We all just wanna be big rockstars and live in hilltop houses, driving fifteen cars

Ibland kan jag inte låta bli att undra. Undra hur det skulle vara det där livet. Det där borta. Och jag vet att om min vän skulle åka, om hon skulle flytta dit hennes drömmar vill ta henne, ja då skulle jag kanske också åka. Jag skulle chansa, med henne skulle jag kanske våga chansa. Då hade jag försökt. Eller så hade jag kanske fortsatt mitt liv här i alla fall, om jag hade något att stanna för. Och när jag tänker efter så har jag inte det, inte just nu i alla fall. Ändå väljer jag att stanna.
 
Kanske hade jag passat in i det där livet där.
Eller så är det bara så att det är här jag hör hemma.
Med min familj, med min trygghet.

Under my shades

Skrattar och är glad ena stunden, för det är så man ska vara. Det blir så jobbigt för alla andra annars. Det blir så pinsamt, en jobbig stämning. Dom enda känslorna vi egentligen visar inför andra är väl glädje och ilska. Och där sitter man och skrattar och är glad i telefon för att i nästa stund få ett meddelande som får hjärtat att sjunka, sorgen att slå en på käften. Smärtan att titta fram.
 
Och dom flesta av oss känner nog likadant. Det gör ont. Men vad gör vi åt det, vi sitter i vår ensamhet med sorgen för att det på något sätt känns fel att lägga det på någon annan. Att visa sig själv svag.

Nu har löven fallit och minnena väcks, jag kan fortfarande höra ditt liv

Det hände en grej som jag kallar livet. Vi har brottats en del jag och det.
Vi är inte riktigt överens om vem som ska rövknulla vem.

You can always run to me

Sister to sister we will always be,
a couple of nuts of the family tree

Självförtroendeboost av syskonbarnen

Brorsans dotter; Hanna vet du vad? Min kompis X säger att hon tycker att du är jättesnygg!
Jag; Har hon sett mig nån gång?
Brorsans dotter; Ja en gång när du skulle hämta mig, hon tyckte du var jättefin.
Systerdotter 1; Ja Y brukar också prata om hur snygg hon tycker att du ser ut.
Systerdotter 2; Min kompis Z säger också alltid att du är jättesnygg varje gång hon ser dig!
Systerdotter 1; Alla våra kompisar tycker att du är fin.
Allihopa; Hanna kan vi få alla dina kläder? Och smycken och skor? Och mobilskal. Kan vi få allt du har för du är alltid så fin?! Är det här halsbandet ditt? Åååh vad fint, kan jag få det?
 
 
Alltså jag gillar deras vänner, tycker dom kan behålla dom för alltid! Kanske ska börja hänga med kidsen istället, dom är ju ändå både roliga och bra för självförtroendet.

-

I och med allt som händer just nu, allt som hänt dom senaste månaderna, så behandlas jag mer och mer som en handikappad. Som att jag inte klarar någonting, som att jag är känslig, som att jag går sönder bara man tar i mig, som att jag ska bryta ihop när man talar med mig.
 
När jag frågar hur det är med folk får jag alltid "det känns fel att prata med dig om det för du har det så mycket värre" tillbaka. Det är som att jag ska bli arg på andra för att dom också har problem, som att jag ska jämföra vem som har det värst. Som att jag ska göra det hela till en tävling. Som att jag inte kan finnas där för andra för att jag är för upptagen med mig själv. Men jag fungerar inte så, jag finns här ändå.
 
Jag jämför inte problem, jag blir inte arg för att dina problem "är mindre" än mina, jag tänker inte så. Jag är inte trasig, jag är inte handikappad, jag är inte en annan person än vad jag var tidigare, jag bryr mig inte mindre om mina nära nu än vad jag gjorde då.
 
Jag vill höra om det som inte är bra. Jag vill skratta åt alla töntiga saker vi tjejer gråter över, jag vill finnas här när du har problem med din partner och jag vill höra om hur arg du är på din pappa över nån skitsak. Jag vill ge dig råd om hur du ska svara på det där smset. Jag vill höra allt det där som är så bra.
 
Jag är inte en annan person än vad jag var då, jag har inte slutat bry mig. Jag har inte blivit handikappad och nej, det är inte synd om mig för hur konstigt det än må låta så är jag van vid det här laget. Det är inte synd om mig. Och oavsett vad så kommer jag finnas här, alltid.

Another damn day

Vaken i ett dygn, sover 4 timmar, vaken 18 timmar, sover 9 timmar men vaknar med jämna mellanrum, vaken i 18 timmar, sover i 3, vaken i 21 timmar, sover i 4...
 
Det är så det ser ut nu och jag är helt slut. Jag gäspar mig igenom dagarna samtidigt som det känns som att jag har mycket energi kvar och även om jag så bara sover i 3 timmar så vaknar jag minst en gång där emellan också, det går liksom inte. Jag jobbar nätter, tröttar ut både kropp och hjärna. Ingenting. Jag jobbar dagar, har en normal dygnsrytm. Ingenting. Jag kör slut på kroppen på gymmet. Ingenting. Jag grubblar slut på hjärnan. Ingenting.
 
Det är som att jag är helt slut men ändå inte, som att min hjärna aldrig stänger av. Det spelar ingen roll hur länge jag är vaken, det spelar ingen roll att jag är helt slut som människa när jag lägger mig, jag är ändå vaken 4 timmar senare för att köra ett dygn till. Och människokroppen och hjärnan fascinerar mig, tänk hur många det är som orkar, som har det så mycket värre, som har det såhär hela tiden i flera år och som ändå orkar. Som bara kör, fungerar.
 
Ge mig den där väggen nu. Hårt. Smäll till mig. Ge mig den där väggen så jag sover två dygn i sträck, jag behöver den. Men jag har inte tid.

Baby I wish that you would

I've had my share of lovers,
some say I'm damn good
And if you think you can turn me out
Baby I wish that you would

Fula killar

Samtal med brorsans dotter, 8 år;
"Hanna jag tror jag vet varför du alltid kolla om killar är snygga. Det är för att du jättegärna vill ha barn men du vill inte skaffa barn med en ful kille."

Alltså underbara barn ♥ 
Oj vad bra dom känner mig ibland hahah!

Men så hände det

Mord
 
Lyssna på det ordet, "mord". Det är något som händer på CSI, på NCIS. Det är något som händer gangstrar i filmer. Det är något hemskt man läser om i tidningarna, något overkligt, sånt som inte händer på riktigt. Sånt som händer elaka människor, sånt som händer i gängbråk. Sånt som inte händer alls i verkligheten.
 
Det händer inte en extremt snäll och lugn person. Det händer inte i någons hem, inte av några man känner. Det händer inte någon man känner. Det händer inte en släkting. Det händer ingen man såg vid liv för inte alls längesen, någon som alltid har funnits där. Det händer inte i verkligheten, inte på riktigt.
 
Men så hände det.
Och jag är så arg. Så ledsen.

Ilska. Sorg.

Det blir inte mycket positivt här just nu, det är fullt med negativt i mitt liv för tillfället, så mycket jobbiga saker som händer, så mycket att tänka på. Så mycket ilska och sorg.
 
Men snart så, snart är det nog bättre igen. Snart kommer det komma positiva ord igen, roliga händelser. Lycka. Snart så!
 
Hoppas jag.

Men sen då?

Hon frågade vad som får mig att må bra just nu, mitt svar var sömn, träning och mina syskonbarn och hon sa att jag skulle se till att omge mig med dom sakerna nu. För så är det, jag tankar positiv energi från mina syskonbarn och under träning behöver jag inte tänka, då är min kropp i fokus.
 
Och så kom helgen, jag sov, gick till gymmet, tillbringade ett dygn tillsammans med syskonbarnen och jag hade så kul! När dom gick så sov jag ett par timmar men sen då? När jag vaknade var allt tomt och mörkt igen. Precis som innan.
 

Vi är idioter

Det är det där som hände runt jul, det som satte igång ett kaos i huvudet på oss båda. Det är nyårsafton med allt vad den innebar, allt det där som kanske är precis så som jag är och det skrämmer mig. Det skrämmer mig jättemycket. Det är det där samtalet på nyårsdagen, när man faktiskt måste vara öppen och komma fram till något, sluta undvika. Och det är det som händer från det. Det är någon så snäll, en underbar person. Och så jag.
 
Ett par dagar senare kom jag på det, det där för 2 år sedan. Allt jag gjorde fel, allt jag sabbade. Allt det där jag ångrat sedan dess. Och det skrämde mig. För det känns som en repris, en ganska exakt repris faktiskt och det betyder att jag kanske vet exakt hur det kommer bli, vad utgången är. Bara att det nu finns så mycket mer att förlora. För oss båda.
 
Kanske är det ingen repris, jag hoppas inte det. Men jag är rädd att det är det, att det här är 2 år bakåt i tiden all over again. Och i så fall är jag körd. Så otroligt körd. I så fall blir det precis som hon sa. Men jag vet inte, jag vet verkligen ingenting om någonting längre.

I don´t want the world to see me ´cuz I don´t think that they´d understand

Det var en jobbig dag men jag hade gjort det bästa av den, jag hade levt sådär som jag i normala fall inte gör då. Jag hade bestämt mig för att förändra och stängt ner så många känslor för att öppna så många andra men när det var som roligast kom det ikapp. Från ingenstans kom tårarna, dom som fick mig att titta ner i bordet och skratta med alla andra när lampan tändes, som fick mig att titta upp och le när lampan var släckt, då när mina ögon inte längre syntes.
 
Och där och då var jag så glad över det jag gör bäst, att fejka ett leende. Det där jag är expert på, det gjorde jag. Jag fejkade mig igenom smärtan. Men när jag satte mig i taxin några timmar senare var dom i kapp igen, känslorna. Dom som fick den där stora tåren att rinna ner för min kind samtidigt som jag tittade ut genom fönstret och låtsades som ingenting. Och jag var så otroligt glad över att han förstod, att han gjorde precis sådär som jag vill ha det, han tittade ut genom fönstret han också. Han låtsades som om ingenting. Precis sådär som jag vill ha det och där fick jag ett par minuter för mig själv, då jag kunde slopa leendet och låta mig själv känna efter. Sen stängde jag av känslorna igen och log.

När sjukvården lämnar en ensam med följerna

Dom senaste 4 månaderna har jag sprungit på läkarbesök, undersökningar, prover. Jag har gått med ett dränage på mig i en vecka som sista alternativ, som kanske ska fungera. Och antibiotikakur nummer 4 samtidigt som jag väntar på samtal på Måndag om jag ska äta ännu en kur efter denna. En väldigt viktig del av min kropp är helt förstörd, något som påverkar mig enormt mycket, som får mig att må så otroligt dåligt.
 
Jag har bett om operation men får nej gång efter gång, det är tydligen inte landstingets uppgift enligt läkare och sköterskor trots att det är en infektion och DERAS försök att få den att försvinna som förstört mig. Jag har gjort allt dom bett mig om, jag har gjort allt för att det ska bli så bra som möjligt och så får jag ett nej när jag är förstörd efter deras behandlingar.
 
Och jag tänker på alla runt mig som fått göra ganska onödiga operationer för att dom gått till läkaren och gråtit trots att det inte handlar om saker som förstört deras kroppar, dom vill bara bli lite finare. Jag såg mig själv i spegeln när jag kom hem och grät. Plötsligt hatar jag min kropp, vill inte se den mer.
 
Jag får skicka in en anmälan, men tänk om inget görs. Vad gör jag då? Och om det tar lång tid då. Är det meningen att jag ska vänta medan jag i tysthet hatar mitt utseende för vad sjukvården utsatt mig för? Vad en simpel infektion gjort mot mig och min kropp?

Ingenting för mig, allting för mig

Det där med nyårslöften är ingenting för mig. Jag höll på med det i tonåren men insåg ganska snabbt att det bara är något folk lovar bara för att ändå med flit bryta, och varför ska man egentligen lova en massa saker bara för att det är ett nytt år. Kan man inte börja träna och skaffa sig ett hälsosammare liv i April? Kan man inte byta jobb i September? Gå ner i vikt i Mars? Varför ska allt ske i Januari, varför är gymmen överfulla Januari-Mars men inte annars? (med visst undantag precis efter semestrarna)
 
Jag har börjat med mål. Jag har saker jag vill uppnå, det är inga löften, ingen press, inga måsten. Bara mål, jag skriver ner vad det är jag hoppas åstadkomma med mitt liv under det närmaste året, vissa mål vill jag nå om en månad, andra i December.
 
Jag satt och skrev mina mål för några veckor sen, helt realistiska som inte innebär några stora livsförändringar just nu, men saker jag verkligen vill uppnå, andra saker något jag bara vill fortsätta med. Vissa är bara något som för alla andra är självklart. Och kanske ångrar jag mig på vissa punkter, och på andra handlar det om något så svårt som att faktiskt bestämma mig för saker som kommer påverka resten av mitt liv.
 

Inga kläder

En vän ska komma över och ringer mig en timme innan...;
 
"Är det okej om X följer med? Jag sa till henne att jag skulle kolla med dig först och förvarna om att hon kommer så du har kläder på dig, jag vet ju att ifall det bara är jag som kommer så är det inte säkert att du ens är påklädd."
 
Mina vänner lär sig ganska snabbt att jag inte alltid orkar bry mig om kläder när jag ska få besök.

You bleed just to know you´re alive

Det var inte längesen jag var såhär mentalt slut, inte alls längesen men nu är det här igen. Jag förstår inte hur andra orkar för jag gör det inte. Det är sjukdomar, död, sjukhusresor, mord, väntan på ännu en begravning och samtidigt ska man jobba, träffa vänner, hitta på saker, städa, tvätta, träna + att knölen i bröstet är ännu värre nu och jag går runt med ett dränage fast i mig hela den här veckan, går och bär på en påse blod som sitter fast i mitt bröst liksom. Allt för att läkarna fortfarande vägrar operation efter 4 månader.
 
Och jag vet att han vill, jag ville också se för en vecka sen. Sen blev det kaos och nu har jag inte längre nån lust att göra något, att träffa någon som kräver energi, jag vill bara vara ensam, ligga i min säng varenda lediga sekund jag kan få och bara vara ensam. Jag är helt slut och den lilla energi jag har kvar måste jag lägga på mig själv och dom vikiga sakerna i mitt liv som måste fungera.
 
Allt för många gånger har jag sjunkit ner mot byrån i hallen och bara suttit där. Och för första gången på jag vet inte hur många månader fick jag dessutom en panikattack i helgen, allt blev för mycket helt enkelt. Allt är för mycket just nu så antingen skrattar jag eller så gråter jag åt all jävla skit, det finns helt enkelt inget mellanläge för att hantera detta just nu.

Perrrrkele!

Efter 18 timmar av tårar trodde jag att dom var slut, 6 timmar senare upptäcker jag att det inte alls är så, det finns fler. Många fler. Det gör riktigt ont nu, riktigt jävla ont. Perrrrrkele! Som han själv skulle ha sagt.
 
Det är en sjuk värld vi lever i. En sjuk värld där man inte kan lita på någon.

När ordet overkligt får en helt ny innebörd

För ett par veckor sen drömde jag en mardröm, jag var på hans begravning. Igår kväll fick jag reda på att mardrömmen har blivit sann på det värsta tänkbara sätt.
 
Ögonen svider ständigt, det är snart ett dygn sen jag senast log eller kände någon positiv känsla överhuvudtaget. Jag har ingen ork eller vilja att ens röra mig. Men det värsta är att jag hela tiden undrar var det hände, hur och mest av allt varför och varje gång jag blundar kan jag se det framför mig, min hjärna bygger ihop egna scenarion över det hela och det gör ont.
 
Jag var på begravning för en månad sen, nu väntar jag på nästa och det slog mig igår kväll att nu är alla borta, alla dom som alltid funnits där varje sommar, alla dom som står för mina bästa semesterminnen från när jag var barn. Nu är alla borta.

Min motivation. Perfektion.

Från det där jag aldrig mer vill se ut som.
Det där när jag var 17 år. Och det där jag kom ifrån för 3 år sen.
 
Till det jag vill se ut som, till det jag kämpar för efter att inte tränat, bara ätit under hela jul och nyårsveckorna. Det där jag får jobba tillbaka. Det där som får mig att ångra att jag överhuvudtaget tog en gympaus.
 
 
 
Det är det där som är min motivation, att snart se ut sådär igen.
Att till sommaren inte skämmas för att gå i bikini.
Att känna mig snygg naken igen.
 
Det där var jag. Det där är vad jag ska bli igen och jag vet att det är lätt,
jag vet exakt vad jag ska göra. Och det där är min motivation till att göra det.
 
Perfektion enligt mig själv.
 

Can´t help myself from hurting you when it´s hurting me

 
You made a mistake
On the day that you met me
and lost your way
You saw all the signs
But you let it go
You closed your eyes
I shoulda told you to leave
Cause I knew all the time
you couldn't handle me
But you're hard to resist
When you're on your knees
Begging me
 
I'll tear you down
I'll make you bleed eternally
Can't help myself
From hurting you when it's hurting me
I don't have wings
So flying with me won't be easy
Cause I'm not an angel
I'm not an angel
Hate being that wall
That you hit when you feel like
you gave it all
I keep taking the blame
When we both know that I'll never change  
 
 
Det där var jag och ibland skrämmer det mig
att det kanske fortfarande är jag.
Fast jag vet, jag vet att jag förändrats, att jag är en annan person än då.
Jag ska bara lista ut hur mycket annorlunda.
 

On the other side of love

I varje förhållande finns det en som har övertaget över den andra. Oftast är det antingen den som har mest pengar eller är snyggast. Om en person har både och så är det ganska självklart vem som är den med övertaget men så finns det dom med dålig självkänsla som inte förstår hur bra dom är och det såklart dom som drar till personer som kommer trycka ner deras självkänsla ännu mer.
 
Jag har sett folk med övertaget i ett förhållande göra så mycket skit mot sin partner att det är precis det jag är rädd för, att inte ha något övertag, att känna att jag är den som ska vara glad över att den andra vill ha mig istället för att känna glädje över att man funnit varandra och att båda har sån tur. Eller faktiskt att det är den andra som är den med tur. Jag har sett mycket otrohet, jag har sett hur folk så uppenbart har prioriterat sig själv och sina egna behov framför sin partners i alla lägen, jag har sett ena personen trycka ner den andra om och om igen, behandla den andre som sin slav. Värst blir dom utan jobb eller med mycket liten inkomst behandlade, "vet" man att den andre inte kommer lämna för att man kommer hamna i skiten med pengar så kan man göra vad fan som helst, pengar vinner alltid i allt.
 
Och jag har lovat mig själv att aldrig hamna där. Jag har blivit lämnad för någon annan en gång och det var av anledningen att jag vägrade analsex, det gör inte den andra tjejen och i den situationen bryr jag mig faktiskt inte, det är ingenting jag kommer förändra för någon. Däremot vill jag aldrig bli beroende av någon annans pengar, jag har lovat mig själv att alltid klara mig själv, alltid arbeta för mina egna pengar. Och jag vet inte hur det ser ut om några år, jag kan inte se in i framtiden men nu tänker jag att en kille aldrig ska behöva se på en annan tjej och tänka på vilket skrot han har hemma och hur mycket han skulle vilja ha den andra. Jag vill att min kille ska se mig som det bästa som finns, som det snyggaste, den roligaste. Och jag gör allt för att det ska vara så också. Jag vet inte om det faktum att jag är så rädd att vara den som inte har övertaget att jag själv ser till att få det.
 
Men det jag vet är det jag sett, det jag varit med om, det är att den med "övertaget" i ett förhållande i majoriteten av fallen är lite av ett svin. I alla fall om personen själv är medveten om det. Jag ser så mycket vid sidan om att det gör mig ledsen att se sånt. Och det får mig att ännu mer inse varför jag inte velat ha det där. Något av det.

Du vill blicka framåt, jag vill sitta kvar

Jag såg den där kvinnan, hon som kämpade, hon som saknade, hon som denna gång gjorde allt för att få det rätt. Och jag vet att det bara var en film, dessutom en väldigt overklig film, men jag såg något jag skulle vilja ha. Fast ändå inte.
 
Jag har sagt det förut och jag har trott att jag haft det förut, det där äkta. Men nu är det så, jag tänker inte ens försöka, inte ge av mig själv till någon som inte förtjänar det, som inte tar hand om det. Som inte tar hand om mig och kärleken. Som inte tar förgivet. Inte igen.
 
Nästa gång ska det vara äkta. Inte för stunden äkta, utan på riktigt äkta. Och jag vet, jag vet att nästa gång också kommer att dröja för just nu vill jag inte ens ge. Jag vill inte lägga mitt hjärta i någon annans händer. Inte just nu. Jag vågar inte, av flera anledningar vågar jag inte.
 
Samtidigt kan jag inte förneka det,
jag är svag för honom.

Det är ett av skälen

Ge oss en chans vi är äldre nu. Vi ser ljuset vid tunnelns slut.
Sagor för barn som är vuxna nu.

Another day has gone since you called and dumped me

Jag insåg varför det aldrig kändes, varför det sved men inte mer än så. Varför jag kunde stänga av och sluta bry mig. Varför det inte kändes mer än den där lilla svedan under dom där veckorna, då när jag började med att vara ledsen för att sen bli arg. För att sen inte bry mig alls. "Du kan ta honom, varsågod och have fun!" med ett leende.
 
Det var för att jag aldrig släppte in dig, inte på riktigt. Du var inte någon jag rev mina murar för, inte sådär som jag gjort för dom andra. Jag släppte aldrig in dig och idag tackar jag mig själv för det. Idag har jag höjt mina murar lite till. Kanske till och med lite för mycket enligt vissa. Och kanske låter jag ingen riva dom på riktigt igen. Jag vet faktiskt inte.

Jag kastar mina tankar ingenstans och överallt

Och så var dom tillbaka ännu en gång. Mardrömmarna. Denna gången är dom dock annorlunda, den här gången vill dom inte mig illa genom genom att följa efter, genom att försöka döda mig, genom mördare, spöken och demoner.
 
Den här gången är det grubblerier. Den här gången är det cancer, det är att nära vänner ska säga upp kontakten med mig, det är att en nära vän dör, det är ännu en släktings begravning. Det är död, det där jag haft tillräckligt av vid det här laget. Det är ångest.
 
Den här gången har det gått så långt att min läkare skrivit ut insomningstabletter till mig då sömnproblemen stör i min vardag. Såna där piller jag tidigare hört namnet på och som jag sagt att jag aldrig ska börja ta. Nu måste jag. Det är inte ofta jag gör det men dom nätter jag gör det är enda gångerna jag faktiskt sover på riktigt. Och är det inte mardrömmar så är bara vakna nätter, helt slut i både huvud och kropp men det går inte.
 
Ibland känns det som att alla sömnlösa nätter ska ta kål på mig, ännu en natt. Ännu en mardröm. Ännu fler grubblerier och jag frågar mig själv varje kväll om det finns nån gräns för hur mycket en person egentligen kan grubbla, kan jag komma till en gräns där min hjärna slutar funka vid för mycket tankar? Där det blir total kortslutning. I så fall vill jag nå den gränsen nu.

Det är ett timglas som rinner, det finns inget att förstå

 
14 år idag...
Finns inga ord ♥

Anus

En vän visar en bild på en bekant till henne med orden "Vackrare saker har kommit ut ur mitt anus".
 
Visst är det okej att skratta? Sen kan man inte göra annat än hoppas att ingen beskriver mig med dom orden. Men kul är det i alla fall.

RSS 2.0