Hejdå Sverige

 
Thailand baby! 
 
 

Ett sanningens ord om graviditeter

Man har ju fått höra en del om hur det är att vara gravid så innan man blir det själv så är man som tjej ofta förberedd på att få massa cravings, kräkas och avsluta sina 9 månder med att ha hemorojder och skita på sig på förlossningsbordet. Men vad jag upptäckt hittills om att vara gravid är att hälften varit ljug! LJUG LJUG LJUG!
 
- Man har en massa cravings och vill bara äta massor hela tiden.
Bullshit! Jag har inte haft en enda craving. Jag längtar efter att få skicka iväg sambon till Statoil mitt i natten för att köpa nått skit till mig, men nej, ingenting. Aldrig. 
Fan för att vara ärlig så har jag inte ens tyckt om mat sedan dagen jag blev befruktad typ för antingen mår man illa och mår man inte redan illa så blir man illamående när man känner lukten av mat. Eller ser mat. Eller äter. Eller ser sambon äta. Eller ens tänker på mat. Man får vara glad när man kommer på att man kan äta en sorts flingor oavsett hur man mår och att dom går ner och stannar där nere och sen lever man på dom flingorna vare sig man vill det eller inte.
 
- Man känner inte av magen förrän bebisen börjar sparka.
LJUG! Man har en molande värk, ilningar, hugg, känner ingenting... Det går i omgångar, magen är sig aldrig lik från dag till dag och till slut vet du inte om du håller på att få missfall, har växtvärk i livmodern eller om du behöver skita men en sak är säker, man känner tamejfan av magen jämt! Och det är skitläskigt att inte veta om det är bra eller dåligt det man känner. Tortyr är det!
 
- Man är kissnödig hela tiden sen när bebisen börjar sparka och röra på sig.
NEJ! För man är kissnödig hela jävla tiden från att den där spermien har fått nys om att det kan finnas ett ägg i närheten. Jag måste planera mina dagar utifrån mitt kissande... Hur länge till kan vi vara i mataffären? Kan jag åka hem från jobbet och lyckas hålla mig hela vägen trots att jag kissade för en halvtimme sen? Och jag har fan inte sovit en hel natt på flera veckor, det ska ni minsann veta om.
 
- Man känner sig ful och fet.
Nej... Det är helt underbart att ha en kula och veta att det finns en liten bebis där inne. Jag minns inte sist jag kände mig så vacker i min kropp som jag gör nu med en bebiskula. Jag går hellre runt naken hemma nu än vad jag gjorde för 4 månader sen när jag var ganska mycket smalare.
 
- Mensen försvinner helt.
Ja det kanske den gör, men det betyder INTE att du inte kommer blöda alls under graviditeten. Och varje gång du blöder kommer katastroftankarna komma och du kommer vara ett vandrande vrak till människa. Sen går du på undersökningar och ingen kan förklara varför du blöder men att det tydligen är NORMALT att göra det ibland. Och inte fan har en endaste jävla själ nämnt några blödningar under graviditet för dig tidigare! Dom jävla lögnhalsarna, kan ni berätta om hemorrojder och onda bröst ska ni fan prata blod också för att förbereda dom stackars kvinnor och män som ska bli föräldrar för första gången.
 
Och jag kan tala om att allt förändras när man blir gravid! Allt! Från att älska sex till att känna att du hellre skulle äta snor till middag varje dag i en vecka hellre än att ligga med din kille. För du mår illa. Eller känner dig skum i magen. Eller är rädd att ni ska förstöra något och förlora barnet. Och kyssar? Nej, inte det heller. För plötsligt tycker du att din sambos parfym luktar illa. Eller så är det hans hårgele. Eller sköljmedlet. Eller tandkrämen. Eller han. Eller så mår du illa igen.
 
Från att kunna hoppa över måltider och kunna äta lite som man vill och när man vill till att för det första behöva äta regelbundet för ditt barns skull men även upptäcka att du måste planera in ätandet noggrant för äter du inte med två timmars mellanrum så kommer illamåendet och yrseln och plötsligt är du sängliggandes och för dålig för att kunna äta. Och så detta eviga två timmars ätande fast du inte ens gillar mat längre!
 
Så ja... Funderar ni på barn så räkna med att allt förändras. Exakt allt! Från stunden spermien träffar ägget. Din kropp kommer göra saker den aldrig tidigare har gjort och du kommer upptäcka att du endast kan berätta om ungefär hälften av alla graviditetssymtom för folk runt omkring dig, allt annat är för äckligt eller konstigt. Du kommer även komma på dig själv med att skicka iväg sambon till apoteket för att handla saker du aldrig någonsin trodde du skulle be HONOM om tidigare. Så se till att skaffa barn med en partner som verkligen ställer upp. Någon är med genom glatt och ledset. Någon som är med på läkarbesök, ultraljud och som du kan bolla tankar med vilket tid på dygnet som helst. Någon som förstår om du bara vill ligga och sova en hel dag och någon som talar om hur glad han är att ha just dig som mamma till hans barn när du kommer ut från toaletten nyspydd och allt. Det behövs. Tro mig.
 
True story. Men nog fan är man bra jävla lyckligt lottad i alla fall och tack och lov älskar man barnet tillräckligt för att älska varenda symtom med det.

Swimming through the stars when I see him And I don't need air 'cause I breathe him

 
 
Ja, han är nog mannen i mitt liv ändå ♥
 

But I need something different

För några år sedan när jag var yngre, så hade jag aldrig droppat vänner. Aldrig bara tröttnat på att ta skit och släppa taget. På den tiden fortsatte jag tills vänskapen rann ut i sanden eller det blev bättre. Eller inte förändrades alls. Jag kommer på mig själv med att ha förändrats på den punkten. Jag vet vilka av mina vänner som ställer upp, vilka som finns genom tårar och skratt. Dom som finns där även när vi inte pratar, även när det går flera dagar, ibland flera veckor utan att vi hörs av. Men jag vet, jag vet att dom finns där och jag tänker ofta på dom, även när jag är kass på att höra av mig så finns dom hos mig och jag hos dom.
 
Och så finns det ett par stycken som jag tvivlat på ett tag... Och så blir man gravid och inser att det finns "vänner" som inte ens hör av sig. Som inte ens grattar på facebook, som inte gillar på instagram. Som verkligen inte ringer ett grattis-samtal eller skickar ett litet sms. Som inte alls är glada för din skull. Som plötsligt totalt ignorerar dig, eller när dom hör av sig inte ens nämner din stora nyhet utan bara pratar om sig själva för att sedan försvinna igen tills dom behöver din axel nästa gång.
 
Jag har gamla vänner som skrivit fina, glada meddelanden och glädjat mig med presenter. Jag har mina vänner som skickat fina sms och ringt samtal som gjort mig helt tårögd. Jag har släktingar som jag träffar en gång per år men som grattat på facebook, som skickat sms. Jag har gamla klasskompisar som jag inte pratat med på år och dar men som tagit upp en chattruta på fejan där dom grattat och skrivit att dom är glada för min skull.
 
Och så har jag dom vännerna som jag pratat mycket och ofta med. Som jag stöttat, där jag torkat tårar, lyssnat, gett råd, lyssnat ännu mera... men som inte ens kan skicka ett litet sms när jag är med om det största i mitt liv. Och jag inser nu att min magkänsla som jag haft ett tag har varit rätt. Det är dags att släppa. Jag har gett tillräckligt. Jag har gett klart och jag vill aldrig mer torka en endaste av deras tårar igen. Jag har ingen lust att någonsin ge ett till råd eller skriva ett stöttande meddelande.
 
Jag lägger den tiden på att skriva ett meddelande eller ringa dom fina vänner jag har som vet hur man både ger och tar. Som ställer upp genom vått och torrt. Jag ger gladerligen dom mitt stöd, min tid och jag torkar gärna deras tårar när dom behöver. Men inte dom andra, inte längre... Inte när folk tar det i system att sluta prata med mig när saker går bra för mig. För det är inte första gången det här. Och vänner ska väl vilja vara lyckliga tillsammans med en också?

Vecka 12 - Hälften han, hälften jag, gjord på kärlek

Jag ska erkänna en sak. En sak jag kämpat hårt med att vara tyst om. I flera veckor har jag kämpat, jag har undvikit folk, jag har dragit lögner när det behövts för att inte röja sanningen. Sambon har nog inte haft det lika jobbigt, han var väldigt snabb på att avslöja det för dom flesta han har kontakt med. Och han har inte alls lika många som jag på t.ex jobbet som jag har.
 
Jag är gravid. Igen. Jag är nu i vecka 12 och än så länge är den lilla kvar där inne i magen och än så länge verkar allt vara bra. Och jag känner hur jag sakta börjar slappna av och andas ut lite. Dom första veckorna efter att jag plussat var nämligen hemska, jag väntade mig ont i magen och blod varje dag, hela tiden. Jag mådde dåligt, ville att det skulle vara över på en gång samtidigt som jag inte alls ville det, jag vill ju ha vår bebis, jag vill ju bära den lilla i mig enda fram till Oktober. Men jag var så rädd, så himla rädd. Vissa dagar ett känslomässigt vrak inombords och jag vet inte hur många gånger sambon fått svara på frågan "Visst lever bebisen?" En fråga han fortfarande ibland får svara på, dock inte lika ofta nu.
 
Jag trodde verkligen inte att det skulle hända igen, jag trodde inte att jag skulle bli gravid och verkligen inte så snabbt. Jag trodde inte att jag skulle få känna den här lyckan. Enda anledningen till att jag ens testade mig var för att jag haft ont i brösten så länge men mensen inte verkade komma igång. Och förvåningen när testet visade två streck... Och förvåningen när nästa test också sa att jag var gravid...
 
Första ultraljudet fick vi i vecka 8, jag hade då blödigt nästan hela veckan och var ett vrak inombords, jag var så otroligt ledsen och funderade på att vägra kliva ur bilen utanför sjukhuset och bara åka hem igen. Jag ville inte höra dom dåliga nyheterna. Dom som sen inte alls var dåliga när ultraljudsbilden visade vårat fina foster med ett hjärta som slog alldeles perfekt. Och sambon grät. Och jag grät. Tårarna av lättnad verkade aldrig ta slut när jag låg där på britsen med sambon bredvid mig och med läkaren som försökte få vår uppmärksamhet för att verkligen visa upp det lilla hjärtat. Det var en av dom bästa dagarna i mitt liv. Jag fick äntligen bra nyheter, jag fick äntligen se det lilla hjärtat och sambon såg att det faktiskt är på riktigt, det ligger en människa och växer i mig! En människa som är hälften honom och hälften mig, gjord på ren kärlek.
 
Två veckor senare, i vecka 10 fick vi en ny tid till nästa ultraljud. En ny tid att se hur vårt barn vuxit, hur stort det blivit på bara 2 veckor och hur fint hjärtat ännu en gång slog. Det är en lättnad som inte går att förklara, den bara känns, i hjärtat, i själen, i hela kroppen.
 
Jag börjar sakta slappna av. Magen växer och jag vågar börja tro och hoppas. Vi kanske äntligen får vår dröm. Vi kanske faktiskt får flytta in i vårt hus i höst och då vara en familj på 3 redan.
 
För er som inte varit med om det själva, det är så häftigt... Det där extra hjärtat som slår i min kropp, att på bild tydligt se att det är ett barn, att se magen växa vecka för vecka, kroppens alla reaktioner. Att den viktigaste personen i mitt liv, att den jag tänker på dygnets alla timmar, att den jag just nu lever för och har ändrat mina vanor och mitt liv för är någon jag aldrig träffat. Men jag bär den inom mig, i min kropp. Och jag älskar, åh vad jag älskar, min värld kretsar kring det lilla livet och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
 
 
Magen i vecka 10 och bebisen i vecka 8 och 10 ♥

När livet rullar på

Jag skriver inte längre men det betyder inte att jag inte har saker att skriva om nu, jag kan bara inte just nu. Det händer mycket och det är mycket som rör sig i huvudet på mig och jag ska skriva om det. Om allt. Men inte just nu, inte just idag.
 
Jag lever och mår bra, det gör jag, så ingen som behöver undra, ingen som behöver bli orolig. Just nu händer det bara saker som jag inte kan prata om. Men snart så. En dag. Nån dag. När jag kan, när allt lugnat ner sig lite.
 
Som sagt så mår jag bra vilket känns skönt då jag inte ätit min medicin sedan i December och jag ska på ett uppföljningssamtal hos psykologen  om några veckor och det känns bra att kunna säga att det är bra, allt rullar på, allt det där som inte fungerade i livet förut, det funkar nu. Samtidigt planerar jag och sambon för Thailand, vi åker om lite mer än 3 veckor och jag kommer åka med en blandning av längtan, glädje och rädsla. Men det blir skönt att komma bort bara vi två, inga jobb, inga måsten eller tidiga mornar utan vi kommer ta dagen som den kommer och vi kommer att resa runt lite under våra 17 dagar där.
 
Fram tills dess jobbar jag på. Ingen ångest, inte sådär som jag för några månader sedan hade när det inte alls funkade, när jag mådde dåligt av bara tanken på jobbet. För nån månad sedan förändrades allt till det bättre, saker har lugnat ner sig, jag har fått ett drömschema och allting rullar på.
 
Vi håller på och ska bygga hus, det står klart i November någon gång och jag längtar till det också. Jag kan lika gärna hoppa över hela sommaren och gå på höst igen, vi sparar allt det roliga till hösten. Kollegan bor i närheten av där det ska byggas och promenerade förbi för några dagar sedan och sa att tomterna nu är utmärkta så vi ska pallra oss dit någon dag och titta. Tror det kommer se väldigt litet ut men det blir nog lagom för oss, vi behöver inget större, inte än i alla fall. Om man nu kan tycka att 108 kvm hus med 400 kvm tomt är litet för två vuxna som idag delar på 48 kvm lägenhet.
 
Ni hör ju, livet rullar på...

RSS 2.0