+

Ojoj, nu har det låtit lite väl negativt här ett tag trots att jag tycker att livet är väldigt bra för tillfället. Får väl lista den senaste tidens + som kompensation...
 
+ Kommer till jobbet en kväll och ser att kollegan har köpt en jättefin overall till hösten till bebisen.
 
+ Bebis är mer och mer i farten för varje dag som går nu känns det som. Ibland vet jag inte riktigt om den ligger och svingar sig i nagelsträngen, tränar karate eller försöker bryta sig ut. Hur som helst älskar jag det!
 
+ Sambon har varit snäll.
 
+ Det är snart mors dag! (Och jag har tvingat sambon att fira mig... Förstår ni kriget hemma om jag glöms bort?!)
 
+ Det har varit några roliga fester den senaste tiden. Ska på maskerad om ett par veckor och ser faktiskt fram emot det OCH är sjukt glad över att jag måste vara nykter, det ligger nämligen åt helvete så ganska skönt att inte ens behöva fundera på hur man ska ta sig hem, bara att ta bilen! Fan jag gillar det här nyktra livet mer och mer för varje dag som går.
 
+ Sverige vann eurovision! Och sambon har gått med på att jag får ha Måns som frikort.
 
+ Jobbet går bra.
 
+ Systerdottern går på dans och ska snart ha dansuppvisning. Som jag ser fram emot det, hon var bland dom bästa sist trots att hon också är bland dom yngsta! Jag hade svårt att hålla tårarna borta då så nu lär jag väl gråta av stolthet så resten av familjen får skämmas.
 
+ Ja och så är det den 27e idag vilket betyder löning! (Fast eftersom jag och sambon har gemensam ekonomi numera och han får lön 25e så jag får väl skriva "löning igen" istället)

Saker som gör en frustrerad

"Men hur kan du REDAN vara trött/andfådd, vänta du tills slutet av graviditeten så ska du få se..."
- Ja det blir säkert värre ju större jag blir MEN håll käften och tänk nu på att jag på bara några veckor har lagt på mig extra kilon som min kropp inte är van vid att bära. Lägg till i tanken då att mitt hjärta har blivit större och blodvolymen i min kropp har ökat för att göra det möjligt för mig att bära detta barn.
Inte nog med det så rör sig typ ALLT på min kropp för tillfället. Magen växer för varje vecka som går, brösten likaså (Hur är det möjligt att det inte finns något stopp för bröstväxten??). Även mitt bäcken rör på sig för att göra plats för barnet att kunna komma ut sen och inte nog med det så kläckte sambon för nån dag sen ur sig att även min röv och mina lår blivit större (nej han vet uppenbarligen inte hur man talar till en gravid kvinna... Eller en kvinna överhuvudtaget). Lägg till en ond rygg på det också.
Så JA jag är andfådd av minsta lilla, ja jag går sakta och ja jag är ofta trött SÅ  HÅLL KÄFT OCH LÅT MIG VARA DET!
 
 
Könet på barnet...
- Det här är alltså mitt och sambons barn, ingen annan var närvarande vid tillverkningen och ingen annan kommer ha någon bestämmanderätt över detta barn. Jag och sambon har gemensamt bestämt oss för att inte ta reda på könet på barnet. Varför? För vi vill inte veta. Punkt.
Och jag förstår folk som frågar om vi vet könet än men jag förstår inte folk som fortsätter tjata om det. Som försöker få oss att ta reda på det i alla fall för att DOM tycker det. Varför är det så himla viktigt för vissa utomstående vad det är för kön på vårat barn? VI som är föräldrarna vill inte veta. VI tycker inte att det är viktigt och VI vill bli överraskade vid födseln. Jag bryr mig inte om ifall det är en pojke eller en flicka som kommer ut mellan benen på mig så länge den lever och mår bra. Jag oroar mig mer för att den ska bli mobbad eller mobba andra. För att den ska få cancer eller börja knarka eller något annat hemskt. Så ge fan i att tjata om att vi borde ta reda på könet för att andra vill veta, vi skiter i vad ni vill, det är vårat barn. Och vi skiter i hur ni har gjort, hur ni skulle göra eller hur dom flesta idag gör, vi vill fortfarande inte veta förrän den kommit ut!
 
 
Ja och när skrivaren på jobbet har vägrat fungera i flera veckor och man har viktiga papper som behöver skrivas ut för att man ska kunna starta ett projekt. Det är också jävligt frustrerande.
 
PUNKT.

Jag hade en vän

Jag hade en vän. Och jag skriver hade istället för har för att jag inte längre kan räkna henne som en vän. Vi har alltid haft en relation då vi kan gå från månader utan att höras till att plötsligt prata i telefon varenda dag. Jag tycker att jag har ställt upp, stöttat, gett råd, alltid varit 100% ärlig, tröstat, peppat och skrattat med henne. Jag har till och med erbjudit henne att få bo hos mig när hon haft problem.
 
Nu har vi inte hörts av alls på 9 veckor. Och det kanske inte ses som konstigt med tanke på att det är en sådan vänskap vi alltid haft, vi har inte alltid hörts av regelbundet. Och det vore inte konstigt om det inte var så att det kom helt plötsligt. Samma stund som jag gick ut offentligt med att jag väntar barn. 9 veckor utan ett ljud och jag vet att hon vet om att jag väntar barn. Jag ser hennes egna statusar. Men inte ett grattis, inte ett enda "hur känns det?", inte ett sms, ett facebookmeddelande, inte ett telefonsamtal och inte ens ett "gilla" på varken instagram eller facebook. På 9 veckor. På dagen samma dag jag skrev ut att jag är gravid.
 
Och alla har väl hört historier om hur man förlorar vänner när man skaffar barn, hur folk slutar höra av sig och allt det där. När man väl fått barn ja, trodde jag. Jag trodde att det handlade om att man gled isär från sina partyvänner som fortfarande vill och har möjlighet att springa på krogen på helgerna. Jag trodde att det handlade om att man inte längre hade tid att svara i telefon i tid och otid. Att man inte längre hade tid att ses på samma sätt när bebisen väl kommit. Jag trodde det handlade om att man inte längre var intressant för ens vänner som inte ens tycker om barn speciellt mycket. Allt det där trodde jag.
 
Jag trodde inte att folk man trodde var ens vänner slutade höra av sig samma sekund man berättade om dom där två strecken på gravtestet. Långt innan bebisen ens kommit. Jag trodde inte att man själv satt uppe sena nätter och lyssnade, höll sällskap, tröstade och gav råd för att sen inte ha någon där när det enda man själv vill ha är ett litet grattis från sina vänner. Ett telefonsamtal. Ett sms åtminstone.
 
Jag har försökt tänka bort det. Försökt att sluta störa mig på det men jag upptäcker hela tiden att det är svårt och jag har undrat varför. Hur kan det vara svårt att slå bort? Sen slog det mig härom dagen, jag känner mig sviken. Det är därför det är svårt. Jag känner mig riktigt sviken. Jag känner mig dum och blåst. Alla tusentals timmar i telefon, hur jag räknat henne som en vän, hur hon varit en självklar del av mitt liv, att jag ställt upp... Jag känner mig dum nu. Jag känner mig dum för att jag insett att jag bara var någon som svarade i telefon, jag var inte någon speciell. Jag var inte en vän för henne. Tydligen.
 
Och jag har funderat på om jag skulle höra av mig. Borde jag det? Nej... 9 veckor. Det har gått 9 veckor utan ens ett ynka facebook-grattis eller sms. 9 veckor utan ett ljud. Ändå pratade vi med varandra bara ett par dagar innan jag gick ut med graviditeten. Sen funderar jag på hur jag faktiskt lyckades hålla tyst om bebisen under alla våra telefonsamtal, jag som inte ville annat än att skrika ut det till hela världen. Sen inser jag att ingen av dom där samtalen handlade om mig, därför var det inte svårt att inte berätta. För det var inte en enda fråga om hur det var med mig eller vad som händer i mitt liv.
 
Jag hade en vän. Nu känner jag mig bara dum. Sårad och dum.

Samtal med sambon

Han - "E var på jobbet idag och hon hade sett din viktbild på instagram och frågade lite om hur stor magen var och så och jag sa ju att den börjar bli ganska stor nu. Sen sa jag att du inte äter en massa onyttigt eller så men att du även lagt på dig lite över rumpan och låren också."
 
Vänta nu... STOPP STOPP STOPP! Lagt på mig över rumpa och lår?! Lagt på mig. Rumpa och lår, inte bara magen. VARFÖR VET INTE JAG OM DET HÄR? Och varför säger han till andra att jag blivit tjock?! Det är fan slutnäckat för min del nu.
 
Och han behöver en ordbok i vad man inte ska säga till en kvinna.
 

När spotify nästan förstör ditt liv

Ni vet när man är på promenad och lyssnar på musik i lurarna och nån riktig hjärtekrossar-låt går på. Och sedan en ny hjärtekrossar-låt direkt efter det och vips går du där med världens ångest, en stor tyngd över bröstet och tårar i ögonen och det känns som att hela världen håller på att gå under för att sambon har dumpat dig. Du är förstörd. Han har lämnat dig. Du är oönskad och oälskad. Han vill inte ha dig längre. Du är gravid och ensam och du klappar dig på magen och tänker att du och bebis fixar det där på egen hand. Ni klarar det. Samtidigt försöker du att inte bryta ihop. Har sambon kanske någon annan, är det kanske därför han inte vill ha dig? Räckte du inte till i alla fall trots alla fina ord?
 
En ny låt går på i lurarna. Några sekunder går. Kanske till och med en hel minut innan du kommer på att du inte alls har blivit dumpad. Sambon är på jobbet och kommer komma hem till dig precis som vanligt vid arbetsdagens slut. Du är inte alls oönskad och oälskad och du ska inte alls ta hand om ert barn helt ensam. Och så försvinner ångesten och tyngden i bröstet.
 
Jaså ni har inte varit med om det?
Hormoner mina vänner... Gravidhormoner deluxe. Jättekul, verkligen. Skitkul.
 
 

Ifrån första början var jag säker, jag kan göra vad som helst för dig i världen. Det har aldrig vart mer uppenbart, sen den dagen är det du och jag.

Min bebis är ca 15 cm lång och vi har köpt hem en sak som vi kan lyssna på den lilles hjärta hemma med och varje gång vi gör det så är det full fart i magen. Det sparkas, slåss och slås volter. Den lille verkar aldrig ligga helt stilla och bara sova.
 
Jag har alltså en 15 cm människa som lever rövare inuti min kropp men jag känner knappt någonting. Ett par gånger om dagen kan jag känna buffarna men sen är det oftast ganska snabbt över. Det är helt sjukt. Overkligt. Om en tarm rör sig så känner jag det minsann men inte människan som verkar köra karatesparkar i min mage? Kroppen är en konstig mekanism.
 
 
Magen i vecka 16 och bebis i vecka 12.
Nu är jag i vecka 19.

I still remember the days I prayed for the things I have now

Min pappa dog när jag var 9 år och dom följande ungefär 12 åren efter det var riktigt jobbiga. Jag har sett, hört och varit med om saker som inget barn någonsin ska behöva uppleva. Därav ville jag inte leva under många av dom där åren och döden har alltså aldrig skrämt mig. Tanken på att min familj någon gång ska dö skrämmer mig och jag kunde spela upp scenarion för deras död och begravningar i huvudet tills jag fick en riktig ångestattack och bara grät. Jag kan fortfarande fastna i rädslan för att någon i min familj ska gå bort men jag har nu lärt mig att stoppa tankarna i tid, innan det går för långt.
 
Däremot har aldrig tanken på min egen död skrämt mig. I perioder har tanken på att jag kanske skulle dö snart varit lugnande. Sen jag blev gravid skrämmer tanken på min egen död mig för första gången. Jag spelar upp scenarion där jag dör under tiden jag fortfarande är gravid och att bebisen dör med mig och jag blir rädd. Jag spelar upp scenarion där jag dör när barnet är litet och jag inte hinner ta farväl. Där jag inte får vara med och se mitt barn växa upp. Scenarion där sambon träffar någon ny och alla, inklusive vårt barn glömmer bort mig och slutar prata om mig. Jag spelar upp scenarion för mig själv där jag förlorar mitt barn. Nu skrämmer allt det där mig och plötsligt kommer jag på mig själv med att se till att sambon vet om att om något händer mig och bebisen kan räddas så ska bebisens liv gå före mitt. Plötsligt kommer jag på mig själv med att vilja be sambon att aldrig glömma mig om något skulle hända mig. Jag vill be honom att varje kväll tala om för vårt barn hur mycket mamma älskade den och skulle gjort allt för den. Jag kommer på mig själv med att för första gången någonsin börja gråta åt tanken på att jag nån gång kommer att dö och att jag inte vet när det kommer att ske, om det blir snart eller när jag är gammal.
 
Det är konstigt hur man förändras. Hur allt förändras. För första gången någonsin skräms jag till tårar av tanken på min egen död. Rädslan att kanske bli bortglömd och inte finnas kvar här på jorden. Det var många år sedan jag ville dö men jag har nog aldrig haft en så stark vilja till att leva som jag har nu. Nu när jag har någon annan att leva för, någon vars liv och välmående är viktigare för mig än mitt eget, än något annat.
 
Och tanken på andras död har skrämt mig förut men hela tanken på döden skrämmer mig nu mer än någonsin. För tänk om jag skulle lämna mitt barn sådär som min pappa lämnade mig. Och tänk om mitt barn inte skulle komma ihåg mig, älska och tänka på mig sådär som jag kommer ihåg, tänker på och älskar min pappa.
 
Det räcker med att backa tiden ett år. Att backa tiden några månader bakåt för att gå till tiden då jag drömde om allt jag har nu. Då man, barn och hus endast fanns i mina drömmar. Nu har jag allt det där på väg. Jag har min sambo, vi har ett barn på väg och vi flyttar in i vårt nya hus till hösten. Och jag har fortfarande kvar min fina familj med mamma, syskon och älskade syskonbarn. Och jag kommer på mig själv med att ha ett så rikt liv att jag aldrig vill släppa det. Men med det rika livet kommer också rädslan för att bli påkörd, bilolyckor, cancer och annat skit som skulle kunna förstöra detta, förstöra min dröm och allt jag byggt upp. 

Through my rise and fall, you´ve been my only friend

 
"Call me when your heart brakes I can't take the pain away, tomorrow is a new day.
Call me when your heart brakes,
I can't take the pain away but I'll help you through the rain"
 
 
Älskade vän... Jag vet att du inte vill lägga dina problem på mina axlar. Jag vet att du tänker att jag har så mycket med mitt eget, att du inte vill störa. Att du inte vill komma med det negativa som händer dig. Men vet du vad? Det är det vänner är till för. Jag har tidigare lagt min smärta på dig och du har hjälpt mig att bära den. Du har hjälpt mig. Så nu är jag här för att hjälpa dig, jag är här för att hjälpa dig att bära en del av din smärta.
 
Jag kommer med råd och du lyssnar inte på något av dom men det gör ingenting, jag finns här ändå tills det lättar för dig. Du får gråta, svära och tycka synd om dig själv hur mycket du vill, jag kommer lyssna. Jag kommer aldrig sluta lyssna, aldrig sluta försöka finnas här.
 
Jag hoppas att du ringer det där samtalet jag bett dig så länge om snart. Jag hoppas verkligen. Men oavsett om du gör det eller inte så kommer jag finnas vid din sida och hoppas på att jag kanske ska kunna hjälpa dig att bära en liten del av smärtan tills det slutat vara jobbigt. Tills det slutat göra ont. För det kommer bli bättre en dag, det blir det alltid. Jag hoppas bara att din dag snart kommer. Men fram tills dess så kommer jag hjälpa dig igenom regnet.

It´s like your my mirror, my mirror staring back at me. I couldn´t get any bigger with anyone else beside of me.

Jag älskar att vara gravid, det gör jag verkligen. Jag älskar magen, jag älskar att höra det lilla livets hjärta där inne. Jag älskar tanken på att jag ska bli mamma. Att vi ska bli föräldrar. Och jag längtar till sparkarna. Jag längtar tills jag får känna den lilla i mig. Jag längtar tills jag kan lukta på min egen bebis. Jag längtar till och med till förlossningssmärtorna för att jag vet vad som väntar mig. Vem som väntar.
 
Men det är samtidigt inte alltid lätt. Jag älskar sambon, det gör jag. Han är den jag vill leva resten av mitt liv med, han är min framtid. Jag tror på riktigt att han är mannen i mitt liv. Det känns i hela kroppen, i hjärtat.
 
Men det betyder inte att jag alltid tycker om honom. Och han tycker inte alltid om mig heller. En graviditet förändrar ett förhållande och så är det bara. På ett sätt har det fört oss närmare varandra i vår gemensamma längtan efter vårat barn, i förväntningarna, i det första ultraljudet, i hjärtslagen, i den växanden magen...
Samtidigt har det också sattit en extra press på förhållandet för jag är inte längre mig själv och har inte varit mig själv på 19 veckor. Det har varit perioder av illamående och yrsel, då han ville hitta på saker men jag inte orkade. Perioder då jag inte orkat annat än ligga i sängen och har varit en otroligt tråkig sambo att leva med.
 
Det har varit perioder då jag tyckt att allt luktar illa. Han, hans hårgele, hans parfym, hans matlagning... allt. Och sexlusten försvann från en dag till en annan. Orken är inte densamma, jag orkar inte längre göra spontana saker. Jag orkar inte vara ute sent, gå långt, sitta stilla för länge m.m. Jag orkar helt enkelt inte som förut och jag är inte ens halvvägs i graviditeten än.
 
Jag är inte densamma och han har varit snäll och förstående men det tär på honom också, det vet jag. Han får inte längre den uppmärksamheten han tidigare fått, han får inte lika mycket pussar och kramar. Jag hoppar inte längre spontant på honom. Den större delen av min vakna tid går åt att tänka på mitt ofödda barn och planera för framtiden. Det jag pratar om allra mest är våran bebis. Och plötsligt anpassar vi allting i vardagen efter mig och inte alls efter honom. Låser sig ryggen när jag viker tvätten, då får han helt enkelt vika den. Vill han gå på en promenad men jag har ont i höften just då, då blir det ingen gemensam promenad. Vill han gå på bio och jag inte orkar så blir det ingen bio. Vill han ligga i sängen och mysa och jag inte alls är sugen så blir det inget mysande. Vill han ha sex men jag har haft växtvärk i magen, har mått illa eller inte alls är sugen så blir det inget. Han kan skämta med mig och jag vet om att han bara skojar men jag kan ändå ta illa upp och bli arg, trots att jag vet att det är jag som har fel så kan jag inte ändra mitt humör. Det är hormonerna som styr.
 
Hela vår vardag anpassas plötsligt efter mig, mitt humör och min ork och han får stå vid sidan om och hänga med. Och det känns fel men samtidigt är det så det ser ut nu. Det är så det kommer vara en period. Men jag tycker synd om honom för jag tror att just dom förändringarna är svårare för honom än för mig, att hans flickvän inte längre är som hon tidigare varit. Jag har ju fortfarande samma pojkvän som tidigare. Men vi fixar det, det är fortfarande otroligt mycket kärlek mellan oss och vi jobbar hela tiden på att förstå varandra. Och vissa dagar tycker vi inte alls om dom nya versionerna av oss, men det viktigaste är att vi dom allra flesta dagar älskar varandra så otroligt högt. Och även om dagarna inte är fyllda med lika mycket fysisk kärlek och romantik som förut så går det inte en enda dag utan att vi talar om för den andra att vi älskar den. Jag är noga med att han ska veta att han fortfarande är min kärlek och att jag är glad att det är just han som är pappa till mitt barn. Och han talar ofta om att han älskar min nya kropp, hur vacker han fortfarande tycker att jag är och hur glad han är att det är just jag som är mamma till hans barn.

RSS 2.0