Hon heter Ebba.

Hon heter Ebba. Mitt livs allra största kärlek heter Ebba. Innan jag fick henne så var jag helt inställd på att jag ville ha en stor familj med massa barn, det var min dröm! Nu känner jag helt annorlunda. Efter förlossningen hade jag känslan av att jag inte ville ha fler barn av rädsla för en ny förlossning, smärtan var så hemsk. Den var värre än jag någonsin hade kunnat tro och jag ville aldrig vara med om det igen oavsett hur underbart resultatet än blev. 
 
För ett par veckor sedan kunde jag för första gången tänka på förlossningen med glädje, jag tänkte på styrkan jag har i min kropp, på förlossningen och hur jag orkade trots smärtan och hur jäkla häftig kvinnokroppen är! Och för första gången kände jag att jag kan tänka mig att göra om det. Nån gång. 
 
Men. Men så ser jag på Ebba. Min Ebba. Och jag vill inte alls ha fler barn. Inte alls. Hon kom in i mitt liv och gjorde det komplett. Jag älskar henne så mycket att jag inte kan se hur jag skulle kunna älska någon mer lika mycket. Jag ser på henne och jag vill ge henne det allra bästa i livet, det betyder att jag vill ge henne allt mitt tålamod. Jag vill ge henne all min tid. All min uppmärksamhet. Jag vill ge henne mitt allt. Och skaffar vi fler barn så kan jag inte det, då måste hon dela min tid, mitt tålamod och min uppmärksamhet med någon annan. Min dröm är inte längre 5 barn för Ebba kom in i mitt liv och det visade sig att hon räckte för att göra mitt liv komplett, för att få min dröm att gå i uppfyllelse. Hon är allt jag någonsin önskat och lite till.
 
Ebba kommer att få syskon. Nån dag. Sambon är helt inne på fler barn och kanske blir jag också det en dag. Just nu är jag dock så skadad att jag bara vill att Ebba ska ha syskon att luta sig mot den dagen jag och sambon dör. Den dagen vi inte längre är kvar är det viktigt att hon har några vid sin sida. För hon ska ha det allra bästa, jag vill ge henne hela världen. Även syskon. Men det känns konstigt att egentligen inte alls vilja något som för ett par månader sen var så självklart.
 
 

Farsdag

Jag läste en artikel från en kvinna som tyckte att farsdag ska avskaffas eftersom att män inte förtjänar att firas när kvinnorna ändå gör slitgörat. Männen var inte pappalediga tillräckligt länge och dom vabbar inte tillräckligt ofta. Hon skrev också att det finns få undantag av män som faktiskt delar 50/50 i hemmet och med barnen men att dom inte ska firas för att dom gör något som ska vara självklart.
 
Jag undrar då om vi även ska avskaffa morsdag? Det finns ju faktiskt värdelösa mammor också. Det finns ju faktiskt mammor som inte uppfostrar sina barn, som inte är snälla, som lämnar sina barn och som inte gör några hushållssysslor hemma. Och mammor som är bra, som älskar sina barn högt och som gör allt för sina barn. Mammor som sköter om hemmet, dom gör väl också bara något som ska vara självklart? Skaffar man barn så ska det väl vara en självklarhet att dom alltid ska vara nummer 1? Oavsett om du är mamma eller pappa.
 
Så varför skulle farsdag avskaffas? Det är väl upp till var och en att bestämma om pappan i just den familjen förtjänar att firas. Varför tycker en främmande kvinna att min sambo inte skulle vara värd att firas lika mycket som jag? Han har inte varit pappa länge, precis som att jag inte har varit mamma länge men hittills har han tagit hälften av alla matningar (dom på flaska), han byter lika många blöjor och vi går upp varannan gång på nätterna. Han lagar mat oftare än mig och han diskar alltid. Han ger våran dotter lika mycket närhet och kärlek som jag och när jag hamnade på sjukhus i Måndags så fanns det ingen tvekan och inga klagomål från hans sida när han fick vara ensam med våran dotter i nästan ett dygn. Han är en underbar sambo, han är snäll och omtänksam. Behandlar mig bra och är aldrig elak, han är mitt stora stöd i allt. Så varför förtjänar han inte att firas? 
 
Han ska vara pappaledig lite längre fram och han kommer även att få vabba. Hur mycket han kommer vabba är omöjligt att säga, sådant beror ju helt på vem det funkar för att vara hemma från jobbet just då och vem det inte funkar lika bra för. Och behöver man verkligen vabba 50% av gångerna för att vara en bra förälder? Behöver man vara föräldraledig exakt lika många dagar för att båda ska vara bra föräldrar? Eller räcker det kanske bara med att man lever efter det system som båda föräldrarna trivs bäst med och överröser sina barn med kärlek, närhet och tid.
 
Här ska firas farsdag i alla fall. Anders ska veta om hur uppskattad och älskad han är av oss, han ska veta om vilken underbar pappa han är. Och för första gången på 15 år ska jag inte vara ledsen på farsdag. Farsdag ska inte bara handla om saknad, i år ska den handla om glädje och kärlek till min dotters pappa. Min sambo. Mannen i våra liv. Vår stora kärlek.

Bara henne

Jag saknar min mamma. Vissa stunder saknar jag henne så det gör ont, speciellt när jag ser på min egen dotter. Jag tänker på vilken kärlek hon går miste om, sin mormors kärlek. Jag tänker på hur lycklig min mamma var över att bli mormor igen och hur hon aldrig fick träffa sitt 10e barnbarn. Jag tänker på att min mamma är död, på att jag själv är mamma nu och att det kommer komma en dag när jag kommer dö ifrån mitt barn.
 
Jag saknar min mamma men inte tiden då hon fanns. Jag skulle inte backa tillbaka tiden om jag kunde för då fanns inte min dotter här hos oss istället. Så jag kan inte sakna den tiden, bara henne. Och henne saknar jag helt otroligt mycket. Och ibland kan jag känna mig så ensam i saknaden trots att jag vet att jag inte är det. Jag vet att hon är saknad av många men ibland känns det ändå bara så ensamt. 
 
Hennes nummer finns kvar i min mobil, ändå kan jag inte ringa. Jag är ofta i hennes lägenhet, ändå är hon inte där. Jag tänker på henne flera, flera gånger om dagen, ändå kan jag inte träffa henne, inte prata med henne. Och det är tomt. Och det gör ont. Och jag önskar att allt hon pratade om och planerade för att göra tillsammans med min dotter hade kunnat gå i uppfyllelse.

Sex under graviditet

Vi var ett gäng som kom in på ämnet sex under graviditet och efter förlossning och då var det en som uttryckte att det är synd om mannen som kanske får gå månader utan sex efter en förlossning och att det är konstigt att inte fler män är otrogna mot sina gravida tjejer.
 
Jag kan inte hålla med på den punkten. Vårt sex både minskade och blev tråkigare innan jag ens hann plussa på graviditetstestet. Hängandet i takkronan, sexiga sms och att ta varje chans man får till att pippa med varandra försvinner nånstans mitt i graviditetsillamåendet (som inte bara pågår på morgonen. DET är en myt, det där jäkla illamåendet kan vara heeeela dagar i fleeeera månader. True story!), kramper i magen, rädsla för missfall, foglossning, evig förstoppning och sammandragningar. Och jag skulle inte säga att det är synd om någon annan än mig i den saken. Inte min sambo. Ingen. Jag önskar att jag hade orkat 15 olika ställningar och att hänga uppochner i takkronan men det funkar inte så. Kanske för vissa, men för väldigt många funkar det inte så när man bär en människa i magen. För det är inte alltid kul och det är verkligen inte enkelt att göra en bebis ska ni som inte gjort det veta.
 
Och sen väntar förlossningen då man ska trycka ut den där människan mellan benen på en, då man riskerar att spricka och behöva sys. Mellan benen. I fiffi. I fittan. Där nere. DET om något dödar all lust till att vilja få något instoppat där igen på ett bra tag. Jag ska räkna med att blöda i upp till 8 veckor. 8 veckor! Och det är synd om killen som inte får ligga i det fallet? Hell no, det är fortfarande bara synd om mig! HUR kan det anses vara synd om min sambo när JAG har burit ett barn i mig i 40 veckor, gått igenom alla graviditetssymtom man kan ha, tillbringat flera månader med att varje dag ha ont någonstans, ha kräkts, fått ge upp saker jag älskar för att jag inte kan eller orkar längre, tryckt ut en människa mellan mina ben samt spruckit och haft blödningar i flera veckor efteråt. Hur kan det vara synd om min sambo för att han kommer få gå utan sex ett tag? Det är ju jag som gått igenom allt det där OCH måste gå utan sex i flera veckor efteråt. För är det någon som tänker på kvinnans sexlust i det hela eller är det bara mannen som kan bli kåt och vilja ligga?
 
Skulle min sambo nånsin vara otrogen mot mig för att jag är gravid eller fött barn så hade jag förmodligen haft ihjäl den person som varit på hans sida, som förstått hans beslut. Som min sambo sa "Ett barn har vi glädje av hela livet, det är helt okej att vara ett tag utan sex för det. Det finns saker som är jobbigare med att ha en gravid flickvän än att sexlivet förändras."
Jag har tillverkat ett barn i min kropp, hälften honom och hälften hans. Jag har tillverkat en människa i min kropp och det är inte alltid en enkel uppgift. Det är i princip aldrig en enkel uppgift. Och det är inte synd om min sambo i allt det här.
 
 
 
Är det fortfarande synd om min sambo för att han måste gå ett tag utan sex nu efter förlossningen?
Är det fortfarande konstigt att inte fler killar är otrogna mot sina gravida tjejer eller är det kanske bara en självklarhet att man är sin partner trogen oavsett (speciellt när man är den som satt sin partner i den sitsen)?
Om min sambo fick order av läkare att inte ha sex på exempelvis 8 veckor, hade det då varit förståeligt om jag var otrogen mot honom?

RSS 2.0