You should define yourself by the good inside of you, not by the worst that has been done to you

Jag sa att han är en sån där svärmorsdröm och hon frågade vad jag menade med det, vad är en svärmorsdröm? Det är en sån där ordentlig person. En sån där som man bara kan lita på i allt, en sån som sköter jobb, inte slarvar och förlitar sig på andra. En sån som har mål i livet. En sån som inte håller på med droger och otroheter, det är en sån där pålitlig sak. Ordnad ekonomi, trevlig, social, fungerar ihop med andra människor. En som har en bra relation till sin familj och inser hur viktig den är. En sån där som är snäll, omtänksam, en som visar respekt. En sån är en svärmorsdröm.
 
Hon frågade varför jag inte är en svärmorsdröm och mitt svar var att jag är vildare än han är. Det är fart på mig, jag dansar på bardiskar, har en rå humor som inte uppskattas av alla och jag säger vad jag tycker och tänker. Sen påpekade hon det där som fick mig att tänka efter... Varför skulle inte jag vara en svärmorsdröm för det? Jag sköter mig, jag jobbar och pluggar vid sidan om, jag är en snäll person som bryr sig om andra. Familjen och vännerna är det viktigaste för mig. Jag är glad, trevlig och social. Jag visar respekt. Jag har aldrig och kommer aldrig hålla på med droger. Jag dricker bara alkohol i sociala sammanhang och inte speciellt ofta. Jag har mål i livet, viktiga mål, stora mål.
 
 
Hon fick mig att tystna med sina ord. Hon fick mig att tänka efter.
Och helvetesjävlafan, jag är ju rena svärmorsdrömmen!

När det är lätt

Barnen frågade vart jag skulle och när jag sa att jag skulle till henne, till psykologen, så undrade dom varför. Först tvekade jag, ska barn veta sånt där? Ska dom veta om att livet inte alltid är perfekt? Att det ibland för vissa kan vara ett rent helvete. Jag skulle aldrig berätta allt och jag vet om att dom vet att människor kan må dåligt. Men det här är ju jag, deras moster/faster. Ska dom veta att jag inte är perfekt? Men jag förklarade det enkelt, jag sa bara att jag tidigare mått dåligt och att jag därför fortfarande går och pratar med henne ibland.
 
Sen åkte jag till henne. Jag blir ibland osäker när hon ställer sina frågor. Blir ibland osäker på svaren, på vad jag ska säga. På vad jag ska vilja. På vad jag ska känna. På vad jag tidigare har känt. Den här gången frågade hon vad min plan är, hur jag gör den här sommaren för nu är det två månader kvar tills vi ses igen. Då är det också sista gången. Hoppas vi båda två.
 
Och jag hade inga problem att svara på den frågan. Jag har inga semesterplaner men jag har en plan för mitt liv. För vad jag vill göra i sommar trots mina icke-planer. Vad jag vill göra av min tid, vad jag behöver göra av min tid. Men hur jag ska lära mig att ta det lugnt också. Det som är lite av mitt problem, att jag gärna glömmer bort mig själv och min egen tid.
 
Så det var lätt. Lätt för att jag mår bra. Lätt för att det är bra. Lätt för att jag vet vad jag vill. Och samtidigt tänker jag att tänk om barnen visste, tänk om dom visste att det är pga dom jag fortfarande finns. Att det är tanken på att få se dom växa upp, att se till så att dom alltid mår bra och att folk är snälla mot dom, tänk om dom visste att det är det som fått mig att orka genom allt. Att allt idag är sådär lätt tack vare dom. Att min tatuering inte är vad som helst gjort på ren impuls, utan det är för att dom verkligen är mina små stjärnor. På riktigt.
 
Och nu är det lätt.

Du är där när ingen ser mig, du är där när stormen yr. Du är där när natten skrämmer, du är där när dagen gryr...

Jag var på det där fina bröllopet, en släkting till mig gifte sig och jag hade sett fram emot det då det var alldeles för längesedan jag var på ett bröllop. Och bröllop är fint. Riktigt fint.
 
Ibland slår det mig hur mycket jag faktiskt saknar pappa. Jag saknar honom hela tiden men vid vissa tillfällen saknar jag honom extra mycket, vid vissa tillfällen gör det fortfarande ont. Mitt i all glädje var det här ett sånt tillfälle.
 
Hennes pappa ledde henne fram till altaret. Hennes pappa vred huvudet åt sidan i kyrkan och jag som satt precis bakom såg tårarna i hans ögon. Hennes pappa skålade stolt vid bröllopsmiddagen och hon fick dansa den traditionella valsen med sin far. Dom två fick allt det där, det där alla borde ha rätten till.
 
Och jag var glad för hennes skull, glad på det där sättet som många kanske inte är. Glad för att hon fick dela sin dag med honom, glad för att hon fick det där som för så många är självklart. Det som för mig inte är självklart. Det jag aldrig kommer få.
 
Och fortfarande händer det att jag får tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på det för sanningen är att jag har tänkt ut hur mitt perfekta bröllop skulle vara. Skillnaden är bara att i mitt perfekta bröllop kan min pappa inte längre inkluderas så mitt perfekta bröllop är numera planerat utan honom, det har planerats om för att bli så perfekt som möjligt. Även om han inte är där.
 
Och kanske var jag den enda där som mitt i all kärlek, mitt i all lycka var mest glad över att hon fick dela sin stora dag med sin far. Med båda sina föräldrar.

Karlar är efterblivna

Jag har varit sambo med en man tidigare men det var längesen och jag har hunnit glömma hur det var. Nu har jag i några veckor varit lite av "sambo på prov" av olika anledningar och detta har faktiskt gått riktigt bra, bättre än vad jag hade förväntat mig, speciellt med mitt stora behov av egentid. Men han lever fortfarande och verkar må bra vilket är ett bra tecken.
 
Jag har dock upptäckt att alla killar har sina brister i hemmet. Just den här mannens stora brist är tvätten. Samma frågor varenda vecka...
 
Han; "Vilken hög ska den här ligga i?"
Jag; "Vi har alltså tre högar, en ljus, en mörk och en med färgglad/rosa-röd tvätt. Tröjan är mörkgrå, om du fick göra en vild gissning, vilken hög TROR du då att den skulle ligga i?"
 
Och hälften av gångerna hamnar tröjfan i fel hög i alla fall.
 
Förstå mig rätt, han är helt underbar och det går bra det här, han kan laga mat, diska, massera och allt det där, men tvätten... Nej. Det värsta är att eftersom jag frivilligt tagit på mig tvättansvaret från början (allt för att slippa disken) så låtsas han inte ens verka korkad för att slippa tvätta. Han är bara efterbliven.
 
 
Exet kunde inte se skillnad på våra handdukar trots att min kunde vara röd och hans blå, slutade ändå med att han knallade runt med min röda efter varje dusch. Varenda jävla dag. Jämt.
 
Det är lite som att hälften av deras hjärnceller hoppat från Öresundsbron och tagit livet av sig. Lite så.
 

När du stupar nästa gång så vill jag bära dig

Har du också tänkt sista gången och gjort samma miss om och om sen. Har du också legat vaken hela nätter, panik, massa press, pressat tänder. Har du också lovat dig själv att imorgon tar jag tag i mig själv.
 
Har du också provat deras norm - sen fattat att du inte är som dom. Har du också satt i en bil, bara kört tills du inte har bensin. Har du också tänkt 'om jag flyr' kommer allt bli bra inuti.
 
Har du också fattat till slut att den enda som kan rädda dig är du. Du behöver inte bära allt själv för jag har känt precis som det känns. Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig. Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig. När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat.
 
Har du också kört huvet i väggen så hårt att det känts som du sprängt det. Har du också svurit att aldrig ge upp det du drömt och sett fram till. Har du också stått på ditt jobb sen känt du är värd mer än så. Har du också stressat ihjäl dig – för en lön som knappt ger dig skäl nej.
 
Jag har också tappat ibland och snabbt försökt komma ikapp. Jag har också sett när du faller och försökt bygga nytt ifrån marken. Jag har också vart nära min gräns så jag fattar precis hur det känns. Men jag lovar att allt kommer vända om vi lovar tro på oss själva.
 
Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig, jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig. När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat. Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig, jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig. När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat.
 
För dem pekar, blickar in oss, vinkar hitåt, måste bli nått. Skapa normer, väcka sorger, bygga luftslott utav ångest. Informerar, propagerar. Ger oss manus för att leva, så vi blundar för det skeva men om vi vågar kan vi segla. Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig, jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig. När du stupar nästa gång så vill jag bära dig...
 
 
Min fina, fina vän...

Förändringarnas år

Nämen så det kan gå
 

 
 
 
Verkar som att detta är förändringarnas år på så många olika sätt. Livet, skolan, jobbet, utseendet, kärleken och dom där andra. Inget är som det varit och det känns bra för ja, detta verkar vara förändringarnas år och kanske behövs det.
 
 

Det är något stilla mellan dig och våren

Jag har skrivit om det förr men nu träffade jag honom igen, han som varit min svaga punkt, och ännu en gång påpekade han att det märks hur mycket jag har förändrats som person. Förändrats till det bättre.
 
Och det värmer, jag blir glad. Glad för att han ser det, han som såg mitt värsta jag. Glad för mig för att jag klarade det. Blod, svett och tårar men jag fixade det, mest för min skull men även för hans. Jag klarade inte av den jag var längre. Nu är det inte han och jag längre, det var längesen men det var ändå han som fick mig att vilja förändras och det gör mig glad att han vet att jag gjorde det också. Även fast det då var försent.
 
För ibland är det kanske så att folk förändras. Jag har gått från det bättre till det sämre för att sedan vända tillbaka. Just då gjorde jag det för bådas skull men jag fortsatte enbart för min egen. Men det är så skönt, så otroligt skönt att höra han som sett mitt värsta jag säga att jag är en helt annan person idag. För det är jag och det vill jag också att han ska veta.
 
Jag är en sån person som jag vill vara.
 

Det funkar inte så

Så mycket planer, så många mål. Så mycket jag vill, så mycket jag drömmer om. Så mycket jag längtar efter, så mycket som känns konstigt. Så mycket jag vill, sånt jag inte ska vilja. Inte än. Så mycket planer. Så mycket jag vill.
 
Så kort tid men så lång tid kvar. Sådär så att det inte går, inte nu. Sen. Sen när det har gått längre. Inte nu. Inte än. Men så mycket jag vill och det känns konstigt. Är det verkligen såhär? Så kort tid på så lång tid och det går inte. Det funkar inte så. Inte än.
 
Men jag vill. Det känns så konstigt för jag vill.
Men det går inte, det funkar inte så.

Hon den där på tåget

Jag satt på det där tåget på väg dit. Jag och min vän var sugna på choklad så jag gick till den lilla luckan där den där kvinnan satt. Jag frågade om det fanns något med choklad och sedan om dom tar kort. Hon log ett sånt där varmt leende och sa glatt att jag fick dom där två chokladbollarna, hon sa att hon bjuder, och sedan frågade hon om jag ville ha kaffe. Jag stod där förvånad, visste inte vad jag skulle säga när jag stod där med två chokladbollar, en kaffe och en festis i händerna, hon med det där leendet och en önskan om en trevlig resa. Jag gapandes av förvåning och ett "Tack så jättemycket, vad glad jag blir!"
 
Den lilla gesten från henne gjorde min dag och jag har till och från tänkt på henne sedan dess, jag har tänkt på hur hela hon sken av vänlighet just då.
 
Och så var det den där dagen några dagar senare, den där dagen då jag satt i skolan med dom där. Vi satt med en uppgift och av någon anledning berättade jag om den händelsen och alla satt förvånade. För vem skulle göra en sån sak bara sådär för en främling? En sån liten sak som plötsligt kändes så stor.
 
Det var då hon den ena där sa det, vi kom in på "passing forward" och hon beslöt sig där och då för att nästa gång hon handlar så ska hon köpa en trisslott/blommor/vadsomhelst och lämna den kvar hos kassörskan och be henne ge den till nästa kund. Det var då jag bestämde mig för att göra samma sak för även om personen aldrig får veta att det var jag, eller ens vem jag är, så kanske, kanske jag förgyller någon annans dag. Lite i alla fall.
 
Kanske borde fler av oss göra det. Inte bara gå förbi samma hemlösa människa som sitter där på gatan varje dag när du går till och från jobbet, kanske du nästa gång ska stanna till och fråga om den är hungrig. Kanske du kan köpa en smörgås till en främling? Kanske du kan köpa en trisslott i kassan på Ica och låta den ligga kvar hos kassörskan till nästa kund?
 
Kanske vi borde göra det ibland. För stunden lägga oss själva åt sidan för att glädja någon annan. Någon främling. Kanske skulle vi leva på en bättre plats.

You know that person you thought you couldn´t live without? Well look at you, living and shit

I don´t care about losing people that don´t wanna be in my life anymore.
I´ve lost people that meant the world to me and I´m still doing just fine.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Det var Göteborg...

 
Jag fick min tid med dom två jag träffar alldeles för sällan. Jag fick skratta, jag fick dansa. Jag fick ont i fötterna, jag fick Håkan. Jag fick det där dåliga samvetet. Jag fick regnet och jag fick solen.

Är det lugnt om jag kallar dig baby?

Hej Göteborg!
 
 
Ge mig allt det där jag vill ha, det jag behöver. Ge mig kvalitetstiden med mina vänner, dom två jag träffar alldeles för sällan. Ge mig utelivet, skratten. Ge mig semestern, en grymt bra konsert. Ge mig dansgolvet, drinkarna.
 
Ge mig det där jag kanske behöver just nu. Komma bort. Umgås med dom. Visa vad du går för, det var alldeles för länge sedan vi senast sågs, fina Göteborg.
 

Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about so be kind. Always.

"Varför slappnar man inte av och bara njuter istället för att kämpa emot? Då skulle det inte göra lika ont."
 
En mening som gör mig så jävla förbannad. Varenda gång. En åsikt som så många står för, mest män skulle jag tro, när det kommer till våltäkter. Det finns alltså folk som tycker att en kvinna som blir våldtagen istället ska slappna av och njuta av det. För hennes skull liksom. För visst skulle det bli lättare för henne då? Det skulle inte göra lika ont, det skulle inte bli så traumatiskt.
 
Precis som det inte skulle göra lika ont eller vara lika traumatiskt för en man om han helt plötsligt blev överfallen och fasthållen. Om någon plötsligt sliter av honom kläderna och hårt kör upp något i röven på han. Kanske en flaska. Kanske en stor dildo. Kanske en kuk. För visst skulle det bara vara för honom att slappna av och njuta av det istället?
 
För det är ju så det funkar när någon håller fast en. När någon sliter av dig kläderna. När du inte vet vad den där någon är kapabel till, kommer ditt kön vara sönderslitet när det är färdigt? Vad är det han planerar att köra upp i dig? I vilket hål? Är han kapabel till mord? Kommer du gå därifrån med hiv eller kanske hepatit? Kanske har du "tur" och bara går därifrån gravid eller med herpes, vad vet du när du ligger där i panik med någon som håller fast dig.
 
För visst är det så lätt, visst är det så att det bara är att slappna av och njuta av det? När någon sliter sönder dig inombords, när det sker ett övergrepp på din kropp likaväl som på din själ. Visst är det så enkelt, för visst är det precis vad en man skulle göra, bara slappna av och njuta av det?

...

Jag lyssnar på vad dom säger men jag kan inte förstå. Jag orkar inte längre ge råd. Ärligheten fungerar inte så jag är hellre tyst. Gör som du vill, det spelar ingen roll. Jag bryr mig faktiskt inte.
 
Det fattas så mycket respekt i allt det där. Respekt för en själv. Respekt för ens egna känslor. Liv. Och kanske borde jag orka men det gör jag inte. Jag bryr mig inte för jag vet att vad jag än säger så spelar det ingen roll.

Lupaan olla sun ja sanoa senkin äänen, ei tuu tarpeeks sanottuu

Jag stod där i mina gamla favoritmjukisar och hans stora tröja. Inget smink och håret slarvigt uppsatt, knappt borstat. Han stod där nyduschad i jeans och ny tröja. Håret fixat. Och han log det där leendet. Ett sånt där leende som syns i ögonen.
 
Han såg på mig med varma ögon. Snälla. Sen sa han hur vacker jag är, hur lyckligt lottad han känner sig för att ha träffat mig. Han sa att det känns overkligt. Jag stod där och var allt annat än fin, jag försökte inte ens, jag var bara jag. Den lata sidan av mig. Och han log det där varma leendet med ögonen och berättade för mig hur fin han tycker att jag är.
 
Och jag log tillbaka ett sånt där leende som kommer enda från hjärtat, ett sånt där generat leende och jag insåg ännu en gång hur otroligt lyckligt lottad jag har varit under dom här månaderna.
 
Under månaderna då jag tvivlat, varit rädd och inte vågat släppa honom för nära. Under månaderna då jag vägrat berätta för andra än dom närmaste vännerna, ingen annan skulle veta, tänk om han skulle svika och allt skulle gå fel. När jag fått blommor och presenter. När han kliat mig i håret tills jag somnat. När han stått inne på toaletten och tvättat av mig när jag har varit nyopererad och inte kunnat göra det själv. När han klivit upp mitt i natten för att hjälpa mig upp och ner ur sängen, ge mig mediciner. När han stått utanför toaletten ifall jag skulle ramla ihop. Han som lyssnat när jag har varit förbannad och bara svurit, på honom, på dom, på världen. Han som gjort mer än vad man kan begära efter såhär kort tid. Han som stannat trots att han vet allt. Allt.
 
Han tittade på mig och log det där varma leendet, precis sådär som han alltid gör när vi ses, och jag insåg att jag är den som är lyckligt lottad. Och det är läskigt, så otroligt läskigt för den här gången ser jag allt. Och ja det händer faktiskt att jag blir rädd på riktigt. För kan jag verkligen ha sån här tur? Och jag vet att jag känt tidigare, jag vet att jag känt mycket tidigare. Men plötsligt minns jag inte hur tidigare kändes, ingen av gångerna. För idag har jag bara tur, precis som dom andra säger, jag har sån otrolig tur. Och jag vet om det. Och jag ska uppskatta det varje dag. Exakt varje dag ska jag uppskatta det, även dom dagarna då jag svär.

RSS 2.0