Glöm inte att det bara är ren tur som gjort att du är född här och inte där.

Och plötsligt verkar hela Sverige ha blivit rasister. Eller röstar i alla fall på ett rasistiskt parti, kanske handlar det om att dom tröttnat på hur en del saker ser ut idag, kanske handlar det om okunskap. Kanske handlar det om att man är korkad. För jag ser ingen anledning att rösta på ett parti som SD om man inte är en svensk rasistisk man, SD verkar ju ha något emot alla andra i den här världen.
 
Och nu får dom en så stor del av Sveriges röster, nu tillhör dom ett av dom största partierna...
 
Kanske är det för att Sverige är så fegt. Kanske beror det på att alla andra partier är fega, ingen annan har vågat lyfta invandrarfrågan pga rädslan att stämplas som rasister. Ingen har vågat ta tag i sådant dom skulle behövt ta tag i. Sverige är fegt. Svenskar är fega för jag känner då inga som är öppna med att dom röstar på SD trots att så många uppenbarligen gör det. Sverige är fegt för ingen vågar säga emot pga kommentarerna att man då är rasist. Jag har blivit kallad rasist och nazist ett flertal gånger för att jag helt enkelt inte hållit med en med utländsk bakgrund i något och vi har hamnat i en diskussion, det hände senast för bara någon vecka sen att jag fick kommentaren "Det är bara för att jag inte är svensk" när diskussionen handlade om något helt annat. Många har gjort det till en vana att göra sig själva till offer, kanske blir det lättare att få som man vill då, jag vet inte. Men jag vet att Sverige har blivit fegt och det är därför ett parti som SD blir stort. Ett så extremt parti tar hem så många röster, ett parti med så skev världsbild blir stort.
 
Och enligt mig beror det på att inget annat parti vågat lyfta invandrarfrågan ens litegrann tidigare. Det finns dom som tycker att vissa saker gått för långt, det finns dom som tyckt det länge och när resten av Sverige håller käften av rädsla så protesterar folk öppet för att sedan i tysthet gå till vallokalen och lägga sin röst på SD.
 
Och så har vi halva Sverige som inte ens har respekt nog för sitt eget land, för sin egen framtid. För sina barns framtid, att ens pallra sig till vallokalen och påverka på det enda sätt man kan påverka. Att klaga från soffan hemma hjälper ingen.
 
Och jag undrar hur många av er som röstat på SD som själva har jobb ni regelbundet skolkar från för att ni är trötta på det, för att ni hatar det, för att ni inte uppskattar det. Och jag undrar hur många av er som är förtidspensionärer, korttidssjukskrivna, långtidssjukskriva eller kanske soc-fall själva. Jag skulle gissa på många. För det finns alldeles för många av er i Sverige, såna där lata människor. Såna där som inte uppskattar det ni har. Som t.ex ett jobb.
 
Och jag undrar varför ni tycker att ni har större rätt till Sverige och skattebetalarnas pengar än någon som behöver komma hit, någon som behöver hjälp.
 
För glöm aldrig att det är ren tur som gör att du är född här och inte där.

Laser och estetik

Laser och estetik på Drottninggatan i Stockholm, ska ni göra något som helst ingrepp så gå dit! Dom gör i princip allt där. Från första nervösa samtalet, då när jag skulle boka tiden för kunsultationen, har jag fått ett superbra bemötande. Jag fick träffa kirurgen som förklarade allt, jag fick ställa alla mina frågor, jag fick vara nervös. Jag fick maila när jag glömde något och han svarade alltid snabbt.
 
Operationsdagen blev jag väl bemött från att jag klev innanför dörrarna och möttes av leendet. Han med stort H fick följa med mig in när jag bytte om och han fick hänga med fram tills stunden då jag skulle kliva in i operationssalen. Redan innan hade jag ännu en gång fått träffa kirurgen samt narkosläkaren, båda lugna och trevliga. Inne i salen sövdes jag inom ett par minuter och från att jag vaknade hade jag full service. Inte som på sjukhus. Behövde jag något mot illamående så fick jag det inom en minut. Samma sak när jag började känna av lite smärta. När jag behövde kissa så tog den där sjuksköterskan mig under armen och så gick vi på en gång och han stod utanför dörren och såg till att allt gick bra. Jag fick det värsta blodtrycksfallet någonsin och hann precis ringa på klockan innan jag skulle tuppat av, han var där direkt. Vi var fyra personer som delade rum, vi delade på två sjuksköterskor och någon av dom var där inne nästan hela tiden. Inte sådär som på sjukhus. Inte alls sådär som på sjukhus.
 
Dom ringde dagen innan operationen och frågade hur jag mådde, om jag hade några frågor. Dom ringde dagen efter och frågade hur jag mådde och hur det hade gått.
 
För ja, jag har gått och opererat tuttarna. Det där som så många tycker är hemskt och onödigt medans många andra tycker att det är kul och bra. Jag tycker att det är det bästa jag gjort på länge. Jag behövde det. För min egen skull behövde jag det för nu ser jag mig själv i spegeln när jag står där naken och jag ler. Nu döljer jag inte längre brösten inför Han med stort H.
 
Och jag är så glad över att jag valde Laser och Estetik. Och jag är så glad att jag valde Patrik Höijer. Jag är bara glad.
 
  
Bara sådär nervöst glad innan.  
 
Nyopererad på uppvaket.
 
Tristess blandat med jävla massa mediciner
skapar detta monster.

We all have that one person we would take back in a second, no matter how much they hurt us in the past

Precis så har det alltid varit. För att vara ärlig har jag alltid haft en svag punkt. En punkt jag alltid hoppats lite på oavsett hur mycket jag än gått vidare. Oavsett om jag egentligen inte alls velat så har jag ändå haft den där svaga punkten.
 
Den är borta nu. Punkten har hört av sig och jag insåg att det svaga i det hela är borta. Jag är inte längre svag för vad som tidigare varit en av mina stora svagheter. En svaghet jag krypit tillbaka till trots att jag vet att det sårat mig mer än svagheten, men jag brydde mig inte. Jag var för svag för att ta hänsyn till mina egna känslor mer än för stunden. Och för stunden kändes det riktigt bra.
 
Men svagheten är borta nu. Bara sådär. Helt plötsligt. Svagheten hörde av sig igen och plötsligt kröp jag inte tillbaka, jag ville inte. Det fanns ingenting i mig som ville igen. Jag är inte längre svag för min svaghet. Inte för nån av mina svagheter. Kanske för att jag har hittat min styrka. Nått som får mig att vilja vara stark. Starkare än vad jag tidigare varit.

This is how you remind me

 
Dom här dagarna som ännu en gång varit en påminnelse om hur viktig min familj och min släkt är för mig. Hur kul vi kan ha. Hur mycket jag egentligen saknar alla när vi inte setts på ett tag.
 
En påminnelse på vad jag ska lära mina egna barn en dag, att familjen alltid kommer först. Att dom ska uppskatta och ta vara på sina syskon, föräldrar och kusiner. Att aldrig tappa kontakten med släkten.
 
Och det är vi som tagit mormors kälke och använt bilvägen som pulkabacke på vinterloven. Det är vi som åkt iväg och ridit, vi som badat och tjatat på alla om att få åka och fiska på somrarna. Det är vi som tillsammans blivit skickade att knalla ensamma genom mörka skogen för att komma till stora huset när vi blivit trötta och velat sova.
 
Det är vi som är kusiner. Kusiner som samlas och hittar på saker tillsammans allt för sällan. Vi har inte alla bott i samma land men vi är ändå uppväxta tillsammans. Vi är en enda salig blandning av svenska, finska och engelska.

Jag bröt mig in i himlen, hörde ekot från dina hjärtslag

Jag har varit ifrån det där negativa i ett par veckor nu och äntligen sover jag igen. Jag har ett lugn i kroppen, jag sover som en stock på nätterna, jag är tillfreds hela dagarna. Ingen ångest, inga negativa tankar som pockar på. Inga grubblerier om varken gammalt eller nytt.
 
Och jag minns det där som hon sa till mig för en vecka sen, att det kanske är allt det där som det har berott på. För kanske kan jag sova nu igen, ett tag i alla fall. Kanske kan jag vara tillfreds. Lugn. Ingen ångest, inga grubblerier. Bara jag och allt det där som är så positivt i mitt liv. För det är ju precis som jag sa till hon den där andra idag, allt annat som händer i mitt liv för tillfället är positivt. Sånt som gör mig lycklig, jag är omringad av sånt nu och jag vill inte tillbaka till negativiteten, jag vill stanna i den här vardagen. Den här vardagen är alldeles perfekt på sitt imperfekta sätt. Precis som jag vill ha det.

You´re crazy and I´m outta my mind

Det tog 2,5 månad men nånstans där släppte jag spärren, jag gav upp på att försöka tvivla, på att vara rädd. På att oroa mig över saker som inte ens existerar, inte nu i alla fall. Förhoppningsvis aldrig. Förhoppningsvis inte igen. Förhoppningsvis inte med den här.
 
Det tog 2,5 månad innan jag på det där otroligt oromantiska sättet släppte spärrarna ännu mer. Mer än vad jag redan hade gjort. Och det är precis som dom där andra sagt, att det är otroligt att någon väntat. Gett mig den tiden att vara mig själv. Att vara det osäkra i allt mitt självsäkra. Att låta mig tvivla och ändå bara stå där vid sidan om och vänta, att inte veta hur det kommer bli men att ändå vänta. Jag hade inte gjort likadant för någon annan, jag hade inte orkat.
 
Men sen vet alla det också att när jag säger en sak, så är det verkligen så jag känner också. Jag kanske inte alltid säger mycket men det som sägs är äkta. Och nu har jag sagt det där.
 
Och jag ser så mycket i oss och jag vet att han också gör det. Det är helt galet, galet på ett läskigt sätt, galet på ett bra sätt. Men privat. Och jag vill inte att någon ska veta. Veta allt det där bra. Det är för oss, bara för oss.

Fast sanningen är att en dag kommer allt gå åt helvete så släpp alla såna tankar och njut av allt som är bra just nu

Kanske går allt vägen för mig nu, kanske är livet äntligen på min sida igen. Kanske ler jag av dom rätta anledningarna, kanske har jag en anledning att le. Att tro på, att se att allt kommer ordna sig. Allt det där jag inte trott på, det där jag inte vågat tro på, det där jag varit rädd för. Alla dom där sakerna.
 
Det händer saker nu, mitt liv går framåt, det står inte längre still sådär som mångas gör. Sådär så det inte händer något. Här händer det saker, mest bra saker. Lugna saker, inte sådär jobbigt. Mest såna där roliga saker. Sådär så att jag ler lite oftare, att jag känner mig piggare och ofta har en sprallighet i kroppen. En lycklig sprallighet, sådär så att jag studsar fram hemma, hemma där ingen kan se. Där studsar jag.
 
Det är alla dom där sakerna, dom positiva som ger mig energi. Som ger mig en känsla av att det kanske ordnar sig nu. Kanske är livet på min sida nu. Kanske. Det känns så, i hjärtat, i kroppen. Överallt. Det känns så.
 
Men försvinner allt det ifrån mig om jag säger det högt? Om jag vågar vara lycklig, om jag vågar säga högt att det går bra nu. Försvinner allt då?

Some day you´ll meet a man and he´ll sweep you off your feet and promise you the world. You just punch that lying bastard as hard as you can and run baby!

 
My face above the water
My feet can't touch the ground.
And it feels like I can see the sands on the horizon
Everytime you are not around
I'm slowly drifting away, drifting away
Wave after wave
Wave after wave
 
I'm slowly drifting, drifting away
And it feels like I'm drowning
Pulling against the stream
 
I wish I could make it easy, easy to love me
But still I reach, I find a way,
I'm stuck here in between,
I'm looking for the right words to say
I'm slowly drifting, drifting away
Wave after wave...

Det är fler än du och jag som förlorat någon vi älskar i elden

 
När det känns som du har väntat sedan du var barn på att någonting ska hända, på närkontakt av nått slag. När det känns som om du gjort allt, sagt allt men inte får några svar. När det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra, när fördämningarna brister och du håller tillbaka en stor flod. När verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod. Dom säger allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår, det är politisk propaganda från järnridån.
 
Känner ni som jag sträck upp era händer (det är fler än du och jag) som förlorat nått vi älskar i elden (fler än du och jag) som dansar för oss själva i mörkret (som om det inte fanns någon morgondag), jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam?
 
Och det här är ingen mardröm, det är ingen fas, det här är nått som händer varenda dag. Det känns som om vi vaknat plötsligt i någon sorts skymningsland, vi är levande döda, stapplar fram hand i hand och alla vill leda men vi följer ändå blint, i ljuset från små skärmar kryper rädslan långsamt in över gatorna och torgen när butikerna har stängt uppför vägen. Genom fönster och ner i vår säng känner ni som jag, sträck upp era händer (det är fler än du och jag) som förlorat nått vi äskar i elden (fler än du och jag) som dansar för oss själva i mörket (som om det inte fanns någon morgondag).
 
Dom säger kärlek är en drog, jag tar vilken skit som helst men om kärlek är en drog är det ingen drog för mig. Du är du jag är kär i, ja jag känner ju som dig, jag älskar dina pengar, dina pengar älskar mig, jag älskar dina pengar, vem vill inte vara rik? Jag vill resa och se världen, vem vill ha ett vanligt liv men älskar bara pengarna, för pengar gör mig fri.
 
Ta mig till refräng nu o känner du igen dig (det är fler än du och jag) som förlorat någon vi äskar i elden (fler än du och jag) som dansar för oss själva i mörket (som om det inte fanns någon morgondag) jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam?
 
 
Och det är sådär vackert på ett sånt där udda sett.

You and I are more than friends, we´re like a really small gang or something.

I can´t lose you because if I ever did
I´d have lost my best friend, my soulmate,
my smile, my laugh,
my everything.
 


Du ska se på vem du kasta, är inte som förut men pass på allt det där, bara se på mig nu!

En vecka kvar. Steg två av tre är gjorda och det känns fortfarande bra, lugnt. Sådär för bra och för lugnt, sådär som att det inte kan kännas såhär utan att något ska gå fel. Sådär så att det är det att jag inte alls är nervös som gör mig nervös.
 
För bra. Kan det vara för bra? Eller kan det bara vara så att det vänder för mig nu, att det vänder till det positiva? Kanske skulle det kunna vara så att jag har sån tur, att det går rätt för lilla mig nu. Jag hoppas det.
 
Ni vet det där lilla pirret enda ut i fingertopparna? När hjärtat fladdrar till ibland av lycka. När det är det enda som snurrar i huvudet, när det känns så overkligt att det snart är mitt. Ni vet den känslan? Steg två av tre gjorda och nu är det en vecka kvar och jag räknar ner dagarna. Dagarna som är kvar tills det kanske äntligen går rätt för mig.

My face above the water, my feet can´t touch the ground

Dom tvivlar på om jag fixar det, dom där som känner mig så bra. Dom som sett alla mina sidor, dom jag pratar om allt med. Dom känner mig och dom vet inte om jag fixar det. Om jag fixar en sån där svärmorsdröm. Jag hade en sån förut, jag tyckte om det men jag förstörde det. Jag förstörde honom. Och nej, jag är inte samma person jag var då men deras tvivel får mig att tvivla. Skulle jag fixa det? Nån så ordentlig, vuxen, mogen. Nån lugn.
 
Samtidigt finns det något i mig som säger att det kanske är exakt vad jag behöver. Nån lugn, nån trygg. Kanske är han den, jag vet inte. Det har ju uppenbarligen inte funkat med dom andra, dom som kanske inte alltid har varit lika trygga. Men jag vet inte. Jag är ju som jag är, jag är hon som säger exakt vad jag tycker och tänker. Jag är hon som blir upprörd, som höjer rösten, hon som kan säga dumma saker om jag blir riktigt arg. Hon som ibland kan vara lite för impulsiv, som ibland är all over the place. Hon som är så beroende av egentid. Hon som har varit singel länge och faktiskt gillar det på riktigt. Inte sådär som många bara säger.
 
Så olika men ändå så lika och jag minns inte ens hur det ska kännas. Hur det borde kännas. Känner jag rätt? Jag tror det, men jag vet inte om jag kan hantera det. En sån där svärmorsdröm. En sån där snäll en, kanske ibland lite för snäll som låter mig vara all over the place. En som aldrig skulle be mig hålla käften när jag går för långt. Men kanske skulle det kunna vara en sån jag behöver. Kanske skulle jag inte förstöra honom också.
 
Kanske. Men jag vet inte.
Och kanske har jag nu ork för någon mer. Tid. Kanske. Men jag vet inte.

Livet utan inbördes ordning

Livet sådär ♥
 
 
 





Och om ensammast är starkast var jag starkare förut

Jag minns inte sist jag hade en helt ledig dag, en sån där ligga i sängen dag, en sån där utan några måsten. En sån utan en massa människor. Så nu hoppar jag ett halvår bakåt i tiden, bakåt men ändå framåt. Jag ska ha en sån där Hanna-dag en gång i veckan igen, en sån där utan andra människor, en sån utan måsten. En sån då telefonen kan ligga på flygplansläge om jag nu känner för det just den stunden.
 
Och jag ska njuta. Av livet. Av mig själv. Av min tid. Min säng. Vädret. Mina tankar. Sömn. Jag ska njuta av allt det där jag inte hunnit med den senaste tiden. Mig själv och min Hanna-dag.
 
Och jag började redan den här veckan. Jag har äntligen legat i sängen och slappat igen, sådär som jag inte gjort på flera veckor.
 
 

RSS 2.0