänker om allt och kunna lita på henne. Att få vara dom typiska tjejerna vi är med fnitter, skrik, överanalyser och djupa samtal.
 
Och så träffar man honom som man skulle vilja tillbringa varenda ledig minut med, någon som man skulle vilja lägga så mycket tid tillsammans med för att han får en att må så himla bra och för att man inte alltid har möjlighet till så mycket tid tillsammans så man vill ta vara på den som finns.
 
Det är där kruxet kommer. När man vet att bästa vännen skulle förstå, hur hon säger att det är okej. Men hur vi sagt att en kille aldrig ska få komma mellan oss, hur jag behöver henne när det känns som att hela världen är emot mig och hur bra allt med henne är när det känns som att hela världen är på vår sida. Precis sådär som jag hoppas att hon inte dumpar mig för en kille, precis sådär tänker jag inte dumpa henne för någon annan.
 
För oavsett hur jag kan sakna honom så är dom där timmarna med bästa vännen så otroligt välbehövliga. Det är då vi pratar ikapp oss om allt och inget trots att vi precis tillbringat 2 timmar i telefon med varandra. Det är där jag samlar extra energi och där jag verkligen kan berätta allt. Dom där stunderna då vi är oss själva, då vi tar fram dom galna, råa, fnittriga och högljudda versionerna av oss. Den där bästa vännen som jag inte skulle byta ut mot något. Trots att jag saknar honom.

No pain inside, you´re my protection

"I don't wanna be the girl who laughs the loudest
Or the girl who never wants to be alone
I don't wanna be that call at four o'clock in the mornin'
'Cause I'm the only one you know in the world
that won't be home
Ah, the sun is blindin'
I stayed up again
Oh, I am findin'
That that's not the way I want my story to end
I'm safe up high, nothing can touch me
But why do I feel this party's over?
No pain inside, you're my protection
But how do I feel this good sober"

Det var precis så det var när jag mådde som värst. Festkvällarna fick mig att glömma, för några timmar mådde jag bra. Mina problem fanns inte. Varje helg fick jag sms och telefonsamtal av folk på nätterna och dom gånger jag låg hemma och sov blev folk förvånade. Jag orkade vara ute hela natten, inga problem att komma hem 6 på morgonen efter att ha väntat på första tåget, inga problem att gå en walk of shame klockan 12 dagen efter.
 
Idag har jag inte varit ute och festat på över två månader, idag orkar jag faktiskt inte festa riktigt sådär längre, jag åker hellre hem och sover än går en walk of shame. Idag blir jag bakis, jag blir faktiskt så bakis ibland att jag nästan ångrar den där utgången tills jag kommer på hur jäkla kul jag faktiskt hade. Och idag är det extra kul att gå ut just för att det inte händer så ofta. Just för att jag då minns hur jäkla kul det faktiskt är att släppa loss, att dansa med vännerna.
 
Men det är inte sådär längre. Idag har jag inga problem jag vill glömma bort. Idag mår jag bättre utan fest än vad jag gör med. Idag vet folk att det inte är någon större idé att ringa mig mitt i natten för oftast ligger jag faktiskt hemma och sover. Idag är det inte som förut och oavsett hur bakis jag än blir idag så föredrar jag faktiskt dagsläget. Att må som bäst utan än med.
 
 

I lick the gun when I´m done ´cuz I know that revenge is sweet

Skillnaden mellan tjejer och killar är fortfarande stor. I min familj märks den till största del när något händer. När familjen nån gång fått höra att jag hamnat i bråk/slagsmål så är det automatiskt jag som får skiten för det. För jag borde inte stå upp för saker jag tror på eftersom jag kan råka illa ut. Jag borde inte säga vad jag tycker för jag kan råka illa ut om nån blir förbannad på mig. Jag får inte slå till någon som tafsar på mig eller mina vänner, för jag kan råka illa ut om dom hoppar på mig. Jag får inte gå emellan och stoppa bråk, för jag kan åka på en smäll.
 
Jag får inte stå upp för mig själv och vad jag tror på. Om någon stoppar sin hand mellan mina ben får jag skit för att jag smäller till honom. Om någon tar min vän på brösten och vägrar sluta fast hon sagt till flera gånger så får jag inte skydda min vän, för jag har inte med det att göra.
 
Det är så mycket jag inte får göra och det sägs att det är för min egen skull. Men om jag inte skulle stå upp för mig själv och mina vänner så skulle det för mig betyda att det är okej att tafsa på oss mot vår vilja. Att det är okej att bete sig som ett svin och att det är okej att sitta på tunnelbanan och högt sjunga sånger om hur negrer borde dödas.
 
Men jag vägrar, jag vägrar ta skit från andra. Det är inte okej att sätta sig på mig eller andra och om jag åker på stryk för att jag smällt till någon som stoppat sin hand mellan mina ben så låt det vara så. Jag tar den smällen. Än har jag inte behövt ta den, trots att jag visat vad som är okej och vad som inte är det.
 
Men när det kommer till mina bröder så är det så enkelt. Det är ingen stor grej om dom hamnar i slagsmål, även om dom skulle startat det själva. Det har aldrig varit någon stor grej heller, som max hör man mamma sucka och skaka på huvudet. Men när det kommer till mig så får jag utskällningar av dom flesta, jag får höra att det inte är min grej att lägga mig i, för jag är tjej. Jag borde alltså inte försvara mig själv. För tänk om jag då skulle råka illa ut.

-

She left pieces of her life behind her everywhere she went.
It´s easier to feel the sunlight without them, she said...
 
 
"Sometimes you have to stop thinking so much
and just go where your heart takes you"
 
 
 

Samtal med bästa vän

Hon; Du kör rakt där
Jag; Men ska jag inte svänga in där?
Hon; Nej du ska köra rakt!
Jag; Fast är det inte in där?
Hon; Nej det är rakt fram
Jag; Men ser du den där svängen som är där? Dit in?
Hon; Nej, rakt fram!
Jag; Men...
Hon; Men för i helvete, sväng vart du vill! Det är ändå rakt fram du ska köra om du vill komma rätt!
 
Ett par dagar senare när vi faktiskt skulle åka den sträckan vi tidigare diskuterat...
Hon; Sväng här
Jag; Vad fan, jag sa ju det!
Hon; Men... Det sa du inte alls!
 
Vi pratar tydligen inte alltid samma språk.

Första gången som du ska kyssa någon man

Det är första gången, första gången jag upplevt något så konstigt. Något så självklart trots att det varit allt annat än självklart, någon som fått mig att tappa det helt. Få mig att le, le lite för tidigt, lite för snabbt. Faktiskt redan innan vi ens hade träffats. Och när vi träffades log jag ännu mer.
 
Fått mig att gå bakåt i meddelandena och le sådär fånigt, sådär som man inte ska göra än. Och det är konstigt, konstigt och skrämmande, att känna att man är så lika och ändå så olika, skratta högt och le fånigt när ett meddelande hamnat i inkorgen. Hur man svär åt sig själv för att man blir för glad, samtidigt som man inte kan göra annat än att bara följa med och se vad som händer.

My hopes are so high that your kiss might kill me, so won´t you kill me, so I die happy

Jag kommer på mig själv med att skriva sorgsna rader. Ledsna texter. Som att det är det enda jag får ur mig vissa dagar trots att jag oftast inte får ur mig någonting alls. Nått ledset, trots att jag egentligen inte förstår varför.
 
Jag mår bra, jag är glad. Jag är hon som dansar fram med bra musik i lurarna, hon som sjunger högt i bilen och skiter i alla som ser och hör, hon som skrattar högt och skämtar med och om alla andra. Hon som skrattar så hon gråter när hon ser bra program på tv. Hon som fått så mycket energi tillsammans med solen som lyst upp att hon vill hitta på saker hela tiden, vara ute. Njuta av livet. Hon som lyser upp för så lite men ändå något som betyder så mycket. Hon som ser fram emot morgondagen.
 
Jag skulle rent utav säga att jag är lycklig. Inget som känns i bröstet, ingen tyst tyngd över mina axlar, inga jobbiga tankar som tar upp min energi. Det är glada tankar, allihop. Trots det är det sorgsna texter jag får ur mig.

RSS 2.0