När lyckan och olyckan bor vägg i vägg

Skrivet den 29e December...
 
 
Jag är gravid. Gravid och livrädd att något ska gå fel. För bara några dagar sedan var jag rädd för att jag hade haft ont i magen för ofta, jag läste mig till att det var växtvärk i livmodern och alltså ingen fara. Det var bebis som växte och mådde bra, precis sådär som det ska vara men jag var rädd ändå och önskade att jag skulle ha mindre ont.
 
Nu när jag skriver det här har jag inte känt av magen på 3-4 dagar vilket gör mig rädd. Skiträdd. Nu vill jag ha den där irriterande växtvärken, den som ska vara normal. Istället är jag nu rädd för den tysta magen. Det är skönt att slippa molandet i magen och alla andra symtom sitter fortfarande i så allt är väl fortfarande bra antar jag. Hoppas jag.
 
Magkänslan säger att det här kommer gå bra. Magkänslan säger att det blir en flicka. Magkänslan säger att hon kommer den 14e Augusti, dagen före min 25 års dag. Jag drömde det och jag tror nu på det. Och jag gör allt jag kan för att bebis ska ha det så bra som möjligt där inne, jag skyddar mot allt. Jag skyddar mot den elaka världen och jag älskar den lilla. Jag har läst mig till att bebis ska vara ungefär lika stor som ett hallon nu. Jag har också insett att det är såhär mitt liv kommer se ut från och med nu, jag kommer för resten av mitt liv vara livrädd. Livrädd för att någonting ska hända mitt barn. Livrädd att jag ska börja blöda, att den ska komma för tidigt, inte överleva. Livrädd att jag inte ska kunna skydda bebis mot allt. Livrädd att den ska födas in i denna elaka värld och råka ut för något elakt. Och hon sa det, min syrra, att det är nackdelen med barn, man är alltid rädd.
 
Det känns helt sjukt det här. Jag är gravid. Min högsta önskan. Jag är med barn. Jag bär på en liten bebis i min mage. Jag bär på ett resultat av min och sambons kärlek. Det är helt sjukt, helt sjukt på ett bra sätt. Och jag kommer göra allt i min makt för att skydda den här lilla. Graviditetssymtomen gör inget, jag är för lycklig, så länge bebisen lever och mår bra i min mage i sina 40 veckor så kan jag ta vilket symtom som helst. Och jag gör det med ett leende. Jag klappar mig på min svullna mage och är lycklig. Rädd och lycklig, men allra mest lycklig. Jag tar vad som helst, bara bebisen får må bra och inte tittar ut förrän i Augusti ♥
 
 
Några dagar efter att detta skrevs åkte vi in till gyn-akuten... För ganska exakt 6 år sedan fick jag ett missfall. För 6 månader sedan fick jag ett utomkvedshavandeskap så inte nog med att jag hade en bra magkänsla inför denna graviditet så tänkte jag även att jag hade oddsen på min sida denna gång, för hur många är det som förlorar 3 barn i rad egentligen? Jag tydligen. Min kropp svek oss, min magkänsla svek oss och även sambons magkänsla svek oss. Vi trodde det skulle gå bra den här gången, vi trodde verkligen det, vi kände det på oss. Ändå gjorde det inte det. Inte den här gången heller. Och jag som alltid drömt om barn, jag som alltid längtat och haft det som min absolut högsta önskan, jag vet inte längre om jag vill det här igen. För hur många är det egentligen som förlorar 3 barn i rad? Det är orättvist, jag känner mig riktigt orättvist behandlad av livet. Och ensam, jag känner mig så himla ensam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0