You need to smile to your sorrow because you are more than your sorrow

Dom senaste två veckorna har jag funderat mycket på om jag nånsin kommer att bli mig själv igen. Bli den jag var när min mamma fanns. Bli den versionen av mig som jag känner igen. Jag kan le igen, jag kan prata om henne utan att bryta ihop (trots att tårarna oftast är väldigt nära), jag hittar på saker på min fritid nu igen och jag har även börjat jobba. Jag tror inte att någon annan märker nån skillnad på mig nu längre. Jag tror att jag utåtsett är samma person jag var då, innan, då när hon fortfarande fanns.
 
Inombords har jag inte längre nån som helst aning om vem jag är. Jag ser gropen framför mig, depressions-gropen som jag vet att jag när som helst kan snubbla ner i. Tomheten som skriker i min kropp och själ säger mig det. Tårarna som aldrig tar slut. Orken som egentligen inte finns. Sorgen och ledsamheten som sliter i mig. Folk sa att det skulle bli lättare efter begravningen, det var lögn. Det är inte lättare. Utåtsett ser det lättare ut. Jag visar en fasad som säger att det är lättare. Inombords är det allt annat än lätt och ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen.
 
Kanske är det såhär det känns precis innan en depression tar dig i sitt grepp, jag vet inte. Jag minns inte längre. Jag har mått bra så pass länge fram tills nu. Men det är kanske såhär det känns, såhär tomt, orkeslöst. Men jag gör allt för att hålla mig uppe, flytande, på benen. Jag gör allt för att depressionen inte ska få mig igen, jag har en sambo och en bebis jag måste ha ork för nu. Så jag går till jobbet, jag träffar vänner, jag skrattar och jag låtsas vara den jag var då. För kanske, kanske, om jag låtsas tillräckligt bra så kanske jag en dag kan skratta igen, sådär på riktigt. 
 
Och kanske blir jag aldrig mer den jag var då. Förmodligen blir jag inte det. Jag ser inte hur det nånsin skulle ske och i så fall måste jag jobba ännu hårdare för att parera groparna. Dom där depressions-groparna. För inte nog med att jag ska orka, inte nog med att jag ska lära mig att skratta igen. Inte nog med att jag ska bli lycklig igen. Inte nog med allt det så ska jag hitta den nya jag. Den jag blivit nu. Den jag ska vara. Henne måste jag hitta nånstans i röran. För jag blir nog aldrig den jag var då, den jag var innan den 9e Juli när jag klev in i sjukhussalen och såg henne ligga i respirator. Den jag var innan den 9e Juli när jag insåg att hon inte kommer tillbaka.
 
Och jag saknar allt med henne... Jag saknar hennes smaskande som jag brukade avsky, jag saknar hennes laxsoppa och piroger, hennes glädje, hennes röst och hennes leende. Jag saknar att hon visste allt, att kunna ringa henne om allt. Jag saknar hennes sätt att svara i telefon och hennes kramar. Jag saknar hur hon kliade mig. Jag saknar hennes glädje över bebisen. Jag bara saknar henne. Hela henne. Hela tiden.

Inte i år

I helgen fyller jag 25 år. Tidigare har jag sett 25 som den åldern då jag ville ha livet i ordning, jag ville ha mannen i mitt liv, jag ville ha stabilitet och allt det där. Allt det där som jag nu har, nu när jag fyller 25. Ändå känns det som allt annat än att livet är i ordning. Det känns fortfarande som att allt är i oordning, som ett enda kaos, en röra. En röra jag inte kan fixa till. En bit av mig är borta, en bit jag aldrig kommer få tillbaka. Och ingenting känns längre som att det är i ordning.
 
Så jag ställer in. Jag ställer in min 25 års dag. Jag ställer in allt det där jag tidigare sett fram emot. Jag hoppar över 25 och fortsätter vara 24 i ett år till, sen kan jag hoppa på 26 direkt efter 24. Jag ställer in 25 för jag vill inte längre, jag vill inte det här. Det är orättvist och jobbigt. Det finns ingen glädje i att fylla år det här året. Det finns ingen glädje i nånting nu när hon inte längre finns här.
 
Så jag ställer in. Jag fyller inte längre 25 år. Inte i år. I år kommer den 15e Augusti bara att vara en helt, helt vanlig Lördag.

10 helt värdelösa fakta

1. Mitt blogg-lösenord är så pinsamt att jag aldrig skulle få för mig att berätta det för någon, inte en själ!
 
2. Jag hoppas att jag föder i graviditetsvecka 37 och jag tjatar om det dagligen. Jag orkar inte mer kroppsliga förändringar, mer viktökning och mer ont överallt (förutom förlossningsontet, hit me with it!).

3. Jag har otrolig respekt för pengar och är livrädd för att hamna i ekonomiska problem eller bli blåst. Jag har ångest över att jag ska vara föräldraledig och ha mindre i inkomst trots att jag vet att vi har råd med det och jag har ångest över att vi kommer ha lån på huset, vilket blir mitt första lån.
 
4. Jag är förmodligen världens noggranna blivande mamma. Äter inget som man rekommenderas att inte äta eller dricka (dricker inte ens vitamindrycker eller te som kan innehålla minsta lilla koffein trots att lite koffein inte skadar barnet), håller andan när jag känner röklukt, dricker inte ens 0.1% vin som finns i alkoholfritthyllan och gav sambon stränga order om att köpa det mest ekologiska, parfymfria och hudvänliga sköljmedlet som existerar till att jag ska tvätta bebisens saker. Och när vi tvättar upp allt sen så ska vi även torka rent hela sängen och bebisens byrå så det inte ska finnas kemikalier på ytorna ens. Vissa kallar det överdrivet, jag kallar det en självklarhet.
 
5. Jag skulle gärna gifta mig nununu om vi hade råd men vi har hus och andra saker som kommer före men jag hoppas att vi har sparat ihop till bröllopet rätt så snart i alla fall. Sambon har inte alls lika bråttom.
 
6. Skulle jag orka så skulle jag gärna jobba tills vattnet går, jag har dock insett att jag måste gå på ledigt ca 5 veckor innan beräknad förlossning, kroppen orkar inte så mycket mer längre. Men jag känner mig lat och har dåligt samvete över att bara gå hemma i flera veckor.
 
7. Jag älskar egentid och trivs bäst om jag får vara ensam med jämna mellanrum. När jag är ensam så skriver jag mycket, passar på att ligga i sängen en hel dag, tar itu med alla tankar som kan snurra, gråter, målar naglarna... Jätteskönt!
 
8. I början när jag fick diagnosen bipolär sjukdom så var jag helt förkrossad, tyckte att jag var störd och funderade till och med på självmord när jag insåg att jag skulle få kämpa mot inre demoner i resten av mitt liv. Nu har jag förlikat mig med det och accepterat det, jag vet att jag kommer få kämpa i perioder i resten av mitt liv men det är inte längre något som skrämmer mig eller stör mig. Det är jag och det är okej. 
 
9. Jag själv anser att jag är riktigt vettig och har sjukt bra värderingar och åsikter. Önskar att fler var som jag, då hade världen varit en bättre plats. (Haha!)  
 
10. Jag har råkat ut för exakt allt man kan få när man blir gravid. Så planerar man barn och vill veta hur en graviditet kan vara så är det mig man ska prata med! Och om man vet att man inte borde skaffa barn men livmodern hoppar av lycka varje gång man ser en bebis på stan så kan man också ringa mig, jag kan hålla ett tal som kan stilla vilken villig livmoder som helst. (Ändå älskar jag att vara gravid då jag vet att en liten knodd väntar oss om bara några veckor.)
 

Jag är tacksam

Jag är tacksam. Jag är tacksam över alla som skickat fina meddelanden och ringt. Jag är tacksam över dom som inte tagit illa upp när jag inte orkat svara utan som istället förstått mig och gett mig tid och sedan hört av sig igen. Jag är tacksam över dom som accepterat när jag sagt att jag inte orkat prata om min mammas död just där och då och som då istället pratat om något annat med mig. Jag är tacksam över dom som skickat blommor, både hem till mig personligen men också dom som skickat hem till mammas lägenhet. Jag är tacksam över dom som låtit mig vara ledsen men också dom som fått mig att skratta.
 
Jag är tacksam över alla som förstått. Jag är tacksam över att alla på jobbet förstår att jag inte kan vara där just nu. Jag är tacksam över min sambo som funnits här för mig, som låtit mig gråta, som låtit mig prata av mig, som följt med till sjukhuset och som hela tiden varit vid min sida. Jag är tacksam. Jag är tacksam över mina syskon, vi har verkligen gjort allt det här tillsammans som ett team, vi har hållit ihop. Jag är tacksam över att mina vänner skickar fina meddelanden och jag är lika tacksam över att folk jag har väldigt lite kontakt med hör av sig och frågar hur jag mår. 
 
Jag är tacksam över alla som kommer på begravningen och visar hur älskad, omtyckt och betydelsefull min mamma var och alltid kommer att vara. Jag är tacksam över alla fina människor jag har omkring mig. 
 
Och jag är tacksam över alla åren jag fick med min mamma. Jag är tacksam över alla upp och nergångar, alla samtal, alla leenden, alla skratt. Jag är tacksam över att jag fick ha just henne som min mamma. Jag är tacksam över att det sista hon fick se av mig var ett ordnat liv, en bebis i magen, lycka, förlovning och hus, jag är tacksam över att hon fick se alla dom bra sakerna, att hon inte behövde oroa sig för oss barn längre, att hon fick se att hon uppfostrade 4 självständiga, starka barn.
 
Jag är tacksam.
Tacksam över att jag fick just henne. Även om tiden tillsammans med henne blev alldeles för kort.

Älskade barn

Älskade barn vad jag längtar efter dig. Ibland skrämmer det mig när jag tänker på hur mycket du kommer att förändra våra liv, hur jag ska föda dig och hur vi ska ta hem dig sedan. En helt ny människa som vi ska älska och ta hand om i resten av våra liv, det skrämmer mig. Samtidigt gör det mig så otroligt lycklig.
 
Älskade barn, jag känner dina sparkar, jag har lärt mig dina rutiner och jag vet att du redan nu kan vara otroligt envis. Jag älskar dig mer än ord kan beskriva, ändå har jag ingen aning om hur du ser ut eller vad du har för personlighet. Jag bär dig inuti mig dygnet runt, ändå vet jag inte vem du är.
 
Älskade barn, jag är så obeskrivligt ledsen över att du inte kommer få växa upp med och lära känna din mormor och morfar för jag vet precis vad du går miste om. Jag vet hur dom hade ställt upp för dig och hur mycket kärlek du skulle fått genom dom. Jag är så obeskrivligt ledsen för din skull men jag lovar att du kommer lära känna en liten del av dom genom historier och bilder. Det kommer aldrig ersätta kärleken och tiden med dom som du missar men jag försöker tänka på att du kommer ha så många andra fina människor i ditt liv som också kommer att älska dig. Du har bl.a en underbar farmor och en minst lika underbar farfar som väntar på dig och jag hoppas att du får ha dom i ditt liv länge, länge till.
 
Älskade barn... Du kommer hata mig. Du kommer bli arg, besviken och du kommer tycka att jag är pinsam. Jag kommer att göra misstag, alla gör misstag, jag hoppas bara att du kommer förlåta mig precis så som jag kommer förlåta dig för dina misstag. Men jag lovar dig min villkoslösa kärlek, att alltid finnas där och jag lovar att du en dag kommer förstå alla regler, alla frågor och dom utskällningar du kommer få från mig och din pappa, en dag kommer du förstå att allt det enbart handlat om ren och skär kärlek och rädsla över att något ska hända dig. Allt det där kommer vara för att göra dig till en bra person och ge dig alla förutsättningar vi kan för att du ska få ett bra och meningsfullt liv.
 
Älskade barn, jag lovar att du kommer vara min nummer 1. Min högsta prioritet. 
 
Älskade barn vad jag ser fram emot att få träffa dig, se dina ögon, hålla dig i min famn, pussa på dig och känna din doft. Jag ser fram emot det första leendet, första badet och till och med att få byta den första blöjan. Jag ser fram emot att lära känna dig, att se vad du har för personlighet, dina första steg och ditt första ord. Jag ser fram emot allt, jag längtar ihjäl mig trots att jag bär dig med mig hela tiden.
 
Älskade barn jag lovar att göra mitt bästa för att du ska bli en omtänksam, älskvärd och självständig person. Jag lovar att göra mitt bästa för att lära dig självrespekt så att du aldrig ska behöva bli trampad på, så att du aldrig kommer ta att bli förnedrad och nertryckt av en annan människa.
 
Älskade barn, jag är ledsen över att du nån gång kommer bli sårad, du kommer göra illa dig och du kommer få ditt hjärta krossat. Människor kommer försöka köra över dig och få dig att någon gång känna dig dålig. Människor kommer att ljuga för dig. Jag är så ledsen över att du kommer missa vissa saker och människor men jag lovar att göra mitt bästa för att du ska få så mycket kärlek och få uppleva så mycket som möjligt i alla fall. Jag ska göra mitt bästa för att du en dag stolt ska kunna stå som en självständig vuxen och säga att du inte saknat någonting. Jag lovar att göra mitt bästa för att du aldrig ska behöva gå till sängs rädd och jag lovar att du varje kväll när du går och lägger dig ska veta hur otroligt älskad du är.
 
Älskade barn, jag kommer inte ge dig allt du pekar på men jag kommer ge dig allt som betyder något i längden och lite till. Och en dag kommer du förstå att den där barbien du  grät över i affären aldrig betydde något men att vi gav dig så mycket annat som du kommer värdesätta mer i resten av ditt liv.
 
 
 

Du är den

Jag kan prata om dig utan att brista ut i gråt nu. Ibland går det bra, ibland går det inte alls.
Jag sover, jag sover dåligt men jag sover i alla fall. 
Jag kan ligga i mörkret utan att få mardrömmar.
Jag kliver ur sängen på morgonen och kan träffa andra människor.
Jag sminkar mig.
Jag skrattar, inte från hjärtat, men jag kan i alla fall skratta igen.
Jag har till och med gått en hel dag utan att gråta nu. Tror jag i alla fall. 
Jag kan hålla rösten stadig när jag pratar om dig.
Jag kan nämna dig i förbifarten utan att fastna i sorgen och tårarna.
Och när jag väl fastnar i sorgen så kan jag dölja det för andra, då är det bara du och jag i mina tankar.
Jag kan hitta på saker tillsammans med andra nu, det ger mig fortfarande ångest och jag är rädd att inte kunna hålla gråten borta när jag umgås med andra men jag gör mitt bästa, jag umgås med folk nu.
 
 
Jag kan allt det där. Det går nu. Men jag saknar dig likförbannat varenda sekund på varenda dag. Jag gråter likförbannat väldigt ofta när ingen ser. Och jag tänker på dig jämt, jag må prata om bebisen, politik eller planer för morgondagen men du är den jag tänker på när jag pratar om allt det där. Vad jag än gör så undrar jag vad du hade tyckt om det, jag undrar om du ser mig och vad du tänker. Du är den. 
 

RSS 2.0