En skev vänskap mellan två blondiner


Jag skickar en fin liten påskblomma och choklad med
bud till min kära vän som inte mådde så bra...
 
 
Då tycker hon att jag förtjänar ett vykort som tack...
 
 
Varav jag tycker det är en fin idé att skicka den största sötpotatisen
jag kan hitta i affären till henne så att hon får knalla hela vägen
till posten för att hämta ut sitt "paket"...
 
 
En sån där skev vänskap ni vet.
Fortsättning följer...
 

God didn´t add another day in your life because you needed it, he added it because someone out there needs you

Have you looked around the world lately?
 

Jag söker svaret på min jakt men allt jag finner är flykten

Han berättade vad han kände, det där som skulle göra vilken tjej som helst överlycklig. Det där som gjorde mig glad men samtidigt rädd.
 
Det jag fick fram var "du är den första sen mitt ex som jag inte vill skyffla ur sängen och ut genom dörren på morgonen". Jag kunde inte ge mer, jag vågade inte, jag har lärt mig att inte prata känslor för det är då det skiter sig. Det är då dom kör över mig. Men han nöjde sig, han förstod. Just då i alla fall. Och jag behövde det, jag behöver någon som tar att det jag känner för honom är att jag inte vill att han försvinner ur min åsyn så fort det ljusnar. Just nu kan jag inte ge mer, jag kan tyvärr inte det. Det är dom andra som skrämt mig, dom andra som byggt en mur som jag håller så stark, en jag inte ens vet om den går att riva för tillfället. Och jag vet att det är fel, det vet jag. Men jag gör det för min skull, det är den jag är och jag behöver det.

"Det du känner är okej"

När mina tankar har pockat sönder min hjärna så har det så många gånger slagit mig att det är något fel på mig, dom flesta andra får ju inte ångest av obetydliga saker. Dom flesta andra mår väl inte så konstigt som jag i perioder kan göra. Eller gör dom det?
 
Och jag tog upp det med henne när hon frågade vad det var som drog fram det. "Obetydliga saker" är det jag alltid säger, det är ju så det känns. Det var då hon sa det, att uppenbarligen är det inte obetydliga saker, det är saker som påverkat på ett eller annat sätt. Hon sa att det är okej att känna som jag ibland gör. Hon sa att jag ska sluta leta fel i mina känslor, det är inget fel i dom. Jag ska istället bara acceptera att det faktiskt är så jag känner, acceptera känslorna och att det är jag. Det är inget fel i dom.
 
Det berörde mig, hennes ord berörde mig. För visst är det så, det är ju så att det är okej att känna. Det kanske känns som obetydliga saker eftersom dom idag inte spelar någon roll men det har uppenbarligen inte varit det och istället för att få ångest över att jag får ångest och direkt gå in på att det är något fel på mig så kanske det är dags att bara acceptera känslorna.
 
För det är okej. Det är okej att känna. Det spelar ingen roll vad det är man känner. Det betyder ju bara att jag är mänsklig, att jag känner, att jag inte är sådär känslokall. Att jag har ett hjärta och en hjärna. Och det är okej, det är tydligen okej. Det är inte fel på mig i alla fall.
 
Det är jag och mina känslor och dom är okej.
Och jag gick ut därifrån med ett leende.

Huvudet högt, fötterna på jorden

Hon frågade när jag senast kände mig riktigt lycklig i en lång period och varför och jag fick hjärnsläpp, jag kunde inte svara på det. Men jag kom ihåg känslan, jag kom ihåg varför. Och när jag satt där i stolen mittemot henne och berättade så kände jag känslan i hela kroppen. Lugnet, lyckan.
 
Jag berättade hur jag då var helt och hållet tillfreds med var i livet jag befann mig, allt var perfekt. Jobbet, hemmet, familjen, livet. Allt. Jag var precis där i livet där jag hörde hemma, jag ville inte ändra något. Jag hade allt. Jag hade mig själv helt och fullt.
 
Det var känslan av att vara hel på alla sätt och vis, inombords precis som på utsidan. Och jag undrar vad som hänt sedan dess. Är det jag? Är det jobbet? Är det medicinerna? Är det livet? Är det all död som förändrat det där?
 
För en sak är säker, jag har fortfarande allt det där kvar. Men jag känner mig inte tillfreds längre, inte alls. Det har slutat vara sådär perfekt alltihopa mitt i livet som aldrig någonsin egentligen är perfekt. Och jag vet inte vad jag känner, inte när det kommer till någonting. Men jag mår bra, det gör jag.

They say don´t burn bridges you may have to cross later. I say I don´t mind swimming if the bridge was fucked up to begin with.

Det finns tre av dom. Det är dom som stöttar mig, som förstår, dom som förstår att det är för min skull och för att jag ska må bra. Sen är det dom som inte säger ett ljud om det, dom som bara tystnar eller byter samtalsämne när jag tar upp det och jag förstår inte varför. Sen är det dom som inte alls förstår, dom som ifrågasätter och som varken vill eller kan förstå mina skäl till mitt val. Som tycker att jag borde känna annorlunda än vad jag gör, som tycker att jag är dum. Som hellre ser att jag gör det på deras sätt än på mitt.
 
Jag vet inte vilka som är jobbigast att ha att göra med nu när det närmar sig och det tar en stor del av mina tankar och också något jag vill och måste få prata om, jag vet inte om det är dom som tystnar som är värst. Dom som nästan ger mig dåligt samvete för att jag öppnat munnen, dom som det verkligen känns som att dom inte alls stöttar mig, att dom faktiskt rent ut sagt skiter i mig och mitt liv. Eller är det dom som ständigt ifrågasätter som är värst. Dom som inte kan ta min enkla förklaring, dom som inte vill se att det är mitt liv det handlar om, att det är helt och hållet mitt beslut. Jag är vuxen och ser mig själv och hör från väldigt många också att jag är en klok person. Dom korkade beslut jag har fattat i mitt liv har jag också varit medveten om att dom varit det också. Men jag är övertygad om att jag gör rätt beslut, det känns rätt, jag är lugn på ett sätt jag inte trodde att jag skulle vara. Det är nästan så att lugnet skrämmer mig.
 
Det här känns rätt för mig, jag gör det för min och endast min skull. Ingen annan har påverkat mig det minsta och jag är trött på att förklara mig, jag vill bara höra att dom förstår mig. Dom behöver inte hålla med, jag vill bara att dom ska se det från min sida av saken och förstå, jag vet redan vad dom tycker. Och till dom som tystnar vet jag inte ens vad jag ska säga, jag önskar att jag kunde få nån reaktion men kanske bryr dom sig helt enkelt inte. Vad vet jag, det verkar inte så i alla fall. Men jag saknar stöd och förståelse. Självklart har jag dom som ger mig det men ibland känns det som att jag har fler att kämpa emot.

And the best is no one knows who you are, just another lonely girl at the bar

Jag låg där utstäckt i fåtöljen, tvn på i bakgrunden, mobilen i handen. Det var mitt i natten och jag låg där och spelade. Jag var ensam och förutom tvn så var det tyst, ingen att prata med, alla sov och ingen som behövde mig. Det var bara jag tillsammans med mig själv. Ensam.
 
Och det slog mig hur skönt det var, hur lugn jag var i hela kroppen. Inga grubblerier, inga tankar, ingen stress, inget att göra, jag bara låg där med min mobil och gjorde absolut ingen nytta. Och det var så skönt, äntligen var det bara jag. För första gången på alldeles för länge var det bara jag, ingen att träffa, inga sms, ingen som ringer, ingen att prata med. Ingen annan. Just där och då kände jag mig så lugn och så tillfreds med livet tillsammans med allt som kommer med det.
 
Och det är just det som är det bästa med att jobba nätter, det är nästan den enda tiden jag har helt för mig själv nu för tiden, jag ligger där vaken och ensam hela natten, jag behöver inte träffa någon. Jag får inte träffa någon. Jag behöver inte förklara varför för det är så självklart. Och jag älskar min egentid, jag trivs allt för bra tillsammans med mig själv. Ensam, tyst och tillfreds.

Men det här var sista gången

Jag sa ja. Jag tänkte nej. Och du märkte det, det var inte som förut. Jag var inte som förut. Det har förändrats, kanske fick jag nog senast. Kanske var det sista gången. Sista gången på riktigt.
 
För jag sa ja men tänkte nej. Jag vill inte men det sjuka är att jag nästan önskar att jag ville. Nästan. Kanske för att det är bekant, jag vet faktiskt inte.
 
Men plötsligt är det stopp. Det är slut. Jag tänkte nej.

The world behind my wall

Skrivandet har tagit ett stopp den senaste tiden, har inte haft något att skriva om. Inget som behöver komma ut, inget jag behövt skriva av mig om. För det är ju så, jag skriver hellre om mina känslor än pratar om dom. När jag skriver så får jag ut orden precis som jag vill, jag har tid att tänka efter. Att vara jag.
 
Det händer saker hela tiden. Skitmycket saker. Jag minns faktiskt inte senast jag hade en helt ledig dag, en sån där då man har tid att bara ligga i sängen och glo på tv hela dagen, det var flera veckor sen. Dom få lediga dagar jag har går åt till allt jag inte har tid med och jag tappar mig själv i det hela. Jag har glömt mig själv men det känns ändå okej för jag vet vad som väntar. Jag kämpar för något stort, något viktigt. Och bara jag håller ut i några veckor till så är dagen här och jag kan vila, kanske hinner jag bli mig själv igen. Kanske hinner jag sova. Kanske hinner jag ligga i sängen en hel dag.
 
Jag vet inte vad som hänt med mig för plötsligt orkar jag, jag orkar kliva upp mellan 5 och 7 på morgonen varje dag i nästan 2 veckor i sträck. Jag orkar alla mina 13 timmars pass på raken, jag är inte lika slut som jag borde. Jag orkar jobba 33 timmar i sträck. Kanske är det vetskapen om vad jag kämpar för som gör det. Kanske har jag bara en period av massa extra energi just nu. Kanske har jag bara gett mig fan på att fixa dom här veckorna med vetskapen om att jag har 1-2 veckor kvar, sen kanske jag får sova. Sen kanske jag får bli mig själv igen.
 
För ja det händer skitmycket saker hela tiden och många dagar vet jag inte hur jag ska pussla ihop veckan. Det känns som att varenda timme är planerad, fullbokad. Och samtidigt har jag svårt att tacka nej till att boka upp dom få ensamma timmar jag har. Jag borde bli bättre på det. Sådär som jag var för många månader sen, då när jag hade en Hanna-dag i veckan, en sån som bara var till för mig, ingen annan skulle inkräkta och jag trivdes med det, jag mådde så bra med det. Några veckor kvar sen har jag kämpat klart, sen vilar jag i några veckor innan jag fortsätter mot mina mål, mina drömmar. För jag har så många och jag har bara mig själv till att kunna uppfylla dom.
 
Men nu börjar jag kunna skriva igen, nu börjar jag kunna sätta ord på mina känslor igen. På mina handlingar. På mitt liv. På mig. Och ärligt talat vet jag faktiskt inte om det är bra eller dåligt, om jag egentligen är slutkörd eller om det är energin till livet som får mig att orka. Men det känns bra, det känns bra att kunna uttrycka sig igen. Sådär som jag annars är ganska dålig på.

Counting all the assholes in the room, well I´m defenetly not alone

Han skrev om en man som bott i Sverige i 10 år men bara kunde ett par ord svenska, han var irriterad och kallade honom babbe och för det verkade alla bli arga. Det var tydligen rasistiskt. Det är en annan person som hade en liten inte alls allvarlig diskussion med en icke-svensk, för detta fick både hon och flera andra senare höra "här respekterar vi människor med alla ursprung". Diskussionen hade inte varit i närheten av något som har med ursprung eller länder att göra.
 
Och jag undrar när det blev rasistiskt att inte hålla med någon som inte är född här i Sverige? När blev det rasistiskt att inte tycka om en person som råkar vara från ett annat land? För jag måste hålla med honom om att om man flyttar till ett land så är det ens skyldighet att lära sig språket annars har man inget i det landet att göra. Det är inte okej att ha bott i ett land i 10 år och bara kunna några få ord oavsett om du kommit till det landet frivilligt eller om du varit tvungen att fly dit. Du ska kunna språket och du ska bidra till det samhället.
 
Jag själv har blivit kallad rasist mer än en gång bara för att jag inte velat gå på dejt med killar som inte varit svenskar, det slog aldrig dom att det kunde finnas andra anledningar till att jag inte var intresserad. Jag har blivit kallad rasist när jag inte hållit med någon icke svensk i en diskussion och jag undrar hur någons ursprung kan blandas ihop med helt andra saker? Det är ju att göra sig själv till offer när man gör det till en stor sak att man har sitt urspung från ett annat land, något jag varken tänkt på eller påpekat.
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är andra generationens invandrare. Mina föräldrar invandrade till Sverige från Finland, båda lärde sig perfekt svenska, dock med finsk brytning. Jag pratar, skriver och läser perfekt svenska, jag är ljushyad, jag är född här och jag är till och med svensk medborgare. Dom flesta ser mig som svensk, den svenska staten ser mig som svensk, jag gör det däremot inte. För mig är jag finsk. Alltså ser jag mig själv som invandrare men jag ser det aldrig som ett skäl när någon inte gillar mig eller tycker annorlunda än mig. Tanken slår inte ens mig att beskylla någon för att vara rasist för att den inte tycker som jag i något. Jag ser inte mig själv som svensk, jag har däremot aldrig känt mig eller satt mig själv utanför det svenska samhället. Dom flesta av mina vänner är icke svenskar, majoriteten av alla killar jag träffat har inte varit svenskar, alla har dock kunnat bra svenska även om dom inte varit födda här. Att bli kallad rasist är för mig en stor förolämpning och något som gjort mig förbannad varenda gång. Jag kan inte försvara killen som skrev om den där mannen för jag vet inte var i invandrarfrågan har står annars, däremot håller jag med honom i just den frågan.
 
Och sen när blev det okej att kalla någon för svenne, finne, svennejävel, finnejävel, när det inte är okej att säga babbe? Det är ett ord jag aldrig någonsin skulle använda själv, jag tycker att det har en negativ klang men sen säger jag heller aldrig svenne om någon. Däremot kan jag ta att bli kallad finne så länge det inte innehållet ordet jävel i slutet.

It's rage and it's hate and a sick twist of fate

And the truth about love
Is it's all a lie
I thought you were the one
And I hate goodbyes

Oh, you want the truth?

The truth about  love
It's nasty, it's salty
It's the regret in the morning
It's the  smelling of armpits.
My head's underwater
But I'm breathing fine
You're crazy and I'm outta my  mind

Cause all of me loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me, I'll give my all  to you
You're my end and my beginning
Even when I lose, I'm winning
Cause I give you all of me
And you give me all of you
 
Ja det finns många olika sätt att se det på

Bakrutan är skitig som fan, det spelar ingen roll för jag ser mig aldrig om

Hon vill att jag ska träffa honom igen och gå igenom allt, prata igenom det igen. Kanske ändra något. Samtidigt säger hon att det kanske inte går utan att jag stängs av helt, utan att jag blir helt blank. Utan känslor. Utan att kunna känna äkta glädje, utan att kunna må dåligt. Bara vara blank. Ingenting hela tiden.
 
Och det är vad som skrämt mig från början, alla historier från blanka människor. Tomma personer utan personlighet. Dom har tagit bort den, förändrat dom. Jag vill inte bli så. Jag har en personlighet, en stark sådan. Många gillar det, en del gillar det inte alls. Jag gillar det, jag gillar att veta vad jag vill, att känna. Ha känslor.
 
Jag har i flera år gått med en ständig känsla av tomhet. Trots lycka har jag varit tom inombords. Något som inte går att förklara för någon som själv inte känt så. Hela tiden. Och jag vill inte bli så hela tiden, jag vill inte bli så alls. Men vad kommer dom göra med mig? Kommer dom göra mig frisk eller kommer dom göra mig tom, utan känslor. Utan personlighet. Kommer dom ta bort den? Kommer dom ta bort mig?
 
Eller kommer dom göra mig stabil igen? Frisk.

This is to a boy that got in to my head with all the pretty things he said

Det var dom där orden, allt du ville. Allt jag inte ville. Det där jag ville vänta med, det du ville ha på en gång. Det var hur du bad, hur fina orden var och hur uppriktig du verkade men hur dina handlingar gick emot allt du sa. Men jag trodde dig. Jag valde att tro dig. Jag ville tro dig.
 
Jag vill inte ha det tillbaka, jag saknar det inte. Jag saknar inte hur du lurade mig gång på gång. Jag saknar inte dom fina orden och heller inte handlingarna. Jag vill inte ha något av dom. Inte längre, inte som då. Men jag kan inte låta bli att ibland undra om du behandlar henne likadant. Precis sådär som jag vet att du gjort med vissa saker, precis sådär som jag vet att hon valde att ge dig det jag ville vänta med. Precis som att jag vet att du undanhållit, att du ljugit för henne.
 
Men ja, ibland undrar jag om du är med henne som du var med mig. Eller kanske kan hon kontrollera dig sådär som jag inte längre kunde när jag väl förlorade kontrollen och föll. Och i samma sekund var det jag som förlorade. Men är du med henne som du var med mig så förstår jag att hon föll.

There is only one way to avoid criticism: Do nothing, say nothing and be nothing

Det är konstigt det där hur snabbt saker förändras. Läskigt. Innanför väggarna där det rymts så många skratt ryms nu istället ångest och irritationer. Ett enda kaos där ingen vill vara.
 
Ett kaos där jag inte vill vara.

Knowing that I´m gonna live my whole life without him

Det slår mig fortfarande ibland, det där som  faktiskt är lite jobbigt, ledsamt. Inga av mina vänner har träffat min pappa. Ingen. Jag kan fortfarande prata om honom, jag kan fortfarande nämna honom i olika samtalsämnen och berätta saker han har gjort men ingen av mina vänner kan göra det för mig, jag får aldrig höra "haha kommer du ihåg den där gången när din pappa blablabla...". Och jag saknar det, det är en helt egen saknad. Jag har min familj och mina släktingar, dom vet vem han var. Men hur mycket av min tid spenderas med min släkt? Och hur många av dom i min ålder minns faktiskt saker om min pappa? Inte mycket. Inga många.
 
Här om kvällen brast min vän ut i ett asgarv när hon kom att tänka på vad pappa ville döpa mig till, det där som jag har berättat för henne tidigare. Och vi skrattade tillsammans åt det och det var så skönt på nått sätt för det var hon som kom att tänka på det, jag behövde inte berätta något om honom just då för att han skulle få va med. Det var skönt för hon är en vän som jag kan skratta åt honom med, åt hans knäppa idéer, vi kan skratta tillsammans på ett bra sätt, inte elakt. Precis som om han faktiskt skulle levt nu. Precis som om hon faktiskt skulle veta vem han var.
 
Men det vet hon inte. Det vet ingen.
Och jag saknar det.

Can´t promise that I´ll be good to you ´cuz I´ve had some issues

Sanningen var att det som skrämde mig mest av allt var jag själv. Det faktum att jag vissa dagar, vissa stunder inte alls vet vad jag känner. Att det ibland har börjat pendla igen och hur jag vet att det blir så lätt att pendla med och så svårt att stå still. Att stå kvar i den värld där jag vet vad jag känner, vad jag vill. Den tillsammans med andra. För det är ju så att jag just nu ena stunden vet för att i nästa göra exakt tvärtemot. Där jag är trygg med mig själv och det jag är.
 
Så ja, sanningen är väl den att det i första hand är mig själv jag är rädd för. Och jag vet inte riktigt om det är för att jag känner mig själv så pass väl, eller kanske att jag inte känner mig själv alls. Jag vet faktiskt inte alls.

Not all superheroes wear capes

Jag har den senaste tiden haft mycket kontakt med ASIH. Det är dom som åker hem till väldigt sjuka människor, ger dom mediciner, stöttar anhöriga, rycker ut vid dödsfall. Barn som vuxna, allvarligt sjuka som vill dö hemma eller i alla fall bo hemma så länge som möjligt.
 
Och varje gång jag ringer i något ärende, varje gång jag träffar dom så förundras jag över vilka änglar det är som arbetar där. Det svaras alltid i telefon på en gång, det är aldrig några suckar, inga frågor är för dumma och vill man att dom ska komma så gör dom det på en gång, både läkare och sköterskor. Alla lika snälla. Alltid lika snälla. Man får beröm av dom för hur väl man sköter det, hur omhändertagande och omtänksam man är, samtidigt tänker jag att dom är tio gånger bättre. Samtidigt är vi alla så tacksamma över hjälpen vi får.
 
Jag ser mig själv som en ganska stark person. Jag har varit med om mycket, jag har sett mycket. Mycket död, många döda människor. Och jag vet att jag fixar det. Men jag började fundera över om jag skulle orka det arbete dom gör. Skulle jag orka åka till den där cancersjuka 5 åringen som ligger för döden? Skulle jag palla med att ge ännu en morfindos till 16 åringen som ligger och skriker av smärta? Skulle jag orka trösta dom anhöriga varenda dag? Jag önskar att jag skulle det för det är riktiga hjältar som gör det arbetet, men ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag skulle nog inte det. Inte varje dag.
 
Och jag blir rörd och tacksam. Tacksam men samtidigt förvånad över vilka människor det finns där ute. Riktiga hjältar. Såna som verkligen måste brinna för att hjälpa andra, såna som måste vara sjukt starka för att orka med varje arbetsdag. Och när vi andra får beröm kan jag inte annat än hoppas på att dom vet om vilket stort jobb dom gör. Hur viktiga dom är. Hur viktigt deras fina bemötande är, inte alls sådär som det ofta annars är i vården.
 
Ja där har vi ett gäng som har all min respekt.
Dom verkliga superhjältarna.

RSS 2.0