Om sanningen ska fram

Imorse var första gången på dom här veckorna som jag inte vaknade till tanken "mamma är död", idag vaknade jag till "åh, jag måste ringa mamma och berätta den där saken!" Sen kom jag på att det inte går, sen kom jag på att hon är borta. Men det var första gången jag fick uppleva känslan av att hon finns kvar och att jag ska ringa henne. Och när man vaknar till det och sen måste inse att hon är borta så känns det bara tomt. Det känns ensamt. Så himla ensamt. För vem ska jag nu  berätta den där saken för?
 
Och jag kommer på mig själv med att ha blivit rädd för allting nu. Jag har för första gången i mitt liv fått dödsångest när jag tänkte på att båda mina föräldrar ryckts ifrån mig oväntat och väldigt plötsligt och jag insåg att jag aldrig kan veta när det är min tur. När jag ska dö. Kanske är den dagen redan idag, kanske är den om 60 år. Men tänk om den dagen är snart? Det skrämmer mig för jag vill inte dö. Jag har massor att leva för, jag har framför allt mitt barn att leva för. Och det skrämmer mig något otroligt att jag inte kan kontrollera den saken. Jag får ångest när jag tänker på det och nu är jag rädd att bilen ska sladda av vägen, att någon ska mörda mig, att jag ska bli påkörd eller att taket ska rasa in. Och sambon då, om något hände honom? Jag vet inte hur jag skulle klara mig, jag vet inte vad jag skulle göra. Nu känns det ju som att han har varit den som hållit mig flytande när jag helst av allt vill släppa allt och drunkna i sorgen, men det är han som inte låter mig. Och just nu är jag stark för hans skull, för att han ska slippa se mitt trasiga jag.
 
 
Tanken på att jag snart ska föda det här barnet har heller aldrig skrämt mig. Jag har känt en sorts power när jag tänkt på det och i perioder jag har tänkt att jag kanske ska försöka utan bedövning till och med. Förlossningen har inte skrämt mig för att  -och nu ska jag berätta något jag inte berättat för någon tidigare, inte ens sambon- jag hela tiden för mig själv tänkt att vi ringer mamma om jag behöver och hon skulle sätta sig i bilen och komma in på en gång. Om det gör ondare än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag ser döden framför mig, om jag får slut på krafter och inte orkar mer, om jag vill ge upp och dö där och då, om sambon kräks och svimmar och har sig, om han inte alls klarar av en förlossning, ja alla dom där scenariorna har jag spelat upp i huvudet för mig själv och alltid tänkt den trygga tanken att då ringer vi mamma. Då kommer mamma. Och mamma skulle orka vara med, en förlossning skulle inte vara jobbig att titta på för henne för hon har själv gjort det 4 gånger. Mamma skulle säga åt mig att fortsätta när jag vill ge upp och hon skulle veta precis hur jävla ont det gör. Och hon skulle vara så lycklig, så otroligt lycklig över sitt 10e barnbarn. Det har varit min trygga tanke hela tiden, att blir det för jobbigt så ringer vi mamma. Sådär som jag ofta ringt mamma när något varit för jobbigt. 
 
Men det går inte nu, det går inte längre. Och plötsligt är jag rädd. Så otroligt rädd för att dö och så otroligt rädd för förlossningen och inte veta vad som väntar. Varken jag eller sambon har gjort det här förr så vad vet vi? Vi kanske båda vill ge upp nånstans där mitt i värkarbetet. Eller så kanske jag blir påkörd på vägen till affären idag, det kan också hända. Allt kan hända och jag har tappat kontrollen. Sanningen är ju att det är saker jag aldrig egentligen haft kontroll över ändå men det är saker som inte skrämt mig när jag haft min mamma, när jag när som helst har kunnat ringa och prata med min mamma. Nu är jag livrädd. Livrädd över vad livet och döden har att erbjuda mig.

När man funderar på att byta ut sambon

När vi sitter ute och äter bland folk och han högljutt kläcker ur sig "Jag tycker det är jobbigt att du dricker alkohol/röker nu när du är gravid, alla vet ju att man inte ska göra det. Jag vill verkligen att du ska sluta med det."
(Självklart röker/dricker jag INTE en droppe! Han tycker bara att det är skitkul att jävlas med mig för han vet hur mycket jag skäms och blir sur då han vet min inte så trevliga åsikt om folk som röker/dricker alkohol under sina graviditeter.)
 
 
Det är såhär att jag inte kan somna om jag inte rör sambon. Sover jag med ryggen mot honom så har jag fötterna mot hans ben, ligger jag på rygg eller emot honom så har jag alltid en hand på honom. Eller så ligger jag med benen över honom. Alltid. Utom när vi är osams, eftersom jag då är för envis för att ta i honom så är det jag som får lida genom att jag inte kan somna. Helst vill jag sova med min hand i hans ansikte (jättekonstigt, jag vet) men jag gör det inte längre då jag förstår att han inte tycker att det är jätteskönt... (Btw, lite charmigt måste det väl ändå vara att jag måste röra honom för att kunna sova?)
Han har nu börjat härma mig. Han brukar lägga sig med sina ben över mig och handen i mitt ansikte. Och så asgarvar han. Och jag blir skitsur. As. 

När man inte vet, fast ändå inte

Min mamma har alltid varit tydlig med hur vi ska göra om något händer henne, om hon nånsin skulle hamna i en sjukhussäng och aldrig kunna återhämta sig och hur vi skulle sköta allting runt hennes död den dagen det kom. Mina syskon tycker att sådant är jobbigt att prata om så dom har lyssnat med ett halvt öra. Jag själv är likadan som mamma, jag vill bestämma sånt själv och pratar gärna med folk runt omkring mig om hur jag skulle vilja ha det om något hemskt händer mig. Jag har alltså diskuterat detta med mamma många gånger, jag har lyssnat. Ändå minns jag ingenting. Och där på sjukhuset var huvudet helt blankt på oss alla barn, det enda vi kunde minnas var att hon inte ville leva kopplad till maskiner. När det kom till organdonation och begravningar och sådant mindes vi plötsligt ingenting mitt i all chock. När vi fick frågan om organdonation av läkaren så diskuterade vi fram och tillbaka och ångrade dessutom vårt första beslut till något annat som vi trodde att hon istället ville. Som tur är hade mamma själv skrivit in sig i donationsregistret och gjorde så att vi slapp ta i alla fall ett svårt beslut över huvudet på henne. Hon hade även skivit papper på hur hon ville ha det om hon någonsin hamnade kopplad till maskiner. Ännu ett beslut hade hon fått ta själv. Begravingen hittar vi dock inga papper om och vi står vilsna och ska försöka göra vårt bästa för att planera utefter hur hon hade velat ha det. För det är ju så att det är hennes begravning, inte våran, det ska bli som hon hade velat ha det, inte som vi skulle vilja ha det.
 
Så det jag vill be er alla om, unga som gamla, det är att sköta så mycket ni kan själva. Skriv ner det som är viktigt. Det handlar inte om att planera sin död, det handlar om att underlätta för sina anhöriga samt se till att man får som man själv hade velat ha det. Jag står med i donationsregistret, på så sätt slipper mina anhöriga ens ta ställning i den frågan om jag nånsin skulle hamna i den sitsen. Jag och sambon kommer även skriva varsitt "vita arkivet" där man skriver lite hur man vill ha det kring sin begravning m.m. För jag förstår nu, nu när jag för första gången ska vara med och planera en begravning, nu när jag för första gången har fått svåra frågor att ta ställning till i någon annans liv och död att det inte är så självklart. När man står där mitt i chocken och eländet så minns man ingenting. Det är blankt och plötsligt kan du inte ens minnas din mammas favoritartist eller vilka psalmer hon brukade sjunga på. Plötsligt är ni 4 syskon som gör ert bästa för att minnas och det är ändå så mycket som förblir blankt.
 
Så jag ber er alla, unga som gamla... Det ni vill vara med och bestämma över när ni inte längre har en röst som kan säga exakt hur ni vill ha det, skriv ner dom sakerna. För er egen och för era anhörigas skull. För när man väl står där så är det inte så lätt. När man står där och livet runt omkring rasar samman så minns man plötsligt inte vad man pratade om för några månader eller några år sedan.

-

Jag läser och uppskattar alla fina meddelanden jag får även om jag inte orkar svara på allt. Jag är också jättetacksam över att folk är snälla och skickar blommor m.m, det är jag verkligen! Sen vet jag att vissa inte menar något illa med det dom säger, det vet jag. Jag vet att det är svårt att veta vad man ska säga till någon i den här situationen, jag vet det. Jag vet också att när man är ledsen och mår dåligt så är det lätt att misstolka saker som sägs just för att man är extra känslig. Jag vet det... Men det finns vissa saker man inte säger till någon som sörjer... (Kan lägga till att det inte är jättemånga som säger såhär men ändå...)
 
"Jag vet hur det känns"
- Jaså det gör du? Du är också alltså 24 år gammal och föräldralös. Du förlorade din pappa alldeles för tidigt när du själv bara var ett barn, sedan gick du igenom ett helvete dom nästkommande 12 åren och nu, en månad före din 25 års dag (när du precis fått ordning på livet efter alla helvetes-år) så har du förlorat din mamma väldigt oväntat och alldeles för tidigt? Jaså du är också gravid och det känns som att bara tanken på att dina barn aldrig kommer få lära känna sin mormor eller morfar krossar dig inombords? Jaså du har också förlorat en nära anhörig varje år under dom senaste åren? Du lever med vetskapen om att ingen av dina föräldrar kommer att vara med under dom största händelserna i ditt liv? Du har precis sett 9 barn förlora sin mormor/farmor, sett dom gråta och ta farväl? Hört dom minsta fråga varför alla är ledsna över att farmor sov hos doktorn och inte kommer komma tillbaka, förklarat för en 4 åring varför farmor inte kan komma ner från himlen när vi saknar henne, jaså du har också sett det?
 
Ja men då förstår jag, då kanske du ändå vet hur det här känns. Om du inte har gått igenom exakt samma sak men att du förlorat båda dina föräldrar så kan du förstå min sorg, du kan förstå min tomhet. Men du kan inte säga att du vet hur jag känner. Har du inte förlorat dina föräldrar där du haft en nära relation till dom båda? Då har du inte en aning.
 
 
"Jag hoppas du mår bättre nu"
- Min mamma, mitt stöd, hon som aldrig sa ett elakt ord till nån av oss barn, hon som alltid ställde upp genom glädje och sorg. Hon som alltid hjälpte alla runt omkring henne, hon som var på varenda skolavslutning och lucia utan att man ens bad henne, hon som uppfostrade 4 barn och såg till att alla blev självständiga individer, hon som varit en av dom absolut viktigaste människorna i hela mitt liv dog för några dagar sedan, alldeles för tidigt och utan någon som helst förvarning. 
 
Men jo absolut, jag mår alldeles utmärkt, livet leker precis som det gjorde innan allt det här hände! Jävla idiot.
 
 
 

Visst kan det väl inte?

Jag försöker hålla mig stark och jag måste själv säga att det går hyfsat bra. Det finns dagar då jag inte orkar eller vill kliva upp ur sängen och så finns det dagar då begravningen ska planeras och jag inte har något val. Jag har tagit mig ut bland folk men jag är fortfarande rädd att träffa på någon jag känner, kommer jag kunna hålla tårarna borta då? Om jag ser och tvingas prata med någon som vet, kommer jag bryta ihop då?
 
Jag har ringt dom första samtalen angående mammas begravning och jag har lyckats hålla gråten inne. Och det sköna med telefon är ju att ingen behöver se tårarna i dina ögon. Jag måste ändå säga att det är skönt att behöva göra vissa praktiska saker, att jag måste ringa samtal, måste gå på möten, måste planera. Att jag måste kliva upp ur sängen. Jag måste leva vidare. Alla måsten just nu gör att jag inte kan gräva ner mig, jag måste, för min mammas skull så måste jag orka vissa saker just nu.
 
Samtidigt som orken tar slut så mycket fortare nu. Min bästa vän orkar jag inte ens smsa, ännu mindre ringa henne och kanske är det för att det blir lite verkligare då. Hon är ju den jag alltid ringt först om något hänt, hon är den som vetat om allt som pågår i mitt liv och nu orkar jag inte ens ha henne här. För pratar jag med henne om det, då är det plötsligt på riktigt. Det skulle innebära att min mamma är död på riktigt. Nu kan jag planera för planerandets skull, nu kan jag ringa samtal och sitta i möten med prästen men det behöver inte vara på riktigt. Mamma behöver inte vara borta på riktigt, för alltid. Hon kommer väl tillbaka snart. Visst måste hon göra det? Visst kan hon väl inte vara död på riktigt? Sådär som jag inte trodde pappa var heller men hur han varit borta i 15 år nu, hur han inte kommit tillbaka till mig. Så kan det väl inte vara med mamma också? Hon fanns ju alltid där, det kan väl inte vara så att jag ska leva resten av mitt liv utan henne?
 
Visst kan det inte det? Visst kan det inte vara så att jag ska leva resten av mitt liv utan min mamma, att jag ska föda mitt barn, gifta mig och allt det där utan henne vid min sida? Vem är det då jag ska ringa om allt som händer, vem är det som ska komma och hälsa på på BB från min sida, vem ska gå med mig till altaret och ska mina barn aldrig få lära känna sin mormor? Visst kan det väl inte vara på riktigt?

Kun ikävä kasvaa niin suureks että sen alle jää

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg... Det är tomt på ord i mig samtidigt som tankarna bara snurrar, det finns inget stopp, det finns så mycket att säga, så många ord som behöver ta sig ut. Men jag vet inte hur jag ska börja.
 
 
Det var Torsdagen den 9e Juli, jag hade vaknat som vanligt och höll på att fixa i ordning mig. Jag och brorsans flickvän skulle på bio och jag såg fram emot det. Livet var precis som vanligt. Jag var precis där i livet där jag ville vara, allt var bra. Allt var som det skulle. Jag var lycklig med min underbara, jättestora familj, bebis i magen, nyförlovad, i väntan på att mitt och sambons hus ska bli klart, det var första dagen på min semester och jag såg fram emot resan till Finland som komma skulle. Allt var i ordning. Sen ringde syrran... Hon sa att jag inte skulle få panik men att mamma låg på sjukhus, det var förmodligen hjärtat. Såklart paniken kom och jag ringde sambon och bara grät och han kom och hämtade mig. På vägen till sjukhuset lugnade jag dock ner mig, mamma skulle ju vara vaken, det visste jag ju. Det trodde jag ju. Jag skulle alldeles strax få prata med henne, höra hennes röst, hon skulle sucka och säga att inte behöver väl alla komma dit till henne det var ju inget fel på henne och alla skulle säga emot och säga att det är klart att vi åker dit direkt när hon behöver oss. Sådär som det alltid var med mamma, hon ville inte att någon skulle ge upp någonting för henne. Jag skulle få krama henne igen, känna hennes doft och jag skulle vara tacksam över att hon mådde bra. Hon skulle ju vara vaken och må bra, eventuellt att hon kanske bara skulle behöva opereras om några dagar. Det var vad jag trodde hela vägen till sjukhuset. 
 
Sen kom jag dit. Dom andra också. Och läkaren sa ganska snart att hon inte skulle vakna igen... Det var en massiv hjärnblödning och min mamma var nu hjärndöd och hjärtat slog vidare enbart pga alla mediciner hon pumpades full med. Och min värld rasade. Hela min värld rasade ihop när jag såg min pigga, starka, alltid glada mamma ligga i en sjukhussäng kopplad till respirator. Min mamma som alltid funnits där, hon som alltid svarat i telefon, hon som alltid gärna tagit emot besök, hon bara låg där nu. 
 
16 timmar på sjukhuset, samtal med sköterskor och läkare, kontroller av mamma, pipande maskiner... Till slut sa dom att hon var död, dom hade dödförklarat henne även fast hjärtat fortfarande slog. Det var svårt att förstå, hon låg ju där fridfullt, såg ut precis som hon sov, hjärtat slog... Hur kan man vara död då?
 
Min mamma hjälpte alltid alla andra runt omkring henne. Det var en av henne bästa men även en av hennes sämsta egenskaper, att hon alltid tog alla andra före sig själv. Hon såg alltid till att alla runt henne hade det dom behövde och att dom mådde bra innan hon såg till sig själv. Hon tog hand om allihopa i sin närhet, levande som döda. Precis likadant valde hon att avsluta sitt liv, hon donerade bort sina organ till andra som nu får leva vidare tack vare henne. Andra familjer har nu fått det dom drömt om mitt i vår familjs sorg och elände. Och jag kan inte annat än hoppas på att dom känner en otrolig tacksamhet.
 
Jag blev inte klar med henne under dom där 16 timmarna på sjukhuset då hjärtat fortfarande slog. Jag fick inte in att hon kan vara borta så jag åkte dit efter operationen igen, då när hjärtat inte längre slog. Och det var hårt men jag behövde det. En del av mig väntar fortfarande på att vi ska åka och hälsa på henne, på att hon ska ringa eller på att vi ska börja packa inför den där Finlands-resan vi skulle åkt på tillsammans. En del av mig väntar fortfarande på allt det där, jag har inte förstått, kroppen är i chock. Och just då, just ibland behöver jag påminna mig själv om stunden jag satt bredvid hennes säng och pratade till hennes kalla kropp. Jag behöver påminna mig om att det är på riktigt.
 
Sömnen är som den är... Antingen kan jag inte sova alls eller så sover jag och varenda dröm handlar om döden. Och jag avskyr att vakna. Varje gång jag tvingas vakna, om så det bara är för ett par minuter för att gå upp och kissa så påminns jag om att det här är på riktigt, det är ingen mardröm. Hon är den sista jag tänker på innan jag somnar och den första jag tänker på innan jag ens slagit upp ögonen på morgonen. Och värre kommer det bli, jag vet ju det. Jag vet att det blir värre, att saknaden kommer komma och slå ner mig på backen när det händer något och det första jag kommer vilja göra är att ringa mamma och berätta och att jag då inser att det inte går. Jag vet att det blir värre när chocken lagt sig, när både kropp och sinne inser att det är såhär det är, jag kommer aldrig mer att få träffa henne. Hon kommer inte att komma till BB och se vår nyfödda bebis och hon kommer inte att gå med mig längs altaret när jag gifter mig. Hon är uppe i himlen nu, hon är hos pappa. 
 
Jag är helt slutpumpad på energi. Jag får fina meddelanden men orkar inte ens svara, jag svarar bara i telefon när familjen ringer, jag varken vill eller orkar träffa någon. Det är helt overkligt att alla samtal nu handlar om hennes död, om min mammas begravning, om hennes saker. Det är helt sjukt att vi barn plötsligt ska sitta och bestämma vem som ska ha vilka saker, vilken musik som ska spelas på begravningen, vilka kläder hon ska ha på sig och vilka av hennes saker som ska säljas. Det är helt sjukt att vi går igenom hennes privata papper, att logga in på hennes privata facebook och mail för att radera grejer. Gå in på hennes dator. Röra hennes saker. Ringa samtal som rör henne. Helt sjukt. Helt fel. Men vad vi måste göra just nu.
 
Och jag kan inte se hur livet nånsin skulle gå vidare efter detta helvete. Och det gör ont att kolla på andra vars liv går vidare precis som vanligt. Mitt liv har ju stannat upp. Våra liv har stannat upp när hennes tagit slut helt. Jag vet att jag kommer att skratta igen nån gång, jag vet att jag kommer skratta enda från hjärtat igen men jag kan inte se att eller när det skulle ske. Jag vet att det kommer komma en dag när jag vill träffa människor igen, när jag orkar prata med folk. Jag kan bara inte se att eller när den dagen nu skulle kunna komma. Våra liv stannade upp när hon försvann och det känns som smärtan och tårarna aldrig kommer sluta. Kommer det nånsin komma en natt då jag kan sova igen? En natt helt utan mardrömmar om döden och en morgon som inte börjar med tårar.
 
Det är så orättvist, så otroligt orättvist. Hon skulle ha 20 år kvar. 20 år av resande, hon skulle få lära känna och sätta stora spår i alla sina barnbarns liv, hon skulle få vara pigg och frisk och lycklig. Hon förtjänade det. Hon förtjänade så mycket bättre än det här. Hon som alltid tog hand om alla andra, hon förtjänade något så mycket bättre. Ett annat slut, ett bättre slut långt, långt in i framtiden.

RSS 2.0