Snälla be mig inte att välja, för då väljer jag det här

Kom inte hit om du vill bli buren, du ser väl att jag är tung nog som det är.
Jag är en sån som gärna vill bestämma, förr fick jag aldrig det.
Jag har aldrig vågat göra som de säger, ändå har jag frågat dem om råd,
som att inte trivas i staden som man bor i, men aldrig ta sig därifrån.

Det kan gå dagar utan samtal, vanan att säga nej sitter kvar.
Jag kan drömma om att träffa nya vänner för att jag inte tagit hand om dem jag har
och jag vet att jag kan fastna i en feber, du har kallat den för hänsynslös och kall
när allting som jag inte borde säga, blir sagt i alla fall.

Det här är mitt liv, det här är mitt jobb.
Det här är min tid och mina val som jag har valt dem.
Du behöver inte förstå, men det här är sättet som jag gör det på.
Och det är upp till dig, om du vill vara med mig.
 
- Melissa Horn

Där jag skapat allt

Det är här jag och han satt halva första natten och byggde ihop möbler, då när vi var sådär sjukt trötta när vi kom på att vi inte byggt ihop sängen än trots att vi borde gjort det först av allt. Då när han vägrade läsa instruktionerna trots mitt tjat och när det vart fel började vi tjaffsa för att två minuter senare lyckligt titta på varandra och pussas. Här vi invigde hela lägenheten, sådär kära och lyckliga. Det var här vi blev en familj, han, jag och djuren. Men det var också här familjen slutade vara en familj, det var här jag satt i soffan med datorn i knät och grät medans han bar ut sina grejer.
 
Det var här strippstången stod, den som fälldes av 3 pers, sådär så att det är ett under att lägenheten fortfarande är hel. Det är här jag haft fester, vinkvällar, filmkvällar och dildopartyn. Dom där kvällarna på balkongen med vänner. Det är här jag och den där andra låg i soffan på kvällarna, han höll om och gav mig massa småpussar medans vi vräkte i oss choklad. Det var här den där tredje sa att jag fick honom att tro på kärleken och här jag och den fjärde träffades för första gången, våran första kyss här i min soffa. Det var i samma soffa vi några månader senare satt i och slutade vara vi.
 
Det är här kusin flyttade in, det var här vi hade Svenska Hollywood-fruar maraton, det var här hon kom och la sig bredvid mig i sängen på mornarna och så låg vi där och pratade och skrattade. Det är här jag köpt alla mina första möbler, här jag betalt mina första räkningar och här jag lärt mig att klara mig själv.
 
Det är här jag lärt mig både att skapa ett liv tillsammans med någon annan, att dela allt med någon annan, men också att skapa ett eget liv.
 
Min lägenhet, mitt älskade hem, hejdå...

Det var så mycket bättre förr...

Innan flytten så skrev jag ner dom saker som skulle fixas, typ vilka möbler som ska köpas, vilka som ska kastas/säljas/ges bort, adressändra, fixa flytthjälp, ringa nått samtal och skriva kontrakt. Ja och att packa, så mycket grejer har jag ju inte så packningen kunde ju inte ta så lång tid och när kollegan tvingade mig att köpa 20 flyttkartonger så tyckte jag att hon var lite knäpp.
 
Det funkar tydligen inte riktigt så... Det var lite enklare när man flyttade hemifrån och bara tecknade internet och sånt skit och hade med sig grejer från ett sovrum. Och dessutom en sambo som gjorde allt för mig.
 
Det är tydligen inte lika smidigt nu för man måste ringa och fixa elavtal hos nytt bolag, då ska man ännu en gång jämföra lite priser när det kommer till ny elleverantör också. Sen när man ska flytta över tv och internet till nytt hus så gäller andra regler där och man behöver helt plötsligt extragrejer istället för att bara köra in en sladd i väggen och så är det klart, nu ska det vara nya boxar, modem, sladdar och skit.
 
Det är heller inte ett kontrakt som ska skrivas på och så är lägenheten din. Nej, nu är det ett kontrakt för att säga upp din lägenhet, ett för att säga upp din parkeringsplats, ett kontrakt för nya lägenheten, ett för att få nycklar överlämnade för den nya lägenheten och så måste du själv in och visa upp att du har alla nycklar kvar till din och detta ska noteras. Ja, och så är det besiktningar och grejer också.
 
Sen är det adressändringar, fixa flytthjälp, flyttbil, få till en hyfsad tidsplan inför flyttdagen, saker ska skruvas ner, det ska köras till soptippen, köpa nya möbler och få till hemleverenser så det klickar med när någon befinner sig i nya lägenheten och det där med att rensa hemma... Vet ni hur mycket skit man samlar på sig eller? 4 sopsäckar har jag fyllt hittills. 10 flyttlådor är fulla och jag har inte ens börjat med köket eller sovrummet... Och garderoberna är fortfarande knökfulla. Det visar sig att min kollega inte var så knäpp, hon är nog ganska klok ändå.
 
Ja och så ska man samtidigt jobba. Mycket. Närmare 60 timmar vakna nätter under en och samma vecka. Ja, och så passar man på att bli sjuk och ta på sig nått extra pass på extrajobbet samtidigt! Varför inte jobba, flytta och vara jättesjuk samtidigt, lite mer spänning i vardagen ju. Typ "Hur lång tid kan det ta innan man går in i väggen?" Och så har vi nötterna som tycker att det är konstigt att jag varken hinner eller har lust att träffas.
 
Men snart är flytten avklarad! Då ska det bara målas, eventuellt tapetseras, byggas möbler, packas upp... Ja och sa jag att jag tackat ja till pass på extrajobbet mitt i allt detta också? Jag kan vara en jävla nöt jag också ibland.
 
Kan hända att jag aldrig mer flyttar, jag kan bo med mina 3-5 barn i den där lägenhet, lite trängsel kan väl va mysigt eller?

Stuck in her daydream

Kiss me like you wanna be loved
This feels like falling in love

Blondie part #1

Ni vet när man tror att man vet vilket uteförråd man har bara för att man har varit där inne en gång för 4 år sedan? När man ska flytta och kommer på att det också innebär att tömma det där uteförrådet och kolla hur mycket skit exet lämnat kvar där, men kommer på att man inte har någon nyckel till låset. Det är då man ringer sin storebror som kommer med en sån där jättesak som man bryter upp saker med.
 
Och ni vet när man upptäcker att låset är av en sån där jättemodell som inte går att bryta upp så man kommer på den briljanta idén att bryta upp hela den där andra saken låset sitter fast i (älskar för övrigt mina förklaringar) för att man tänker att man dagen efter åker till Bauhaus och köper nya saker och lagar skiten innan nån hinner se vad man orsakat för skada.
 
Och ni vet när man brytit upp och tagit sönder allt och kommer in i förrådet och upptäcker att det kanske inte alls är mitt, när man ringer för att kolla upp vilket förråd som faktiskt är mitt och då får veta att mitt är den 2 dörrar ifrån, den brorsan frågade om och mitt svar var "Neej det är absolut inte den! Det måste vara den här som är här."
 
Och ni vet känslan när man kommer på att man mitt på ljusa dagen stått och begått inbrott? Och hur korkad man känner sig när man dessutom ringt in och förklarat sig istället för att bara vara tyst och låtsas som om inget hänt. Och ni vet när man inte kan göra annat än brista ut i ett asgarv när brorsan säger "För fan Hanna, folk har sett oss, när som helst kan polisen komma och då åker vi båda in för inbrott!" och hur han inte heller kan hålla sig för skratt längre.
 
Och ni vet när man sedan med ett fjäskigt leende måste be samma bror komma tillbaka och bryta upp låset i förrådet som faktiskt ska vara mitt?
 
Ni vet den situationen?
NEJ DET VET NI INTE FÖR SÅNA SAKER HÄNDER BARA MIG!
 
(Och ni vet när man lite nervöst dagen efter ringer och drar på lite charm i rösten och får nån stackars man att åka och laga hela skiten gratis och utan en utskällning?)

Get a condom for my heart because you´re about to fuck my feelings

Antingen träffar jag dom som jag aldrig mer vill träffa igen, sådär som det oftast blir med mig. Jag orkar inte, jag tröttnar snabbt. Väldigt snabbt. En promenad, ett par telefonsamtal och sen räcker det för mig, jag vill inte. Bryr mig inte.
 
Eller så träffar jag dom som är sjukt roliga, dom jag vill ha som vän. Då man önskar att det där med att killar och tjejer bara kan vara vänner faktiskt var så enkelt. Dom man klickar med men där det inte finns en vilja att ta det längre än till vänskap. Men sånt som ändå nästan aldrig funkar för att den ena vill mer än den andra i alla fall.
 
Eller dom jag träffar och där man på en gång vill ha bara en sak. Sex. Där man inte tänker längre än så, där man går igång på utseendet, energin. Där han direkt faller bort som något boyfriend-material, oftast för att man vet att han är en douche. Eller för att man bara har förutfattade meningar om att han kanske är en douche.
 
Och så träffar jag väldigt sällan någon vars hand jag skulle vilja ta, sådär som jag ändå inte vågar göra. En som jag skulle vilja sova med, mysa. En som får mig att skratta, en som får mina tankar att vandra dit lite för ofta. En jag inte vill ha som vän, en jag inte vill ha bara för kroppen, för njutningen. En jag inte tröttnar på efter två telefonsamtal.
 
Och jag kommer aldrig erkänna det, inte när det kommer till honom. Inte när det kommer till mig, jag ska inte vilja det här. Jag vägrar ge efter, inte med en till. Jag kommer inte erkänna att mina tankar vandrar dit lite för ofta. Att jag tänkt på hur det vore att bara få ha honom bredvid mig en natt, ligga tätt intill. Att jag undrat hur hans hand skulle kännas i min ute bland folk. Hur mycket jag faktiskt njutit av kyssarna.
 
Nej jag kommer aldrig att erkänna, inte för mig själv, inte för dom och verkligen inte för honom. Nej, detta stannar här, vid dom här orden. Och jag ska sluta drömma mig bort, drömma mig bort till det där jag inte ska vilja ha. Nej, allt det där jag skrivit... Jag vet inte ens hur jag ska avsluta den meningen... Allt det där jag skrivit nu stannar där, jag släpper tankarna där. Måste. Detta är inget speciellt. Inget för oss.
 
Och jag tror inte jag vill veta din reaktion om du fick veta, det skulle va över... Och jag kan inte låta bli att undra hur länge det lilla vi är ska fortsätta funka för mig.

I would, I should

Jag avundas henne, min kusin. Hon reser, hon åker iväg själv, hon pluggar, hon åker på praktik utomlands, hon reser runt, hon ser världen sådär som jag också skulle vilja göra. Jag ser upp till henne för hennes mod, modet att göra allt det där hon vill. Det där modet jag inte har hur mycket jag än önskar det. Hon ser det där jag skulle vilja se.
 
Ja, jag avundas henne för hennes mod och styrka. Modet att våga göra allt det där, att släppa tryggheten här hemma. Styrkan att göra saker på egen hand, styrkan som krävs för att klara sig själv. Och jag kan inte låta bli att önska att jag hade lite, bara lite av det där i mig. Då kanske jag också skulle våga mig på alla mina drömmar.
 
Som soptippsbarnen på t.ex Filippinerna... Det är min dröm, en av dom. Och en gång hoppas jag att jag ska nå dit. Jag hoppas att jag en dag tar tag i det. Men jag vet också att jag inte är som henne, jag skulle aldrig göra det ensam.

Jag vet hur händer skakar när man inte orkar mer

"Tell my brothers not to cry, mom.
Tell my sister to be brave,
and when I go to heaven, mom,
put "Daddys girl" on my grave"
 
 
När jag läste dom orden fylldes ögonen av tårar. Dom där orden är bara några få av vad jag hittade bland mina papper från tonåren. Några få av alla texter fyllda av sorg, av smärta. Och det är svårt att tänka tillbaka och minnas hur illa det faktiskt var men med orden jag läste så kom också en del minnen tillbaka. Och det sjukaste av allt? Dom här texterna fyllde väggarna i mitt rum. Jag läste, jag skrev, jag satte upp dom. Allt med smärta i bröstet och tårarna rinnandes. Hoppades att någon skulle reagera, att någon skulle förstå.
 
Och dom papprena åkte inte i soporna som så mycket annat jag kastade när jag rensade. Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna kasta dom, varför vet jag inte. Kanske för att dom där orden är exakt vad jag var i så många år. Och vem vet, en dag kanske jag faktiskt orkar öppna mina gamla dagböcker också.

Och den vackraste stunden i livet var den då du kom

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt,
graderna sjunker så fort överallt
och det hjärta som skulle bli ditt på nått vis,
det fryser nu sakta till is...
 

Simple as that

Jag började bli orolig. Orolig för att jag kanske hade blivit en kall person, för helt plötsligt vill jag inte ha allt det där som tidigare varit så viktigt, det jag drömt om. Det jag värdesatt så högt. Kärlek. Kärleken till en partner. Jag har varit en förhållandeperson, en som sov bäst med en kärlek vid sin sida, en som inte hade några problem att vara singel men som ändå var rädd att för alltid få vara just det, singel. En som satte att hålla hand nästan högst uppe på listan över saker man älskar att göra. En som ville ha en kärlek, en äkta kärlek. En som drömde om det.
 
Nu drömmer jag inte längre, jag har slutat med det. Nu vill jag inte ens försöka, inte ens ge någon en chans. Jag orkar inte, har ingen lust. Ser så mycket annat jag kan lägga min tid och energi på. Jag saknar ingen bredvid mig i sängen, jag sover bäst ensam. Jag saknar ingen att hålla i hand eller kramas med i soffan trots att jag vet precis hur mysigt det är. Det har jag inte glömt.
 
Sen satt jag på den där uteserveringen när det där paret gick förbi. Dom som höll varandra i handen sådär löst men självklart, sådär att det syntes hur säkra dom är med varandra. Och så var det hans hand som släppte hennes, hur han la armen om hennes axlar och drog henne intill sig och gav henne två små pussar. Sen hade dom redan gått förbi mig. Men under dom sekundrarna vaknade någonting i mig, någon form av saknad. För några minuter saknade jag tiderna när jag haft exakt det där och jag mindes den där känslan av ren kärlek. Lyckan vid dom där små, oväntade pussarna.
 
Och sen så var det han som log, tryckte upp mig mot dom där skåpen och kysste mig. Sådär lugnt, sådär mysigt, sådär mjuka läppar. Hans hand letade sig till min rygg så att vi kom ännu närmare varandra. Sådär perfekt. Och dom där kyssarna väckte något oväntat hos mig. Plötsligt uppskattade jag det där, det mjuka, det mysiga. Det man inte har med alla. Det som var så oväntat med honom.
 
Och samtidigt som det kan vara jobbigt att sakna så är det också skönt att veta att jag inte blivit kall. Jag har inte glömt, inte förträngt. Allt det där jag inte längre vill ha handlar bara om att jag trivs med livet som det är just precis nu. Jag kanske inte saknar det för att jag faktiskt är nöjd med var jag står idag. Men jo, dom två tillfällena är ett bevis för att jag inte blivit kall. Och kanske vill jag ha allt det där igen någon gång. Jag hoppas det.

Nånting måste gå sönder för att himlen ska va blå, nånting inom oss som vi burit på

Det är den där saken jag skulle behöva få ur mig, men som vanligt är jag inte mycket för att prata om det. Jag vill inte störa någon samtidigt som jag inte vill att någon svarar mig tillbaka. Jag vill inte ha förklaringar, jag vill inte veta vad andra tycker, jag vill bara få ur mig det jag känner, det jag tänker om det hela, utan att någon annan stör mig mitt i allt.
 
För när jag satt där var jag så nära att brista ut i tårar. När jag gick hem därifrån var planen att bryta ihop så fort jag klev innanför dörren och äntligen fick vara ensam. Men när jag väl kom hem fick jag ett lugn över mig, ett lugn som inte går att beskriva och jag bröt aldrig ihop. Sådär som jag kanske hade behövt. Jag vet faktiskt inte, kanske behövde jag inte det ändå.
 
Och jag kan för första gången inte skriva om det. Det finns inga ord, inga känslor, inga tankar jag kan få ur mig i skrift. Och plötsligt har jag inget sätt att uttrycka mig på längre utan går igenom det i mitt eget huvud om och om igen. Jag har det hela inspelat men kan inte ens lyssna på det. Det där som inte skrämmer mig, det där som egentligen gjorde mig glad samtidigt som jag fick en sorg över mig. Det har jag inspelat men kan inte lyssna på det, jag fixar inte det. Inte nu.
 
Jag kan inte lyssna, jag kan inte prata och plötsligt kan jag heller inte skriva. Och för första gången har jag inget sätt att uttrycka mig på, inget sätt att ventilera och få ur mig allt. Men det kanske för något bra med sig? Det kanske är meningen att detta ska stanna hos mig, bara hos mig. Och kanske jag en dag bara kan bryta ihop. Eller så gör jag inte det i alla fall och att detta istället gett mig lugnet, för egentligen var detta precis det jag alltid velat ha, det som varit en av mina största önskningar här i livet.

Jag saknar

Jag saknar tiden då att titta på film med en kille faktiskt betydde att man skulle titta på film.  
 
Jag saknar tiden då det inte var så självklart att alla var otrogna.  
 
Jag saknar tiden då man bara kunde kyssas och mysa utan att få en hand nerkörd i trosorna.  
 
Jag saknar tiden då man kunde gå på bio tillsammans utan att killen förväntar sig sex som tack.  
 
Jag saknar tiden då man inte behövde försvara varför man inte vill ha sex med någon.  
 
Jag saknar tiden då det var mamma som fixade alla viktiga telefonsamtal, såg till att allt var fixat i tid, då ansvaret för allt viktigt låg på någon annan än mig. Då man kunde förlita sig på andra för att få ens eget liv att flyta på.  
 
Jag saknar tiden då jag blev glad när något i mitt namn damp ner i brevlådan, då all post var rolig. Det var innan all post visade sig vara räkningar.    
 
Jag saknar tiden då man inte behövde ta för givet att en kille bara var ute efter sex så fort han ville träffas.
 
Jag saknar tiden då man bara kunde sova bredvid varandra.
 
 
Ja, det händer att jag saknar tiden, tiden då jag inte var vuxen.  

"Jag börjar om varenda dag, försöker vara den dom vill att jag ska va men när jag somnar på natten har jag glömt om jag själv mår bra"

Jag har sett det på henne ett tag och har sagt åt henne att lugna ner sig, att ibland faktiskt tänka på sig själv. Men hon är för godhjärtad för det, för godhjärtad för att släppa vissa saker som inte är bra för henne. Och snart går hon in i väggen och jag är rädd att hon ska slå i botten på samma gång.
 
Och när jag ser på folk runt omkring mig så ser jag det överallt, mest hos oss tjejer. Även hos mig själv. Vi tar på oss så mycket som egentligen inte ska ligga på oss, vi tar oss an så mycket mer ansvar än vi egentligen behöver. Vi ställer upp överallt för annars kommer det dåliga samvetet och gnager.
 
Det handlar om att få saker att fungera hemma, se till att föräldrarna mår bra. Se till att partnern mår bra och är lycklig och glöm inte barnen, dom ska också ha allt dom pekar på. Se till att det är ordning hemma och mat i kylen. Jobba extra hårt för att någon ska se en, för att chefen och kollegorna ska lägga märke till att man faktiskt anstränger sig, för att få lite cred. Tar på sig extrauppgifter på jobbet för att man vill ställa upp och underlätta för andra. Ställer upp som hundvakt, barnvakt och blomvakt trots att man kanske inte alls har tid egentligen. Och det är så vi bränner ut oss, många av oss. För man ska ställa upp överallt. Men bränner man ut sig så är det inget man ska visa utåt, för då är det dåliga samvetet där igen, så man kör på likadant ändå, hur ont det än kan göra i både kropp och insida.
 
För ett tag sedan kom jag underfund med något som gör livet lite lättare, det är det jag försökt få henne att förstå, för det gör ont i mitt hjärta att se hur ont det gör i henne. Jag förstod att jag inte kan vara överallt, jag kan inte hjälpa andra med allt utan folk får faktiskt lösa vissa saker i sina liv utan mig. Det är okej att säga nej när någon vill ha hjälp med något bara för att man behöver den där enda sovmorgonen man får den veckan. Det är okej att tacka nej till planer för att bara sitta hemma ensam, man måste inte tacka ja till allt bara för att man är ledig. Om mina kollegor sitter och slappar på jobbet så varför ska jag göra allas arbetsuppgifter för? Jag får ändå inte extra cred eller lön för det. Står det disk i diskhon hemma för att man helt enkelt är för trött? Låt det stå en dag till. Det är ingen som tar skada av det.
 
Det var min psykolog som för första gången sa det till mig, varför planerar jag inte bara in en dag helt utan planer? Och det började jag med då när det var som värst. När jag egentligen inte ens orkade leva, när varenda hjärtslag gjorde ont. Så varje vecka i ett par månader hade jag en dag då jag sa att jag inte hade tid när folk ville något. För den dagen var till för bara mig.
 
Och jag önskar att hon kunde tänka likadant. Skita i vad alla andra tycker och tänker. Faktiskt inse att hon inte kan rodda om i sitt liv hur som helst för att få andras liv att fungera. Hon måste sätta sig själv först, för det är ingen annan som kommer göra det åt henne. Ja, jag hoppas att hon inser att det är okej att säga nej, att säga ifrån, att inte orka.

Beslutsamhet, väntan, flyt. Leendet.

Jag gick därifrån med ett leende, det hade inte slutat så som jag trodde. Det hade slutat bättre. Leendet på mina läppar var stort, ögonen glittrade och jag ringde henne. Glad.
 
Och någonting inom mig väcktes, jag vet inte ens vad det var. Beslutsamhet? Glädje? Stolthet? Kanske var det bitchen i mig som vaknade. Äntligen var det gjort.
 
För ja, ser jag något jag vill ha så ser jag till att få det på ett eller annat sätt. Kanske är det flyt. Kanske är det beslutsamhet. Kanske är det att jag är villig att vänta på det. Kanske är det att det märks när jag slutat vänta. Förmodligen är det bara flyt. Tur. Det spelar egentligen ingen roll. Men ja, jag gick därifrån med ett leende. För jag hade precis fått exakt det jag velat ha.
 
Men eftersom mycket vill ha mer så kunde jag inte låta bli att önska att jag hade lika mycket flyt i allt jag gör. Allt jag tar för mig. Allt jag vill.

Året är 2013 men moder natur hänger fortfarande inte med i utvecklingen

Nu kommer jag komma till ett riktigt tjejigt ämne men jag är både förvånad och upprörd och detta måste lyftas fram! Det är så att jag ätit minipiller sedan jag och exet slutade med våra babymaking-plans för 3-4 år sedan och sedan dess har jag ätit dom pillrena vilket betyder att jag inte haft någon mens alls. (Halleluja)
 
Nu har jag slutat med dom (nej, inga bebisar på G utan bara jag som väljer att ta en paus) och det betyder ju då också att jag får mens igen... Och kom igen, vad i helvete är detta? Först kommer ägglossningen vilket innebär ont i magen, svullnad och världens sötsug på det, jag gjorde inget annat än åt i en hel vecka. Vad kommer efter ägglossningen då? Jo, då får man pms, brösten känns som att dom blivit brutalt misshandlade och jag tar varenda chans jag får till att massera dom, är man på jobbet och kollegan står bredvid och lagar mat - skit samma, nöden har ingen lag och jag måste massera mina bröst en stund innan jag dör. Och så lite ont i magen på det ibland också. Sen kommer då mensen såklart med allt vad det innebär... Blod, ont i magen, brösten är svullna och gör ont, man känner sig konstant ofräsch, man vill inte göra annat än att äta och ha sex och sexa får man inte som singel och blodig.
 
När allt det där är över så har man ca en vecka på sig att må bra innan hela karusellen börjar om igen. Dom första 3 veckorna utan piller gick jag upp 3 kg! (Dom är dock förhoppningsvis på väg bort) Det enda positiva med detta är väl att mina små mandariner till bröst plötsligt blivit melonas! Eller det där med melonas var kanske att ta i lite, men nog fan har dom vuxit ur varenda jävla bh jag äger. Även alla dom där 5 jag köpte på Victorias Secret för 2 månader sen. Tack för den liksom. Och ja, dom där extrakilona syns även på resten av kroppen. Tyvärr.
 
Är detta vad jag stod ut med innan minipillrena? Är det detta alla kvinnor går igenom VARENDA jävla månad i typ 40 år av sina liv?! En månad har gått och jag kan inte säga annat än att killar, fan vad ni borde uppskatta och serva oss tjejer för det här är fan inte kul nånstans. Hur många gånger jag ångrat att jag valde att sluta med pillrena? Ungefär tre gånger om dagen.
 
Året är 2013, jag tycker att utvecklingen borde gått så pass långt att modernatur bara skulle kunna skicka ett sms en gång i månaden med "Allt är normalt i din kropp och du är inte gravid. Kör på som vanligt i en månad till du, you go girl!"
 
But I guess not.

There are all kinds of love in this world but never the same love twice

Jag skrev ner allt, allt som hänt. Ditt samtal, dig, mig, oss. Känslan. Handlingarna. För att sedan radera det.
 
- "Jag kommer alltid att älska dig, du är min första stora kärlek. Det jag kände för dig, det har jag inte känt för någon annan sedan dess."
- "Jag vet... Jag känner precis likadant..."
Och jag skymtade något så välbekant i dina ögon.
 
Och jag åkte hem med doften av dig i mitt hår, på mina händer. Samma välbekanta doft. Samtidigt bekräftade värmen och känslan jag hade i hela min kropp precis det vi sagt, att jag alltid kommer att älska dig. Vi kommer alltid vara speciella för varandra hur mycket vi båda än gått vidare med andra liv. Och det verkar som att det varje gång är varandra vi faller tillbaka på, varje gång är det du och jag igen. Bara för en kort stund. Sedan går vidare med våra egna, vanliga liv igen. Precis som att det aldrig hade hänt. Men det har det, varenda gång.

Happy Birthday!

Grattis bloggen 2 år!
 
För alla viktiga och mindre viktiga tankar jag kan skriva ner.
För att du inte längre är lika mycket terapi för mig som du en gång varit,
men hur jag ändå kan skriva ner allt.
Vissa saker för att radera dom direkt efteråt,
andra saker för att publicera dom för omvärlden.
 
2 år av egen-terapi.
2 år av tankar.
Och vilken skillnad det är på inläggen då och nu...

And for all this long both of us did wrong

Vi pratade hon och jag, ett sånt där riktigt blödigt samtal. Ett där vi pratade om hur mycket vi saknat varandra och hur vi nu ska försöka, försöka börja umgås igen. Hon och jag var humle och dumle, helan och halvan, hon var min wifey. Där jag var, där var hon och där hon var, där var jag. Jag kunde prata om allt med henne och jag tror att hon kände likadant. Alla mina minnen från 2011 är hon med i. Sen hände något, vad vet jag faktiskt inte nu längre.
 
Och jag saknar henne, jag saknar oss, den vänskapen vi hade. Så många gånger sedan dess som vi haft "jag saknar dig"- samtalet men inget har hänt, inget har förändrats. Jag vet inte om det handlat om stolthet. Förmodligen. "Nu är det upp till henne om hon vill höra av sig." Men den här gången ska jag verkligen försöka. Vi kanske inte får det som förut, vi kanske inte blir helan och halvan igen men jag vill att hon alltid ska veta att jag finns här och jag vill att hon ska finnas här för mig också. Jag vill kunna träffas, sådär som förut. Veta vad som händer i hennes liv, kunna prata. För hon är en av väldigt få som aldrig dömt mig för något jag gjort eller sagt.
 
Ja, jag saknar henne, det har jag gjort hela tiden. Och den här gången ska jag faktiskt göra ett ärligt och helhjärtat försök, bort med stoltheten och det ganska töntiga resonemanget för det är uppenbarligen inte värt det.
 
Det händer fortfarande att jag tänker på den där kvällen på den där festen för ett par månader sen, en av väldigt få gånger vi setts. Hon frågade hur jag mår och jag svarade att jag mår bra, hon är den enda någonsin som då sa "Hur mår du på riktigt?" Den enda någonsin... Har du någon gång frågat en vän, kanske även en gammal vän du tappat kontakten med hur hon mår på riktigt efter att hon svarat att hon mår bra? Det var skönt att få den frågan, men det var ännu skönare att till henne för första gången kunna svara "Jag mår faktiskt riktigt bra, på riktigt." Där och då visste jag att hon fortfarande bryr sig om mig, precis sådär som jag bryr mig om henne. Fortfarande.

Familjedrama år 2013

En vän har alltid haft en väldigt kass relation till sin pappa och hon känner inte riktigt att hon vill ha någon kontakt med honom. Härom dagen fick hon ett mail från sin pappa...
 
"Du måste inte svara på mina sms, samtal eller mina mail. Men snälla XXX stäng mig inte ute från facebook. Det sårar mig när den kontakten åxå försvagas. Snälla XXX jag ber dig ödmjukast, öppna för mig igen.
 
Bamsekramar pappa"
 
I-landproblem år 2013 är alltså inte att dottern inte vill ha någon kontakt med dig, utan att hon tar bort dig som vän på facebook.

Clear as a crystal, sharp as a knife

I wanted you to fight for me.
I wanted you to say there´s no one else you could ever be with
and that you´d rather be alone than without me.
 

There´s a place where you´ve never been before

Där satt hon snett mitt emot mig, hon jag nu skulle prata med. Öppna mig för. Hon med anteckningsblocket ville veta, ställde frågor och skrev ner. Och där satt jag med mitt vattenglas och pratade. Ibland kunde jag komma på mig själv med att nästan komma bort från ämnet, det kändes som att allt jag sa blev obegripligt. Som att inte ens jag själv längre förstod. För att jag inte visste hur allt skulle sluta.
 
Dom första meningarna var svårast att få ur sig. Där igen, med ännu en främling. Ännu en jag skulle öppna mig för. Men nånstans släppte det. Nånstans slutade jag vara nervös. Och till slut var jag inte längre nervös inför främlingen, nånstans i mig väcktes istället en liten sorg. En sorg över hur sanningen är om hur det var. Den jag annars har så lätt att skratta åt.

Livet

Livet
Det är fan jävligt bra ändå,
jag känner mig sådär nykär. Nykär i inget speciellt,
i mitt liv, mina vänner, min familj.
Nykär i allt och inget.
 
Ja, det är livet det,
livet när det är som bäst.
 

Money make her smile

Jag blir så trött. Så trött och förbannad när man inte får någon som helst cred för det man gör. Snälla ord på papper men ingen annan uppskattning, inget som visar på att det är någon som helst sanning i dom orden.
 
Så trött på att försöka göra det där lilla extra för andra människor. Att göra saker som egentligen inte ens är på mitt ansvar. Och så får man noll tillbaka, noll uppskattning, noll cred. Inget som visar på ett tack för det du gör.
 
Och ja, jag är trött och beredd att skita i allt och ställa mig vid sidan om och titta på istället. Därifrån slipper man den där extra ansträngningen. För ja, för att vara ärlig så känns det faktiskt inte som att det spelar någon som helst roll nu, det där man gör.
 
Bara så otroligt trött.

Jag minns det

Jag trivs i mitt eget sällskap, behöver inte hela tiden göra saker, hela tiden prata med folk för att undvika ensamtid. Det är skönt, skönt att bara sitta ensam med sina egna tankar, bara göra vad man själv känner för även om det så är att pilla sig i naveln. Det är skönt när mobilen ibland bara är knäpptyst.
 
Och jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare, hur viktigt det egentligen är att trivas i sitt eget sällskap. Det är ju mig själv jag måste umgås med varenda dag i resten av mitt liv, jag är den enda jag någonsin kommer kunna lita på till 100%, det finns ingen som kommer ställa upp för mig igenom allt förutom förhoppningsvis jag själv.
 
Ett tag fick jag ångest av mitt eget sällskap för att det var då tankarna hade en chans att komma ikapp, så det är skönt nu, skönt att inse hur bra jag trivs med mig själv. För det är jag och mitt eget sällskap, varenda dag i resten av mitt liv.
 
Trivs du i ditt eget sällskap?

Their insecurity proves their respect towards themselves

"Smart girls are the overthinkers, the insecure ones, the different ones. They know what the real world is like, they analyze every little thing in life. And why? To avoid getting hurt, to find happiness. They stay up at night trying to think about every possible situation to get through all the problems. They think to much, they trust less people. Their insecurity proves their respect towards themselves.
 
Smart girls know their worth, now that´s the ones worth keeping by your side."
 
Jag tänker för mycket för att sedan tänka för lite. Jag är cynisk, realistisk, litar inte på andra människor. Jag ser världen för vad den är, inte perfekt, och människor för vad dom är, inte perfekta, dom flesta jävligt egoistiska. Och jag dömer inte det, jag är ofta likadan. Det har blivit så tillsammans med det cyniska antar jag.
 
Men det är sant, det är dom smarta tjejerna som är dom osäkra. Osäkerheten handlar om respekten för sig själv, att veta sitt eget värde och att inte tillåta någon annan sänka en.

Make sure you fill your days with life and not your life with days

Jag får ständigt höra att jag är dum som inte köper en lägenhet istället för att bo i hyresrätt, att det är en investering och att jag är dum som inte tänker på framtiden. Att man kastar pengar i sjön genom att bo i hyresrätt. Hela tiden får jag höra detta och hela tiden får jag förklara mig och ta en diskusion om det.
 
Ja, jag vet mycket väl att det är en investering att köpa lägenhet och många gånger har jag funderat på det, det gör jag fortfarande ibland. Men just nu känns det inte som det för mig, det ger inte mig det jag vill ha mitt liv nu. Det som är livskvalité för mig. Livskvalité för mig är att kunna äta ute, det är att umgås med mina vänner, att resa, att köra bil istället för att ta tåget jämt, att kunna vara spontan, utekvällar m.m, allt det där är livskvalité för mig. Allt det där kan jag göra idag.
 
Köper jag en lägenhet så landar alla räkningar som el, mobil, ränta, amorteringar, månadskostnad etc på ca 12-13 000 i månaden för mig. Sen tillkommer mat, bensin... Ja, jag har råd med det, men det är också det jag skulle göra av min tid, av mitt liv. Jobba och betala räkningar. Jag skulle inte kunna göra i närheten av allt jag gör idag, jag skulle inte ha råd, speciellt inte om jag samtidigt vill spara till saker som resor.
 
Jag betalar idag för mitt hem, för att ha någonstans att bo, det ser inte jag som att kasta pengar i sjön. Jag får höra att jag kan sälja bilen om jag köper lägenhet, men där skulle jag förlora en del av den frihet jag idag har, något som underlättar för mig. Jag får höra att jag kommer ångra mig om 10 år. Och kanske gör jag det, men det är väl min sak att ångra då, eller hur? Jag vill inte sitta där om 10 år och ångra att jag inte levt, att jag lagt den mesta tiden av mina unga år till att jobba och betala räkningar. Jag vill göra saker på mina lediga dagar!
 
Det är exakt samma sak med dom som frågar varför jag inte köper en ny bil. Tanken har slagit mig, ja. Men min går fortfarande så varför köpa ny då? Ny bil är inte vad som gör mig lyckligast, jag sparar hellre dom pengarna till en resa för det är nått jag verkligen vill göra, jag vill se världen.
 
Det sägs ju att man ska fylla sina dagar med liv, och inte sitt liv med dagar. Det är precis det just nu känns som att jag gör, jag fyller mina dagar med liv. Och kanske ångrar jag mitt icke-köp av lägenhet om 10 år, men just nu känns det rätt. Just nu vill jag leva. Det viktigaste för alla människor borde vara livskvalité, det är det jag önskar att alla tänkte på, vad som ger just dig livskvalité och sen göra det. Och just nu gör jag det som är livskvalité för mig. För ingen kan se in i framtiden, vem vet, i värsta fall är jag med om en bilolycka och är död om 10 år, vad har jag då gjort för nytta av mina dagar om jag inte lever nu? Och jag är bara så trött på dom eviga diskusionerna om vad jag väljer att göra med mitt liv.

Och vi är alla idioter

Han kunde inte förneka det, han kunde inte svara på den raka och ärliga frågan jag ställde. Hade det varit för ett år sedan, till och med för ett halvår sen så hade jag faktiskt brytt mig, jag hade valt att avsluta, att inte hänga med på det nå mer. För man gör inte så. Inte så som han gör. Och man borde inte göra så som jag vill göra.
 
Men jag kom på mig själv med att faktiskt inte ens bry mig när han inte kunde förneka, för det är ingen främling som skulle brytt sig om mig i samma situation. Jag vet vad jag vill och allt det andra spelar faktiskt ingen roll, inte just nu. Inte första gången. Inte heller den andra. Kanske aldrig. Vi är alla idioter.
 
Och det är folk som han som gjort mig cynisk, för om jag ser på folk runt om mig, på folk runtom dom, så är sanningen att nästan alla är precis sådär, som han. Som vi. Som dom. Idioter. Och det är så det alltid kommer att vara.

RSS 2.0