Där du ramlar hjälper jag dig upp igen

Jag har en vän som jag ringt till flera gånger när tårarna bara runnit. Jag ringde min vän när jag fått veta att min morbror blivit mördad och jag bara satte mig på hallgolvet hemma och grät som om tårarna aldrig skulle ta slut och med vetskapen om att det skulle bli jag som skulle få tala om den nyheten för min mamma. Detta precis efter att jag talat om det för mina syskon. Och min vän lyssnade.
 
Samma vän ringde jag till när tårarna bara rann och jag inte fick fram ett ljud när jag plussat på graviditetstestet. När lyckan var så stor att jag inte ens kunde prata. Och varje gång jag har ringt min vän med tårarna rinnandes så har hon funnits där, hon har tystnat och bara väntat tills jag kunnat tala om vad som hänt. Min vän har alltid funnits där och väntat ut mig.
 
Nu var det min väns tur att ringa mig med tårarna rinnandes. Och jag visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man i en sån här situation? En sån otroligt orättvis situation som personen inte alls förtjänar. Jag har försökt finnas här men jag känner mig så otroligt maktlös, tom på ord liksom. Samtidigt som jag vill säga så mycket. Jag vill trösta, jag vill hjälpa. Jag vill plocka ihop spillrorna av min vän och laga henne. Det handlar om den där elaka, förädiska sjukdomen cancer. Den som drabbar så många. Och alldeles för många tänker "inte mig eller min familj" men rätt som det är så märker man att cancern någon gång längst vägen tagit sig in utan att ens knacka på dörren och be om lov och nu så bara finns den där och tar över allas liv. Och det finns ingenting man kan säga, inget man kan göra.
 
Min vän har lyssnat när jag gråtit av alla möjliga anledningar. Nu är det min tur att lyssna på min vän, men hur gör man när allt man önskar är att man kunde laga sin vän? Göra så att vännen slipper ha ont, inte behöver vara ledsen. Inte behöver vara rädd. Hur gör man?
 
 
"När solen skiner skiner vi
jag ska alltid stå bredvid
se nu hjärtat jag kan va din bästa vän
där du ramlar hjälper jag dig upp igen
fastän regnet står som spön i dyn
känns som nån har öppnat skyn
du kan stå under mitt paraply,
du kan stå under mitt paraply..."

They say what does´nt kill me can only make me stronger

Vännen jag skrev om i inlägget "Jag hade en vän" hörde av sig. Det tog 10 veckor men nu har hon hört av sig och bett om ursäkt och ärligt talat om att det handlat om ren avundsjuka, hon har inte alls varit glad för min skull. Hon har varit avundsjuk för att hennes liv är i oordning medans min högsta önskan gått i uppfyllelse och mitt liv är i ordning. Och jag förlät henne. För trots att jag önskar att hon varit ärlig från början och förklarat att hon blev så pass avundsjuk att hon behövde ta avstånd från mig ett tag så förstår jag henne.
 
Ett par veckor efter mitt senaste missfall gick en av mina facebook-vänner (vi är inte vänner privat. Mer bekanta.) ut med att hon var gravid. Hon är dessutom beräknad ungefär samtidigt som jag skulle ha varit om jag inte fått missfallet då. Och jag må låta som en hemsk person men ärligt talat så var jag allt annat än glad för hennes skull. Jag var arg och bitter. Jag skrek och grät. Jag föll ihop trasig på badrumsgolvet och grät dom senaste veckornas smärta ur mig. Hennes graviditet och lycka slet sönder mig inombords och jag önskade henne all olycka i världen. Jag tyckte inte att hon förtjänade sin bebis och livet var orättvist för att hon hade sin bebis kvar medans min var borta. Jag tänkte inte snälla tankar, jag grät massor och en del av mig ville bara försvinna från jordens yta och dö. Inte överdrivet, utan bara väldigt ärligt. Jag var trasig som människa där i några veckor.
 
Så jag förstår min vän. Samtidigt som jag inte gör det. Jag förstår hur avundsjukan kan komma och ta över ens kropp, tankar och känslor och styra över allt man gör. Samtidigt som  jag inte tror att jag hade reagerat likadant om det gällde en vän istället för en bekant för mig. Men efter att äntligen fått ärlighet tillbaka och en ursäkt så förlät jag henne, jag tänker inte vara arg eller besviken. Jag tänker bara hoppas på förändring. För en del av mig förstår henne för jag vet, jag vet hur någon annans lycka plötsligt kan trasa sönder hela ditt hjärta. Och samtidigt som jag står för hur lycklig jag är nu, hur tacksam och lyckligt lottad jag är med min bebis i magen så skänker jag varje gång jag skriver om min lycka en tanke till dom som jag vet trasas sönder inombords, dom som kanske precis förlorat ett barn, eller kanske dom som kämpat så länge utan resultat. Jag skänker dom en tanke varje gång, men jag tillåter inte dom ta min lycka ifrån mig.
 
För mig krävdes en ny graviditet, den här gången var den mer oplanerad för jag hann precis säga till sambon att jag ger upp, jag orkar inte mer smärta. Jag orkade inte tanken på att förlora en till, men lycklig vart jag trots det när dom två strecken på testet dök upp. Men det krävdes en ny graviditet, det krävdes många veckor, fler än dom första 12 kritiska innan jag för första gången kunde känna en glädje för min bekants skull och för hennes lycka över hennes bebis. Ja det är konstigt det där hur avundsjukan fungerar, för jag är inte stolt över det men jag vet att hade det inte varit för att jag bär på min egen bebis nu så hade jag förmodligen fortfarande önskat henne allt ont i världen. Trots att hon aldrig gjort mig något ont.

-

Jag har många gånger skrivit om hur lyckligt lottad jag är som har just min kille och hur jag tror att jag har det grönaste gräset av alla. Och jag blir påmind om det när andra frågar om jag varit ensam på barnmorskebesöken, eller om han varit med på ultraljuden också, vilken otrolig tur jag har. För dom flesta jag känner har varit ensamma både på ultraljud och hos barnmorskan. Medans för sambon har det varit självklart att vara med, han har suttit med vid ultraljuden, han har gråtit lyckotårar med mig när vi trott att det varit över men sett ett hjärta slå på skärmen. Han har suttit hela dagar på gynakuten med mig trots att han inte trott att det varit någon fara, men för att han vetat om att jag behövt det för att lugna mig. Och han har gått ifrån jobbet för att vara med under båda barnmorskebesöken. Han har varit precis lika involverad som jag i valet av barnvagn och han har ensam gått och handlat kläder till bebisen. Han har gått i flera klädaffärer och kollat på bebiskläder utan att klaga även tillsammans med mig och han rakar mina ben när jag själv inte når. Det har varit så självklart för oss båda att han är delaktig att jag ibland glömmer bort att det inte alls är en självklarhet i många andra förhållanden och graviditeter.
 
Och när det slår mig så får jag dåligt samvete för dom gånger tankarna spökar och jag får för mig att han inte alls bryr sig. När han inte lagt handen på magen eller gett kulan en spontan puss på några dagar. När jag lägger hans hand på magen för att han ska känna sparkarna men han enligt mig tar bort den för snabbt. Eller när han inte låter överlycklig varje gång jag nämner bebisen, sparkar, spjälsängar eller något annat som rör barnet. Bebisen är ju det enda som rör sig i mina tankar och jag vet att jag är skittråkig. Men ibland känner jag mig ändå bortskyfflad när jag tycker att han borde ha reagerat mer. Men sen så ser jag blommorna han ger mig, alla komplimanger jag får för min nya, större kropp. Hur mycket han faktiskt engagerar sig jämfört med många andra och hur jag aldrig behövt stå ensam. Hur han är helt inne på att vara pappaledig, att sova över med mig och bebisen på sjukhuset för att få maximalt med bebistid från allra första början och hur han också skrivit listor på vad som behövs handlas. Hur jag regelbundet från andra håll får höra vilken tur jag har som träffat en sån kille, hur ovanlig han faktiskt är. Trots det kan jag vissa dagar känna mig så otroligt bortglömd.
 
Sen räcker det med att han tar hörlurarna ifrån mig när jag sitter och lyssnar på bebisens hjärta för att han också vill höra eller en liten spontan puss på magen för att bortglömdheten ska vara som bortblåst igen. Men det är nog lite såhär en graviditet kan göra med en.
 
 
 

RSS 2.0