Me and my broken heart

Jag satt med datorn i sängen, han låg med ryggen emot mig. Jag visste inte om han sov eller inte och helt ärligt brydde jag mig inte heller. Det var min första natt hemma och det har nog aldrig varit så tyst mellan oss när vi lagt oss som det var just då, just den kvällen.
 
Jag hade ingenting att säga och kanske kände han likadant. För just då fanns det bara ett samtalsämne hos oss, ett samtalsämne alltid leder till tårar för mig. Som ledde till att vi gick in i olika rum för att vi inte förstår, vi förstår inte varandra och kanske är det första gången. Så det har nog aldrig tidigare varit så tyst mellan oss i sängen som det var just då, min första natt hemma. Och hur skönt det än var att äntligen vara hemma igen så önskade en del av mig att jag fått vara kvar på sjukhuset en natt till, allt för att slippa.

I gotta stay high all the time to keep you off my mind

Det var Tisdagen den 22 Juli och jag åkte till gynakuten pga smärta och blödningar, jag fick lägga mig på en brits, det togs blodprover och så fick jag kissa i en plastmugg. Ett gravtest sa dom, jag skrattade för mig själv för gravid var ju det sista jag var. Det var säkert en cysta, det sa jag till och med åt dom. Testet var onödigt. Sen tog läkaren in oss på sitt rum, jag såg medlidandet i hennes ögon när hon sa "Det där graviditetstestet du gjorde, det var positivt..." och jag kommer ihåg känslan. Den går inte att beskriva. Från den sekunden fylldes jag med en enorm kärlek, min största dröm hade gått i uppfyllelse. Jag var gravid. Sekunden efter kom tårarna för det var då jag insåg att det redan var kört. Min högsta dröm krossades samma sekund som den gick i uppfyllelse.
 
Och kanske är jag elak men jag önskar att han förstod mig, jag önskar att han kände smärtan jag känner, jag önskar att han visste hur det känns att bära på ett barn, ett levande barn, i ett dygn medans man väntar på en operation som ska ta bort det. För det satt fel, därav smärtan. Barnet hade fastnat i äggledaren och börjat växa där. 2x3 cm var vad dom tog ut därifrån vid operationen. 2x3 cm foster, blod, vävnad + min äggledare på det. Och många må säga att det är en klump celler som fastnat där, att något bara gått fel, att det är sånt som händer. Och ja, det kan sägas tusen gånger om men så är det inte för mig för jag förlorade ett barn den där dagen när jag rullades in på operation.
 
Jag önskar att han var den som hade tillbringat 3 dygn på sjukhus med tankarna, smärtan och en ständig påminnelse. Jag önskar att han var den som inte sovit på flera nätter pga grubblerier, pga ledsamhet och för att man lyssnat till dom andra tjejernas tårar och smärta nätterna igenom. För det var ju så, alla där hade ont av någon anledning. Jag önskar att han var den som fått pausa hela sitt liv, att han var den som bar på något levande som snart skulle dö. Jag önskar att han hade känt samma direkta kärlek för den lilla cellklumpen som jag gjorde och jag önskar att han var den som gick med 3 ärr på magen, en hes röst efter en slang i halsen och urinvägsinfektion pga kateter. Som en enda stor påminnelse om dom dagarna. Jag önskar att det var honom dom hade tagit blodprover på var 3e timme för att kolla blodvärdet och graviditetshormonet, jag önskar att det var han som fått sitta i diskussioner med läkare om hur graviditetshormonet hela tiden bara blir högre och högre i kroppen, som en extra påminnelse om att man faktiskt är gravid. Fortfarande. Att man lever i en mardröm i sitt livs högsta dröm.
 
Jag må vara elak men jag önskar att han också levde med ångesten, dom ständiga tårarna, smärtan i hjärtat. Den smärtan som är värre än den i kroppen, den smärtan som inte lättar av lite citodon. Jag önskar att det var han också för då kanske han skulle förstå. Då kanske han skulle förstå mig, då kanske han skulle förstå att för mig var det ett barn och för mig var det en del av mig som försvann under dom där dagarna. Och för mig gör det ont, det gör jätteont. I både kropp och själ. Och efter att ha känt den omedelbara kärleken så vill jag försöka igen. Nu. Men han förstår inte. Och det gör smärtan ännu värre. Så för min egen skull kan jag inte låta bli att önska att det var han också, inte bara jag.
 
Samtidigt önskar jag att jag inte var bitter. Jag önskar att jag orkade och ville prata med honom. Kramas, befinna mig i samma rum. För det är inte hans fel. Men jag kan inte, jag orkar inte. Jag vill inte. Inte honom, inte mat, inte jobbet. Det är inte hans fel. Men ibland känns det så, för han förstår inte. Hur snäll han än försöker vara så går det inte, han kan inte.

Fan fan fan, det skulle vart du...

Helt utmattad, kroppen har tagit stryk, hjärnan har tagit stryk. Helt slut är jag men det räcker tydligen inte. Det räcker inte för att få sömn, för att få hjärnan att stänga av. När drömmarna är nära så kommer mardrömmarna och så ligger jag vaken igen. Vaken och tänker.
 
Och jag orkar inte tänka mer, jag vill inte mer.
Jag vill sova, koppla bort, inte minnas. Inte drömma. Ingenting. För några timmar vill jag göra absolut ingenting, jag vill stänga av från min egen kropp och försvinna för ett tag. Kunna sova utan allt det där andra. Mardrömmarna, tankarna, ångesten, smärtan.
 
För det skulle vart du, mest av allt i hela världen så önskar jag att det skulle varit du. Och att du hade hamnat rätt och att du hade stannat. Hos mig.

I´m gonna put my hands up and lay down while you do me

Varje gång jag ser den där reklamen som handlar om en tjej som är rädd för att komma ut för sina kollegor med att hon är lesbisk kan jag inte låta bli att undra vad dom egentligen menar. Är det något att skämmas för, är det något man inte ska våga berätta på jobbet? Är det inget som kan komma fram helt naturligt, måste det göras till en stor grej? Måste man "komma ut", räcker det inte att i förbifarten säga "Jag och min flickvän funderar på att åka till Spanien i höst...", måste det göras till en större sak?
 
Jag blir inte förvånad när folk omkring mig säger att dom gillar någon av samma kön, jag lägger ingen vikt vid det för precis som att jag får tända på och bli kär i vem jag vill så får väl dom också det.
 
Men är det fortfarande år 2014 en så stor grej att man känner att man måste göra det till något stort på jobbet, att folk går runt med ångest och en rädsla för det, för att erkänna att dom gillar samma kön eller att dom gillar båda könen. För precis som min ena kollega kan berätta vad hon och hennes kille gjorde igår så kan min andra kollega berätta vad hon och hennes flickvän gjorde dagen innan och egentligen, vad spelar det för roll? Läggs det så stor vikt vid det på arbetsplatser att det görs reklamfilmer om det?
 
För det är precis som den där mannen skrev, folk ska ge blanka fan i om jag går igång på killar, tjejer, kaktusfrukter eller cyklar, så länge det är lagligt så ska det vara okej.

Visst är det okej att skriva en önskelista fast man är vuxen?

Jag önskar mig...
 
Nike Air Max!
 
 
 
Som varje år... Hanky panky string, det enda jag använder och det börjar faktiskt bli dags att rensa ur. Önskar mig även rumpan som är på bilden.
 
 
 
 
Extern hårddisk.
Eftersom jag är så dum i huvudet att jag slarvat bort min gamla.
 
 
 
Gellack med UV-lampa.
 
 
 
Skulle även kunna gå med på en ny bil, en resa eller bara en massa pengar.
Eller att någon kommer ihåg min födelsedag utan facebook.
 
 
Med vänliga hälsningar
Jagfyllerårsnart

Well I feel pretty happy too

 
Oh, well in 5 years time
We could be walking around a zoo
With the sun shining down over me and you
And there will be love in the bodies of the elephants too
And I'll put my hands over your eyes but you'll peek through

And there will be sun sun sun all over our bodies
And sun sun sun all down our necks
And there will be sun sun sun all over our faces
And sun sun sun so what the heck

'Cos I'll be laughing at all your silly little jokes
And we'll be laughing about how we used to smoke
All those stupid little cigarettes and drink stupid wine
'Cos it's what we needed to have a good time

But it was fun fun fun when we were drinking
And it was fun fun fun when we were drunk
And it was fun fun fun when we were laughing
And it was fun fun fun, oh it was fun

Oh, well I'll look at you and say it's the happiest I've ever been
And I'll say I no longer feel, I have to be James Dean
And she'll say yeah well I feel oh pretty happy too
And I'm always pretty happy when I'm just kicking back with you

And it'll be love love love all through our bodies
And it'll be love love love all through our minds
And it'll be love love love all over her face
And love love love all over mine

And though really all these moments are just in my head
I'll be thinking about them as I'm lying in bed
And I know that really it might not even come true
But in my mind I'm having a pretty good time with you

Oh in 5 years time I might not know you
In 5 years time we might not speak
In 5 years time we might not get along
In 5 years time you might just prove me wrong

Inte alla män, däremot alla kvinnor

http://emmaeklund.se/2014/07/10/inte-alla-man-men-daremot-alla-kvinnor/
 
Precis så, inte alla män men alla kvinnor. Jag tror också att alla kvinnor varit med om det där som förändrat dom för alltid, jag tror att alla kvinnor varit rädda mer än en gång i sitt liv. Rädda för omgivningen, rädda för män. Rädda för att bli av med rätten att bestämma över sitt eget liv och sin kropp.
 
Jag har varit med om det där som förändrat mig. Mycket.
Jag har varit med om han som var alldeles för gammal men som ändå ville åt min kropp, min barnkropp. Jag har varit med om händer som glidit upp mot mina bröst, händer som glidit upp för låret och in under kjolen på dansgolvet, händer jag inte velat ha där. Jag har blivit indragen och fasthållen på en toalett, jag har fått fingrar uppkörda i mig utan min tillåtelse och trots mina protester, jag har också minst en gång fått höra att jag får skylla mig själv för jag måste haft utmanande kläder på mig. Jag hade jeans.
 
Jag har sprungit hem av rädsla i klackar. Jag har hållit nycklar stenhårt i handen, beredd att slå, jag har burit på pepparspray. Jag har varit med om en full granne, en stor man som gått efter mig i trapphuset och försökt ta sig in i min lägenhet, min hund var vad som räddade mig den dagen. Jag har haft blickar mot mig, mot min kropp. Inte blickar som är smickrande utan blickar som är skrämmande. Jag har mer än en gång accepterat att jag helt enkelt kommer bli våldtagen den kvällen och tackat min skyddsängel när jag kommit hem oskadd.
 
Jag har flera gånger fotat taxilegg när mina vänner ska åka taxi ensamma. Jag ser mig alltid över axeln, även på dagen. Jag har hört kommentarer om mig, om min kropp. Hört busvisslingar mer än en gång. Jag har varit rädd. Jag har varit med om främlingar som kommit fram på tåget, jag har många gånger bytt vagn när jag sett någon som skrämt mig. Jag har stått i panik och ringt en vän som skulle hört av sig när hon kommit hem men som nu inte svarar i telefon. Jag har slagit män som trots flera tillsägningar inte tagit händerna från mina vänners kroppar, som skrattat åt oss.
 
Och det är när jag tänker tillbaka, det är när jag läser hennes blogginlägg, det är när jag hör folk säga att dom inte är feminister, det är när folk känner ett behov av att kalla sig någonting annat som jag blir förbannad. Det handlar enligt mig om ren rädsla, det handlar om att skämmas. Det handlar om att inte se kvinnor och män som lika individer, som lika mycket värda. Att inte kunna kalla sig själv för feminist är att se ner på det kvinnliga könet. Det är att acceptera att samhället ser ut som det gör, att så många går ut rädda, att så många får skällsord skrikna efter sig. Att kvinnor blir våldtagna betydligt oftare än män. Att kvinnor ses som det svagare könet. Vet ni hur mycket styrka det krävs för att ta sig an människor som behandlar en illa pga ditt kön? Vet du hur mycket mod det krävs för att gå hem ensam?
 
Ja jag, precis som alla mina vänner har mer än en gång varit rädda. Jag vågade inte anmäla killen som höll fast mig mot väggen på toan och körde in sina fingrar i mig samtidigt som han drog fram sin kuk. Jag vågade inte anmäla honom för att jag visste att det inte skulle leda till något. För att jag tänkte att det nånstans kanske var mitt fel ändå. För att jag inte orkade frågor om hur många jag haft sex med, vad jag hade för kläder eller hur flirtig jag är som person. Jag orkade inte så han kom undan utan ens ett dåligt samvete. Nej alla män är inte monster, alla män är inte svin. Absolut inte! Däremot har förmodligen alla kvinnor någon gång varit med om det där som förändrat dom.
 
Och så många vägrar kalla sig för feminister och faktiskt stå vid kvinnors sida i den kampen. Kampen om lika rättigheter precis som man ska ha lika skyldigheter. Så många skäms, så många ser fortfarande ner på oss kvinnor. Och jag blir lika förbannad varje gång.
 

Det är ingen tvekan, jag kan vara utan. Men jag vill inte.

Han klarar sig inte utan mig. Han säger det, jag känner det, jag ser det. Det märks. Han klarar sig inte utan mig, han är så otroligt sårbar, jag vet faktiskt inte om det går att bli mer sårbar än så. Jag vet inte.
 
Och ju längre tid som går, ju mer som rör sig i huvudet på mig, ju mer jag tänker, ju mer jag vill, desto mer undrar jag... Klarar jag mig utan honom? Är jag lika beroende som han är? Jag vet inte, jag trodde inte det. Det trodde jag verkligen inte, jag är inte sån. Eller? Jag trodde jag var kallare, visade mindre, kände mindre, tänkte mindre. Det är ju så det har varit hela tiden.
 
Men ju längre tiden går så kan jag faktiskt inte låta bli att undra om jag som gått från att vara beroende av min egen tid, jag som inte velat ses hela tiden, jag som mer än gärna klarat mig utan i ett par dagar nu vill, nu ständigt saknar, nu vill ha honom där hela tiden. Nu saknar dom där pussarna jag inte fått på flera timmar. Ja, jag kan inte låta bli och undra om jag klarar mig utan honom. Och jag börjar tvivla på om jag är så mycket kallare och så mycket mindre sårbar som jag hela tiden trott. Jag börjar tro att det kanske inte är så.

Nattens funderingar

Alltså tänk er den första som upptäckte mjölken, vilket jävla pervo! "Åh titta det hänger något här nere på kossan, jag provar att runka av den och sedan smaka på det vita som kommer ut." Och hur presenterade han det (för ja det var garanterat en man) för övriga befolkningen som en bra idé?
 
Och dom som kom på dom första pussarna då... "Men hjärtat ska vi inte prova att pressa våra läppar mot varandra, det kanske är mysigare än när vi provade på att pressa våra knän mot varandra? Och när vi ändå håller på så kan vi väl smaka på den andres saliv, det kan ju va gott."
 
Oralsexet måste ju varit värre än kyssarna! "Eftersom du kissar därifrån så vill jag prova att slicka och suga där och se vad som händer och hur det smakar."
 
Analsexets tur... Och det var garanterat också något som en man kom på... "Åh titta ett hål till, där ska kuken köras in! Skitsamma att du bajsar och pruttar ur det hålet, vi kör ändå. Hål som hål, wihooo!"
 
Och dom första som upptäckte att man känner prostatan när man kör upp fingret i arslet på en man, hur tänkte man där? Då är det ju inte längre att man snabbt bara vill prova köra in sitt finger utan då har man ju verkligen gått in för att undersöka. Jag undrar vilka som var försökskaniner, "Aa men vad fan vi testar, kör i fingrarna i röven på mig och känn efter ordentligt, sen kan du gärna göra det regelbundet och anteckna eventuella förändringar. Det har dom säkert nytta av i framtiden, fan vad dom kommer minnas och tacka oss."
 
Och penicillinet då! "Fan vi provar att odla mögel och mata sjuka människor med det och se vad som händer." Jävla sadister.
 
Alla dom som var först med alla yrken, tänk er typ den första fotvårdaren, "Fan det är ganska najs med fötter, jag tror jag ska tillbringa varje dag i resten av mitt liv med att ta betalt för att ta på andras problem-fötter."
Eller obducent... När fan kom man på att det kan vara en bra idé att skära upp döda människor för att kolla in deras inälvor?
 
Det kanske märks att jag jobbar natt, massa intelligenta funderingar som poppar upp...

Need someone to numb the pain

Staying in my play pretend where the fun ain't got no end.

Can't go home alone again, need someone to numb the pain.

You're gone and i got to stay high all the time to keep you off my mind...

 

 

Bäst just nu

Tove Lo - Stay high

 

Kanske och tänk om

Jag var säker fram tills hon berättade det där jag hört så mycket om men inte vetat vilka det är, plötsligt var jag osäker igen. Men jag gör det, jag gör det på riktigt. Kanske är det rätt, kanske är det fel. Jag hoppas på rätt, det känns rätt i alla fall men det är mycket nu. Många kansken, många "tänk om" men det är dags nu, jag tror det. Det är ett osäkert steg men det kommer det alltid att vara oavsett tidpunkt, oavsett ställe.
 
Det kommer alltid finnas kansken och "tänk om" så nu väljer jag det här kansket. Tar den här risken. Och jag ser fram emot det, jag ser fram emot det med viss rädsla, med osäkerhet. Jag vill det här men allt kommer ändras, det kommer bli en utmaning, en utmaning jag behöver. Men jag kommer inte ha det så lätt som jag hittills haft det, jag kommer inte ha det lika bekvämt med mina helger, jag kommer inte ha det lika lätt med skolan. Allt kommer inte gå lika smidigt som förut, inte i början i alla fall. Kanske aldrig?
 
Men jag gör det. Med viss rädsla och kort varsel så gör jag det.

Bloggextra - Fråga

Det är någon som har skickat en fråga genom bloggextra (rutan som syns till vänster), jag kommer inte in på bloggextra så kan varken se frågan eller svara på den så till dig som skrivit den, du får gärna skriva en kommentar i bloggen istället så svarar jag här :)

Om sanningen ska fram

En repris, det känns som en repris på så mycket, jag har sett det här förut. Jag har gjort det här förut. Jag har varit med om det tidigare. Så mycket av det. Nästan allt. Jag gjorde fel då, tog fel beslut, gjorde fel saker. Sa fel saker. Saker jag ångrat sedan dess. Men vad är det här nu då, är det här min andra chans? En repris, en jobbig repris som tar så mycket energi, tar upp mina tankar. Men en repris som är min chans att göra om och göra rätt. Kanske.
 
Men det är inte mindre tufft för det. För sanningen är att det är jobbigt, det är jättejobbigt. Jag vill inte ha det här. Är det såhär det funkar, man tar fel beslut och gör fel saker och för att göra det jävligt för en så kommer livet och tvingar en att uppleva det om igen enda tills man gör rätt? Om igen fast ändå inte liksom. Men ändå är en del av mig glad, jätteglad. Så vem vet, kanske är det här det bästa. Kanske är det så att jag ska göra det igen. Kanske ska jag välja igen. Den här gången tänker jag dock inte tillåta att det blir en repris, den här gången väljer jag den andra vägen.

Jag vill säga att jag älskar dig men det är för tidigt än

Jag hoppas, hoppas, hoppas. Jag ser det överallt och jag hoppas. Hoppas för mycket. Så mycket att det slår mig varje dag, flera gånger om dagen. Jag hoppas verkligen på riktigt.
 
Samtidigt vet jag att jag kommer bli besviken. Jag vet det för det har hänt förr. Många gånger förr har jag blivit besviken av just samma anledning. Och jag vet precis hur det känns, exakt den besvikelsen. Det blandas med en känsla av att inte räcka till. En känsla av att vara dålig. Värdelös. Ändå gör jag det, varenda gång gör jag det. Jag hoppas. Jag hoppas för mycket och besvikelsen slår lika hårt. Varenda gång.
 
Och en liten del av mig är ledsen redan nu.

RSS 2.0