Killar vill inte ha snälla tjejer

När jag varit den där perfekta flickvännen, när jag är lycklig. När jag är snäll, mysig, glad, bryr mig om hur killen känner, gör allt jag kan för att han ska ha det bra och vara nöjd och lycklig. När jag ställer upp, när jag ställer upp igenom allt. När jag är mig själv, sådär som jag är när jag mår bra i mig själv. Den där snälla, roliga och knäppa tjejen.
 
Dom gånger jag varit "den perfekta flickvännen" i ett förhållande eller när jag träffat någon, så har det många gånger slutat med att dom dragit. Jag har stått kvar, ibland sårad, ibland har jag inte brytt mig. Men dom har dragit när jag är mitt snälla, lyckliga jag. Och det är vad jag får höra också, det är dom orden som sägs, hur bra jag är, hur perfekt jag är, hur snäll, snygg, sexig, fin, blablabla jag är. Sen stänger dom dörren och går vidare med sina liv. Trots att det sagts hur perfekt jag är.
 
När jag mått dåligt, när jag gett mig fan på att ingen ska få komma nära mig, ingen ska kunna såra mig. När jag varit en riktig bitch, ibland rent utav elak. Sagt elaka saker, gjort elaka saker och stått för allt det där med en axelryckning. När jag inte har brytt mig om någon annan eller någon annans känslor än mina egna, inget har spelat någon roll.
 
Då har jag varit älskad. Haft killar lindade kring mitt lillfinger, gjort vad jag vill och när jag vill, dom har alltid varit snälla, alltid förlåtit, tagit mina utskällningar, tagit mina utsvävningar när jag varit mitt galnaste jag. Inga problem, dom har stannat tills jag dragit. Min vän brukade säga åt mig att hålla mig borta från snälla killar för att det var som att jag åt upp dom, spottade ut och gick vidare med mitt liv. Och dom satt runt lillfingret på mig igenom allt. Och idag skäms jag över det.
 
Killar vill inte ha snälla tjejer, precis som tjejer inte tar dom snälla killarna. Nu är jag en av dom där snälla trots att jag fortfarande behållt en del av mitt kaxiga och otroligt ärliga jag. Det är han också, han är jättesnäll. Kanske är vi lindade kring varandras lillfingrar, är det så det funkar då? Sen hörde jag om henne, hon som också träffat någon. Någon snäll. Hon har tidigare viljat ha dom där bad boysen, dom där det är spänning kring. Dom har lärt henne att den här gången välja en sån där snäll en. En sån där trygghet. För visst är det så det ska vara? Och jag har upptäckt precis det samma om mig själv, jag har haft min spänning. Jag har haft dom snygga, perfekta kropparna med imperfekta personligheter och värderingar. Jag har haft kaos.  Nu vill jag ha trygghet, någon som är snäll. Nu vill jag ha min framtid. Min riktiga, ärliga framtid. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag funnit det.

Bortskänkes mot avhämtning

 
 
Han börjar med att fråga ut mig om mina toavanor, sedan går han över till att ligga och slå mig på brösten innan han slutligen börjar dra och vrida i mina bröstvårtor...
 
När jag äntligen får honom att sluta med det så försöker han skrattandes pilla mig i röven och efter ett par smällar och en utskällning slutar han med det för att gå över på att försöka sniffa mig i armhålan med förklaringen "vadåå, det luktar gott ju". Efter fler tillsägelser slutar han äntligen, bara för att en minut senare börja pilla mig i näsan och öronen med mitt hår. Och nu medans jag skriver detta ligger han bredvid och piper. HELT.UTAN.ANLEDNING!
 
Och sa jag att vi bara har varit vakna i en timme?
 
Pojkvän bortskänkes mot avhämtning, finns i Västerort i Stockholm. 
Och folk säger att man inte förstår hur det är att ha barn innan man har skaffat det själv...

Nu kan det blåsa vart det vill för nu är allt tillbaks på noll

Det är han som självmant säger att han ska prata med henne, han som säger att jag är den han klickat med, den som lägger tid på honom. Det är den andra som tytt sig till mig, han som säger att han mailat henne, skrivit att jag inte får sluta, det är ju mig han fått bäst kontakt med. Han som alltid vill veta när jag jobbar nästa gång och om vi hinner ses då. 
 
Det är dom som chockat frågar varför och hur vi senare skojar om det, hur vi planerar min avskedsfest och hur allt spårar ur och plötsligt pratar vi om att spruta kiss i taket med vattenpistoler. Och det är han jag inte haft speciellt mycket kontakt med men som ledset säger att jag kommer bli saknad, att det inte kommer vara samma sak utan mig där. 
 
Det värmer i hjärtat, jag går dit för brukarnas skull och när dom ber mig stanna, när dom själva kontaktar chefen, då vet jag att jag har gjort rätt, jag har fått dom att känna trygghet, vi har haft kul och ingen har glömts eller lämnats åt sidan. Jag har gjort mitt jobb precis sådär som jag vill göra det, jag vill göra någon annans dag lite bättre, lite lättare. 
 
Och jag vill inte sluta, jag vill verkligen inte. Det tar emot och jag kommer sakna dom. Men jag gör det inte gratis, jag gör det inte för otacksamma chefer som gärna kör över sin personal. Jag gör det inte för lögner. Det kändes så mycket lättare för en vecka sen, nu blir det bara jobbigare och jobbigare ju mer det närmar sig. För jag trivs, det gör jag. Med dom. Men för min egen skull kan jag inte göra det för det här företaget. 

Never could I breathe love if I did not first learn to inhale a little bit of chaos

I spent a lot of time searching for affection in shallow spaces. I gave people bits of me they didn't deserve and I let myself get hurt because I thought that's what I deserved. 
 
But once I let go of trying to shove puzzle pieces in places that did not fit, once I let go of all the hate I secretly had stored in the gashes that decorate my heart, I met you... 

Hanna lägger sig i

Snälla människor, snälla läsare, snälla svenska medborgare, det är dags att rösta igen. Snälla gör det, för er och era barns framtid. Och för er och era barns framtid är SD inte rätt parti. Jag vet att man inte ska påverka andra, att det är var och ens egna val att göra men nu vädjar jag till er medmänsklighet, bara för att du inte är nöjd med dagens invandring så betyder inte det att SD är ett bra val.
 
Det finns fler partier jag inte gillar, som jag inte håller med, men dom är jag tyst om. Ni får göra som ni vill. Nu vädjar jag bara till er medmänsklighet. 

Det där vinet

Han sa att jag kanske inte var redo för det, han frågade om jag kunde släppa mitt liv, om jag kunde släppa utekvällar, det fria livet. Om jag kunde släppa och ge upp allt det där. Jag visste, han trodde inte.
 
Och jag tänkte tillbaka på hur jag fått ångest över den där redbullen jag druckit två dagar innan. Över ångesten över den där vinkvällen jag haft med min vän innan jag visste. Allt innan jag visste. Och jag visste att jag var redo.
 
Några dagar senare åkte vi iväg, hans vän fyllde år och det förväntades att man skulle dricka alkohol. Såklart man gör det när det är fest, eller hur? Men när jag satt där med ett glas vin i min hand så visste jag, jag visste ännu mer. För allt jag kände var att jag hade bytt ut det där på direkten för det där andra. Det där andra livet, min dröm. Jag drack vinet trots att jag inte ville, jag gjorde det för att det är något man ska. Men allt jag kunde tänka på var det där andra.

There's no giving up now, such a beautiful thing to throw away

...Och fastän så mycket går fel och tär. Fastän jag kämpar, inte med mig själv utan med så mycket runt omkring och fastän jag stängt in mig på toaletten för att slippa den snälla pojkvännens famn när tårarna inte längre har kunnat hållas tillbaka. 
 
Fastän så mycket fortfarande går fel och tär, fastän jag vissa stunder känt paniken i bröstet så ler jag faktiskt. Jag mår bra och ler. För fastän så mycket går fel och tårarna ibland har runnit pga ilska och utmattning så mår jag bra. 
 
Jag mår bra. 

To hell and back, twice

Jag gick ut genom dörrarna med ett leende. Ganska exakt 2 år och 1 månad efter att jag för första gången satte mig i en fotölj hos en psykolog och bröt ihop. Och efter det har jag brytit ihop många gånger. Och jag har skrattat. Och varit arg. Och tyst. Jag har varit allt.
 
Och så kom den där sista dagen. Efter att inte varit hos psykologen på hela sommaren så var det dags att utvärdera, det var dags för mig att bestämma om jag ville och kunde avsluta. Och jag tänkte tillbaka på sommaren. På hela året. Och jag visste redan för flera veckor sen att det skulle bli min sista gång. Nu är jag klar.
 
Det känns som att jag tagit mig från helvetet och tillbaka för att trilla tillbaka till helvetet igen men jag kan stolt säga att jag fixat det och att jag har fixat det helt själv! Utan en enda sjukdag från jobbet pga nånting psykiskt och hur svåra vissa dagar än har varit, hur mycket jag än har velat försvinna från den här världen i perioder så har jag alltid tagit mig i kragen, på med kläderna, på med sminket och ut och möta verkligheten. Hur mycket jag än har velat stanna hemma i min ensamhet så har jag aldrig tillåtit mig att hamna där, att göra mig själv till svag. Jag har aldrig tillåtit mig att avskärma mig från dom och det som betyder något.
 
 
Och se där, 2 år och en månad senare har jag tagit mig från helvetet och tillbaka på egen hand (fast om jag ska vara helt ärlig så har min bästa vän lyft upp mig ur en del gropar längs vägen). Och jag hoppas att jag aldrig mer hamnar där igen men oavsett vad så är jag i alla fall idag väldigt stolt över mig själv.

RSS 2.0