Jag följer dina gnistor under tunga moln, En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån

Jag pratade med henne och efter en stund märkte jag hur samtalet väckte allt som legat och vilat i mig. Jag höjde rösten och blev arg. Jag blev arg över hur orättvist det kan vara, jag förbannade det ena med det andra och började faktiskt till och med tycka synd om mig själv. Jag blev så arg att jag efteråt kom på mig själv med att nästan fälla tårar, kanske skulle det varit dom första sedan dess. Tårar över orättvisor och krossade drömmar.
 
Det är fortfarande ovisshet, drömmar och läkarbesök. Det är som att det aldrig tar slut. Som att läkarbesöken aldrig går över, alltid är det något. Och nu är det ovisshet. Och i värsta fall lever jag i min mardröm om några veckor. I bästa fall gör jag inte det. Men inte ens bästa fall är det bästa. Det är bara bra. Fast just nu kan jag ta bara bra, bara jag slipper mardrömmen så kan jag leva med att det bara är bra.
 
Men ovissheten tar. Jag försöker att inte tänka för mycket. Jag försöker tänka positivt och jag försöker också tänka negativt för att inte bli besviken. Och jag försöker tänka på att det fortfarande kan bli bra även om jag skulle få dåliga besked. Men det tar på mig, det känns som att det varje dag tar en liten bit av mig. En liten bit glädje, en liten bit ork. Och jag orkar inte ens prata om det med andra längre, jag orkar inte höra peppande ord, jag vill inte höra hur bra allt kommer att bli. Jag varken vill eller orkar det, jag bryr mig inte. Jag vill bara vara i mitt tomma, besvikna och arga tillstånd ett tag till. Jag vill bara vara ensam med mina tankar, både dom positiva och negativa för oavsett finns det inget jag kan göra åt saken. Oavsett vad läkarna säger så är det vad som kommer vara min verklighet men fram tills dess vill jag bara vara jag, den jag är just nu. Både positiv, negativ och tom, allt på samma gång. Jag tror på karma och det är som jag sa till min vän, jag anser mig själv vara en bra person, jag är absolut inte perfekt men jag gör mitt bästa. Det finns många jag sätter framför mig själv och mina egna behov, jag bryr mig om andra människor och jag gör vad jag kan för att finnas till och ställa upp för andra. Så vad är det jag har gjort i mitt liv som är så otroligt hemskt att jag tvingas sota för det om och om igen? Vad är det jag gjort för att förtjäna detta?

Känn en doft av kärleken, den kommer närmare. Den når in i varje liten vrå, den finns där vi är.

Ibland ligger jag intill honom i sängen och bara tittar, jag tittar på hans korta ögonfransar, på dom småsmå rynkorna han börjat få, jag tittar på hur hans kropp höjs och sänks i takt med andningen.
 
Ibland sitter jag mittemot honom vid matbordet och kollar på hans hår som står åt alla håll och kanter när han inte fixat i ordning det. Jag tittar på hans leende, hans fina, snälla leende och hans ögon. Dom som också så ofta ler mot mig. Han som är så snäll, så genomgod.
 
Ibland kryper jag tätt intill honom och önskar för mig själv att jag kunde krypa ännu närmare, enda in under skinnet vill jag. Ibland vill jag bara sitta fastklistrad i honom. Ibland tar jag hans hand och trycker till lite extra, trycker till för att det slår mig att jag aldrig vill släppa, jag vill ha den där extra påminnelsen om att han faktiskt är där, bredvid mig och håller mig i handen. Att han är verklig.
 
Ibland kan jag känna att tårarna nästan vill börja spruta av lycka när jag tänker på honom, på oss. På vilken otrolig tur jag har. Ibland kan jag lyssna på en låt, tänka på honom och nästan få ont i både kropp och själ av kärleken som sköljer över mig. Ibland blir jag rädd att han ska lämna mig eller visa sig vara någon helt annan än den jag sett och lärt känna. En av mina bästa vänner.
 
Ibland faller jag in i en helt annan värld när jag drömmer mig bort till vår framtid tillsammans och allt jag vill att vi ska få. Ibland kommer jag på mig själv med att le i min ensamhet.
 
Ibland saknar jag honom innan han ens hunnit gå hemifrån.
Ibland saknar jag honom trots att han är i rummet bredvid.
 
Jag visste inte att sån här kärlek fanns. Jag har aldrig haft sån här trygghet, en person som vet alla mina hemligheter. En som vet alla mina bra och dåliga sidor, en som vet exakt allt om mig och som älskar varje del av den jag är. Någon som aldrig säger dumma saker även om jag ibland kan göra det. Någon som varje dag talar om hur mycket han älskar mig och vill dela resten av sitt liv med mig. Någon som ställt upp genom sjukhusbesök, operationer, undersökningar, tårar, ilska, tystnad, sömnlösa nätter och rädsla utan ett enda klagomål. Hur han tvingas klia mig varje dag, hur han aldrig får sova utan antingen mina armar eller ben över honom. Och hur han inte klagar trots att jag ser att han ibland skulle vilja.
 
Och ibland älskar jag honom så det gör ont. Och jag lyssnar på låtar om olycklig kärlek, jag lyssnar på låtar om lycklig kärlek... och jag är bara glad att jag har honom. Jag skulle inte byta ut han mot någon eller något för jag tror inte det finns något bättre. Jag tror att jag har det grönaste gräset av alla.
 
 
 
 
Mitt grönaste gräs  ♥

The real world is where the monsters are

Varje dag flashar bilden förbi på min näthinna, varje dag minns dag. Varje dag tänker jag på det. Den där kvällen när jag stod i duschen, det var en Tisdag och mitt missfall hade börjat redan på Torsdagen. Torsdagen den 1a Januari började dom första små blödningarna. På Tisdagen blödde jag fortfarande men jag trodde allt det viktiga var ute, jag trodde inte bebisen var kvar. Det hade ju gått så många dagar och jag hade varit på sjukhuset 2 gånger.
 
Och så stod jag i duschen när det kommer ut. Barnet. Bebisen. Den kom ut i sin lilla säck och jag visste inte vad jag skulle göra så jag plockade upp den och ropade på sambon. Jag ville få panik, jag ville gråta och jag ville skrika och jag ville öppna upp och titta. Men jag kunde inte, vi var inte ensamma.
 
Och varje dag flashar bilden förbi på min näthinna, bilden av den lilla fostersäcken i min hand och bilden av hur jag ger den till honom och hur jag hör honom spola i toaletten. Varje dag. Och ena dagen känner jag mig som ett monster och vill spola tillbaka tiden, öppna upp och titta. Nästa dag tycker jag att det var bäst så, vi slapp se allt. Men ändå ser jag, min hjärna bygger ihop bilden. Varje dag. Och nu är det för sent för panik, gråt och skrik.

Oavsett om du tror att du kan göra något eller om du tror att du inte kan göra något så har du rätt

Vi pratade om värderingar i skolan. Vi pratade om våra öppna värderingar, om dom som vi talar om och som vi är medvetna om. Vi talade även om våra dolda värderingar, dom vi inte är medvetna om men som vi visar med våra handlingar, t.ex folk som pratar om hur viktig hälsan är för dom men sedan går dom ut och röker. Förstår ni vad jag menar? Dom som talar om hur barnen är det viktigaste dom har men som faktiskt inte ens umgås med sina barn mer än det absolut nödvändiga, dom som rökt sig igenom sina graviditeter och aldrig sätter sig ner på golvet och leker tillsammans med sina barn eller faktiskt ger dom av sin värdefulla tid.
 
Och läraren sa något som jag aldrig tidigare tänkt på men som fastnat i mig nu "Du kan aldrig ge en person några som helst råd om du inte vet vad personen har för värderingar." Och det stämmer, jag har ingen som helst rätt att ge någon annan råd om hur den ska sköta sitt liv om jag inte först vet exakt vad som är viktigt för just den personen här i livet. För hur många gånger har man inte stött på dom som försökt pracka på en sina värderingar och idéer om hur livet ska vara? Hur många gånger har man inte fått antingen ignorera ett råd eller säga ifrån när man blivit tillsagd att göra något som inte alls är viktigt för mig i mitt liv? Och ofta har personen fortsatt, detta för att det är något som är viktigt för den personen. Det är något den personen värderar högt, därför tar man automatiskt förgivet att andra ska känna likadant, att alla andra ska prioritera likadant och tycka likadant. Men så är det inte.
 
Så nästa gång du är på väg att ge någon råd eller tala om hur personen ska leva sitt liv, tänk efter noga först, vet du vad personen värderar högst här i livet?

När det inte blir som man tänkt sig

Förra graviditeten visste jag inte om att jag var gravid förrän det gick åt helvete så då drack jag alkohol, jag drack Red Bull och jag tror till och med att jag feströkte en gång på krogen. Den här gången visste jag. Den här gången drack jag inte alkohol, på nyårsafton drack jag gladeligen vatten och alkoholfri cider. Jag var ute och firade min kusin och drack vatten och en alkoholfridrink för att inte avslöja mig. Min absoluta favorit på julbordet, gravad lax, tittade jag knappt åt även fast vi åt julbord 3 dagar i rad. Man får inte äta gravad lax och det gjorde jag heller inte. Inte heller brie, rött kött eller sushi fick jag äta, så då gjorde jag heller inte det. Jag slutade med mina mediciner, jag tog det lugnare på gymmet, jag gjorde inga utfallssteg då jag läst att det kan skada bäckenet och jag sprang inte då det inte kändes bra. Jag sov mer, började äta frukost och åt frukt varje dag och jag tog mina graviditetsvitaminer. Jag som aldrig i normala fall kommer ihåg att ta tabletter i tid men folsyra ska tydligen minska risken för missfall sa hon, barnmorskan. Så då gjorde jag det.
 
Jag tog inte ens Alvedon när jag hade ont, jag kom på mig själv med att köra bil lugnt och lagligt, jag gick försiktigt när det var halt ute och jag använde reflexer i mörkret. Jag tog det lugnare, jag lät kroppen vila när jag märkte att jag var tröttare än jag någonsin varit. Jag höll mig borta från rökare för att inte andas in röken och jag googlade allt för att min bebis skulle må så bra som möjligt.
 
Och jag insåg att det inte spelar någon som helst jävla roll. Jag gjorde allt rätt vilket slutade med missfall, ännu ett barn förlorat. Och så ser jag dom som rökt under hela sina graviditeter men som ändå har sina bebisar här och vid liv. Jag ser dom som druckit som gravida men som ändå fått sina barn. Jag ser dom som inte gjort annat än klagat, dom som inte velat bli gravida och dom som klagat på varenda graviditetssymtom dom fått som om livet varit elakt mot dom. Och dom har sina barn kvar.
 
Det låter dumt och bittert, jag vet det. Egentligen är jag nog inte speciellt bitter, jag orkar faktiskt inte vara det den här gången. Jag gjorde allt jag kunde så jag går med rent samvete. Bebisen kunde inte haft en bättre plats att vara på under dom få veckor den fick vara kvar i magen. Det här var något jag inte kunde påverka, det finns ingen förklaring. Och jag hatar det. 

När lyckan och olyckan bor vägg i vägg

Skrivet den 29e December...
 
 
Jag är gravid. Gravid och livrädd att något ska gå fel. För bara några dagar sedan var jag rädd för att jag hade haft ont i magen för ofta, jag läste mig till att det var växtvärk i livmodern och alltså ingen fara. Det var bebis som växte och mådde bra, precis sådär som det ska vara men jag var rädd ändå och önskade att jag skulle ha mindre ont.
 
Nu när jag skriver det här har jag inte känt av magen på 3-4 dagar vilket gör mig rädd. Skiträdd. Nu vill jag ha den där irriterande växtvärken, den som ska vara normal. Istället är jag nu rädd för den tysta magen. Det är skönt att slippa molandet i magen och alla andra symtom sitter fortfarande i så allt är väl fortfarande bra antar jag. Hoppas jag.
 
Magkänslan säger att det här kommer gå bra. Magkänslan säger att det blir en flicka. Magkänslan säger att hon kommer den 14e Augusti, dagen före min 25 års dag. Jag drömde det och jag tror nu på det. Och jag gör allt jag kan för att bebis ska ha det så bra som möjligt där inne, jag skyddar mot allt. Jag skyddar mot den elaka världen och jag älskar den lilla. Jag har läst mig till att bebis ska vara ungefär lika stor som ett hallon nu. Jag har också insett att det är såhär mitt liv kommer se ut från och med nu, jag kommer för resten av mitt liv vara livrädd. Livrädd för att någonting ska hända mitt barn. Livrädd att jag ska börja blöda, att den ska komma för tidigt, inte överleva. Livrädd att jag inte ska kunna skydda bebis mot allt. Livrädd att den ska födas in i denna elaka värld och råka ut för något elakt. Och hon sa det, min syrra, att det är nackdelen med barn, man är alltid rädd.
 
Det känns helt sjukt det här. Jag är gravid. Min högsta önskan. Jag är med barn. Jag bär på en liten bebis i min mage. Jag bär på ett resultat av min och sambons kärlek. Det är helt sjukt, helt sjukt på ett bra sätt. Och jag kommer göra allt i min makt för att skydda den här lilla. Graviditetssymtomen gör inget, jag är för lycklig, så länge bebisen lever och mår bra i min mage i sina 40 veckor så kan jag ta vilket symtom som helst. Och jag gör det med ett leende. Jag klappar mig på min svullna mage och är lycklig. Rädd och lycklig, men allra mest lycklig. Jag tar vad som helst, bara bebisen får må bra och inte tittar ut förrän i Augusti ♥
 
 
Några dagar efter att detta skrevs åkte vi in till gyn-akuten... För ganska exakt 6 år sedan fick jag ett missfall. För 6 månader sedan fick jag ett utomkvedshavandeskap så inte nog med att jag hade en bra magkänsla inför denna graviditet så tänkte jag även att jag hade oddsen på min sida denna gång, för hur många är det som förlorar 3 barn i rad egentligen? Jag tydligen. Min kropp svek oss, min magkänsla svek oss och även sambons magkänsla svek oss. Vi trodde det skulle gå bra den här gången, vi trodde verkligen det, vi kände det på oss. Ändå gjorde det inte det. Inte den här gången heller. Och jag som alltid drömt om barn, jag som alltid längtat och haft det som min absolut högsta önskan, jag vet inte längre om jag vill det här igen. För hur många är det egentligen som förlorar 3 barn i rad? Det är orättvist, jag känner mig riktigt orättvist behandlad av livet. Och ensam, jag känner mig så himla ensam.

RSS 2.0