Känn en doft av kärleken, den kommer närmare. Den når in i varje liten vrå, den finns där vi är.

Ibland ligger jag intill honom i sängen och bara tittar, jag tittar på hans korta ögonfransar, på dom småsmå rynkorna han börjat få, jag tittar på hur hans kropp höjs och sänks i takt med andningen.
 
Ibland sitter jag mittemot honom vid matbordet och kollar på hans hår som står åt alla håll och kanter när han inte fixat i ordning det. Jag tittar på hans leende, hans fina, snälla leende och hans ögon. Dom som också så ofta ler mot mig. Han som är så snäll, så genomgod.
 
Ibland kryper jag tätt intill honom och önskar för mig själv att jag kunde krypa ännu närmare, enda in under skinnet vill jag. Ibland vill jag bara sitta fastklistrad i honom. Ibland tar jag hans hand och trycker till lite extra, trycker till för att det slår mig att jag aldrig vill släppa, jag vill ha den där extra påminnelsen om att han faktiskt är där, bredvid mig och håller mig i handen. Att han är verklig.
 
Ibland kan jag känna att tårarna nästan vill börja spruta av lycka när jag tänker på honom, på oss. På vilken otrolig tur jag har. Ibland kan jag lyssna på en låt, tänka på honom och nästan få ont i både kropp och själ av kärleken som sköljer över mig. Ibland blir jag rädd att han ska lämna mig eller visa sig vara någon helt annan än den jag sett och lärt känna. En av mina bästa vänner.
 
Ibland faller jag in i en helt annan värld när jag drömmer mig bort till vår framtid tillsammans och allt jag vill att vi ska få. Ibland kommer jag på mig själv med att le i min ensamhet.
 
Ibland saknar jag honom innan han ens hunnit gå hemifrån.
Ibland saknar jag honom trots att han är i rummet bredvid.
 
Jag visste inte att sån här kärlek fanns. Jag har aldrig haft sån här trygghet, en person som vet alla mina hemligheter. En som vet alla mina bra och dåliga sidor, en som vet exakt allt om mig och som älskar varje del av den jag är. Någon som aldrig säger dumma saker även om jag ibland kan göra det. Någon som varje dag talar om hur mycket han älskar mig och vill dela resten av sitt liv med mig. Någon som ställt upp genom sjukhusbesök, operationer, undersökningar, tårar, ilska, tystnad, sömnlösa nätter och rädsla utan ett enda klagomål. Hur han tvingas klia mig varje dag, hur han aldrig får sova utan antingen mina armar eller ben över honom. Och hur han inte klagar trots att jag ser att han ibland skulle vilja.
 
Och ibland älskar jag honom så det gör ont. Och jag lyssnar på låtar om olycklig kärlek, jag lyssnar på låtar om lycklig kärlek... och jag är bara glad att jag har honom. Jag skulle inte byta ut han mot någon eller något för jag tror inte det finns något bättre. Jag tror att jag har det grönaste gräset av alla.
 
 
 
 
Mitt grönaste gräs  ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0