I'll sing for you until the days no longer come. The joy you left behind will never be undone. I'll sing for you until my last breath keeps me up, I promise you the song for you will never stop

Fars dag har kommit och gått. Nu är två av höstens och vinterns jobbigaste dagar förbi. Det här året orkade jag åka iväg och fira någon annans pappa, den här gången var jag glad. Den här gången grät jag inte en enda gång trots att jag under vissa korta stunder ville bryta ihop, bara för en liten stund. För han fanns i mina tankar under hela dagen. Min pappa. Han som finns i mina tankar varje dag, det är bara inte i närheten av varje dag som är jobbig. Inte längre.
 
Men visst grät jag. Visst gjorde det ont. Visst ville jag för en stund bara bryta ihop ordentligt, få skrika och fulgråta. Men det var dagen innan, då jag satte mig vid hans grav och tände ett ljus, det enda jag kan göra för honom nu. Det var en kall kväll men som vanligt spreds en värme över hela min kropp och hade jag inte haft någon som väntade på mig så kändes det som att jag hade kunnat sitta kvar där för alltid. Där vid min pappa.

Inte ens mina sömnlösa nätter

Det är natt och jag sitter här igen. Jag ser på honom, han som alltid somnar så lätt, han jag får putta på flera gånger så att han ska sluta snarka. Jag är vaken igen, sådär som jag alltid är. Livet är inte som förut men sömnproblemen är fortfarande kvar. Jag lägger mig fortfarande i sängen för att sedan ligga där och tänka på livet, på det förflutna och på framtiden. Jag sätter igång tvn i hopp om att kunna somna till den, det funkar aldrig. Jag borde ha lärt mig det vid det här laget, ändå måste jag alltid prova.
 
Just den här natten går tankarna tillbaka till det här året som varit. Det har varit mycket jobbigt, mycket tungt. Många olika sorters läkare, mycket tårar och smärta. Speciellt det första halvåret var kämpigt på många sätt, både fysiskt och psykiskt.
 
Trots det tog det lång tid innan jag ens kom till det negativa, jag tänkte enbart på det positiva som varit. Jag skriver inte längre, det finns inga känslor som behöver sättas i ord. Jag vet inte varför, kanske har jag tröttnat. Kanske lever jag bara ett annat liv nu. Jag går in ibland och ser er, mina trogna läsare. Dom få som fortfarande dagligen går in och kikar. Tack. En dag kanske orden flödar igen. Jag tror faktiskt att dom kommer göra det.
 
Mycket har förändrats dom senaste månaderna och jag hade aldrig trott att livet skulle se ut såhär idag, aldrig. Men det är bra, bra förändringar. Vissa dagar är fortfarande upp och ner men jag har tagit ett steg tillbaka och nu har livet lugnat ner sig igen. Det är inte lika mycket negativt som pockar på energin. Och när jag nu sitter här i mörkret och lyssnar till hans andetag så ser jag bara årets positiva saker framför mig. Och kanske har det vänt nu, jag hoppas det. Kanske är det min tur att få allt det där nu, glädjen, tryggheten, lyckan. Det är mycket nu, mycket positivt.
 
Och jag skulle inte vilja ändra en sekund av mitt liv just nu. Inte idag. Inte ens mina sömnlösa nätter. Jag lever gladerligen med dom så länge jag har detta lugn, denna glädje och trygghet kvar i mitt inre.

Jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is

 
Jag sitter på ett tåg i en ödslig vagn och det luktar lite dig och mig.
Jag har en ambition att jag ska bort någonstans till samma syfte som jag haft med dig. Jag blev trött på mig själv, jag blev så destruktiv å du fick inte följa med.
Jag har en situation med ett annat liv och du har ingen del i det.
Jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is...

RSS 2.0