The day will come when the fight is won

Det cirkulerar ännu en gång hjärtan på facebook för att stödja bröstcancerfonden och alla dom drabbade. Jag blir lite irriterad varje gång det sätter igång. Varje gång ska alla kvinnor (för det första, varför bara kvinnor?) sätta in hjärtan i sin status och man får inte tala om för någon annan än sina kvinnliga fbvänner vad det handlar om. Varför inte? Män drabbas också av bröstcancer, dom har också bröst även fast dom i många fall är mindre än kvinnors. Och tror ni inte att män drabbas när kvinnor i deras närhet blir sjuka? Och tycker inte ni att det är bättre om så många som möjligt är med och skänker pengar och stödjer, även män, för då räddas ju fler liv?
 
Till er som gör det och till er som inte gör det, snälla skänk pengar istället. Att sätta hjärtan på sin status kan väl vara fint men ni hjälper ingen på det sättet.
 
Det var en kvinna som skrev att man inte ska hålla på och skänka pengar, det går ändå bara till folks löner, inte till det pengarna ska gå till. Jag förstår det inte, självklart ska folk ha lön men pengarna går till andra viktigare saker.
 
För ungefär 8 år  sedan drabbades en i min närhet av bröstcancer och det var hemskt för oss alla i hennes närhet. Alla var så otroligt rädda för vad som skulle kunna ske och jag tackar gudarna, läkarna, henne, medicinerna och allt för att hon lever och mår bra idag! Jag har inte diskuterat det här med fbhjärtana med henne och vet inte vad hennes syn på det är, men jag tror att hon som drabbad faktiskt skulle uppskatta folks donationer mer. Jag som stått vid sidan om kan i alla fall säga att jag uppskattar alla donationer, jag blir tacksam varje gång för det är bland annat tack vare människor som skänkt pengar till bröstcancerfonden som hon lever. Och varje dag är jag tacksam för att hon gör det.
 
Varje gång jag tänker på det kommer rädslan krypandes igen och jag varje gång jag tänker på det är jag tacksam för att det gick bra. Varenda gång är jag tacksam över hennes liv. Och jag kommer aldrig någonsin sluta skänka pengar till cancerfonden, inte när jag sett vad pengarna gör för andras liv.

Flashback

Magdalena Graafs äldsta son har dött och jag googlar för att se om det nånstans står vad som har hänt, kommer då in på flashback (vilket alltid är ett misstag om man inte vill förlora hoppet om mänskligheten) och där skrivs det massor om detta, folk spekulerar hejvilt precis sådär som man börjar göra när en 18-19 åring går bort.
 
Och så har vi dom där andra idioterna som får en att förlora hoppet om mänskligheten, världen, allt... Dom som skriver att en silikonbrud som hon får skylla sig själv. Att allt hon nånsin varit ute efter är pengar. Att hon inte alls sörjer för att hon har lagt ut ett inlägg om det i hennes blogg, man får inte göra sånt om man sörjer. Att hon inte menar det när hon skriver att hon ber tidningar att inte spekulera, att det hon egentligen vill är just tvärtom, att dom ska spekulera så hon kan tjäna mer pengar på det... Och sist men inte minst, att hon får skylla sig själv när det är hon själv som förstört sina barn.
 
Hur tänker dom människorna? Tycka vad man tycka vill om någon men förlorar någon sitt barn så visar man respekt och jag är övertygad om att hon sörjer något enormt just nu och att tjäna pengar på sin sons död är det sista hon tänker på. Även om man har något elakt att säga i den situationen så håller man det för sig själv, det ska inte ens ut på flashback. Jävla idioter. Såna människor som skriver sånt borde tamefan brännas på bål.
 
 
Jag kan inte ens sätta mig in i Magdalenas situation, hon genomgår just nu det värsta en person någonsin kan gå igenom och det finns ingenting någon kan göra för att få henne att må bättre. Det minsta man kan göra är väl då att lämna henne ifred.

You don´t really want my heart, you just like to know you can

 
Now that you can't have me you suddenly want me
Now that I'm with somebody else you tell me you love me
 
I slept on your doorstep begging for one chance
Now that I finally moved on you say that you missed me all along
 
Who do you think you are? Who do you think I am?
You only love to see me breaking
You only want me cause I'm taken
You don't really want my heart
No, you just like to know you can still be the one who gets it breaking
You only want me when I'm taken
 
You're messing with my head
Boy that's what you do best
Saying there's nothing you won't do to get me to say yes
You're impossible to resist but I wouldn't bet your heart on it
It's like I'm finally awake and you're just a beautiful mistake
 
Who do you think you are?
Who do you think I am?
You only love to see me breaking
You only want me cause I'm taken
You don't really want my heart
No, you just like to know you can still be the one who gets it breaking
You only want me when I'm taken
 
Thank you for showing me who you are underneath
No, thank you, I don't need another heartless misery
 
You think I'm doing this to make you jealous
and I know that you hate to hear this but this is not about you anymore
 
Who do you think you are?
Who do you think I am?
You only love to see me breaking
You only want me cause I'm taken
You don't really want my heart, no, you just like to know you can
 
 

Och tidigare hade fått mig, du hade fått mig när som helst.
När du ville. Det är inte så längre. Inte nu längre.
Jag hade min chans. Du hade din. Vi hade våran.
Vi båda valde att gå men vid olika tillfällen och jag har önskat att det inte varit så.
Jag har önskat så många gånger.
 
Men jag har slutat önska.
Jag hade min chans. Du hade din. Vi hade våran.
Vi hade haft en chans även när jag hade honom, min senaste.
Jag hade kanske gett upp honom för dig.
 
Men inte nu längre.
Jag har slutat önska.
Idag tror jag uppriktigt sagt att jag hittat rätt.
Den här släpper jag inte, jag gör inte om misstaget.
Han är för bra för det. Vi är för bra.
 
Du hade din chans.
När jag var mitt nya jag så hade du det.

Utan dig

Det är en person som oftare gjorde mig besviken och arg än glad. Någon som fick mig att känna att jag under hela tiden bara gett och gett och gett ännu mer utan att ha fått speciellt mycket tillbaka. Inte mycket alls faktiskt.
 
Och så kom den där sista gången och jag var inte ens förvånad. Jag visste redan i förväg för det var som det alltid varit. Och jag behövde inget mer, där och då bröt jag. Utan ett ord. Det behövdes inte längre.

Det där livet

Det slog mig, det där med att jag har allt. Det här året har kantats av otur, jag har varit med om så mycket, morbrors död, infektion i bröstet som följdes av en frivillig bröstförstoring och smärtan och känslan av att för några dagar inte kunna göra någonting utan hjälp från andra. Sen kom infektionen i tån, smärtan, den lilla operationen och badförbudet under dom varmaste sommardagarna. När tån var frisk kom utomkvedshavandeskapet med ännu en operation, med ännu mer smärta både fysiskt och psykiskt och direkt efter att jag läkt från det fick jag nackspärren från helvetet där både rygg och nacke låste sig totalt i flera dagar, stundtals var det den värsta smärtan jag någonsin varit med om och nu efter allt kan jag inte låta bli att vänta på nästa sak som ska gå fel.
 
Men jag satt där och tänkte på hur bra livet är, hur mycket jag har, hur mycket jag har vunnit under det här året. På dom fina människorna jag har i mitt liv, på glädjen, på skratten. På hur bra jag ändå haft det. På dom lata dagarna i solen, på pussarna, på tjejsnacket och vinkvällarna.
 
Jag tänkte på allt och ja, jag är allt bra lycklig ändå. Även om livet inte alltid är som man önskar.

Han litar inte på dig med mig

Ingenting var som på riktigt så det fanns inget att bli rädd för.
Om du bara hade gett mig det han gör.
Vad vill du ha att dricka och vad handlade New York om.
Ja, jag måste sett förbi det men du hade nått i blicken.
 
Vi kan inte ses, det vore dumt.
Han litar inte på dig med mig
å fastän jag kan känna att du saknas mig så har han rätt.
 
Nånting blev till nått annat, nått som ingen hade tänkt sig.
Det var i slutet av oktober när han la sig bredvid mig.
Jag vet att han försöker, du har inte gjort det lätt.
Även fast han inte alltid visar det så vet jag det på nått sätt.
 
Det värker i bröstet, jag ångrar att jag sa nått.
Det är en känsla jag kan ha som han inte känner av.
Att lova för mycket är som att inte lova nått alls
men ändå står han vid min sida när jag är mörk och tung och kall.
 
Vi kan inte ses, nej, det vore dumt.
Han litar inte på dig med mig
å fastän jag kan känna att du saknas mig så har han rätt, det vore dumt.
 

Kära medmänniskor

 
Ni är dumma i huvudet.
 
Alltså särskrivning... Jag orkar inte! Det heter inte sär skrivning, bomb attentat, jätte kul, kyckling lår, arbets intervju, natt jobb eller födelsedags barn. Ni som dagligen särskriver kanske ska läsa på det svenska språket lite för det finns få saker som är lika irriterande.
 
Ni som inte vet var man sätter punkt och kommatecken. Man skriver inte "Lisa skulle ut. Och shoppa, kläder. Hon köpte en, tröja som är gul. Och blå." Era dumma jävlar. Självklart är ni med dyslexi inte inräknade i dumma jävlar.
 
Ni som inte arbetar och lever på bidrag och sedan klagar på er inkomst och att ni inte har råd med saker. NO SHIT! Mitt bästa och enda tips till er är att skaffa ett jobb, en dålig lön är fortfarande bättre än bidrag och sluta skylla på psykiska problem eller ont i foten utan anledning.
 
Lär er skillnaden mellan avundsjuk och svartsjuk. Förut lät jag folk säga fel men nu för tiden kan jag inte låta bli att rätta folk för vuxna människor SKA kunna skillnaden. Du blir SVARTSJUK när din syster får mer uppmärksam än dig. Du blir SVARTSJUK när din kille står och pratar med en annan tjej på krogen. Du blir AVUNDSJUK på att din vän tjänar mer än dig. Du blir AVUNDSJUK på att din vän är snyggare än dig. Hur svårt ska det va?
 
Ni som börjar träna som bara måste skriva det på facebook, instagram och twitter varje gång ni har varit duktiga och varit på gymmet och dessutom har ätit en sallad samma dag. Absolut ska du vara stolt över att du kört igång men ingen bryr sig om att du har varit på gymmet för 3e dagen i rad, ingen bryr sig när du checkar in varenda jävla gång. Det blir istället sjukt roligt 3 veckor senare när ni slutat lägga upp något och alla då vet att ni inte pallade mer och nu tar en paus på ett år innan ni ännu en gång ska börja om med att skryta på fb.
 
Ni som mer än gärna blir bjudna av andra men aldrig bjuder tillbaka. Har ni inte råd/vill ni inte bjuda andra så tacka nej när andra vill bjuda er på någonting. Snåla jävlar.
 
Dom som bott i Sverige i flera år men ändå inte kan svenska. Åk tillbaka till ert hemland. Ni som kan svenska, följer lagarna och arbetar får mer än gärna stanna!
 
 
Det var väl dagens irritationer jag nu fått ur mig.

When something like a soul becomes initialized and folded up like paper dolls and little notes, you can't expect a bit of hope

 
...För att ingen är perfekt, eller hur? Men det finns gränser, det gör det. Det svåra för oss människor att dock att veta var och när man nått gränsen.
 
 
För ingen är perfekt...

Grattis då

Nämen grattis på 24 årsdagen till mig då!
Och hej ångest och åldersnoja

Grattis då

Nämen grattis på 24 årsdagen till mig då!
Och hej ångest och åldersnoja

Nothing like you

 
 
Jag hoppas.
Jag önskar.
 
Men imorgon bitti är det väl över.

Min natt med blöja

Det är när man vaknar efter en operation och är kissnödig för att några sekunder efter upptäcka att man har en kateter insatt. Och blöja ifall den skulle läcka. Och det är när man under 12 timmar har främmande människor som regelbundet kommer in och tittar in i blöjan för att kolla så att katetern inte läcker och man bara ska ligga där och låtsas som ingenting när en främling tittar in mellan dina ben. Inget konstigt med det. Inget konstigt för dom. Väldigt obekvämt för mig.
 
Och det är när man kommer på att dom under tiden du har varit sövd har dragit av dig dom fula nättrosorna, tittat in i hela härligheten för att sätta katetern och sedan tagit på en enorm blöja som man tycker lite extra synd om dom som lever med det där dagligen, flera gånger om dagen.
 
Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta åt det faktum att jag 3 veckor innan min 24 årsdag faktiskt hade blöja på mig.
 
(För er som inte vet så är kateter en slang som man för in i urinröret som gör så att kisset rinner rakt ut i en påse. Nån gång ska väl vara den första för sånt också...)

En sån där påminnelse

http://fuckedbylife.blogg.se/2014/july/visst-ar-det-okej-att-skriva-en-onskelista-fast-man-ar-vuxen.html#comment
 
Bara en liten påminnelse... ;) För visst får man önska sig saker även fast man börjar bli gammal? Saker som man kanske inte vill unna sig själv. Förutom hanky pankysarna, dom kommer jag aldrig leva utan. Det borde vara varje kvinnas rätt att äga såna. Bara så ni vet.
 
Förövrigt är vi ett gäng som åker på kryssning för att fira, precis som förra året. Och jag är så tacksam över dom fina vänner jag har som följer med, dom som vill följa med och fira mig och som bryr sig tillräckligt mycket för att lägga pengar och tid på mig. Hur vissa till och med tagit ledigt från jobbet. Jag är så otroligt tacksam över att jag har dom i mitt liv.

Händer på gayklubb

Han var utomlands med jobbet och dom hamnade på en gayklubb. I efterhand sa han att han blev klämd på rumpan hela tiden, att han inte fick vara ifred. Att det blev jobbigt att inte få ha sin kropp ifred. Det var klappar, det var händer som klämde och ingen som var där när han vände sig om. Många gånger under samma kväll. Den där andra hamnade också på gayklubb under en jobbresa och han sa samma sak, han sa att han tillslut stod med ryggen antingen mot baren eller mot en vägg, det vart jobbigt, han blev irriterad. Då gled händerna istället över skrevet på honom.
 
Och när dom berättade så kunde jag inte ens tycka att det måste varit jobbigt för dom, tanken slog mig inte ens. Det enda jag tänkte och det enda jag sa var att dom nu vet hur det känns att vara kvinna ute på krogen.

Befruktade celler som hamnat fel

Jag tänkte att jag skulle varit tyst om det, inte berättat för fler än familjen. Jag ville inte. Orkade inte. Och man gör väl inte sånt? Men sen kom det... För mig var det här en bebis. För mig är det här hemskt och jag kände mig inte längre som mig själv. Så jag valde att berätta för folk. Berätta även fast det gör ont.
 
För även fast det kan ses som befruktade celler som hamnat fel så var det inte så för mig. För den omedelbara kärleken jag kände gjorde det till ett barn. För mig var det ett barn. Inte celler. Och celler är inte värda att nämnas. Men barn är. Och kanske är det några av dom värsta dagarna i mitt liv. Hur många värsta dagar kan man ha i sitt liv?

Cheating it easy, try something more challenging like being faithful

Är det så självklart nu, det där med otrohet? Det verkar vara det, det verkar vara så självklart att han vill ha mig trots att han har flickvän. Det verkar vara så självklart att jag när jag säger nej till att vara otrogen får höra "ingen kommer ändå få veta". Det verkar vara så självklart att han som har en flickvän gravid i vecka 38 där hemma kommer undan med att dejta andra, kommer undan med att ligga med andra.
 
Det är så självklart att det inte längre anses vara konstigt att han med flickvän knullar någon annan vid sidan om eller att han under tiden han hade sambo, mamman till hans barn, hade andra vid sidan av. Många andra. Det var tillräckligt självklart för att ingen skulle berätta för henne. Det är så självklart att han som åker hem från BB där hans flickvän precis gjort honom till pappa, där hans alldeles nyfödda lilla bebis ligger, det är så självklart att han tar en avstickare på vägen hem för att träffa någon annan, det är så självklart att hon släpper in honom. Det är så självklart att han som har fru och barn hemma kan skicka nakenbilder till andra. Det är så självklart att hon kan ligga med någon annan för att direkt efteråt åka hem till sin pojkvän, kyssa honom, lägga sig bredvid honom i sängen på kvällen och låtsas som om ingenting hänt. Det är så självklart att det nu för tiden är något man gör helt öppet, det tas för givet att ingen ska berätta. Man är ju en hemsk människa om man skulle berätta för den som blir bedragen.
 
Det verkar vara så självklart att jag har tappat hoppet. Finns det någon som fixar att vara trogen ett helt liv? Finns det någon som fixar att vara trogen i 3 år? Finns det någon som är stark nog att hålla sig till en person. Och om man själv skulle vara den som blir bedragen, skulle man inte vilja veta? Finns det då någon som hellre är lyckligt ovetandes? Jag hade inte velat vara det, jag hade inte velat vara den där tjejen som blir bedragen, hon som andra pratar om, tycker synd om eller kanske till och med skrattar åt. Jag hade varit tacksam mot den personen som berättade, jag hade hellre varit olyckligt vetandes än levt mitt liv, vårt liv, i en lögn. Lyckligt ovetandes.
 
Men om det hade varit en resa, en gång, någon okänd och en massa ånger och ångest, något han skulle leva resten av sitt liv med att ångra, hade jag då hellre velat vara just det, lyckligt ovetandes?

Nya äventyr

Jag satt där på jobbet, min sista natt. Kanske min sista natt någonsin på det stället, förhoppningsvis är det så. Förmodligen är det så. Jag hade tillbringat den senaste veckan med att rensa undan, att fixa allt det sista så att ingen annan ska behöva göra det. Allt som snurrat i mitt huvud den senaste veckan var mitt gamla jobb och mitt nya jobb. Bara en massa jobb.
 
Det är mina kollegor som jag haft så roligt med, vi som både har skrattat och gråtit ihop, mest skrattat. Det har varit psykolog-dagar på jobbet där man fått älta allt. Det har varit våra favoritsamtalsämnen bajs och sex. Det har varit den skämtsamma stämningen, det har varit personer som hejat när det gott bra för en och som peppat när det gått åt helvete. Det har varit tjafs och det har varit dålig stämning. Det har varit utekvällar med dans och fyllor. Det har varit graviditeter och bebisar.
 
Det har också varit tufft, det har varit ångest när klockan ringt på morgonen, det har varit att behöva trippa på tå ibland. Det har varit rädsla för att inte räcka till, rädsla för att få skit man inte förtjänar.
 
Men när jag satt där den där sista natten så kändes det ändå så overkligt för allt det där är ju min trygghet, jag känner mina kollegor, brukarna. Jag kan alla rutiner, allas personligheter. Jag kan lokalerna, medicinerna och dom anhöriga. Det där stället har varit min trygghet i ganska exakt 2,5 år, där jag haft koll på grejerna och där jag inte varit rädd för att fråga, be om hjälp eller säga vad jag tycker och tänker. Så ja, jag kommer sakna det. Det känns overkligt och jag kommer sakna det men nu är det dags för nya äventyr. Äventyr jag faktiskt ser fram emot. Men också risker jag är orolig för.

RSS 2.0