Let´s have a toast for the scumbags

"And I always find, yeah, I always find something wrong
You´ve been putting up with my shit just way too long
I'm so gifted at finding what I don't like the most
So I think it's time for us to have a toast

Let's have a toast for the douchebags,
Let's have a toast for the assholes,
Let's have a toast for the scumbags,
Every one of them that I know
Let's have a toast for the jerkoffs
That'll never take work off
Baby, I got a plan,
Run away fast as you can"
 
Och jag har stått där själv en gång i tiden. Precis sådär, en douchebag. Och jag ångrar mig fortfarande, varje dag ångrar jag mig. Fortfarande. Och jag har lärt mig att aldrig mer vilja tillbaka, aldrig mer göra mot någon annan det andra gjort mot mig. 
 
So let´s have a toast for the douchebags.

Svar på kommentar

 
"Har dina ex gått vidare? hur kändes det i så fall? Jag måste säga att jag gillar dina inlägg i bloggen!"
På inlägget "Du förändrade"
 
- Ja. Vi har alla gått vidare men hörs av väldigt sällan. Det finns absolut inga hard feelings från min sida trots att jag  ibland önskar att karma ska komma och bita ett par stycken i röven ;)
 
Den som inlägget handlade om är dock en som jag haft noll kontakt med sedan strax efter att det tog slut och jag har saknat honom jättemycket, han är en väldigt bra person. Jag hoppas dock att det nu ska bli ändring på det där med att vi haft noll kontakt.
Och tack!
 

You think you know it all

Du pratar om det som att det vore något kul, något häftigt. Kanske även som att det skulle vara synd om dig. Men så är det inte, det är inte kul, inte någonstans. Det är inte häftigt, inget att skratta åt, inget att skämta om.
 
För det är faktiskt så att det finns folk som lider av det, som är ledsna, som ser det som ett stort problem, ett hinder. Då är det inte kul längre. Då har det slutat vara häftigt.
 
Och för att vara ärlig så är jag rädd. Även om jag inte alltid säger det högt så är jag livrädd och det är inte häftigt.

Försöker va det dom vill att jag ska va

 
Jag läste vad en kvinna hade skrivit om det här med uppfostran för killar och tjejer, vad man lär sina barn beroende på vad det är för kön på dom och jag fastnade för hennes ord, för hur klockrena dom var.
 
För hur många av er föräldrar har pratat med era söner om hur viktigt det är att respektera tjejer? Hur många har pratat om hur alla är lika värda oavsett kön, ursprung, sexuell läggning eller kläder? Att det aldrig är okej att prata nedlåtande om en tjej, aldrig kalla någon för madrass, hora eller slampa? Förklarat att tjejer har precis samma rätt att träffa killar, ha sex och klä sig hur man vill som killar har? Hur många av er har sagt att det aldrig är okej att tafsa på en tjej mot hennes vilja? Att bara för att hon dansar med dig så betyder inte det att du får köra upp en hand mellan hennes ben eller föra upp handen mot hennes bröst? Hur många av er har på riktigt, mer än en gång pratat med era söner om hur fina tjejer är och att dom ska behandlas med respekt?
 
Ni som har döttrar... Hur många gånger har ni sagt åt era döttrar att tänka på hur dom sminkar sig innan dom gått utanför dörren? Hur många gånger har ni suckat och kommenterat deras kläder? Sagt att dom inte får gå ut i kort kjol för det kan uppfattas som en invit av en del killar? Hur många gånger har ni sagt åt dom att inte gå ute sent på kvällen? Att dom inte ska träffa killar hur som helst? Att dom inte ska gå ut på krogen eller vara ute sent?
 
Ändå är det era söner det är fel på, inte eran dotter som bara vill gå ut och träffa sina vänner. Som bara vill dansa loss i klänning. Som kanske bara vill hångla den kvällen men inget mer. Som bara vill gå hem på kvällen och vara trygg. Nej, det är era söner det är fel på. Så varför är det inte dom ni pratar med?

Du förändrade

Jag skulle in på klubben, du var på väg ut och för första gången på väldigt, väldigt länge så möttes vi av en slump. Det var du och dina vänner och jag och mina vänner vid den där dörren. Det gick snabbt, det var en kram, det var ett par meningar till varandra och orden "världen är liten..."
 
Efteråt frågade hon mig hur det känns, hur det kändes. Vad jag tänkte på. Mitt svar var enkelt, jag ville inte veta så därför lät jag bli att känna efter. Jag ville inte veta hur det kändes. Inte just då, inte där.
 
Men du var tydligen det som krävdes för att jag skulle ta tag i och förändra mitt liv. Det var du. Och när jag tänkte på det i efterhand så var jag nog glad, glad över att träffat dig igen även om det var kort och oväntat. Och jag är glad över din reaktion, jag är glad över att du tog det bra.

Dude?!

Den där pappan som lät sin son springa över parkeringen och bakom min bil trots att han såg mig backa ut, hur han lugnt går efter sonen utan att säga till honom och hur jag om jag backat lite snabbare hade kört på honom. Hur bra hade en 4 åring klarat det? Jag var mycket nära att kliva ut ur bilen och skrika åt honom att han är en dålig pappa som inte borde ha barn alls, kanske tur för honom att jag hade en bra dag.
 
Dom där cyklisterna som cyklar rakt över övergångsställen. Ni vet att ni inte räknas som fotgängare när ni sitter på en cykel va? Det betyder också att ni inte har företräde.
 
Dom där föräldrarna som skickar ut sina ungar i höstmörkret utan reflexer på.
 
Dom där jävla nötterna som kör i 60 på 70 vägar, det finns faktiskt dom som sovit 10 minuter för länge och har bråttom till jobbet!
 
Ni är dumma i huvudet hela bunten.

Everything that kills me makes me feel alive

Hon sa att hon tror att det är bra för mig trots att jag trivdes. Bra att börja om, bra att ha mitt eget som aldrig delats med någon annan, bra att inte bo kvar tillsammans med gamla minnen.
 
Jag tog det inte så seriöst då, jag led ju inte av mina minnen, dom var ju inte farliga alls. Det var mina minnen, vissa dåliga men många väldigt bra. Sen åkte jag därifrån för sista gången, jag hamnade nån annanstans och andades ut och plötsligt insåg jag att hon kanske haft rätt i alla fall. Trots att jag trivdes så var det förvånansvärt lätt att andas någon annanstans, en plats som bara är min. Som bara varit min. Som hela tiden bara är min. En plats att skapa nya minnen på, förhoppningsvis bara bra.
 
Ja, plötsligt förstod jag hennes ord och att hon faktiskt hade rätt. Nu har jag mitt eget, det som bara är mitt och aldrig delats med gamla minnen. En plats att börja om på, precis sådär som jag börjat om på med alla andra delar av mitt liv.

Here´s to you

 
We could just go home right now
Or maybe we could stick around
For just one more drink
Get another bottle out
Lets shoot the shit
Sit back down
For just one more drink
 
Here's to us
Here's to love
All the times
That we fucked up
Here's to you
Fill the glass
Cause the last few days
Have kicked my ass
So lets give em hell
Wish everybody well
Here's to us
 
Stuck it out this far together
Put our dreams through the shredder
Let’s toast cause things got better
Here's to all that we kissed
And to all that we missed
To the biggest mistakes
That we just wouldn’t trade
To us breaking up
Without us breaking down
To whatever's come our way
Here's to us
 
Ikväll hjärtat, firar vi dig ♥

Count your blessings

Hon skrev till mig om det där som ingen förstår. Det där som inte ens jag kan sätta mig in i trots att jag också förlorat. Och jag kunde tänka mig hopplösheten och smärtan i att inte kunna anförtro sig åt någon på riktigt, i alla fall ingen som skulle förstå. Förstå allt från hennes perspektiv.
 
Där satt jag med tårar i ögonen, tårar för henne och tårar för hon den andra. Och jag önskade att hon kunde prata med den som står henne närmast, den som borde vara lättast att prata med. Men den som aldrig kommer förstå.
 
Och jag saknade med henne. Och jag kände mig maktlös. Jag hade ingenting, ingenting för att göra hennes dagar lite lättare. Inget för att hjälpa. Men jag saknade tillsammans med henne utan att förstå hennes situation, våra är så olika. Och jag saknade honom, han jag kommer sakna varenda sekund i resten av mitt liv. Och jag saknade henne, hon som idag är en av dom finaste änglarna som vandrar vid sidan om oss. Och jag saknade dom, dom som varit så fina. Så otroligt fina människor.

Whisper

Slut fred med ditt förflutna så det inte förstör nuet
 
 
Vad andra tycker om dig är inte ditt problem
 
Tiden läker nästan allt
 
 
Jämför inte ditt liv med andras och döm inte andras liv och val,
du har ingen aning om deras historia och bakgrunden till valen dom gör
 
 
Tänk inte så mycket, det är okej att inte ha alla svaren
 
 
Ingen annan har ansvaret för din egen lycka utom du själv
 
 
Le. Du äger inte alla världens problem

I can´t even think about one good reason

Ibland blir jag bara så trött, så matt. Vill bara spricka, bli sådär förbannad som man inte får bli när man är vuxen, sådär att jag vill skrika, säga elaka saker sådär så att det blir barnsligt till slut. Jag vill slå, sparka, kasta saker. Jag vill bli galen, precis sådär som en normal vuxen person inte får bli. Inte får göra.
 
Jag vill bli galen på jobbstrulet, skita i allt, bli ordentligt förbannad, bli galen. Jag vill bli galen på löften man får som alltid, alltid bryts. Jag vill skrika sådär barnsligt, kasta saker, slå. Jag vill bli galen när det inte handlar om ge och ta för andra, jag vill bli barnslig och ge tillbaka med samma mynt, jag vill säga elaka saker. Jag vill bli galen på allt det där som inte funkar, på allt det där som inte går min väg, på allt det där jag inte kan ta tillbaka. Jag vill skrika, slå, sparka. Jag vill kasta saker.
 
Men jag är vuxen nu. Så jag håller allt det där inom mig och ler lugnt, jag lägger alla aggressioner åt sidan. Istället blir jag tyst. Jag vill skrika och slåss men det går inte, för jag är vuxen nu.

Om du skulle se tillbaks nån gång, har allt gått tillbaks till noll

"Är du fortfarande arg?
Är du fortfarande trött?
 
Önskar du fortfarande att vi aldrig hade mötts?"

I´ve been a different kind of girl since you turned me down

Jag drömde att det var dags nu, att det var nu det hände. Jag minns känslan i drömmen men jag kan inte längre förklara den, kanske var det upprymdhet blandad med rädsla. Kanske var det glädje och nervositet. Kanske var det bara rädsla och nervositet. Kanske var det stolthet eller allt på en och samma gång. Kanske är det där precis det jag känner i verkligheten också.
 
Och jag vet att det snart är dags i verkligheten också, dagen efter drömmen kom mailet, och när jag tänker på det så sprider sig nån form av nervositet i mig, inte sådär jobbig och ångestframkallande utan sånt där så det kittlar enda ut i fingerspetsarna när jag tänker på det.
 
Ja, snart är det dags, inte bara i drömmarna utan även i verkligheten, det där jag nästan glömt bort, vant mig vid. Och jag undrar vad som händer då, vad som väntar då. Jag undrar hur det blir. Kanske ingenting. Ingenting alls. Kanske allt.

Jag berättar

Hon ska snart bli faster och är superglad samtidigt som hon är rädd. Man ser alla artiklar om alla barn som försvinner, blir bortförda, mördas, blir sjuka. Man ser all elände, allt som kan gå fel, allt man blir rädd för och för första gången förstår hon. Hon säger att hon ska låsa in honom och aldrig låta honom gå ut, allt för att inget ska hända, hon frågar mig hur jag står ut med 8 stycken att vara rädd om, 8 stycken där något skulle kunna gå illa. 8 stycken att skydda.
 
Ett tag tänkte jag jättemycket på det, jag är hon som stod på fönsterbrädan i min gamla lägenhet när dom ville gå till affären själva, allt för att se dom hela vägen dit och hem. Jag är hon som regelbundet frågar dom vad man ska göra om en främling kommer fram. Jag är hon som kontrollerar att dom vet när och att man ska ringa 112 om något händer.
 
Trots att jag är hon som går igenom allt det där så har jag fått släppa katastroftankarna för annars hade dom tagit kål på mig istället. Självklart slår det mig, allt som skulle kunna gå fel och då får jag ångest, jag vet inte vad jag skulle göra. Det räcker med tanken på att någon av dom skulle kunna bli mobbad i skolan så vet jag att jag skulle gå dit och gå bananas på ungarna som är elaka. Men jag har fått släppa, sluta tänka på det, för vad hjälper det mig och dom om jag går och mår skit nu för något som förmodligen inte kommer hända? Som förhoppningsvis aldrig kommer hända. För något som inte får hända.
 
Och det är precis det jag säger till henne också, jag förstår henne, jag förstår precis den där rädslan, alla tankar som går igenom huvudet, kärleken, instinkten att skydda mot allt och alla. Men i slutändan så går inte det, tyvärr.
 
Och samtidigt är jag noga med att tala om allt som dom små huliganerna skulle kunna utsätta henne för, jag berättar alla historier om hur systerdottern har kräkts i min mun, alla kräks på kläderna man fått gå hem med. Hur brorsonen kissat ner mig och hur många gånger jag precis hunnit undan för den där strålen och hur man till slut inte ens bryr sig, inte ens tycker att det är äckligt, hur man bara skrattar. Jag berättar om den där åldern jag avskyr då dom precis lärt sig att ställa sig upp och gå och hur dom då är överallt, river ner saker och trycker på knappar så varken tv, dator eller andra teknikprylar aldrig mer blir sig lika.
 
Och så berättar jag om hur gott en bebis doftar, om hur man kan borra ner näsan i deras hals och plötsligt tycka att det är det bästa här i livet. Och så berättar jag om kärleken, om hur man plötsligt sitter där på ett luciauppträdande med tårar i ögonen, hur man blir varm i hjärtat av några sträck på ett papper. Hur man kan krama och aldrig vilja släppa taget. Hur stolt man blir över dom minsta sakerna dom gör. Om hur man plötsligt inser hur mycket man egentligen kan älska, sådär som man innan inte förstått. Hur man trots att det inte är ens egna barn kan känna allt det där.

The world behind my wall

Efter att hon blev sjuk så lovade jag mig själv att vara noga med att kolla mig regelbundet, att verkligen ta hand om mig, att inte riskera att stå där en dag med en sjukdom som den där, sådär långt gången.
 
Sen gjorde jag aldrig det, jag kollade aldrig mig själv regelbundet, för att vara ärlig kollade jag mig inte alls. Tanken har slagit mig flera gånger, att jag kanske borde, det går ju snabbt att göra, det är inte svårt. Ändå gör jag det inte. Och sen händer det, av en ren tillfällighet känner jag en knöl. Jag som lovat mig själv att gå och kolla mig direkt om jag skulle märka något konstigt, speciellt efter att hon blev sjuk. Jag undviker plötsligt det, jag säger att jag ska ringa det där samtalet imorgon, imorgon blir sedan Måndag och Måndag förvandlas till att jag ska göra det nästa vecka. Jag undviker det och jag vet om det. Vid det här laget har jag slutat känna efter om den ens är kvar.
 
Och jag är nästan helt säker på att det inte är något, att det inte är någon fara men jag vet också att jag aldrig kan vara helt säker. Och jag vet att jag skrämt upp hon den andra, jag vet hur gärna hon vill att jag kollar upp det, det är ju så enkelt och hon har redan gått igenom det med en dotter och vill inte riskera att hamna där igen med dotter nummer två.
 
Men jag skjuter upp det. Jag är nästan helt säker på att det inte är något, jag är ung, sånt händer inte mig, det händer inte två gånger i en familj, ni vet allt det där? Men skulle det vara något i alla fall så vill jag inte veta. Inte just nu, inte nu när livet är sådär jättebra. Jag vill inte veta så jag skjuter upp det lite till. I alla fall till nästa vecka...

I en annan del av Stockholm

 
Det var den där kvällen, då jag var helt slut efter allt, då jag sovit 9 timmar totalt under dom senaste 3-4 dygnen, det var den kvällen jag blev ett litet barn igen och ringde mamma och bara grät. Jag grät för att jag fortfarande inte hade en fungerande tv eller internet och jag grät för den där jävla hyllan jag inte fick ihop. Jag bröt ihop totalt hur fjantigt det än låter nu i efterhand.
 
Och det var den där dagen efter, då när jag var på väg hem, hem till mitt nya hem. Då jag för första gången på länge fått en hel natts ordentlig sömn. Det var då jag plötsligt fick ett lugn över mig, det var då jag hade tid att sakta ner och tänka. Jag tänkte på hur bra jag faktiskt trivs, hur fin lägenheten är och hur bra den passar mig. Jag tänkte på vilket grymt bra läge jag har trots att det kommer bli en jobbigare resväg till jobbet. Jag tänkte på alla dom som varit så otroligt snälla och hjälpt mig. Men jag insåg också det jag alltid vetat men struntat i den senaste tiden, hur viktig sömn är för mig. Jag måste få sova, gärna mina 13 timmar med jämna mellanrum, jag fixar inte det annars. Och nu när allt är klart så ska jag bara njuta av livet, ta hand om min sömn och trivas, trivas i mitt nya hem på en annan sida av Stockholm.
 

My life would suck without you

Jag har lagt märke till något som jag trott är väldigt ovanligt, det är att det är många killar som läser min blogg, jag misstänker att nästan hälften av mina läsare faktiskt är killar. Både kända och okända. Och jag vet inte, kanske är det jag som har helt fel uppfattning om killar men detta är något som förvånar mig, på ett bra sätt!
 
Så nu undrar jag... Vilka är ni? Läser ni andra bloggar också och hur hittade ni hit? Känner ni alla mig privat? Tell me, jag är nyfiken.
 

Aldrig mer

Hon sa åt mig att hitta en ersättare. Det gjorde jag, en perfekt ersättare för att ge mig tid att smälla upp murarna och bli iskall igen. För att sluta höra av mig. För att inte längre behöva det. Jag hittade en ersättare.
 
Sen drack jag dom där glasen med vin och skickade iväg ett sms i alla fall.
Iskallt men ändå. Och dagen efter bestämde jag mig för aldrig mer.

You beat me at my own game and no, it´s not okey

Det var inte såhär det skulle bli, det skulle ju bli tvärtom, det var ju det dom andra sa. Att det skulle bli tvärtom. Inte såhär. Jag skulle inte känna.
 
Det var ju du som skulle känna, inte jag.
Dom sa ju det till mig, det skulle bli tvärtom.

Vad är det?

Vad är det när man har sex med någon som är så full att man knappt är vid medvetande? Vad är det när man tar med någon hem från krogen som ångrar sig och inte alls vill ha sex när man väl kommer innanför dörren, tjejen har ju innan sagt att hon vill, det är väl bara elakt av henne om man inte får komma till då? Vad är det när man ligger i sängen och hånglar och man får den andres hand nerkörd i trosorna, när man tar upp den och säger nej men får den nerkörd igen gång på gång? Vad är det när man har sex med en tjej som säger nej en gång men inge mer efter det, en som bara ligger där som en död fisk men i alla fall inte protesterar?
 
 
Vad är det när 6 killar står på kö för att ha sex med en tjej, när dom tagit hennes jacka och mobil för att hålla kvar henne, när det står 5 killar utanför sovrumsdörren och väntar, när dom ibland hjälps åt att hålla fast henne åt varandra. Vad är det när en tjej drar på efterfest hos några främlingar för att hennes vänner vill dit men hur hon inte vill ha sex med någon bara för det?
 
Jag vet inte vad det är för uppenbarligen är det inte våldtäkt i alla fall. Det upplevs inte som att hon behövt oroa sig för hot eller fara om hon hade försökt gå därifrån. Det upplevs inte som att killarna har gjort något fel när dom haft sex med en tjej som inte ville.
 
Tyvärr så är detta vardag för oss tjejer. Det är vad vi måste oroa oss för när vi går hem från tunnelbanan. Det är vad vi måste tänka på om vi ska träffa en främmande kille, ibland även fast vi ska träffa en kille vi känner. Det är detta vi måste tänka på om vi ska gå på efterfest. Detta är vardag för oss. Och när folk frågar mig varför jag inte anmälde han som enligt honom var min vän, han som drog in mig på den där krogtoaletten, kysste mig, höll fast mig när jag försökte ta mig ut för att sedan köra upp sina fingrar i mig, det är då mitt standardsvar är, tror ni att någon hade gjort något för mig? Tror ni han hade fått ett straff? Tror ni ens att dom hade tagit det seriöst och undersökt fallet, tagit in honom på förhör och faktiskt gjort något? Nej.
 
Istället valde jag att åka hem från klubben. För det där är vardag för oss tjejer och nej, jag tänkte inte låta nån mer förnedra mig genom att ställa frågor om min klädsel (som förövrigt var jeans och linne) och antal sexpartners. Det räckte med hans handlingar, jag behövde inte mer.  
 
Jag är imponerad över att 15 åringen anmälde, att hon faktiskt orkade gå igenom det igen, att hon orkade sitta i förhör och rättegångar. Och jag är förbannad över att svensk lag låter dom där 6 killarna gå fria som att hon och hennes kropp inte är någonting värd. Killarna som i förhör själva har erkänt allt.

Livet som kvinna

En vän har börjat med minipiller och har mens för andra gången på 2 veckor...
 
Hon; "Det är ju ingen idé att jag ska äta dom här om jag aldrig kan ligga. Dom skyddar ju mer mot sex än graviditet."
 
Åh detta ljuva liv som kvinna... Jag försökte peppa henne med att det i så fall är ganska säkert att hon inte blir gravid om hon äter piller + aldrig har sex. Påminde också om det faktum att många killar måste leva med små kukar, vi slipper det problemet.

Två veckor

Snart två veckor utan tv och internet. Mina ord ligger på datorn och väntar, jag satt en kväll och bara skrev och skrev och skrev om allt jag tänkt på. Allt jag känt. 
 
Samtidigt har jag haft så mycket tid över för att ha kul, leva, fixa hemma. Så mycket som hänt, så mycket roligt. Jag trivs superbra i nya lägenheten i den nya förorten, jag har träffat en ny vän, jag har umgåtts med gamla. Jag har brytit ihop av ren utmattning, jag har skrattat tills jag haft ont i magen. 
 
Jag har ibland känt mig så otroligt avskärmad från världen vilket egentligen är dumt, 2 veckor utan internet, utan tv och utan 3G eller wifi på mobilen när jag varit hemma. Ändå är det två veckor utan en tråkig stund. Vad jag saknat? Dig bloggen... Att skriva hos dig. 
 
 

If I was a bird, I know who I´d shit on

Allt för ofta önskar jag att jag kunde vara bitchig nog att
krossa små pojkars egon för herregud vad ofta jag vill göra det.
 
 
Men tyvärr är jag en bitch med gränser.
Tyvärr.

Why is everything black or white?

Jag satt den där natten på jobbet och läste igenom alla inläggen jag sparat i utkastet, dom som ännu inte publicerats. Vissa som aldrig kommer få en chans att publiceras. Visste ni det förresten, att jag aldrig publicerar ett inlägg direkt när jag skrivit det? Att vissa inlägg legat och väntat i två dagar medans andra kan ha legat i två månader. Det är ett sätt att skydda mig själv, jag lämnar ut mig själv så mycket här, så mycket som ni kan läsa om mitt innersta. Detta är det lilla skydd jag har, att ni aldrig vet vilka eller vem inläggen handlar om för ni kan inte ha en aning om när dom skrivits. Ni vet inte hur jag mår och vad jag gjort idag för har jag skrivit ett inlägg om det så kommer det ändå inte upp nu. Detta är mitt skydd, det lilla skydd jag har. Att ni aldrig vet, att ni aldrig kan vara säkra.
 
Och jag satt där den där natten och läste igenom alla inlägg jag sparat och jag raderade så många, en efter en togs dom bort. Vissa för att jag inte längre känner så. Andra för att jag bestämde mig för att inte dela med mig av dom meningarna.
 
Samtidigt mindes jag tillbaka på när jag skrivit, hur jag känt, vad jag tänkt på. Och.. jag vet inte längre. Jag kommer på mig själv att allt oftare tappa orden för mina känslor. Inte för att det jag känner är negativt utan... ja, vissa saker finns det bara inte ord för. Oavsett vad dom handlar om.
 
Och jag kommer på mig själv med att allt oftare radera mina egna ord. Och jag kommer allt oftare på mig själv med att sitta med tangentbordet framför mig och stirra på en tom skärm med ingenting att skriva trots att det finns så mycket.

2013 09 17

- "Du är inte menad att hålla på med det där, du kan uppnå så mycket mer bara du vill. Du ska inte vara där du är."
 
Och jag höll med, jag vet det. Jag trivs men jag är inte menad att vara här, göra det jag idag gör. Och jag vet inte när det är dags att gå vidare, det vet jag inte. Kanske gör jag det snart, kanske väntar jag länge. För länge. För meningen hon fortsatte med efter det där var så mitt i prick, precis sådär som det är och jag visste då att det måste förändras för jag vill inte ha det så. Men jag vet inte vad som händer, när det händer. När jag tar tag i det, för det är svårt. Svårt när man trivs men vet att man är menad för något annat. Något helt annat.

RSS 2.0