Det är som vi säger

Vi har köpt hus tillsammans. Det jag aldrig någonsin ens tänkt tanken på att göra med någon annan, speciellt inte såhär tidigt. Man gör det bara inte, det är för snabbt. Sen så föll jag också, jag föll på ett helt annat sätt än jag tidigare gjort. Jag föll på ett sätt så att jag känner mig så säker på allt, jag ser allt med honom så pass mycket att jag vill ha resten av våra liv tillsammans nu. Jag vill inte vänta, jag vill ha allt nu. Jag vill aldrig mer sova en natt utan honom bredvid mig, jag vill inte gå till jobbet igen utan en hejdå-puss. Aldrig mer lägga mig utan en godnatt-puss och min hand i hans. Jag vill aldrig mer ha någon annans armar om mig, aldrig mer någon annans läppar mot mina. Jag vill för alltid terrorisera honom med att berätta exakt varenda detalj från mina dagar, jag vill för alltid tvinga honom att engagera sig i vilket nagellack jag ska ha på mig den här veckan och vilka trosor som matchar min övriga outfit.
 
Nej jag har aldrig varit såhär säker på min kärlek. Den har aldrig varit såhär stark. Aldrig såhär tidigt. Aldrig förut har jag velat ha allt såhär snabbt. Förrän nu. Förrän med honom. Min åldersnoja är lite mindre, att närma sig 30 känns inte längre jobbigt alls så länge jag får närma mig 30 tillsammans med honom och våran egen lilla familj. Och jag är glad, glad och tacksam över att han väntade på mig. För det gjorde han verkligen, han väntade. Jag hade bestämt mig för att inte ha någon så han fick vänta, han fick kämpa utan någon bekräftelse alls på ett bra tag, men han gjorde det och idag är jag glad över det.
 
Jag ser allt. Jag vill ha allt. Och jag minns inte längre hur det tidigare varit, det är som om mitt tidigare liv raderats. Livet före honom är ett enda blurr. Det är som jag säger till honom, det är som vi säger till varandra, det har aldrig tidigare känts såhär. Det är precis som dom andra säger, dom säger att det bara är så självklart att det ska vara vi, det bara är så. Och då måste det väl vara rätt va?
 
 
 
 
Det bästa som hänt år 2014

Som inte riktigt går fram

Jag försökte den kvällen. Det där konstiga kvällen som var den där konstiga dagen. Jag försökte men kom inte fram. Nådde inte fram. Inte sådär som jag borde. Som jag ville. Och jag insåg att det fortfarande finns saker jag måste hantera helt ensam. Det finns fortfarande saker andra inte verkar förstå. Det finns fortfarande saker jag får hålla för mig själv. Saker som inte går fram på riktigt hur mycket jag än vill och önskar att det skulle det.
 
För det är flera år sedan. Flera år sedan någon lyssnade, inte bara på mina ord när jag säger det utan på hela mitt kroppsspråk. Det är väl det som talar mest antar jag. Flera år sedan någon tog sig tiden och orken att i alla fall försöka förstå.

Though I really feel sometimes I am on my own I know I got a lot of love and a happy home

Det var en sån där dag som bara kändes tom, en sån dag då jag inte ville kliva upp ur sängen alls och sanningen är att jag inte hade gjort det om jag hade varit ensam hemma. Det var sängen eller en promenad som var alternativen, jag kunde inte vara hemma och uppe. Jag ville inte.
 
Jag gick på en 2 timmars promenad, jag satt en stund på klipporna och såg ut över Mälaren. Jag satt där tills det var så kallt att jag huttrade. När jag efter 1,5 timme började närma mig hemmet så kom jag på vad det tunga var. Vad som egentligen fått mig att inte vilja kliva upp och möta världen. Det var pappa.
 
Jag hade inte reagerat på det tidigare men under hela promenaden hade jag tänkt på honom, jag hade gått över halva vägen med tårfyllda ögon. Jag kopplade så många låtar till honom.
 
Det är den här årstiden jag inte alls tycker om. Den som alltid är svår. Den då påminnelsena är många. Jag tänker på honom varje dag, flera gånger om dagen. Det är dock inte varje dag tänker på att han är borta. Ibland finns han bara där. Men det är nu alla helgona kommer. Det är nu alla firar sina pappor på farsdag. Det är nu han är borta på både julafton och nyår. Det är snart årsdagen av hans död. Igen. 15 år. 15 år av smärta, en saknad som aldrig kommer att släppa.
 
Det var längesen sist men under den där promenaden drömde jag mig ännu en gång bort till en värld där han mirakulöst skulle hittas nånstans. En värld där jag skulle få krama honom igen, en dag då jag aldrig mer hade släppt honom ur sikte. Jag såg honom död vid två tillfällen, första gången var på bårhuset bara tre timmar efter att han gått bort. Den andra gången innan begravningen. Ändå kanske han på något mirakulöst sätt skulle kunna komma tillbaka och göra hösten och vintern mindre svår.

We don´t wanna be like them, we wanna make til the end

"Tidigare har jag velat ha resten av mitt liv med dom. Jag har verkligen velat och jag har önskat. Skillnaden nu är att det inte bara handlar om att jag vill. Det handlar om att jag ser resten av mitt liv med honom."
 
 
- Jag
 
 

2014 i Sverige och folk är fortfarande dumma i huvudet

Det står i alla sociala medier nu, John och Philip i Big Brother har låst in en av tjejerna i ett sovrum och John har försökt tvinga henne att utföra oralsex på Philip, detta har tydligen slutat med att hon fått pussa Philips kuk innan två andra tjejer lyckats ta sig in i rummet och hjälpa henne.
 
Det har i efterhand filmats när hon dagen efter pratade med en annan av deltagarna och hon sa då att hon upplevde det som väldigt obehagligt och visste inte vad hon skulle göra. Hon sa att hon hade gjort vad dom än hade sagt för hon var rädd.
 
Ändå läser jag så många som skriver att dom ska sluta kolla på BB nu när grabbarna åkt ut för vad dom gjorde. Att hon får skylla sig själv. John hade frågat vem hon helst hade velat suga av och hon hade pekat på Philip, detta betyder tydligen att hon var med på det, att hon ville ge honom oralsex.
 
Jag förstår inte människorna som tänker så. Det är sexuella trakasserier vi pratar om och killarna förtjänar en polisanmälan. Dom har låst in en tjej i ett sovrum och försökt tvinga henne att utföra oralsex. Betyder det att om jag får frågan vem jag helst skulle suga av, kille X eller kille Y och jag svarar kille Y så betyder det automatiskt att jag VILL göra det? Att man kan låsa in mig och säga åt mig att jag måste göra det för att få komma ut. Är det okej? Om jag får frågan vem jag helst skulle ligga med, X eller Y och jag svarar Y, betyder det då att jag VILL göra det? Att det är okej att våldta mig om jag säger nej? Vem man helst vill suga av handlar inte om att man vill suga av nån av dom, det kan vara som att välja mellan pest eller kolera.
 
Nej det är inte okej. Det är 2014 och det anses fortfarande vara tjejens fel om hon blir våldtagen eller sexuellt trakasserad. Jag har blivit inlåst på en toalett där en kille gick på mig trots att jag flera gånger sa nej, vände bort huvudet och försökte putta bort honom. Jag skrattade dock, jag blev rädd, visste inte vad jag skulle göra och reagerade genom att nervöst skratta till i början. Antar att detta gör det okej trots alla andra tecken på att jag inte ville? Jag har av killar fått frågan om jag på något sätt uppmuntrat honom. Det har också antagits att jag hade kort klänning på mig och då fick skylla mig själv. Nej jag uppmuntrade inte honom och jag hade jeans på mig, men hur kan det spela någon roll? Varför ställer man ens den frågan? Hur kan en kort klänning vara skäl nog för att våldta någon?
 
Det är som sagt år 2014 och vi har inte kommit längre än så, det är fortfarande tjejen som ifrågasätts, det är fortfarande tjejens fel. Och jag undrar om det skulle vara killens fel i samma sits. Om en kille blir påhoppad, får byxorna nerdragna och en dildo uppkörd i röven mot hans vilja, är det hans fel? Han kanske var jävligt sexig och hade flirtat den kvällen. Om en kille blir jättefull, däckar och man går på honom trots att han säger nej men inte kan göra motstånd, är det också okej då? Han låg ju bara där helt stilla och han varken skrek eller sa nej tillräckligt många gånger.
 
Kom igen Sverige, vi borde kommit längre än såhär.

Pojkvän till salu #2

Här hemma är det jag som sköter tvätten och han disken. Detta håller vi stenhårt på så jag råkar diska typ 1 gång i månaden och han tvättar absolut aldrig.
 
Varenda vecka förvarnar jag honom två dagar innan om att ALLA hans använda kläder ska ligga i  tvättkorgen. Dagen innan påminner jag igen, denna gång med en lite strängare röst. Ändå händer det VARENDA vecka att det ligger kläder nån annanstans än i tvättkorgen och varje vecka är det jag som får ta en extra runda och plocka ihop kläder och tömma fickor. Varenda gång. (Utom den här veckan då jag bestämde mig för att skita i det när jag insåg att det faktiskt inte är mitt problem om han får slut på rena kläder.)
 
Det är också jag som alltid tar emot städerskan eftersom jag jobbar skift och är hemma på dagarna, varenda gång säger jag dagen innan till att vi måste plocka undan då det inte ska ligga en massa papper och annat löst skit framme. Varenda gång är det endå jag som får gå runt och röja som en tok här hemma. Varenda gång.
 
 
Fast han är ganska bra ändå. Ibland. Även om han börjat slarva med att klia mig över hela kroppen varje kväll.
Men jag är ganska kär ändå.

You can never say never

För ett år sedan flyttade jag från den där förorten där jag bott i hela mitt liv. Ett val jag inte har ångrat en sekund, jag behövde det. För ett år sedan hade jag bestämt mig för att vara singel, gärna för alltid. Jag trivdes med det, jag hade allt jag ville och lite till och det hade jag skaffat mig helt själv. Skaffa barn kunde jag göra på egen hand i Danmark. Jag har aldrig känt att jag behövt en man för att klara mig när det kommer till någonting annat än att borra upp saker på väggarna och fylla på luft i däcken. Jag jobbade som en galning för att kunna unna mig alla luncher ute, alla krogenkvällar och för att en dag nå min bebisdröm. Jag skulle bo kvar i min etta tills det blev dags för MIN bebis, då skulle jag byta den till något större (alltså lägenheten, inte bebisen...). Jag tränade massor tillsammans med min vän, vi hade lite för många middagar ute efter våra träningspass där vi planerade för framtiden, drömde oss bort och pratade om hur vi borde sluta äta ute så mycket och spara pengar istället. Ändå satt vi där vid dom där borden några dagar senare och åt middag tillsammans igen.
 
Idag kommer jag på mig själv med att leva ett helt annat liv än vad jag då hade trott. Idag har jag en kärlek jag inte kan se mitt liv utan. Idag har jag varit gravid och varit jätteledsen när det inte gått vägen. Idag har jag köpt ett hus i samma förort jag flyttade ifrån för ett år sedan och det känns mer än bra. Idag längtar jag till December 2015 när vårat hus är färdigbyggt. Idag planerar jag mitt liv efter en framtid tillsammans med en man och barn, ett gäng barn som jag idag inte längre planerar att skaffa på egen hand. Idag jobbar jag som en galning för att spara till vårat framtida hem, för att kunna resa, för att ge mina barn ett bra liv och visa dom hur viktigt det är att arbeta hårt och ha mål i livet. Idag träffar jag mina vänner alldeles för sällan, vi har alla fullt upp i våra liv.
 
Idag ser jag på min framtid på ett helt annat sätt än jag gjorde för ett år sedan och det känns bra, tryggt. Samtidigt som det känns galet. Hur blev det såhär? Och jag undrar hur mycket mitt liv kan ha förändrats till nästa år, blir det bättre än såhär. Får jag får allt i mina drömmar eller raseras allt någonstans längs vägen? Det är galet. Galet hur saker förändras. Jag älskar mitt liv.
 
Och jag skulle inte vilja vara någon annanstans.

I´m friends with the monster that´s under my bed - Bipolär sjukdom

Vi kom in på ämnet jag har längtat efter i skolan, bipolär sjukdom. Hypomani. Jag kunde allt, exakt allt. Jag kände igen mig i symptomen, jag visste exakt vad dom pratade om både i filmen och i föreläsningen. Jag har hypomani, något jag varit tyst om i skolan. Det känns inte som något man berättar när man pluggar psykiatri och vill jobba med just det även om jag inte längre skäms över det. Även om jag lever ett helt vanligt liv precis som vem som helst.
 
Min basgrupp däremot, dom berättade jag för när vi skulle diskutera i grupp. Dom tycker jag lite exakta mycket om, dom litar jag på. Dom är sådär extra snälla och roliga att hänga med.
 
Ja ibland händer det att jag kommer in i en manisk period. Dagar då jag är uppvarvad, går i 120, dagar då jag blir irriterad på alla andra för att jag upplever dom som tröga. Jag tänker snabbt, pratar snabbt, agerar snabbt. Jag blir lite mer oansvarig, jag behöver lite mindre sömn och min hjärna fungerar lite snabbare. En period då jag känner mig hög på livet.
 
Ja ibland händer det att jag går in i en depression. En period då jag behöver lite mer sömn än alla andra, en period av tomhet, en period då jag många gånger tänkt tankar om att jag inte vill leva. En period då det är svårare att le, då jag egentligen inte alls vill umgås, inte alls vill skratta. En period då ingenting är roligt. En period då jag inte alls vill kliva upp ur sängen. Men det är inget jag berättar för folk.
 
Andra i min närhet känner inte igen tecknen, det är nog ingen som ens tänker på det för jag är jag, sådär som jag alltid har varit. Jag hänger med överallt och jag skrattar, trots att jag egentligen inte vill. Men kanske kan han som står mig närmast en dag lära sig tecknen och förstå, veta utan att jag behöver säga något. För jag säger inget, det är ju inget konstigt för mig. Mitt liv rullar ju på som vanligt med jobb, skola, vänner, pojkvän och allt det där andra.
 
När man pratar om bipolär sjukdom så är det så lätt att fastna vid det negativa, jag försöker dock berätta om det positiva som också följer med. Om hur otroligt bra man kan må, om hur jag aldrig skulle klara 2-3 jobb och att plugga på 50% om det inte ibland gick lite snabbare för mig än för andra, om jag inte ibland behövde lite mindre sömn för att fungera. Om hur jag kan plocka undan ett kaos i lägenheten på 1/3 av tiden det tar för någon annan. Och hur jag känner med andra i samma sits. Om hur gärna jag vill arbeta med liknande personer för att jag förstår dom, jag vet hur det känns. Jag vet att det ibland inte är depressionerna som är värst, jag vet att det är dom snabba svängarna.
 
I perioder är man precis som vanligt, det är inte alltid det svänger. Idag äter jag mediciner som jämnar ut det, det svänger inte lika mycket. Det svänger nästan aldrig utom när jag mår dåligt och lever under extra stress pga yttre omständigheter. Jag har aldrig legat på psyk, jag har aldrig haft psykoser, däremot har jag under en period lidit av förföljelsemani. Ännu en sak ingen vet om då jag vetat om att det bara varit inbillning, inte på riktigt. Jag kan det här, jag lever i rätt värld. Jag har aldrig haft en sjukdag pga något psykiskt, aldrig ställt in planer. Jag har alltid levt ett normalt liv, precis som vem som helst. Bara lite bättre än andra under vissa perioder och lite sämre än andra under andra perioder. Men det är jag det. Det är vi det.
 
 

Det där med porr

Jag och han började diskutera det där med porr för några dagar sen. Jag vet många äldre än mig som tycker att det är fel och säger att dom själva inte skulle titta på det och verkligen inte skulle tycka att det var okej om deras partners gjorde det. Däremot vet jag ingen i min egen ålder som tycker att det är något konstigt med det.
 
Jag bryr mig inte ifall min kille kollar på porr. Jag blir inte sur, jag tar inte illa upp. Min kille bryr sig inte ifall jag kollar på porr, det är helt enkelt inget konstigt med det och har aldrig varit. Men ju längre i diskussionen vi kom så började vi båda tycka att det är lite konstigt att man resonerar så. Man kollar på andra som har sex/onanerar och man gör det för att själv bli kåt. Hade jag sett min kille spana in en annan fullt påklädd tjej ute på stan, någon han bara hade tyckt var otroligt snygg, inte någon han blev kåt på, så hade jag blivit tokig. Jag hade sett det som väldigt respektlöst. Hade jag fått veta att han exempelvis på en fest hade tittat på när andra hade sex och runkat till det hade det för mig varit otrohet. Hade jag däremot kommit hem och han satt och tittade på porr så hade jag inte ens blivit lite irriterad. Han kände exakt samma sak. Så länge man inte tar porr framför sex med ens partner så är det inget konstigt med det, varsågod och titta. Min kille låter alltså mig titta på andra nakna killar som gör mig kåt men han skulle bli arg om jag spanade in nån påklädd ute på ex. krogen.
 
Är det inte lite av en konstigt värld vi lever i då? Kanske handlar det om att porren är okej för att man inte ser dom i verkligheten, man befinner sig inte i samma rum, man kan inte komma åt dom. Spanar man in någon irl så är personen där, personen är nära dig. Kanske är det så. Eller så är vi helt enkelt tappade i betongen som barn. För jag antar att dom flesta par i vår ålder resonerar exakt likadant.

In one single moment your whole life can change

Jag sitter tidigt på morgonen under mina nattpass och gråter till gamla Ellen avsnitt.
Jag läser bloggar (börjar för tillfället gråta så fort jag öppnar Magdalena Graafs blogg för att jag känner så mycket med henne) och gråter.
Jag ligger vaken på nätterna när pojkvännen har somnat och lipar antingen åt gamla One Tree Hill avsnitt, eller bara helt utan anledning.
Jag gråter en skvätt varje gång jag går till pappas grav.
Ögonen tåras flera gånger om dagen, helt utan anledning.
Det händer dagligen att jag måste torka tårarna trots att jag inte ens tänker på något sorgligt.
Jag gråter för att jag måste gå till jobbet.
 
 
Alltså... Jag har blivit störd.
Det måste vara den enda förklaringen.

-

"Traditionellt i Sverige så är neger en färg"
 
-En SD medlem
 
 
 
Nej, det är ett skällsord.
 
 
 

Bara för att fördriva tiden under ett nattpass

Ja, detta skrevs under ett nattpass, som jag tidigare skrivit så publicerar jag i princip aldrig ett inlägg direkt när jag skrivit det...
 
 
20 fakta om mig
 
◊ Jag har alltid cravings efter någonting och då går det lätt till en överdrift, just nu är det sushi och vindruvor. Jag trycker lätt i mig ett paket vindruvor på en gång.
 
◊ Jag har bakteriefobi. Jag ser bakterier överallt och skulle aldrig ta i trappräcken, saker i kollektivtrafiken m.m. Jag tycker till och med att det är jobbigt att hålla pojkvännen i handen när jag sett att han tagit i typ ett trappräcke och jag blir irriterad över att han fortfarande ibland råkar göra det trots att han vet hur dåligt jag mår av bara tanken.
 
◊ Jag avskyr särskrivningar. Verkligen avskyr.
 
◊ Jag tycker att det är pinsamt med selfies. Jag skäms över att jag tar dom och skulle absolut inte göra det när någon annan ser.
 
◊ Jag har väldigt nära till känslor, jag har lätt för att skratta, gråta och bli arg. När jag blir riktigt arg så börjar jag gråta. Jag hatar också att vara ledsen inför andra, har inga problem att skriva vad jag känner men jag visar mig väldigt ogärna "svag" genom att gråta inför andra och om jag gör det vill jag inte bli tröstad, då vill jag bli ignorerad.
 
◊ Jag kan vara väldigt manipulativ. Detta har jag dock försökt träna bort då jag inte ser det som en bra egenskap att ha.
 
◊ Jag har kräkfobi. Varje gång jag åker kommunalt sitter jag och är rädd för att någon ska kräkas och jag hatar att sitta bredvid folk just av den anledningen. Har hänt att jag tänkt kliva av bara för att någon har sett ut att må lite dåligt eller varit full.
 
◊ Den jag mest av allt vill göra stolt är min pappa, det är ingen annan (förutom kanske mamma) som spelar nån roll på den fronten. Även om pappa är död och jag inte vet om han "är med oss" eller inte (jag väljer att tro att han är det) så är det allra viktigast för mig att han skulle varit stolt över den jag är.
 
◊ Jag förstår och kan prata flytande finska men jag gör det aldrig förutom med vissa släktingar som inte kan svenska. Detta för att jag helt enkelt är för rädd att säga fel och nervositeten jag kan känna ibland inför vissa gör att jag kan säga fel i paniken trots att jag egentligen kan.
 
◊ Jag litar inte helt och fullt på någon.
 
◊ Jag får ibland för mig att dom runtom mig inte alls tycker om eller älskar mig, att dom egentligen bara umgås med mig för att inte vara taskiga eller för att jag hör av mig och dom inte kan säga nej. Trots ganska bra självkänsla så har jag svårt att se varför andra, både familj och vänner, skulle älska och se mig som lika värdefull som jag ser dom.
 
◊ Jag tycker att det är jättetråkigt att raka benen och gör det nästan aldrig förutom på sommaren när det är fint väder.
 
◊ Min pojkvän vet allt om mig, det finns absolut inga hemligheter (förutom mina toalettvanor).
 
◊ Det är pinsamt att säga men jag har alltid fått dom jag velat ha varesig jag har kämpat för det eller inte. Hade en period när jag kunde kliva in på typ klubben/gymmet/whatever och få vem jag ville utan ansträngning. Jag kan sakna det ibland, den energin och självkänslan man kunde gå in i ett rum med.
 
◊ Jag är besatt av min egen ekonomi. Jag tycker om att jobba hårt och se lönen dimpa in på kontot och veta att jag förtjänat varenda krona varesig det är mycket eller lite. Jag tycker om att betala räkningarna bara för att se vad som finns kvar efteråt och trots att jag slösar mycket så älskar jag att spara pengar och kan sitta hemma och göra budgetar för flera månader framöver bara för att jag tycker att det är kul.
 
◊ Jag trivs bäst i mitt eget sällskap. Jag har aldrig tråkigt när jag är ensam hemma. Tanken på att vara ensam hemma i typ tre dagar utan någon som helst kontakt med omvärlden låter helt underbar.
 
◊ Jag har glasögon men använder bara dom hemma och på jobbet när jag jobbar nätter.
 
◊ När folk frågar varför jag pluggar psykiatri är mitt standardsvar att det är för att jag alltid varit intresserad av psykisk ohälsa. Det är delvis sant men hela sanningen är att jag själv är bipolär 2 och har klarat mig bra trots upp- och nedgångar och jag hoppas kunna hjälpa någon annan som har det svårt på ett eller annat sätt till ett minst lika bra liv. Men ja, jag anses konstig för att jag vill arbeta inom psykvården.
 
◊ Det finns så otroligt många låtar som betyder mycket eller slår rakt i hjärtat på mig så jag försvinner lätt in i en annan värld när jag lyssnar på musik även om jag aldrig hört låten förut.
 
◊ Jag har aldrig tagit droger. Jag är drogmotståndare och har väldigt bra koll på min alkoholkonsumtion också då jag har en massa alkoholism i min släkt. Detta hindrar inte mig från att gå ut på krogen eller att bli full men jag skulle aldrig dricka ens en cider eller ett glas vin hemma framför tvn eller till maten för att det "är trevligt".
 
 
         
Beviset på glasögonen. Och vinglaset i handen!
Och eftersom jag sitter på jobbet har jag bara gamla, blonda bilder
på mig som varit sparade i bloggen.
 

These red wine stains on my teeth states I probably shouldn´t call you at all

Thinking out loud - Ed Sheeran
Steal my girl - One direction
Rude - Magic!
Red wine - Jack Moy och Glöden
Flying with an angel - Chris Banimal
Dom som bländats av ljuset - Melissa Horn
Habits (stay high) - Tove Lo
 
 
Lyssna.
 

Ny bloggdesign

Fick en ny bloggdesign för nästan en vecka sen men eftersom jag knappt hänger här inne längre så har jag inte hunnit tala om för er att det är Rebecka man ska tacka för det! Som vanligt.
 
 
Tack hjärtat!
 
 
 
Så vad tycker ni?

Chocolate doesn't ask questions, chocolate understands

 
Så mycket motgångar, så otroligt mycket motgångar. Hela tiden. 
Det måste vända nu, det bara måste vända innan allt sakta börjar knäcka mig. 

RSS 2.0