Utan dom vid min sida

Jag ser på min lilla familj och plötsligt förstår jag vad andra menat när dom sagt att kärleken till ens partner förändras när man får barn. Jag märkte det efter bara ett par dygn, att jag inte ser på Anders på riktigt samma sätt. Kärleken till honom är djupare nu. Mycket djupare. För mig har han varit mannen i mitt liv redan innan våran dotter kom till världen men nu finns det ett annat djup bakom dom orden för mig. Det är verkligen han som är mannen i mitt liv, jag har aldrig känt mig såhär trygg i hela mitt liv. Han, hon, dom är min familj. Dom är min egna lilla familj. Dom är mitt prio 1 nu och för alltid. 
 
Jag ser hur han tittar på henne. Hur han tar hand om henne, hur dom myser ihop, hur han ger henne små pussar. Hur glädjen lyser i hans ögon när han sitter och följer hennes små rörelser. Hur han gärna hjälper till med matning dom gånger mjölken inte räcker till och hon ska få ersättning för att han ser det som deras egen tid. Hur han gullar med henne och byter blöjor. Hur han pratar till henne. Och jag älskar honom mer än någonsin när jag ser det där. När jag får se min familj, dom två viktigaste personerna i mitt liv bygga upp sin far och dotter relation så fylls jag med en kärlek så mycket djupare än vad den tidigare varit. 
 
Så jag förstår nu, jag förstår hur kärleken till ens partner kan förändras från en dag till en annan. Jag förstår hur man en dag vaknar upp, tittar på mannen i sitt liv och inser hur mycket större allting är nu. Hur man aldrig någonsin vill tillbringa en dag i sitt liv utan honom vid sin sida. Utan dom vid min sida.
 
 
 
 

Förlossningsberättelse

Äntligen är hon här! Även om hon kom redan för en vecka sedan men tiden till att skriva har inte riktigt funnits förrän nu. Och eftersom jag gillar att läsa andras förlossningsberättelser så kommer här min egen för er som orkar läsa...
 
 
 
Söndagen 11e Oktober:
Värkarna började vid 20 tiden. Då kom dom med 10-15 minuters mellanrum.
 
 
Måndagen 12e Oktober (BF):
Jag hade tid på specialistmödravården för kontroll då min barnmorska ville ha igångsättning för mig pga min enorma foglossning. Jag hade fortfarande värkar och hade haft det hela natten, nu kom dom med ca 5 minuters mellanrum. Jag undersöktes och eftersom jag inte hade öppnat mig så skickades jag hem och fick en tid för ny kontroll en vecka senare. Värkarna fortsatte även hemma men var oregelbundna och kom med 5-15 minuters mellanrum, jag försökte ta alvedon men det hjälpte inte mycket.
 
 
Tisdagen 13e Oktober:
Värkarna kom fortfarande med 5-15 minuters mellanrum och jag försökte mig på att både promenera och vila under dagen då jag inte fått mycket sömn alls dom senaste två nätterna. Anders var hemma från jobbet med mig också då han såg hur dåligt jag mådde.
 
 
Onsdagen 14e Oktober:
Värkarna höll fortfarande på och när Anders kom hem från jobbet så bröt jag ihop totalt och bara grät och grät av smärta och utmattning. Jag fick ingen ro till att sova på nätterna för trots att jag somnade av utmattning så vaknade jag ändå till av varje värk. Anders ringde förlossningen och vi fick komma in. Där hade jag starka värkar var 6-8e minut men hade fortfarande inte öppnat mig alls så jag skickades hem med en så kallad sovdos (citodon, sömntablett och en tablett som ska stoppa värkar), jag fick även extra citodon till dagen efter om värkarna inte skulle ge med sig. Jag som varit emot tabletter under hela graviditeten orkade inte mer så jag tog sovdosen och kunde äntligen sova 6 timmar i sträck!
 
 
Torsdagen 15e Oktober:
Jag vaknade på morgonen av att värkarna drog igång igen. Jag stod ut i några timmar innan jag tog dom 2 extra citodonen jag fått på förlossningen. Dom hjälpte dock ingenting, värkarna kom lite mer sällan (ca var 10-15 minut) efter att jag tagit citodonen, däremot gick jag runt hemma hög som ett hus. Jag sluddrade, vinglade, tappade ord och svor på att inte ta en endaste tablett starkare än alvedon nå mer under graviditeten.
 
Under kvällen kom en av mina vänner över och klippte Anders och så käkade vi middag ihop. Jag hade värkar med ca 4-10 minuters mellanrum under den här tiden och dom var inte superstarka så det gick bra att andas igenom dom. Efter att min vän åkt hem så hoppade jag in i duschen och gick och la mig, där blev värkarna bara starkare och starkare och kom med ca 4-6 minuters mellanrum. Kl. 01.30 tvingade Anders mig att ringa förlossningen när han insåg att det skulle bli ännu en vaken natt för mig. Kvinnan jag pratade med kom ihåg mig från kvällen innan och bad mig komma in då hon höll med om att jag måste få hjälp nu. Först sa dom dock att det var fullt på Danderyd och så ringde dom runt till andra förlossningar för att hitta plats åt mig men det var fullt i hela Stockholm så jag fick åka in till Danderyd i alla fall.
 
Fredagen 16e Oktober:
Vi kom in till förlossningen vid 02 natten mot Fredagen, i bilen på vägen in lugnade värkarna ner sig lite och var inte riktigt lika starka som innan och jag blev jätteledsen då jag var helt säker på att vi skulle bli hemskickade igen. När vi parkerade bilen så hände dock något och värkarna blev plötsligt starkare och tätare än någonsin. När vi klev in på förlossningen så kom dom plötsligt ca varannan minut och jag skrek och grät mig igenom dom och barnmorskan fick bråttom att undersöka mig. Jag var då öppen 2 cm!
 
 
Vid 02.45 fick jag lustgas. Jag tyckte inte det hjälpte speciellt mycket mot värkarna men det var skönt att ha den där masken lite som en "nallebjörn" att fokusera på under värkarna. Efter varje värk var jag dock hög som ett hus och bara låg och asgarvade vilket både Anders och undersköterskan som var i rummet hade väldigt roligt åt.
 
 
Kl. 04 får jag epidural och hallelujah för det säger jag bara! På några minuter kände jag inte längre av värkarna utan kände bara ett tryck neråt vid varje värk men det gjorde inte ont alls. Anders la sig och sov vilket jag också borde passat på att göra men då gick det upp för mig att jag skulle få en bebis idag och då snurrade tankarna alldeles för mycket för att få nån sömn så jag låg och spelade candy crush istället.
 
 
Ca 04.30 tog dom hinnorna så att vattnet gick. Dom satte samtidigt skalp-CTG på bebisens huvud (vilket dom fick göra om 2 gånger till sen vid senare tillfällen då dom fäste dåligt).
 
 
Ca 05.00 var jag öppen 3 cm och fick värkstimulerande dropp.
 
 
Strax efter 07.30 fick jag plötsligt världens frossa och tryck neråt, jag var helt säker på att bebisen var på väg ut där och då. Jag låg och skakade och kunde knappt prata men lyckades väcka Anders som ringde på barnmorskan. Vid undersökningen var jag då öppen 10 cm! Och vi trodde det bara var att krysta ut bebisen då i princip men det funkar tydligen inte så...
Bebisen hade inte sjunkit ner tillräckligt så vi var tvungna att vänta på det. Jag fick prova alla möjliga ställningar för att få bebisen att sjunka ner, sitta på pilatesboll, sitta på en pall med hål i mitten, ligga på rygg, sidan m.m. Här slutade även epiduralen och lustgasen att funka på mig så nu kände jag av varenda värk med full styrka. Jag kunde heller inte kissa längre utan blev tappad på kiss vid 2 tillfällen.
 
09.00 hade jag fortfarande täta värkar som kändes med full styrka trots att barnmorskan fyllde på med mer epidural. Anders har filmat mig här där han glatt säger att jag är öppen 10 cm, att det är på gång, att våran bebis snart är här och så frågar han mig hur det känns, mitt svar är "Det känns som att jag ska dööö!" Jag hade även fått feber vid det här laget och låg faktiskt och grät efter mamma till och med så dom tog ifrån mig lustgasen för att dom trodde jag var så känslosam pga den.
 
11.00 får jag äntligen börja krysta! Jag låg då på sidan och skiftade mellan rygg och sida. Mellan krystvärkarna var jag helt säker på att jag skulle dö och jag hörde i princip änglar sjunga medans dom försökte ta mig därifrån och upp till himlen. Typ. Det var hemskt och mellan varje värk bad jag barnmorskan, undersköterskan och Anders att hjälpa mig och att få det att sluta. Jag pendlade mellan att känna mig svagare än någonsin och att känna mig starkare än någonsin. Det kändes som att någon hade tänt eld mellan mina ben samtidigt som jag sprack upp helt och hållet.
 
11.45 var jag så svullen där nere att det var stor risk för att jag skulle spricka så barnmorskan ville ha upp mig på knä (jag hade tidigare även skrivit i förlossningsbrevet att jag helst ville prova föda på knä), vid det laget var jag dock så slut att jag somnade mellan krystvärkarna och jag ville allt annat än upp och stå på knä men hon gav sig inte utan sa att jag måste, annars spricker jag så det var bara upp på knä i sängen för mig. Anders stod då vid huvudänden. Jag kände bebisens huvud åka fram och tillbaka, när jag krystade åkte den ner och när jag slutade åkte den upp igen. Jag var så rädd att jag inte skulle kunna krysta ut bebisen i tid och att hon skulle få syrebrist eller fastna eller något och ta skada så i slutet var det det enda som fick mig att orka kämpa på, tanken på att hon måste ut och hon måste må bra.
 
Till slut säger dom dock att huvudet är ute och strax efter det krystade jag ut hela kroppen. Anders filmade när hon kom ut och det är så häftigt att se (han filmade alltså från huvudändan så man ser inget privat utan bara hur jag kämpar och sen hur barnmorskan lyfter upp lilltjejen). Och på filmen hör man på mig när hon kommer ut, det kändes verkligen som att alla inälvor trillade ut på en gång, haha och sen bröt jag ihop och bara grät. Jag grät av lättnad för att det äntligen var över men också lättnad över att höra henne skrika och må bra.
 
 
Klockan var 11.56 när hon kom ut så i en timme fick jag kämpa med krystvärkarna innan det var över. Jag fick upp henne på bröstet och sen var det dags att krysta ut moderkakan på det men det gick som tur var snabbt och hyfsat smärtfritt, sedan syddes jag med 2 stygn innan jag fick amma lilltjejen. Det tog även några minuter innan vi ens visste vad det var för kön, jag låg bara med henne inlindad i en handduk på bröstet ett bra tag innan jag till slut kikade mellan benen på henne.
 
Anders var med från start till stopp under hela förlossningen, enda gången han gick ut var när jag skulle få epiduralen, det ville han inte se. Efteråt grät han av lycka men satt också ner ett bra tag på en stol och bara tittade på lilltjejen utan att säga ett ord, han var nog väldigt chockad och bara tog in det hela då.
 
 
Kl. 15.20 flyttades vi från förlossningen till BB. Vi fick ligga kvar på förlossningen lite extra då både BB och patienthotellet var fullt.
 
 
 
 
Jag är supernöjd med både förlossningen och BB på Danderyd. Trots att det var fullt så märktes det aldrig av och personalen hade alltid tid för oss. Vi hade barnmorskans och undersköterskans fulla uppmärksamhet under hela förlossningen och dom respekterade verkligen vad jag skrivit i förlossningsbrevet, jag hade t.ex skrivit att jag inte ville att Anders skulle se mellan mina ben under förlossningen och varje gång han skulle gå förbi "där nere" för att hämta dricka eller så till mig så täckte barnmorskan för med en handduk. Dom var hårda men respektfulla och när jag var redo att ge upp så fick dom ändå mig att komma upp och föda på knä utan att jag nånsin kände mig överkörd av dom.
 
Jag har dock dragit på mig lite av en förlossningsskräck såhär i efterhand. Dom sista 4,5 timmarna av förlossningen var dom absolut värsta i hela mitt liv. Det finns inga ord som kan beskriva den smärtan och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Jag kommer till och med ihåg ett tillfälle när jag förlikade mig med tanken på döden, när det helt plötsligt kändes okej att dö för mig, att jag bara tänkte att jag hoppades att dom skulle hinna snitta mig och få ut barnet i tid innan den tog skada men just där och då sträckte sig Anders fram och pussade mig på huvudet och det "fick tillbaka" mig till att orka fortsätta. Jag har alltid velat ha en stor familj men i alla fall såhär en vecka efteråt känner jag att barn nummer 2 får vänta lite längre än vi från början planerat. Just nu vill jag läka ihop ordentligt, få min kropp att börja fungera normalt igen och bara njuta av våran lilla familj. Jag njuter av att bara titta på våran lilla (fortfarande namnlösa...) flicka och bara veta om att vi har gjort henne, att hon är en alldeles perfekt blandning av mig och mannen jag älskar. Jag behöver inte mer just nu, jag har allt jag någonsin kunnat önska rakt framför mig här i soffan. Och såhär i efterhand kan jag inte säga annat än att det var värt det, hon är värd det.
 
Jag älskar att se henne och Anders tillsammans och se hur deras far och dotter relation växer fram. Hur jag ser kärleken lysa ur ögonen på honom när han tittar på henne och hur han precis som jag hela tiden kollar till henne att hon mår bra och att hon andas. Som jag skrev tidigare, jag har allt jag någonsin drömt om rakt framför mig ♥
 
 
   
 
 

-

När jag börjar skriva det här är det Onsdag morgon. Klockan är 08.46. Sedan kl. 20 i Söndags har jag haft hyfsat regelbundna värkar. Som minst har dom kommit med 13 minuters mellanrum. När det har varit en riktigt lång vilopaus mellan så har det kanske gått 20 minuter. När dom varit som tätast har det gått 2-3 minuter mellan värkarna. Men fortfarande ingen bebis.
 
I Måndags var jag på kontroll och hade inte ens börjat öppna mig men efter det urartade värkarna och dom blir bara värre och värre, tills dom avtar igen och kommer med 13 minuters mellanrum. Sådär lagom till att man fått upp ett hopp om att det nu, äntligen kanske är dags att åka in och föda. 
 
Min sömnbrist jag haft i 9 månader nu är värre än någonsin och jag känner mig just nu totalt nedbruten. Den här morgonen andas jag inte mig igenom värkarna, jag gråter mig igenom dom. Jag räknar inte längre med att bebis ska komma nu utan nu satsar jag bara på att klara ett dygn till med värkar för jag har insett att dom förmodligen inte kommer ge med sig mer, det är såhär det kommer kännas resten av tiden. Med 2-13 minuters mellanrum kommer det kännas som att jag slits sönder på mitten samtidigt som bebisen trycks ner mellan benen på mig och det känns som att jag ska spricka.
 
Och jag är så trött. Så trött och nedbruten. Och jag vill bara att bebisen ska komma nu, jag vill att det ska sluta göra ont. Jag vill kunna sova. Och jag vill inte behöva hålla koll på klockan med ångest för att jag vet att det när som helst gör sådär ont igen. Missförstå mig rätt, smärtan kan jag ta, det får gärna göra ont, OM jag vet att bebisen är på väg. Om värkarna fortsätter vara så täta så att jag kan åka in och det visar sig att jag öppnat mig. Om jag vet att det är dags nu. Då kan jag ha ont. Men jag orkar inte flera dygn till av den här sönderslitande smärtan om inget mer ska hända.

RSS 2.0