En hyllning till kvinnokroppen

Dallrig mage, bristningar, celluliter, breda höfter, lite för stora bröst som flyttat ner en våning och 16 kg övervikt. Det är sanningen om min kropp. Min kropp idag. Inte min kropp för ett år sedan. 
 
Men för ett år sedan hade jag inte fött barn, vilket jag har idag. Idag har min kropp varit gravid i 40 veckor, gett min dotter näring för att kunna växa. För att hennes organ skulle utvecklas. För att hennes hjärta skulle orka slå från första stund. Idag har min kropp gått igenom en förlossning. Den har kämpat på ett sätt den aldrig förut behövt kämpa. Den framkallade värkar när bebisen var färdigbakt. Den hängde med hela tiden och kämpade enda fram tills min dotter kommit ut. Den orkade fortsätta när min hjärna för längesedan hade gett upp. Och jag insåg vilken otrolig styrka kvinnokroppen besitter!
 
Kroppen har läkt ihop efter förlossningen, på alla sätt. Min mens har kommit tillbaka för att visa att kroppen mår bra. För att visa att nu kan Ebba få ett syskon ifall vi skulle vilja. 
 
Idag är det bristningarna, dom breda höfterna och brösten som inte längre är perfekta som visar att min dotter är här nu. Hon är här hos oss nu. Hon är här alldeles frisk, perfekt och välmående och det är vad som gör min kropp perfekt. Det är inte längre utseendet som definerar om min kropp är perfekt eller inte för jag kommer aldrig mer se ut som jag gjorde för ett år sedan. Jag har insett att det är vad min kropp är kapabel att göra som gör den perfekt. Att den kan göra en människa, skapa ett barn, det är vad som gör min kropp alldeles, alldeles perfekt! Och vet ni vad? Jag skulle inte byta den kroppen jag har idag mot kroppen jag hade för ett år sedan, jag skulle inte göra det, mina bristningar visar vilken kamp min kropp har utkämpat och dom kan få vara där.
 
Och jag önskar att alla vackra, perfekta mammor där ute kände likadant.
 
 
 

En pappa kommer aldrig vara lika bra och pålitlig som en mamma. Och en mamma kommer aldrig vara lika duktig som en pappa. Och året är 2015.

När jag blev gravid och även innan det så är det flera som talat om hur livet tar slut när man får barn. Om allt man inte längre kan göra. Hur det kommer vara omöjligt att träffa vännerna och till mig var det flera som sa att jag inte skulle klara av att slutföra min utbildning och att det var förståeligt om jag hoppade av samma sekund jag blev gravid. Men min sambo har aldrig fått höra att livet är slut och att han lika gärna kan sluta jobba på en gång för inte skulle väl han ha tid med jobbet efter att han fått barn?
 
Jag gjorde klart alla uppgifter och jag gick ut skolan med bra betyg. Det enda jag har kvar är praktiken, jag födde mitt i praktiktider så den gör jag i Mars istället och sen får jag min examen. Men allt annat är klart, min klass blev klara nu i December. Jag gick i skolan 2 dagar i månaden och jag missade inte en endaste dag pga graviditet eller förlossning. Och flera gånger har jag fått frågorna HUR jag vågar lämna mitt barn och VEM det är som tar hand om barnet när jag gått i skolan. Aldrig har min sambo fått frågan om hur han vågar lämna sin dotter och gå till jobbet 5 dagar i  veckan. Aldrig har han fått frågan om vem som tar hand om barnet när han är på jobbet. Aldrig. Varför?
 
Och varje gång jag sa att dottern är hemma med sin pappa så fick jag alltid en av två reaktioner, det var antingen någon som tittade på mig som att jag vore dum i huvudet eller så var det någon som plötsligt började ge min sambo massa beröm för vilken duktig pappa han måste vara som hjälper till. Som mamma, som kvinna, som den som är med min dotter 7 dagar i veckan så har jag endast fått beröm av 2 personer för det, en av dom personerna är min sambo. När är det dags att folk börjar berömma även mammor för hur engagerade, duktiga och snälla dom är som är hemma med sina barn?
 
Livet tog inte slut när vi fick barn. Jag gör allt jag gjorde innan bara det att nu tar jag med mig min bebis. Jag kan luncha med vänner, gå och shoppa, gå på möten m.m. med mitt barn. När jag vill göra saker där det inte passar sig att ta med ett barn så är min sambo hemma med våran dotter. På så sätt har jag kunnat gå på erotikmässan, jag har kunnat gå klart skolan och jag har kunnat ha en helkväll med middag och bio tillsammans med min bästa vän. Och jag tycker inte att min sambo är speciellt duktig för det. Eller snäll. Han gör det han ska göra, han gör det som ska vara självklart! Han är jämställd. Han är en otroligt underbar sambo och pappa, men han är inte bättre än mig och ska inte ha beröm för att han "låter mig" gå på bio ibland. För det är ingen som berömmer mig som mamma och kvinna för att jag låter min sambo åka iväg och hitta på saker utan mig och dottern.
 
Sverige är inte jämställt, det har jag insett nu. Eller rättare sagt, jag har insett hur otroligt icke-jämställt det är sedan jag fick barn. Det är inte att bara höja kvinnornas löner utan vi måste ändra allas synsätt! Allas. Även kvinnornas, för det är mest kvinnor som ifrågasatt mig för att jag "lämnat" mitt barn och som sedan berömt min sambo för att han gör det en förälder ska göra, ta hand om sitt barn.
 
Så när ska vi inse att kvinnornas liv inte behöver ta slut när man får barn? När ska vi sluta se kvinnor som ett folk som ska stå fastkedjade vid spisen? Och när ska vi sluta se män som gudar för att dom tar hand om sina barn, något som ska vara självklart?
 
När ska jag som mamma få beröm för det jobb jag gör med min dotter dygnet runt, 7 dagar i veckan? När ska jag få höra hur duktig jag är som låter min sambo gå till jobbet? Missförstå mig inte nu, jag förminskar inte min sambo, jag tycker han är skitduktig med våran dotter, jag älskar att se dom tillsammans och jag älskar hur otroligt jämställd han är. Precis som han älskar att se mig tillsammans med våran dotter, precis som han tycker att jag gör ett skitbra jobb med henne. 
 
När ska andra inse det också? Att det inte ska vara självklart att vi mammor ska göra allt. När ska samhället börja lita på att pappor är exakt lika bra föräldrar som mammor är, för det vi håller på med nu när vi ger beröm så fort vi ser en man köra en barnvagn ute på stan, det är egentligen att förminska män. Vi förminskar pappor genom att bli överaskade när dom klarar av att göra samma sak som mammor gör varje dag. Och vi förminskar mammor genom att inte uppmärksamma vilket hästjobb dom gör med sina barn.
 
 

Att inte älska sitt barn

För ett par år sedan började jag och en kvinna prata om barn. Hon själv har en dotter och hon sa att det är en myt att man älskar sitt barn från första stund, enligt henne tog det 2 år innan hon kände att hon älskade sin dotter.
 
Jag dömer inte henne, jag tror att hon drabbades av en förlossningsdepression. Och jag förstår att få barn är en så stor omställning att man kanske inte älskar barnet från första stund. Jag kan förstå det. 
 
Men idag tycker jag synd om henne. Och jag tycker synd om hennes dotter. För jag hade tur, jag har älskat min dotter från första plusset på stickan. Jag har älskat henne varje dag från att hon föddes och jag älskar henne mer och mer för varje dag som går. Hon får både se, höra och känna min kärlek till henne, varje dag. Hon kanske inte förstår vad jag säger men jag är ändå noga med att varje dag tala om för henne hur otroligt älskad hon är.
 
Och idag tycker jag synd om kvinnan som inte fick känna den här kärleken till sitt barn under dom första 2 åren. Jag tycker synd om hennes dotter som inte fick känna en äkta kärlek från sin mamma under sina första 2 år i livet. Det är vanligt att inte älska sitt barn från första stund och som jag skrev innan så är det inget konstigt med det. Det är ju en helt okänd person som kommer och tar över ens liv! Jag har hört flera som sagt att om dom varit tvungna att välja mellan partner eller bebis under dom första 2 veckorna så hade dom valt sin partner, och jag förstår det. För jag förstår att både jag och Ebba är lyckligt lottade över att jag kunnat känna en otrolig kärlek till henne från första stund. Och för att jag inte drabbades av en förlossningsdepression för jag hade oddsen emot mig på den punkten, med en bakgrund med bipolär sjukdom, många depressioner och att min mamma dog för bara några månader sedan så räknade jag med att få en förlossningsdepression. Men jag hade tur. Otrolig tur. Och Ebba hade tur. En otrolig tur som varit älskad varje dag. 
 
Men sanningen är att det är Ebba som har räddat mig, hon har räddat mitt liv genom att bara finnas. Hon höll mig flytande när jag höll på att sjunka när min mamma dog. Och ändå hade jag inte ens träffat Ebba än. Och hur kan jag inte älska någon som räddat mitt liv?

Ny adress. Ny start. Nytt liv.

Det har varit tyst här igen. Här på bloggen. I verkliga livet har det varit allt annat än tyst. Det har varit kaos.
 
Vi har flyttat! Äntligen är vi inne i vårt nya, fina, alldeles perfekta hus. Över 1 års väntan och längtan är över. I förorten där allting började redan innan jag föddes för 25 år sedan. Här bor jag nu med min egen lilla familj igen. Och kanske är det första gången jag inte bara trivs i mitt hem utan jag älskar mitt hem. Mitt alldeles perfekta hus, som blivit ett alldeles perfekt hem för vår lilla familj.
 
Det är nytt, det är vitt och det är fräscht. Och det är mycket att göra. Otroligt mycket! Men vi tar lite i taget och snart ska jag börja lägga upp bilder allt eftersom rummen börjar bli färdiga. Jag längtar tills allt är klart, tills vi har tavlor på väggarna och allt har funnit sin plats och vi bara kan bo. För just nu så bor vi. Och bygger möbler. Och möblerar om. Och sätter upp lampor. Och väntar in saker vi måste köpa. Saker som måste sättas upp. Kartonger som måste packas upp. Men snart så, snart så kommer det upp bilder...

RSS 2.0