Find a passion

Everybody one day will die and be forgotton. Act and behave in a way that will make life interesting and fun, fuck a mundane predictable life working Monday to Friday with something you derive no pleasure from, just living life out until you grow old and wither away.
 
Find a passion, form relationships, don´t be afraid to get out there and fuck what everyone else thinks. Trust me it´s a lot more fun that way.

Better sorry than safe?

Plötsligt gick städningen galant, jag dammade, dammsög, skurade, diskade, jag gjorde allt med ett leende på läpparna. Morgonen efter var det inga problem att kliva upp kl 07.30 på min lediga dag för att åka till barnmorskan. Jag log hela vägen till gymmet. Jag log när jag betalade räkningarna och ringde glatt alla dom där viktiga telefonsamtalen jag skjutit upp i brist på ork. Jag dansade runt av glädje, av lättnad. Kvällen innan hade jag skickat iväg sms till alla dom som brytt sig. Frågat. Oroat sig. Och alla andades ut.
 
Efter 2-3 veckors springande på KS (Karolinska sjukhuset) med knölen i bröstet, efter 6 olika läkare, en del som såg bekymrade ut och ett "shit.. Åh herregud.." som mumlades fram medans andra glatt skrev ut antibiotika och betedde sig som att det inte var något farligt för att i nästa stund svara lite undvikande på en fråga. Flera olika sköterskor. 2 ultraljudsundersökningar och flertalet nålar inpressade i mitt bröst. För ja, dom fick pressas in. Tårar, smärta och att till slut inte ens tycka att det var jobbigt när ännu en person klev in i rummet för att klämma på mig. Att pendla mellan att känna att det inte är någon fara, det är bara en infektion för att i nästa stund bara vilja bryta ihop i panik av tanken på cellgifter, tappa håret och döden. Att skratta och skämta om det med vännerna för att ett par timmar senare få kämpa emot tårarna när någon frågar hur jag mår. Det är 2 antibiotikakurer utan att det blivit bättre, det är att se läkaren zooma in på något som ser väldigt konstigt ut på ultraljudet för att sedan svara undvikande och gå ut ur rummet en stund senare. Att ligga på en brits på akuten en Söndag för att det gör så ont att man inte kommer kunna gå till jobbet på Måndagen annars. Det är att det pratas om infektioner och bakterier för att en stund senare höra orden "Det är nånting där". Det är att kunna det där sjukhuset nästan utantill för att man gått fram och tillbaka mellan avdelningar och undersökningar.
 
Och så är det första gången jag fick höra orden "Nej, det är ingen tumör" rakt ut. Inga andra krusiduller, bara "Det är ingen tumör". Och det var lyckan. Lättnaden. Att bara vilja skrika rakt ut. Att känna att dom där undersökningarna, läkarna, nålarna, det onda och mammografin jag fortfarande har framför mig plötsligt känns lite lättare. Och jag kände hur jag sakta gick tillbaka till att vara hon jag egentligen är, den där glada tjejen. För det är i alla fall ingen tumör!
 
 
 

Han och jag

Jag stod precis på tunnelbanan när en ung kille kliver på med sin hund, en så kallad kamphund. Han ber om pengar när 2 män i 45 års åldern börjar skrika på honom och det är då jag plockar ur mina hörlurar för att lyssna. Dom skriker att han är narkoman, han borde lära sig prata ordentlig svenska m.m, männen säger också att dom är socialister när killen säger att det vore annat om han räknades som svensk trots att han såg sig själv som det, och dom ifrågasatte varifrån hans jacka kommer. Han diskuterar med dom i ca en minut innan han flyttar på sig och ställer sig bredvid mig, det märks tydligt på honom att han inte är ute efter bråk. Jag vet ingenting om honom, han kanske är narkoman eller så har han bara haft jävligt mycket otur här i livet men han ser snäll ut, ser ganska bra ut, han är tatuerad, han ser hyfsat ren ut men går med smutsiga kläder och det märks väldigt tydligen hur mycket han älskar sin hund. Han har lite mörka drag och pratar flytande svenska.
 
När männen fortsätter skrika säger killen "Ni behöver inte skrika på mig för att jag ber om hjälp, det är inget jag vill göra. Jag är 22 år och bor i en tvättstuga, min jacka kommer från Stadsmissionen." Och där känns det som att mitt hjärta ska brista och jag önskade att jag hade haft kontanter på mig, jag önskade att jag hade kunnat ta med honom hem, låta honom duscha, ge honom mat.
 
Jag är tjej, 23 år och har mitt ursprung från någon annanstans än i Sverige. Jag pratar flytande svenska, precis som han. Skillnaden mellan oss är alltså att jag är tjej och har någonstans att bo.
 
Ja mitt hjärta brast över hur illa människor behandlar varandra. Och jag kan inte förstå hur man kan säga såna saker till någon som ber om hjälp, någon som är i behov av hjälp. Vill du inte ge honom pengar så säg nej, man behöver inte vara elak.
 
Han satte sig på huk och gosade och småpratade med hunden. Jag såg hur han snabbt torkade bort den där tåren som föll och nu i efterhand skäms jag, jag skäms över att jag inte gjorde något. I samma sekund som han klev av tunnelbanan så blev jag arg på mig själv, arg för att jag tillsammans med alla andra i den tunnelbanevagnen inte gjorde något, inte sa något, inte ingrep. Vi alla låtsades som om inget hände runt om oss och jag skäms över mig själv.

Here´s to us, here´s to love, all the times that we fucked up

Det slog mig där nånstans på vägen hem från jobbet, att jag tror att jag äntligen slutit fred med mitt förflutna på riktigt. Jag har pratat om honom, han som gjorde mig så illa. Jag har pratat om hon som inte var där. Jag har pratat om alla som svek under så många år. Jag har pratat om rädslan att träffa på honom igen.
 
Jag har träffat min gamla framtid igen, jag insåg ännu en gång att vi inte är menade för varandra trots att jag visste det redan innan. Men det är ju så, det finns alltid ett "tänk om". Jag gick tillbaka till den där andra, han som sårade, han som inte gav mig något avslut vilket gjorde det svårt för mig att glömma, att komma över. Jag gick tillbaka dit för att inse att det inte var jag som förlorade. För att faktiskt inse att jag kommit över men för att en sista gång få tillbaka bara en liten del av vad vi var för att kunna gå vidare.
 
Jag flyttade från orten jag bodde kvar på enbart för tryggheten, det jag tidigare velat men inte vågat lämna. Och jag tror faktiskt att jag gjorde rätt. Jag flyttade ifrån minnen, jag flyttade ifrån mitt förflutna mot min framtid. Och så vågade jag äntligen be om ursäkt. Jag vågade höra av mig och förklara i alla fall en liten del, att be om ursäkt och visa att jag vet hur fel jag gjort. Att erkänna.
 
Jag har sagt hejdå till personer som inte är bra för mig, jag har träffat nya människor som är bra för mig, som får mig att må bra. Men kanske är det första gången jag på riktigt kände att jag slutit fred. Jag har kommit över, jag har träffat bra människor, jag har gett upp och jag har gett mer. Jag har förlåtit och sist men inte minst, jag har bett om ursäkt.
 
Så nu kan jag fortsätta leva i nuet och drömma om framtiden. Det förflutna finns inte längre, det har redan varit och kommer inte tillbaka. Det är idag, nu, som räknas.

You bring the drugs, I´ll bring my pain

Hon frågade vad det var jag ville prata om och jag sa ett par ord för att sedan tystna, tårarna steg i ögonen och jag fick inte ur mig något, jag bara satt där på golvet och packade ihop mina saker. Jag visste vad hennes reaktion skulle bli och jag ville inte säga något men jag kunde inte vara tyst. Hon är den som står mig närmast, hon måste veta. Jag behöver att hon vet. Jag behöver henne.
 
Jag fick ur mig orden och tårarna gick inte längre att hålla tillbaka. Det tog ett par minuter och sen var det hennes tur, hon bröt ihop. Precis sådär som jag visste att hon skulle göra och jag kunde inte längre hålla emot. Jag började skratta. Jag skrattade åt ironin i det hela. Jag skrattade åt rädslan. Jag skrattade åt hur väl jag känner henne och hur jag redan vetat hur hennes reaktion skulle bli.
 
Men mest av allt skrattade jag nog för att jag behövde. Det var skratta eller gråta som gällde och där och då var första gången jag faktiskt släppt fram tårarna över det men jag kände också att jag när som helst skulle bryta ihop totalt och det kunde jag inte, inte där. Så jag skrattade, jag asgarvade. Sådär som man inte ska göra och till slut satt även hon och skrattade. Efter det pratade vi om det värsta som kunde hända, vi pratade även om det bästa, vi pratade om alla alternativ och vi skrattade. Båda två. För jag tror att båda visste att det var skratta eller gråta som gällde och just där och då skrattade vi. Tillsammans. Hon och jag. Och jag behövde att hon skulle veta, jag behövde hennes tårar, jag behövde hennes skratt. Jag behövde hennes värdelösa försök till positivt tänkande.

And I will never let you down even if we´re going down

Jag satt i bilen med doften av dig över hela mig trots duschen. Jag satt och tänkte tillbaka. Och jag var glad över valet jag gjort kvällen innan. Jag mådde bra. Jag var glad. Jag var för glad.
 
Och jag blev ännu mer rädd, rädd för det blev ännu mer klart för mig vad detta i värsta fall leder till, att det den här gången är jag som blir sårad.
 
För ja, jag var för glad.

I spend every hour just going through the motions, I can't even get the emotions to come out

Jag hade slutat oroa mig, det var ingen fara, det var lugnt. Och det var också det jag sa till alla andra som frågade, att det inte var något allvarligt. Jag hade precis andats ut, slutat tänka på det. Det var inget allvarligt.
 
Sen kom brevet. Plötsligt vet jag inte. Plötsligt är allt osäkert igen. Helt plötsligt vände mina tankar, jag ser det värsta framför mig samtidigt som jag försöker tänka positivt. Jag försöker tänka på allt det där som talar emot.
 
Men brevet kom och nu vet jag inte. Helt plötsligt kanske det inte alls är lugnt. Det kanske visst är någon fara. Och jag kan inte längre andas ut.

Nu är det inte längre mycket som pågår. Nu är det för mycket. För plötsligt vet jag inte om det är ett par svåra veckor jag ska genomlida eller om det är månader av helvete. Jag andas inte längre ut. Inte nu.

-

Det är för mycket nu, min energi tar slut. Det är kontroller av bröstknölar som inte försvinner, läkarbesök, mediciner, det är alldeles för lite inkomster och alldeles för mycket utgifter, det är en jävla skit årstid, det är jobbiga dagar, det är jobb, det är nånting som ska göras hela tiden, det är grubblerier och för lite sömn, det är död och begravning.
 
Jag känner hur tårarna dagligen bränner innanför ögonlocken. För ja, det är helt enkelt för mycket nu och jag orkar tydligen inte det just nu. Jag är helt slut, inte fysiskt utan psykiskt. Jag vill dagligen sätta mig ner och bara falla i gråt men det går inte, jag hinner inte ens det, jag kan inte släppa på det just nu. Jag vill bara att allt ska sluta, jag vill ha lugn. Det kanske inte låter som mycket, ibland känns det inte ens som så mycket men det suger musten ur mig.
 
Det är mycket nu.

I regret the day I let you go

"The beginning of love is to let those we love be perfectly
themselves and not to twist them to fit our own image.
Otherwise we love only the reflection of ourselves we find in them"

Tell me what does it look like in heaven

Det är precis som min syster ikväll sa, folk pratar om hur fridfullt det är att gå i kyrkan, att sitta där, hur fint det är och allt det där. Men nej, för oss finns det ingenting som känns fridfullt i kyrkan. Jag har varit på 2 bröllop i hela mitt liv, båda två när jag var liten. Jag har varit på två dop vad jag kan minnas. Under hela mitt liv. Hur många begravningar jag varit på? Jag har tappat räkningen. Och om ett par veckor är det dags igen.
 
Nej det finns ingenting med kyrkor som känns fridfullt. Det är kallt och sorgligt. Jag har gått på nästan en begravning per år i 14 år, nästan en om året och jag vill inte mer. Men jag gör det, jag gör det för att säga hejdå för den där sista gången. Och jag saknar henne. Jag saknar honom. Jag saknar alla dom där andra. Hela tiden.
 
Och jag vill bara att alla ska sluta dö. Jag vill bara att människorna runt om mig ska sluta försvinna, för som det känns nu så fylls allas hjärtan bara med ännu fler personer att sakna. För fan vad jag saknar.

Mummi

Vet du vilka mina starkaste minnen av dig är? Dom som får mig att le just i den här stunden, dom som fått mig att le vid tanken på dig under dom senaste veckorna. Dom som varit dina svåraste veckor. Det är danserna ute på gården, hur grabbarna tog tag i dig och dansade runt och hur rädd jag var att du skulle ramla. Det är all fika du tvingade oss att äta, när du tog sådär illa vid dig om man inte åt av allt och hur vi alla skrattade åt det medans vi tog en till bit tårta trots magontet, men hur du själv nästan aldrig tog något och hur du snabbt vände koppen upp och ner för att ingen skulle hinna hälla upp mer kaffe åt dig.
 
Det är hur du alltid satt i gungstolen och tittade runt på alla, du log alltid ett stort leende när våra blickar möttes. Det är pallen i vardagsrummet du alltid envisades med att sitta på hur mycket man än erbjöd dig sin plats i soffan, du ville aldrig vara i vägen. Det är dina pigga ben, hur snabbt du alltid rörde dig, inte som alla andra gamlingar som går med käpp och åker permobil, dig fick man springa ikapp. Det är din pälsmössa och din doft. Det är hur du alltid tvingade oss att åka till affären för att köpa tårta när vi hämtade dig till huset varje gång vi kom på semester. Det är ditt skratt och din röst.
 
Det är den där gången när vi skulle åka hem igen, när jag kramade om dig och dina tårar i ögonen. Hur jag satt bak i bilen och vände mig om för att vinka och hur du stod där på trappen och vinkade och hur man såg dina tårfyllda ögon. Jag minns hur ont i hjärtat det gjorde och hur mamma sa att du var rädd att det var sista gången vi skulle ses. Du var så pigg då, precis som min mormor alltid har varit!
 
En del av mig ångrar att jag inte åkte till dig nu i slutet. Men vet du vad? Jag tror inte jag hade fixat det... Du är den starkaste personen jag någonsin mött, du har tacklat allt möjligt här i livet och jag har bara sett dig pigg och med ett leende på läpparna. Du kommer aldrig vara sjuk och svag i mina ögon, du kommer för alltid vara den starkaste och mina barn kommer garanterat få höra historier om hur min mormor var. 
 
Nu får du träffa alla dom vi saknar där uppe...
Tårarna rinner men älskade mummi, vi ses igen ♥

Perfekt, men inte för perfekt.

Han sa "Utseendet kan vem som helst ändra på. Personligheten är lite svårare."
 
Och så rätt han hade i det, så otroligt rätt. Trots det lever vi alla i ett utseendefixerat samhälle där den ena är för snygg för den andra, där man inte vill ses som den fula kompisen och där man ska vara perfekt och inte ens då får man vara helt nöjd.
 
Där man inte får vara överviktig, ha celluliter eller dallra någonstans på kroppen. Där man inte får ha acne eller tunt hår. Där man inte får vara för smal för då är man sjuk och våga inte vara för snygg heller. För snygga människor är inte bara snygga, dom är även dumma i huvudet.
 
Men det är okej att vara snygg om man är sådär lagom snygg. Liksom perfekt fast ändå inte. Det är också okej att vara lite kriminell. Och det är okej att vara korkad, det är okej att ha noll koll på världen och det är även okej att vara elak mot andra och självgod, så länge du är sådär lagom snygg. Perfekt men ändå inte för perfekt. Men är du mindre snygg, kanske till och med ful så är du inte lika mycket värd. Tydligen inte i dagens samhälle i alla fall.

-

Jag saknar dig
Jag har saknat dig sen första gången jag såg dig.
Jag har saknat dig ännu mer sedan sista gången jag såg dig.
 
 
Jag saknar dig

2013 11 09

Jag som aldrig lägger in bilder tänkte chocka er läsare idag. Jag är så glad över alla jag har i mitt liv just nu, min familj, mina vänner, alla andra, alla nya, alla gamla... Det är mycket nu men stunderna och samtalen med er ger mig den extra energin jag behöver.
 
     
     
 
 
Min inflyttningsfest med några av dom
roligaste och finaste personerna jag känner ♥

People like us

När det där skulle komma ut i det öppna så var jag orolig, orolig för vad som skulle kunna hända. Orolig för vad vissa skulle tycka. Dom som är viktiga för mig. Men det verkar lugnt, än så länge verkar det lugnt och dom viktigaste vet ingenting. Dom har ingen aning om det där som många gånger har gjort så ont trots lyckan i det hela. Det där man inte ska prata om.
 
Sen kommer det. Den där frågan som skulle innebära att dom skulle få veta. Att jag skulle vara tvungen att berätta. Allt. Paniken kom, jag hyperventilerade och ögonen fylldes med tårar, endast för rädslan inför dom där, dom som betyder något. Kanske skulle jag säga ja till detta också, jag visste inte. Kanske skulle detta vara det sista steget i allt det här. För det är som han sa, han som är en av dom som betyder något, att tänk om jag hjälper ett par stycken, några som kanske mår lite bättre, som kanske känner igen sig och förstår, är det inte värt det i så fall?
 
Och mitt svar var jo, det är i så fall värt det. För det var den stora anledningen till att jag startade detta från första början. För att kanske hjälpa. Eller så går allt åt helvete, och då gör de det för mig, inte för dom. Dom där okända.
 
Och så bestämde jag mig. Jag bestämde mig för nej, jag vågar inte.

Det finns alltid saker man inte skulle ha gjort

Jag föll dit igen. Såklart.
 
Hoppet, tankarna, framtiden, lyckan, drömmarna. Det perfekta. Jag föll dit igen och jag kan inte låta bli att avsky den delen av mig själv. För jag hoppas alltid, oavsett vad som händer så har jag alltid en gnutta hopp när det kommer till något jag verkligen vill. Och det här vill jag verkligen. Hela mitt hjärta, hela min kropp säger mig att det här är det jag vill.
 
Jag hoppades. Igen. Jag drömde mig bort till framtiden jag vill ha och nu ångrar jag mig. Jag som hade allt jag behöver känner mig plötsligt inte längre nöjd. Det fattas en bit. En bit som inte fattades för några veckor sedan när jag levde med att detta aldrig skulle hända. Men så hände det. Och jag avskyr mig själv för att jag börjar tänka när livet är så bra, för dom där tankarna förstör bara nuet.
 
Men jag föll dit igen. Såklart.

Hädanefter ska jag va bra, ska jag va bra för dig

Jag gick och tänkte på honom, min pappa, när det slog mig att det är den här tiden på året jag hatar, för det är den här tiden på året jag saknar mest. Det är alla helgona, det är farsdag, det är jul, nyår och årsdagen av hans död.
 
Och det slog mig att det snart är 14 år sedan. Det slog mig hur lång tid 14 år är. Det är mer än halva mitt liv. Det börjar närma sig 20 år och innan jag ens hunnit fylla 30 så har det gått 20 år. Det slog mig att jag verkligen inte kommer få träffa honom igen, att det faktiskt inte kommer bli så. Att det är för resten av mitt liv. Han kommer verkligen aldrig mer tillbaka. Det är 14 år utan hans röst, utan hans kramar, utan att jag pussat hans skäggiga kind hejdå när han åkt till jobbet. Utan att vi sjungit tillsammans, utan att jag suttit bredvid honom i bilen och lyssnat på hans visslande. Utan att jag suttit bredvid honom överhuvudtaget.
 
Det är inte långt kvar nu innan det är 14 år sedan. Och jag tänker tillbaka på hur det var för exakt 14 år sedan, då när ingen av oss hade någon aning, då när vi levde våra liv precis som vanligt. Jag undrar vad vi gjorde, jag undrar hur jag mådde. Jag undrar vad vi pratade om och jag undrar om jag gav honom en puss just den dagen. Jag undrar om han sa att han älskade mig.
 
14 år av saknad. 14 år av att tänka på honom varje dag. Och jag vill fortsätta tänka på honom varje dag, sakna honom varje dag i resten av mitt liv. För nu för tiden gör inte saknaden lika ont längre, inte lika ofta i alla fall. Nu har jag accepterat och slutat vara arg. Men det är fortfarande en förbannat lång tid utan min pappa.

Those will be the best memories

Det var dags att gå igenom alla lådor med en massa papper och skit i. Ni vet dom där där man slänger ner allt som man inte vet vart annars man ska lägga det men som ska sparas. När jag gått igenom alla gamla kvitton så kom jag till dom gamla minnena. Dom som fick mig att till slut sitta där med tårar i ögonen och bara skratta.
 
Det var den där ramen med bilden på honom och mig, den vi fick i inflyttningspresent när vi flyttade ihop. Det var dom där små fåniga sakerna vi gjorde till varandra. Det var dom där korthållarna han beställde till oss båda, dom där han graverade in två hjärta, våra namn och datumet på när vi blev tillsammans. Jag hittade mitt och jag undrade vart hans är. Kanske har han kastat den.
 
Det var han den där andra och den där gången vi var på Grönalund, bilden på oss två på flygande mattan, den där han höll om mig och hur vi båda skrattade. Och jag undrade om han sparat sina bilder.
 
Det var dom där gamla bilderna på mig och min barndomsvän. Den där hon fastnade med foten i toaletten, den där vi hade hennes mammas stora nattlinne på oss, ni vet ett sånt där med en kvinnokropp på. Alla fula miner och skratten.
 
Det var dom där bilderna från när jag var på Tropical island med gamla jobbet. Den där vi levde lyxliv för stunden med gratis mat, gratis drinkar, där vi promenerade runt i bikini. Där vi levde så jäkla slösaktigt och beställde in tre maträtter bara för att vi var sugna på att smaka på alla, bara för att sedan gå och lämna dom där. Där vi beställde in drink efter drink utan att betala.
 
Och det var dom där breven från när den där vännen som svikit mig flyttat till behandlingshem. Det var hennes ursäkt, hur hon tog på sig hela skulden och skrev att hon förstår om jag inte svarar.
 
Det var dom där gamla passen som visade mig hur mycket jag förändrats, dom som visade hur mycket mer kriminell jag såg ut som yngre och brunett.
 
Och vet ni en sak? Jag har sparat allt mina syskonbarn gjort till mig, varenda teckning, alla grattis-bilder på dom som varit med i tidningen, alla små pyssel. Jag har sparat allt. Och dom var det enda av alla minnen jag inte packade ner i en låda för att ställa ner i källaren där dom nu hör hemma, bakom mig.
 
Och vilka minnen... Såna jag aldrig vill kasta. Dom jag borde titta igenom lite oftare. Dom som fick mig att skratta med tårar i ögonen där i min ensamhet. 

I´m not an angel

Jag satt där med mina vänner bredvid mig, jag med tårar i ögonen och inget att säga. Jag var inte beredd. Dom frågade om min reaktion men jag kunde inte ens svara på varför, jag hade inte förstått.
 
Och jag såg det jag kunde förlora framför mig. Jag såg det jag kanske skulle kunna vinna, men jag visste också att det inte var värt risken. Och jag kunde inte ens svara på varför så jag bara satt där med mina tårfyllda ögon och stirrade rakt ut och jag minns inte ens längre vad jag tänkte på. Jag vet bara vad jag var rädd att förlora.

En rak höger

Jag har den senaste tiden fått nog av svin. Av äckel. Det var nog när dom där 6 killarna som våldtog en tjej gick fria allihopa, nånstans i samband med det blev jag så jäkla arg och trött. Arg på Sverige och detta skit rättssystem. Arg på hur man fortfarande till och med i Sveriges lag ser ner på kvinnor och våra kroppar. Och jag blev trött på äckel, alla äckliga killar som inte kan ta ett nej. Dom som tycker att det är helt okej att säga vad som helst, att ta hur som helst.
 
Och så var det den där natten på krogen, jag var full. För att vara ärlig var jag jättefull. Men glad, jag var jätteglad. Jag står i baren när jag känner en hand på min rumpa och vänder mig mot killgänget bakom mig, dom står och skrattar allihopa. Och när jag frågar vem det var så fortsätter skratten men ingen erkänner, jag säger åt dom att inte röra mig igen och bara sekunder senare känner jag ännu en hand på min rumpa och jag vänder mig om igen och ser deras flin, hur dom har skitkul och jag känner hur förbannad jag blir. Igen frågar jag vem det var och en av killarna pekar på sin kompis, kompisen skrattar högt. Dom var 3-4 pers och alla kollade på mig och varandra och skrattade högt.
 
Där fick jag nog, där brann jag av. Sådär som jag väldigt sällan gör. Jag gav honom en rak höger. Dom slutade skratta och bara ett par sekunder senare stod bartendern bredvid mig. Jag vände mig om mot baren igen och såg inte ens hur dom eskorterades ut av vakten. Sen gick jag ut till mina vänner på dansgolvet med min drink i handen, den som egentligen var min 3e drink för mycket, men hur det var skitsamma för det var fortfarande min kropp och hur många drinkar för mycket jag än druckit så är det ingen som ska röra den utan min tillåtelse och det är ingen som ska skratta åt att jag blir förbannad.
 
Och jag är glad att jag fick nog, jag är glad att jag äntligen fick tyst på deras skratt. Jag är glad att jag visade att dom inte får röra mig och att det syntes att han fick ont. Det kändes bra att få tyst på dom.

Take a chillpill!

Jag börjar bli irriterad på att det ska tjafsas och kämpas för allt nu för tiden. Allt är fel och allt ska förstoras upp och hela allmänheten ska plötsligt bli upprörda och protestera mot allt. Missförstå mig inte, många saker är värda att bli upprörda över, att kämpa för. Men det finns gränser... Först var det pride. Och ännu en gång, missförstå mig inte, jag tycker det är skitkul med pride, alla är glada, det firas, det är helt okej att vara gay, bi, trans, whatever the hell you want. Jättebra! Men så ska det börja diskuteras rättigheter, varför ska dom ha en egen festival för att få uppmärksammas, varför får dom inte vara sig själva hela tiden?
 
Ja, jag vet att homosexuella diskrimineras men newsflash, det är ganska okej att vara gay i dagens Sverige. Det är inte många som höjer på ögonbrynen längre. Och varför pratar man om att Sverige inte är jämställt förrän pride slopas för att den inte längre behövs? Låt dom fira en vecka per år hur mycket okej det än är att vara gay, varför sträva efter att få bort pride helt för att visa att det är okej att vara gay/trans/bi? Pride är en glädjevecka för alla idag, även oss hetros.
 
Sen skulle man kämpa för att kvinnor skulle få bära slöja utan att få höra glopord efter sig. Helt plötsligt skulle alla kvinnor bära slöja för att stödja dom och gjorde man inte det så var man en hemsk person som inte alls tycker att alla är lika värda. I tidningarna stod det "95% av alla kvinnor med slöja uppger att dom fått höra glopord" NEWSFLASH, 95% av ALLA kvinnor har fått höra glopord efter sig! Korkad, dum blondin, tjock, jävla hora, slampa, dum i huvudet är några av sakerna som jag har blivit kallad och jag bär inte slöja, jag råkar bara färga håret blont. Så nej, hur mycket jag än tycker att alla är lika värda och att alla som frivilligt bär slöja (dock tycker jag inte att det är ska vara okej med heltäckande) ska få göra det så kommer jag INTE bära slöja bara för att visa att jag stödjer dom. Jag tänker heller inte göra det till något jäkla uppror.
 
Sen kom det fram att zigenare nånstans i Sverige har blivit kartlagda och all media och hela Sveriges befolkning går bananas. Men helt ärligt... Vem bryr sig? Förutom möjligtvis dom. Polisen skulle få kartlägga mig hur mycket dom vill utan att jag skulle bry mig och vet ni varför? Av den enkla anledningen att jag inte har något att dölja. Skulle polisen däremot tro att jag har det så motbevisar jag gärna dom.
 
 

Visste ni...

...att jag i tonåren hade en stark känsla av att jag skulle dö innan min 20 årsdag. Fram tills jag fyllde 21 år var jag alltså helt säker på att jag när som helst skulle dö.
 
...att det alltid (!!) händer mig konstiga saker. Mina vänner vet att varje gång vi pratar i telefon eller ses så har jag alltid något nytt knäppt/konstigt/roligt/tråkigt att komma med. Jag har nog nått sorts rekord i mest händelserika liv.
 
...att jag avskyr folk som snyter sig ute bland folk. Varje gång får jag lust att gå fram och ge dom en smäll på käften alternativt spy i deras mat om man är på restaurang.
 
...redan som tonåring hade jag sett väldigt mycket döda människor, te.x pappa, faster, studiebesök på bårhus där vi fick gå in i överfulla rum där liken ligger, har varit med när dom gjort i ordning en man inför hans begravning, på praktikplatser m.m. detta är alltså ingenting som skrämmer mig.
 
...att jag har fått en förfrågan om att vara med i tv4 i "efter tio" med Malou Von Sivers. Tackade dock nej.
 
...jag är jätterädd för spöken! Är även ganska paranoid, är jag på nedre botten nånstans under kvällstid drar jag alltid ner persiennerna för att ingen ska kunna stå utanför fönstret och titta in på mig. Jag mår sjukt dåligt av detta.

Himlen runt hörnet

Han frågade vad jag mindes av honom och det var så vi halkade in på dom, dom gamla minnena. Dom fina, men också dom andra. Och när vi satt där och skrev så kom bara fler och fler saker upp i huvudet, saker man glömt, saker man förträngt, saker han påminde mig om och saker jag påminde honom om. Ibland satt jag bara och skrattade för mig själv, jag mindes våra konstigheter, jag mindes våra små filmklipp. Jag hade glömt hur mycket vi faktiskt filmat. Bilderna.
 
Det var skönt för han mindes också, vi pratade om samma saker men samtidigt så olika. Det var hur alla Söndagar tillbringades i sängen hemma hos honom, det var våra gymbesök som alltid avslutades på samma sätt, hur mina tankar alltid försvann till något helt annat och vår sjuka humor. Jag mindes plötsligt hur roligt vi faktiskt hade haft och insåg att jag hade förträngt mycket av det. Jag hade förträngt så mycket bra saker med oss. Och vi undrade också, vi frågade oss samtidigt hur det skulle vara nu. Skulle det som varit så bra fortfarande vara likadant?
 
Och jag skrev inte det då men det jag minns nästan mest av allt, det som är mitt favorit filmklipp av alla någonsin, det jag undrar allra mest om han har sparat. Det jag nån dag skulle vilja se igen. Det jag hoppas att han har sparat. Det är det där när jag står småfull och fnissar, hur han ligger i sängen och säger något i stil med "du är bara min" och jag lägger mig på honom och viskar tillbaka, precis vid hans hals "bara din..." innan filmen bryts.
 
Det är ett av mina starkaste minnen. Det som oftast kommer upp när jag tänker tillbaka, för i den korta snutten både ser man och hör kärleken jag faktiskt kände för honom. En av dom bra sakerna med oss.

RSS 2.0