And I´d give up forever to see you

Det värsta minnet av dom alla är när min bror kom in i mitt rum vid 06.30 tiden på morgonen den 4e Januari år 2000. Jag minns tiden för jag kollade på klockan, han kom aldrig och väckte mig annars, det var alltid mamma. Jag undrade vad han ville, jag förstod inte varför det enda han sa var att jag skulle komma ner, jag ville inte, jag var trött. Han sa inget annat, han bara upprepade orden "kom ner nu bara, du måste komma ner" och jag klev upp ur sängen och gick ner för trappen mot min värsta mardröm.
 
Det stod två poliser där och pratade med mamma och jag minns hur den ena tittade på mig, jag minns blicken trots att jag inte ens är säker på att jag minns om det var kvinnor eller män, kanske var det en av varje. Sen vände sig mamma om, hon grät och frågade varför jag var där, hon sa att jag borde sova. Sen kom det, hon kramade mig och sa dom värsta orden jag hört i hela mitt liv "pappa är död".
 
Där och då och för lång tid framöver trodde jag att jag skulle dö. Dö av smärta. Dö av saknad. Dö av tårar. Dö av tomhet. Dö av sorg. Dö av den enkla anledningen att den viktigaste personen i mitt liv just då hade dött, och hur kunde mitt hjärta fortsätta slå när hans inte längre gjorde det? Och om ens inre kan dö medans hjärtat fortfarande slår så var det precis vad det gjorde, mitt inre dog och kom inte till liv förrän 10 år senare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0