The real world is where the monsters are

Varje dag flashar bilden förbi på min näthinna, varje dag minns dag. Varje dag tänker jag på det. Den där kvällen när jag stod i duschen, det var en Tisdag och mitt missfall hade börjat redan på Torsdagen. Torsdagen den 1a Januari började dom första små blödningarna. På Tisdagen blödde jag fortfarande men jag trodde allt det viktiga var ute, jag trodde inte bebisen var kvar. Det hade ju gått så många dagar och jag hade varit på sjukhuset 2 gånger.
 
Och så stod jag i duschen när det kommer ut. Barnet. Bebisen. Den kom ut i sin lilla säck och jag visste inte vad jag skulle göra så jag plockade upp den och ropade på sambon. Jag ville få panik, jag ville gråta och jag ville skrika och jag ville öppna upp och titta. Men jag kunde inte, vi var inte ensamma.
 
Och varje dag flashar bilden förbi på min näthinna, bilden av den lilla fostersäcken i min hand och bilden av hur jag ger den till honom och hur jag hör honom spola i toaletten. Varje dag. Och ena dagen känner jag mig som ett monster och vill spola tillbaka tiden, öppna upp och titta. Nästa dag tycker jag att det var bäst så, vi slapp se allt. Men ändå ser jag, min hjärna bygger ihop bilden. Varje dag. Och nu är det för sent för panik, gråt och skrik.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0