Jag tänkte säga: "Jag har aldrig träffat nån som är som du" men jag sa att jag ska hem och att vägen tar slut här

Det var som att du öppnat ett fönster
Till en krets där jag inte kom in
Kanske om jag var vacker
Kanske om jag var din
Oh, vad gör vi nu?

Varför sa du ingenting?
Varför lät du mig gå vilse?
Jag är så trött på  Stockholm,
alla lever samma liv
Har våra hjärtan slumrat till?


Sharing is caring

Sen dagen då jag började blogga har jag fått höra att jag delar med mig för mycket av mig själv, att jag är korkad. Jag får höra att man inte kan skriva såna uppdateringar som jag gör på facebook, samtidigt vet alla som känner mig att det mesta är skrivet med humor, det är sån jag är. Och dom som inte känner mig tillräckligt väl för att veta det, deras åsikter bryr jag mig faktiskt inte om. Och jag undrar vad skillnaden mellan mig och alla andra på nätet är. Dom som på facebook/instagram/twitter heter hela sitt namn inklusive mellannamn och allt? Dom som på facebook skriver vilken stad och vilken ort dom bor på? Vart dom jobbar, vilken skola dom går på, dom som på dejtingsajter skriver sin inkomst, dom som på facebook skriver om alla familjebråk... Är inte det att dela med sig lite för mycket?
 
Jag delar med mig av mina tankar och känslor och precis som jag skrivit förr så publicerar jag aldrig ett inlägg precis efter att jag skrivit det, det är ingen, inte ens mina närmsta vänner som vet om det som kommer upp på bloggen har skrivits för ett dygn eller en månad sedan. Jag har sparade inlägg i utkasten som skrevs i somras. Ja, jag delar med mig av mycket och ja när det kommer till vissa saker är det korkat gjort av mig, t.ex om jag ska söka jobb och en arbetsgivare väljer att döma mig utifrån det som skrivs, men jag står för det.
 
Jag har inte mitt efternamn någon annanstans än på facebook. På instagram har jag t.ex fotat så att efternamnet inte syns när jag lagt upp en bild på pappas grav. Vad jag vet så syns inte mitt efternamn här på bloggen? På facebook står det att jag bor i Stockholm men inte vart i Stockholm, jag ser inte poängen med att alla ska veta det. När man söker på mitt telefonnummer får man inte upp mitt namn eller adress.
 
Jag vet att det är lätt att ta reda på sånt på internet om man verkligen vill, jag har vänner som är riktiga stalkers och kan ta reda på ALLT om en kille dom träffar. Men om man ser till det stora hela, är det jag som är korkad här på nätet eller är det dom som delar med sig av hela namn, adresser m.m? Det kanske är jag, vad vet jag. Ni vet ju mer om mina tankar än om eran gamla klasskompis kanske, men ni vet inte om jag dejtar för tillfället, inte var jag bor eller om jag bråkat med pojkvännen. Folk vill tro att dom vet allt om mitt liv genom att läsa bloggen, det gör ni inte. Inte ens i närheten, så dum är jag inte. Och det finns en anledning till att jag i princip aldrig nämner namn här, andra har inte att göra med vem mina inlägg handlar om. Jag skriver för mig, inte för andra.
 
Så vem är det som är korkad? Kanske är det jag. Eller är det du ändå?

And should the sky be filled with fire and smoke

And if we should die tonight,
then we should all die together.
Raise a glass of wine for the last time,
calling out father, prepare as we will
watch the flames burn auburn on the mountain side
Desolation comes upon the sky

Heart beats faster, don´t forget to breath

Dom dagar då motivationen tryter, dom veckor den inte alls finns där. Och dom då tiden bara inte räcker till. Hur jobbar man 65 timmar, skriver ett skolarbete och hinner träna på en och samma vecka? Svaret är att man tar sig tiden, om självdiciplinen finns så kan man, vilket den i perioder inte gör.
 
Men jag har mitt mål, jag har varit i mitt mål, jag ska dit igen men den här gången ännu bättre, ännu starkare. Den här gången måste det hålla. Den här gången måste jag jobba ännu hårdare för att stå emot ursäkterna. Jag måste lära mig att koppla bort hjärnan på gymmet. Det är alltid hjärnan som ger upp först när man vet att kroppen skulle orka lite till, några extra steg, några extra sekunder, lite tyngre vikter, ett extra set. Hur vet man vilket det är som egentligen ger upp? Hur gör man? Hur gör man när man vill nå perfektion men hjärnan inte vill sammarbeta, när sängen och kladdkakan ofta känns mer lockande än vikterna, svetten och smärtan.
 
  
 
 
 
 Nu
 
Fokus. Målet. Hälsan. Styrkan. Perfektion.
Kroppen. Min kropp. Drömmen. Må bra. Glädje. Stolthet.
Är det jag eller ursäkterna som vinner den här fighten?
 
Hold strong - Rob Bailey & the hustle standard
Låten som pushar mig mest just nu

And I just like to say, I thank God you´re here with me

Lycka för mig är att få krama om syskonbarnen.
Det är när syrrans ungar glatt frågar om och när dom får
sova över hos mig varje gång vi ses.
Det är när brorsonen tar tag i mitt ansikte och ger mig massa pussar.
Det är när systerdottern kryper upp i mitt knä.
Det är deras leenden, deras skratt.
Det är alla fulbilder på oss min telefon är full av.
Det är alla fina bilder på oss min telefon är full av.
Det är alla minnen vi delar.
 
 
Lycka för mig är dom ♥
Stoltheten är obeskrivlig, jag blir glad och alldeles varm i hjärtat
över hur duktiga dom är i skolan, på sport, på att rita, på att prata.
Hur bra dom för sig bland andra människor,
hur man aldrig behöver skämmas över deras beteende.
Det är kärleken som är så stor att det inte finns ord för den.

Never say "bite me" to a nympho. It´s considered foreplay.

No, it didn´t hurt when I fell from heaven.
But I did scrape my knees crawling up from hell.
And sorry cuddling naked with you
made you think I was interested.
 
 

Sometimes I worry that I might be ugly, then I look in the mirror and I´m delighted to find that I´m fucking gorgeous

Det började med att jag upptäckte att jag måste ha glasögon på mig varje gång jag sitter vid datorn för att inte kisa sönder hela ansiktet och sen ha huvudvärk i ett dygn. Detta var flera månader sen, kanske till och med ett år. Tiden går så snabbt.
 
Sen var det hockeymatchen mellan Sverige och Finland och 5 minuter in i matchen hör jag mig själv säga "Jag skulle ha tagit med mig glasögonen", fick panik och hoppades att kollegan inte hört mig men jag såg hennes blick. När jag ändå skriver detta så kan jag ju samtidigt erkänna att jag inte ens såg pucken under halva matchen.
 
Men lite dålig syn, det kan jag ta. Det finns dom som är halvblinda vid 20 års ålder och så illa däran är jag inte, inte ens i närheten. Ute i trafiken är jag mer blind med glasögon än utan. Men så kom jag hem och när det var dags att borsta tänderna upptäckte jag en rynka i pannan. En djup rynka. HUR kan jag inte ha sett den förut? Ännu mer jobbigt, har någon annan sett den?
 
Det är att halva min gymnasieklass har skaffat barn. Vissa är redan gifta.
 
Det är att jag faktiskt skrev "Tiden går så snabbt"  lite högre upp i det här inlägget, sådär som bara äldre människor gör.
 
Mitt liv är över. Måste nu hitta någon som går med på att göra mig på smällen fort som fan innan även äggstockarna går och säger upp sig helt (dom har varit extremt sjukskrivna fram tills nu men man kan ju hoppas på att dom kanske kan börja jobba lite istället för att bara finnas där utan att göra det dom är byggda för). Herregud, när den där rynkan kom så var mitt liv verkligen över.
 

No I would never love her, I just really wanna f*ck her

Fuck you. Fuck me. Fuck it. Fuck that. Fuck us. Fuck this.
You fucked me. You fucked up my mind.
 
Det kändes för bra.
Men jag kommer aldrig erkänna det.

And in the end we were all just humans, drunk on the idea that love, only love, could heal our brokenness

"Happiness starts with you!
Not with your relationships,
not with your job, not with your money,
but with you"
 
Åh, så sant. Jag har allt jag vill ha i livet just nu men har fortfarande svårt att vara lycklig ibland. Psykologen frågade mig "Om du fick ändra tre saker i ditt liv, vad skulle det vara? Tre realistiska saker." Jag kom på en. Trots att jag tänkte länge kom jag bara på en sak, en jag lite smått börjat ändra på redan.
 
En sak. Och ändå har jag svårt att vara lycklig. Som nu till exempel, just nu har jag väldigt svårt att vara lycklig. Så ja, det är precis så det är, din lycka börjar hos dig, inom dig, med dig själv. Ingen annan. Inga andra. Inget annat. Alla faktorer runt omkring spelar såklart en stor roll, men det är inget i din omgivning som kan vara din lycka här i livet. Och låter du omgivningen avgöra din lycka är det också den som har makten att förstöra dig.

They teach you to watch out and sit where they want to

Jag tränar, går till gymmet några gånger i veckan och skriver om det. Jag satsar på att bygga muskler, att gå ner i vikt och hålla mig där. Jag gör det för min skull och endast för min skull. Jag behöver muskler för att inte förstöra min kropp i mitt yrke. Jag trivs bäst med ett visst utseende och vid en viss vikt och enligt mig är det viktigt att man trivs med sig själv både till utseende och personlighet. Jag äter tabletter som ska hjälpa mig att nå mitt mål, lagliga tabletter. Jag dricker proteindrycker för att få i mig tillräckligt med protein då jag i princip aldrig äter kött och även om jag gjorde det skulle det inte tillföra kroppen så mycket som den behöver.
 
Jag får höra kommentarer om att det är farligt, om att jag borde sluta. Det är inte friskt, det är inte bra för kroppen. Sen när blev träning dåligt för kroppen när det görs på en hälsosam nivå? Killar får träna, dom ska träna. Tjejer ska inte göra det, i alla fall inte enligt den lite äldre generationen.
 
 
Hon tror på Gud och är öppen med det, hon går regelbundet i kyrkan, hon ber och behöver det för att må bra. Det är en del av hennes liv, en viktig del. Folk, inklusive jag ibland dömer henne för hennes tro. Jag erkänner att jag i vissa situationer gör det trots att jag egentligen är av åsikten att alla får tro på vad dom vill så länge dom inte försöker pracka på andra det.
 
 
Vi är öppna när det kommer till sex, vi har inga problem att prata om det, att skämta om det. Vi skäms inte över vad vi gör, vad vi inte gör och vad vi vill göra. Inget konstigt med det. Folk dömer oss för det måste ju betyda att vi ligger runt med allt och alla och tjejer ska inte göra sånt. Det är äckligt.
 
 
Jag festar ibland och tar då några drinkar, jag dricker däremot ALDRIG hemma i min ensamhet, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Det är för mig att ligga i riskzonen för alkoholism när man känner för att dricka vin utan anledning i sin ensamhet.
 
Jag döms ut, får höra att jag kanske har problem. När blev det alkoholism att vara full en gång i månaden? Att ibland inte ens bli full, att ibland bara ta nått glas vin med vännerna men att faktiskt kunna tacka nej när man inte känner för det trots att vännerna dricker?
 
 
Dom tar droger och skäms inte över det. Dom tycker att det borde legaliseras och röker regelbundet på, ibland tar dom även tyngre grejer och tycker inte att det är något fel med det. Dom är öppna med det.
 
Ingen dömer dom. Det är helt normalt i dagens samhälle.
 
 
Och jag undrar vad som har hänt? Vart nånstans gick det fel, när fick samhället en helt skev syn på vad som är och inte är rätt och fel? Vad som är och inte är farligt.

Pour me something stronger than me

"För jag blir aldrig kär i någon, sånt där är slöseri med tid.
Men då slösar vi bort våra liv"

I´m building you a castle that you refuse to see

Jag gjorde det och hörde kylan i rösten, precis sådär som jag visste att det skulle låta. Mitt hjärta dunkade så hårt att jag själv kunde höra det där jag låg. Jag visste att det skulle bli ett kallt bemötande, jag känner dig tillräckligt väl för att veta det redan i förhand, kanske var det jag som gjorde dig så. Jag vet faktiskt inte. Men riktigt sådär kallt, sådär iskallt hade jag inte väntat mig.
 
Och kanske är det här du vill ha mig, ombytta roller och du kan göra vad du vill. Eller så är det inte så men oavsett vad så vet jag inte vad du tänker. Jag har ingen aning. Vad försigår i din hjärna? Är du iskall nu eller är det bara en fasad för att hålla mig borta? Jag vet inte. Jag hade förväntat mig ett nej, jag fick tystnad. Och när jag låg där visste jag inte längre vilket av det som hade varit bäst. Kanske det hade varit ett nej i alla fall.  För tystnaden får mig att tänka.
 
 
"Jobbigt"

Du borde ge dig själv en mjukare ton

 
Jag tittar vänligt och de suckar tillbaks.
Någonting blev fel men var det något jag sa?
Inga problem vi kan väl glömma allting snart?
Världen är elak, jag ser det varje dag.
 
Ser du mest hinder? Du borde ge dig själv en mjukare ton.
Ser du mest fiender? Du borde ge dig själv en ny religion.
 
Jag visar känslor men de skjutsas tillbaks.
Jag delar glädje men har snart ingen kvar.
Jag vill dig väl men negativt är ditt svar.
 
Världen är elak, jag ser det varje dag
 
 

So you´re back...

Nej
nej nej nej nej nej nej nej
nej nej nej nej nej nej
 
Jag var på väg tillbaka till gamla beteenden, sånt jag har jobbat bort. Men nej, inte tillbaka, inte igen. Det går inte mer. Sluta. Lämna mig ifred. Det gör för ont, för mycket tankar om sånt som endå aldrig leder till något gott.
 

Not many people of this planet understand

Jag var ute med några vänner när jag träffade honom. Vi bor åt samma håll och hade då massa tid över för att prata. Vi kom på något sätt in på ämnet droger. Jag är en drogmotståndare och har alltid varit vilket alla i min närhet vet om. Jag dömer ingen för vad dom gör i sin ensamhet eller tillsammans med andra (tycker bara att det är extremt korkat) så länge dom inte tar hem skiten till mig eller är höga när dom vet att dom ska träffa mig. Däremot får folk göra vad dom vill när jag är hemma hos dom, ingen annan ska bestämma över vad jag får och inte får göra i mitt eget hem precis som jag inte kan bestämma över andras hem.
 
Han har testat allt och röker på dagligen och ser inget problem med det, trots det klickade vi och kom överens. Vi pratade länge om det och jag gillade honom. Han var ärlig med sina åsikter och jag med mina och han accepterade och respekterade det precis som jag accepterade och respekterade honom och hans åsikter och det slog mig samtidigt hur lätt man dömer ut andra som inte är som en själv, hur många människor som aldrig ens får en chans. Jag dömde inte honom och upptäckte att han är en riktigt rolig kille som jag faktiskt skulle kunna umgås med fler gånger som vänner, absolut inget mer.
 
Ja det är ganska kul det där, hur olika värderingar och liv man kan ha men så länge man går in med ett öppet sinne och inte dömer varandra, inte är ute efter att hitta massa fel, så kan man upptäcka att man faktiskt kan komma bra överens även med folk man är så olik.

If your heart was broken you´d be dead

Dagens sanning till alla er hjärtekrossade puckon.
 
 

Love is a weird thing,
like you just pick a human and you´re like
"yes I like this one, I´ll let this one ruin my life forever."

Or is it none of my business?

Nästa gång ska jag berätta, jag ska säga det. Vara ärlig. Ta sanningen trots att jag vet vad det antagligen betyder. Jag ska ta det för jag fixar inte att inte veta säkert, att inte få säga det rätt ut. Att bara tänka. Jag vill inte ha det som är idag. Jag vill ha något annat. Något bättre.
 
Nästa gång tar jag smällen, jag tar sanningen. Jag är ärlig trots att jag vet att det kanske kommer förändra nuet till något jag inte vill men något jag måste. Jag har gjort mitt val och nu är det dags att stå för det också.
 
Men när är nästa gång?
Jag vill att nästa gång ska vara nu och jag tycker inte om det.

I hate everything about you

Folk som helt plötsligt runt alla hjärtans dag blir superdeprimerade och klagar och gråter över att dom är singlar och inte får trängas på överfulla restauranger och biosalonger med alla par. Såna som tror att världen går under för att dom inte är en av dom där som ett par dagar innan springer runt i panik i stan och letar efter något fint att köpa till sin älskling.
 
Varför gnälla över alla hjärtans dag när ni är singlar alla andra dagar på året också och verkar överleva det? Om ni hade en partner, skulle ni då inte uppskatta det mer om hen kom hem en helt vanlig Tisdag med en bukett blommor, eller att ni en vanlig Lördag går ut och äter och går på bio tillsammans, än att det sker på alla hjärtans dag för att det är ett måste?
 
 
Alla som varje gång dom går till gymmet måste checka in på facebook för att visa hur duktiga ni är. För mig visar ni bara hur sjukt lata ni är som går dit en gång i veckan för att ha något att visa upp på fb så ni sen kan klaga över att ni känner er så feta trots att ni tränar "heeela tiden". Prova att gå till gymmet för er egen skull, för er hälsa och ert utseende utan att behöva söka bekräftelse från resten av världen över hur duktiga ni är. Självklart får ni checka in ibland, instagramma om det och whatever men kom igen, det är bara pinsamt när det sker varje gång.
 
 
Ni som lägger in matbilder överallt varenda dag, INGEN BRYR SIG OM VAD NI ÄTER!
 
 
Och dom som facebookar och instagrammar och varenda jävla ögonblick i deras liv. Varenda gång dom går till Ica och hur jobbigt det är, bråken med pojkvännen, hur ofta ni bajsar och pillar er i naveln. Behöver folk veta exakt vad ni gör exakt hela tiden exakt varje dag? Behöver alla dina 200 facebookvänner veta att du och din man är osams 2 gånger i veckan och vilken idiot han är? Man har riktiga vänner till sådant.
 
 
Jag tycker inte om er.

Sunt sex-förnuft!

Jag skiter fullständigt i hur många folk väljer att ligga med i veckan, herregud för mig kan ni få ligga med hur många ni vill om dagen, jag bryr mig faktiskt inte och är absolut inte den att dömma någon. Men så hör jag om människor som jag blir uppriktigt sagt äcklad av... Det är personer som ligger med en ny person om dagen, UTAN att duscha emellan. Det är alltså personer som efter 3-5 dagar enkelt konstaterar att "fan vad fittan/kuken börjar lukta" strax innan nästa ligg knackar på dörren för att vara nummer 4 i andras rester.
 
Är du sån så är du en vidrig, äcklig människa. Smuts! Man måste väl för fan ha vissa gränser själv också, t.ex att inte presentera alla dina one night stands för ungarna och knulla främlingar under tiden dom är inne på sina rum och kollar på tv. Eller att hela kompisgänget kanske inte behöver knulla exakt samma killar, det finns ju liksom fler där ute i världen att välja mellan. Eller typ att det minsta man kan göra är att duscha mellan sina olika sexpartners!

Jag skiter som sagt i antalet personer du legat med, jag skiter i vad dom har för kön, hur många olika du ligger med i veckan eller under en dag. Jag dömer inte på den punkten. Men vem i helvete vill vara person nummer 2, 3, 4 eller 5 i någon annans otvättade fitta/kuk?! Det måste ju vara nått fel om man själv inte inser hur vidrig man är!
 
Uschfyfan. Jag kommer inte kunna se på människorna det handlar om längre utan att kräkas. Dom har tagit ordet vidrig till en helt ny nivå och jag tycker synd om dom stackare som hamnar mellan deras lakan.
 
 
Vi tar det stegvis;
1) Duscha
2) Ha sex
3) Duscha
4) Ska du ha sex med en helt ny person så
duscha gärna en andra gång här emellan.

Psykiska sjukdomar, siffror och fördomar

32% anser inte att psykisk sjukdom är som vilken annan sjukdom som helst
 
26% anser att psykiatriska verksamheter inte bör förläggas till bostadsområden
 
33% anser att utlokalisering av psykiatrisk verksamhet utgör en fara för lokalbefolkningen
 
25% kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom
 
20% skulle inte bjuda in någon till sitt hem om han eller hon visste att personen har en psykisk sjukdom
 
36% anser att människor med allvarliga psykiska problem inte kan återhämta sig fullständigt
 
61% anser att dom flesta personer som en gång varit patienter på en psykiatrisk klinik inte är pålitliga barnvakter
 
70% anser att dom flesta människor med psykiska problem inte får professionell hjälp inom sjukvården
 
 
Jag anser att detta är helt sjuka siffror och jag förstår varför många med psykiska problem är tysta om det, det är inte alls konstigt med tanke på folks fördomar. 25% kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon med en psykisk sjukdom, hur sjukt är inte det? En psykisk sjukdom betyder inte att man är aggressiv, korkad eller att man inte kan leva ett normalt liv. En psykisk sjukdom behöver inte betyda psykoser, att man hör rösten eller ser syner. Forskning visar dessutom att till och med dom flesta personer som lider av något så allvarligt som schizofreni återhämtar sig helt från sjukdomen, något jag faktiskt tidigare inte visste. Ingen psykisk sjukdom är bestående så att man lider av det i resten av sitt liv.
 
Jag har börjat läsa till specialistundersköterska inom psykiatri och reaktionen jag fått av många är att jag kommer bli ihjälslagen om jag börjar arbeta med "såna där". Vad dom inte tänker på är att trots att jag aldrig legat på psyk, varit opålitlig eller aggressiv så är jag faktiskt en av dom där. Det är mig ni inte skulle bjuda hem till er, det är mig ni inte skulle vilja arbeta med eller ha som barnvakt trots att jag aldrig någonsin skadat någon, trots att jag sköter mitt jobb mer än väl och aldrig har tagit ut en enda sjukdag pga något psykiskt och trots att jag älskar barn och har suttit barnvakt till syskonbarnen i snart 12 års tid.
 
Vad anser du? Är du en av dom där % antalen och varför?
Skulle du inte kunna bjuda hem någon med nån form av psykisk sjukdom och varför i så fall? Rädsla? Eller bara det faktum att dom inte är som du? Hur många av er "friska" skulle fixa 2 jobb + skola utan problem?
 
 
...och vem vet, kanske detta inlägg skrämmer iväg någon vän eller bekant som tidigare missat detta lilla faktum att jag också är en av "dom där" som fått kämpa lite extra här i livet. Ändå ser jag mig själv och upplevs utåt som precis lika normal (eller icke normal) som dom flesta andra "friska" människor...

Det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid

När allt är i kaos, när grej efter grej dyker upp så finns det en sak mitt i allt som är positivt. Familjen. Vi har kommit närmare varandra, plötsligt avslutas telefonsamtalen med mina bröder med att man går från samtalsämnet man först ringde om till att prata om allt och inget. Sådär som vi inte riktigt gjort förut.
 
Jag pratar allt oftare med mamma i telefon och vi pratar om allt. Sådär som vi inte alltid har gjort. Jag sover hos henne ibland och tycker faktiskt att det är riktigt skönt. Det är henne jag ringer nu om det är något.
 
Och så är det syrran, hon som delar samma oro som jag. Det är henne jag ringer eller smsar direkt när oron slår till och hon förstår, hon avfärdar aldrig, hon struntar aldrig i det. Och jag vet att hon blir precis lika glad och lättad som jag när allt visar sig vara lugnt.
 
Ja när jag tänker efter så har vi nog aldrig varit så nära som vi just nu är. Vissa är närmare varandra än andra men det känns ändå som att hela stämningen har ändrats. Vissa visar mer omtanke nu än vad som någonsin visats. Det finns en massa kansken om vad det kan bero på men jag vet inte. Kanske är det bara en ren tillfällighet. Kanske har vi alla insett att man måste finnas där för varandra, hur viktigt det är. Att det en dag faktiskt kommer vara för sent annars. Kanske är det bara en period just nu, kanske kommer det vara för alltid.

Du säger att kärlek aldrig var till för dig, att du aldrig känt vinden högt över trädtopparna

Det är nånting med huset i Finland som får mig att känna som att jag kommit hem. Det är så lugnt, så fint. Så mycket minnen. Jag älskar verkligen det huset (vi har 3 hus i Finland som vi är "delägare" i men det är ett par av dom som står mig närmast om hjärtat).
 
Till och med när vattenrören frusit och det inte finns något rinnande vatten gör det inget, det är något man skrattar åt för det är fortfarande ett underbart lugn som skänker sig över en när man kommer dit. Vi fick hälla vatten i toan från en hink efter toabesök och en del av dom andra fick skita i plastpåsar i brist på annat men vi bara skrattade åt det. Jag och kusinen bastade tillsammans som vanligt och hade ett av våra djupa samtal där, där ingen annan hör, där man verkligen kan prata om allt. Eftersom duschen inte funkade så gjorde vi precis som vi gjort så många gånger förr och hällde upp vatten i hinkar och tvättade oss på det sättet inne i bastun. Vi sprang ut och rullade oss i snön precis sådär som vi gör varje vinter vi är där. Grabbarna gick till stranden och sågade upp en isvak som dom badade i, sådär som man bara skulle göra där.
 
Jag och kusinen blev som barn igen när vi tog mormors gamla kälke och åkte till bilvägen och åkte ner för backen om och om igen och skrattade när det gick i säkert 50 km/h och den svängde rakt ut i diket och jag som satt ner fick hoppa av fort som fan, rakt ut på bilvägen och hur hon hoppade av rakt ut i diket och hur bilarna som kom precis då måste undrat vad fan vi höll på med. Och det var så det var när vi var barn, bilvägen var vår pulkabacke och mormors kälke var vår pulka. Det fanns inget som hette hjälm, inget tjat om att akta sig för allt, vi var aldrig rädda för bilarna, vi var rädda för björnarna. Och vi skrattade minst lika mycket nu som då.
 
Ja, det är någonting med Finland som ger mig ett lugn, som får mig att känna som att en del av mig har kommit hem. Jag älskar verkligen det där huset oavsett om det är sommar eller vinter, men jag älskar det i max 10 dagar i sträck, sen räcker det och jag måste tillbaka till civilisationen igen!
 
 
 
 
 

And I´d give up forever to see you

Det värsta minnet av dom alla är när min bror kom in i mitt rum vid 06.30 tiden på morgonen den 4e Januari år 2000. Jag minns tiden för jag kollade på klockan, han kom aldrig och väckte mig annars, det var alltid mamma. Jag undrade vad han ville, jag förstod inte varför det enda han sa var att jag skulle komma ner, jag ville inte, jag var trött. Han sa inget annat, han bara upprepade orden "kom ner nu bara, du måste komma ner" och jag klev upp ur sängen och gick ner för trappen mot min värsta mardröm.
 
Det stod två poliser där och pratade med mamma och jag minns hur den ena tittade på mig, jag minns blicken trots att jag inte ens är säker på att jag minns om det var kvinnor eller män, kanske var det en av varje. Sen vände sig mamma om, hon grät och frågade varför jag var där, hon sa att jag borde sova. Sen kom det, hon kramade mig och sa dom värsta orden jag hört i hela mitt liv "pappa är död".
 
Där och då och för lång tid framöver trodde jag att jag skulle dö. Dö av smärta. Dö av saknad. Dö av tårar. Dö av tomhet. Dö av sorg. Dö av den enkla anledningen att den viktigaste personen i mitt liv just då hade dött, och hur kunde mitt hjärta fortsätta slå när hans inte längre gjorde det? Och om ens inre kan dö medans hjärtat fortfarande slår så var det precis vad det gjorde, mitt inre dog och kom inte till liv förrän 10 år senare.

I thought I missed you, then I realized I was just horny

If you´re in love then you are the lucky one.
Most of us are just bitter over someone.

Jag hoppas det ser ut som att jag vet fast jag har ingen aning, och du viker mina knän

Fastän jag börjar om från början så vill du aldrig släppa taget om mig,
och fastän jag bara vill glömma så handlar alla mina låtar om dig

If you´re going to be weird, be confident about it

Jag satt en natt på jobbet och bläddrade långt tillbaka i bloggen till gamla inlägg, vissa nästan ett år gamla och jag fastnade speciellt vid ett av dom, jag hade skrivit om hur perfekt mitt liv faktiskt kändes. Och jag log inombords när jag kom ihåg när jag hade suttit och skrivit det.
 
Jag kommer ihåg lyckan jag kände då, när jag skrev att mitt liv kändes näst intill perfekt så menade jag verkligen det. Jag hade inte alla personer jag skulle vilja ha men jag hade allt jag behöver och lite till. Egentligen har jag fortfarande allt jag behöver, jag har bara stött på ett gäng gupp på vägen. Jag skrev om hur jag har mitt jobb där jag trivs, jag skrev om hur inte behövde oroa mig för pengar. Jag skrev om min fina familj, om hur glad jag är att jag har just dom. Mina vänner, hur vi har funnits för varandra i alla stunder, skrattat och gråtit ihop. Om min absolut bästa vän och hur det inte finns några ord för att beskriva vad hon gjort för mig. Och alla materiella saker jag vill ha, jag har dom. Jag skrev om min självbild, min självkänsla och hur bra den var, om att jag absolut inte var perfekt men hur nöjd jag var. Hur jag inte hade något att klaga på. Ni vet känslan av att man är just precis där i livet där man vill vara? Du skulle inte vilja ändra på något.
 
Och jag blev uppriktigt glad när jag läste det, för jag vet att jag snart är där igen. Jag bara vet det. Snart kommer allt vara sådär näst intill perfekt, jag kommer vara sådär löjligt lycklig. Nöjd med livet, glad för varje dag som kommer. Så jag ler lite extra när jag tänker tillbaka på dagen jag skrev det där. Jag har inte alla personer, jag kommer alltid att sakna, men jag har allt annat och livet går faktiskt vidare till slut.
 
♥ När livet är sådär löjligt bra ♥
 
 

RSS 2.0