10 snabba om oss

♦ Jag och sambon har väldigt olika personligheter. Våra värderingar och vad vi vill ha i livet är däremot nästan exakt samma.
 
♦ Fram till December bor vi i en etta på 48 kvm, ändå har vi en städare som kommer regelbundet. Innan vi träffades bodde vi båda i egna ettor och båda hade städerskor. Lika barn leka bäst och båda avskyr städning.
 
♦ Jag kan inte se mig själv leva med någon annan än Anders. Det finns inte i min värld.
 
♦ Anders är gärna i rörelse jämt. Han vill hitta på saker, åka iväg, träffa folk och han avskyr att vara ensam hemma så när jag hittar på saker på eget håll så är han snabb på att boka upp sig på planer då också. Jag däremot älskar att vara ensam hemma, jag ligger gärna i sängen en hel dag lite då och då och pratar inte alls med mina vänner lika ofta som han gör.
 
♦ Anders har visat sig vara livrädd för bröstmjölk och varje gång jag nämner att jag läcker så går han iväg från mig. Om vi ex. kollar på film så ställer han sig en bit bort, haha. Vet inte riktigt hur det ska gå när jag sen ska amma flera gånger per dygn och bröstmjölk blir en vardag.
 
♦ Vi bråkade rätt mycket precis när vi träffades just för att vi är så himla olika, nu däremot bråkar vi väääldigt sällan och aldrig om stora saker utan då handlar det typ om att nån av oss har en dålig dag. Och det är alltid Anders som får krypa till korset och be om ursäkt först, annars kan vi vara osams i dagar, jag är alldeles för envis och den envisheten kommer fram ännu mer när jag är arg.
 
♦ Anders vet allt om mig. Allt. Alla mörka hemligheter, saker ur det förflutna, saker jag gjort, saker jag varit med om, saker jag inte gjort... Jag har varit 100% ärlig mot honom från start vilket han inte alltid har uppskattat men han vet i alla fall att det inte dyker upp några hemligheter senare.
 
♦ Jag har aldrig förbjudit Anders att göra nånting eller att åka iväg med sina vänner eller så och han har aldrig förbjudit mig. Jag tror inte att ett förhållande mår bra i längden om man inte får göra saker på eget håll. Vi gör saker på varsitt håll varje vecka, ändå finns det dom som tror att vi alltid sitter ihop.
 
♦ Anders är 5 år äldre än mig. Jag fyllde 25 år i Augusti och han fyller 30 nu under hösten.
 
♦ Jag har fortfarande ingen aning om vad Anders favoritfärg är. Blått, rosa, svart? Har han ens nån favoritfärg? Ingen aning.

När man varit gravid fööör länge...

...Det där när man fått höra att många bajsar på sig under förlossningen och i början av graviditeten var rädd för att det ska hända och sa till sambon att han aldrig någonsin får nämna det om det skulle hända. Nu kvittar det vad du gör under förlossningen bara bebis kommer ut nu. Plötsligt känns det helt okej att skita ner sig inför barnmorska, undersköterska och sambon. Man kan även tänka sig att dra en fjärt i ansiktet på barnmorskan så länge det betyder att barnet snart är ute ur din kropp.
 
...När sambon första gången fick höra om den berömda slemproppen så sa han att han absolut inte vill veta när slemproppen går och jag gick med på detta. När slemmisen sedan går i vecka 37 så skickar du plötsligt 3 sms om det och ringer honom samt tar upp ämnet slemproppar under middagen senare under kvällen. Det är nästan, men bara nästan så att du tar en bild på den också och skickar iväg till alla du känner.
 
...Trots att förvärkarna kan göra riktigt ont ibland så blir du alltid lika besviken när dom avtar för det betyder att bebis inte kommer idag heller. Trots att tårarna rinner av smärta så vill du bara ha mer, mer, mer!
 
...Innan graviditeten såg jag till att klä mig snyggt och alltid ha smink på mig om jag skulle ut och gå i affärer t.ex. Nu i slutet av graviditeten så får omgivningen vara glad om jag ens har byxor på mig. Är jag sminkad? Känn dig speciell. Har jag på mig en bh (en riktig alltså, inte en lös amningsbh) så ska jag klassas som finklädd, även om jag har mjukisar på underkroppen.
 
...Under hela graviditeten har jag tagit det lugnt när det gjort ont nånstans i kroppen. Nu är det istället så att när sammandragningarna/förvärkarna sätter igång under promenaderna så går jag ännu snabbare. Spela roll om svetten rinner och jag ser ut som en idiot när jag grimaserar åt smärtan, bebis ska ut! Helst redan igår.
 
...Trots att det egentligen är 2,5 vecka kvar tills du är beräknad så är det enda du pratar om att bebisen fortfarande inte är ute. Och det enda du vill göra är att äta ananas, ha sex, få en hinnsvepning och powerwalka, helst allt det där på en och samma gång.
 
 
 
 
 

Saker man inte säger till mig när jag är i slutspurten av graviditeten om man inte vill riskera en käftsmäll

Bland gravida klagas det ständigt på folk som vill klämma och känna på magen och folk som säger att magen är stor och kommentarer som "Är du säker på att det inte är 2 där inne?". Jag kan ta allt det där. Jag har inget emot att kollegor/vänner/familj/bekanta m.m vill känna på magen, varsågod, jag vet att det är supermysigt med gravidmagar! Jag har inget emot att folk skämtar om att jag har en badboll under tröjan eller kallar mig tjockis lite skämtsamt, det är ju sant, jag är enorm!
 
MEN... Varje vecka, ibland flera gånger per vecka har jag typ det här samtalet med folk...
- Hur länge är det kvar?
Jag - 4 veckor kvar.
- HA! Tror du ja, den kommer komma 2 veckor sent iaf så förvänta dig inget annat.
 
Okej så här är det, JAG VET att många förstföderskor går över tiden. JAG VET DET. Men när jag är höggravid och i slutspurten av det här, när jag äntligen ser ljuset i tunneln och vet att jag vilken dag som helst kan ha min älskade, efterlängtade bebis i famnen, då är det INTE okej att först fråga hur långt det är kvar för att sedan skratta åt mitt svar och trycka ner mig i skorna. Det är 4 veckor kvar till beräknad födsel. Men det kan lika gärna vara 6 veckor kvar innan bebisen kommer. Precis som det skulle kunna vara 1 dygn kvar innan den är här. Tro mig, jag vet. Jag har koll på det där så håll käften om att jag minsann kommer gå över tiden. Låt mig fokusera på att det här är över snart, låt mig få tänka att det är 4 veckor kvar. Låt mig göra det bara för nu är jag jääävligt trött på att vara gravid och ännu tröttare på att höra att jag kommer gå över tiden.
 
Pusha mig istället! Tala om att jag är grym som orkat i 36 veckor och bara har 4 kvar. Säg istället "Åh vad kul, då är det inte alls långt kvar!", bekräfta mig med att bebisen snart är här, var glad för min skull istället!
 
 
Sen mammas död har jag också fått flera kommentarer som "Vad tråkigt, men tänk på hur många i släkten som får barn snart /precis fått barn och snart är det eran tur också." Jag förstår grejen med det, man försöker få mina tankar till något positivare, man påminner mig om att vi har något bra, något kul som väntar oss. Om att livet faktiskt går vidare. Men vet ni vad? Det är inte vad man vill höra när man precis förlorat sin mamma. 
 
Det här barnet är anledningen till att jag ens klev upp ur sängen veckorna efter mammas död. Att jag överhuvudtaget åt mat var för att mitt barn behöver näringen, jag själv hade ingen lust att äta. Att jag ens försökte mig på en normal sömn utan tabletter och utan att ge upp och bara vara vaken för att slippa bli påmind om den hemska verkligheten varenda morgon berodde på att jag visste att min kropp behöver sömnen, mitt barn behöver att jag vilar och tar hand om mig. Tro mig, jag har inte glömt bort att jag  är gravid och detta barn är vad som fått mig att orka fortsätta. 
 
MEN... Att säga åt mig att tänka positivt och att 6 av mina kusiner också får barn i år är inte rimligt. Det är inte en tröst. Det är inte ens en tröst att jag själv ska bli mamma för jag påminns bara om att min egen mamma är borta. Det spelar ingen roll om jag skulle få 5 egna barn, dom kommer aldrig någonsin kunna ersätta min mamma. Jag skulle älska dom till månen och tillbaka och mina barn kommer ge mig otrolig lycka, men saknaden efter min mamma kommer aldrig att försvinna, aldrig någonsin. Mina egna barn kommer aldrig få det att kännas "okej" att min mamma dog nu, alldeles för tidigt. Det är inte en tröst att jag snart ska få barn, det är för mig en ännu större sorg att mina barn går miste om sin mormor. Så lägg av med att använda det som en anledning för att få mammas död att kännas bra. Det funkar inte. Det är ändå inte rättvist.
 
Låt mig istället vara ledsen. Låt mig sakna henne. Och bekräfta att det är okej att sakna henne, att jag har precis har varit med om ett av mitt livs största sorger/förluster, att inget kan göra det okej. Jag vet ändå att livet går vidare även om det inte känns så just nu, jag har gjort det här en gång förut med min pappa så jag vet att jag inte går under även om det vissa dagar känns så, så låt mig sakna henne! Och om du kände henne så säg att du också saknar henne.
 
 
 

Den 4e Juli 2015

Min sambo friade till mig den 3e Juli. Jag sa självklart ja.
Den 4e Juli var vi hos mamma och visade upp ringarna och jag är så glad att vi hann det. Att han friade just när han gjorde det så hon i alla fall fick uppleva att jag gick från vild och singel som hon oroade sig för till lugn, gravid, lycklig och förlovad. Jag är glad att hon fick se det, att vi hann prata om bröllopet litegrann. Att hon fick se min växande mage, att hon fick höra bebisens hjärtslag. Jag är så glad över det.
 
Den 4e Juli var vi hos min brorsa och hälsade på, vi skulle egentligen inte ens till mamma efter det men min sambo ville att vi skulle åka dit och ta en snabbfika, idag är jag så tacksam över det. Det var sista kramen, sista gången jag såg henne vid liv, sista gången jag såg och hörde hennes skratt. Kanske var det till och med sista gången jag hörde hennes röst, jag minns inte om vi pratade nått mer efter det. Jag minns att hon verkade lycklig, vi pratade mycket om Finlands-resan vi skulle åka på tillsammans.
 
Hennes sista ord innan vi skulle åka hem den där gången den 4e Juli till oss, till min sambo var "Välkommen in i familjen!"
Det var det sista leendet jag såg, det var dom sista orden hon sa när vi gick därifrån "Välkommen in i familjen!"
 

Det här med pengar och män. Eller män och pengar. Eller kvinnor och pengar.

Jag får regelbundet höra "Jäklar vad Anders måste tjäna bra med tanke på hur du/ni kan leva."
Det konstiga är att ingen, och jag menar ingen säger till Anders "Jäklar vad bra Hanna måste tjäna med tanke på hur bra du/ni kan leva." Ingen. Och jag undrar lite varför det är så att alla verkar tro att jag lever på min sambo? Att det är endast tack vare honom vi har det vi har idag. Han är extremt givmild och skämmer ofta bort mig med fina presenter m.m men det är skillnad på att få presenter som han väljer att skämma bort mig med och att anta att han betalar allt. För det gör han verkligen inte.
 
Redan långt innan vi träffades jobbade jag på 2 jobb samtidigt, det har jag gjort i flera år och inte för att jag haft ekonomiska problem utan endast för att jag är väldigt driven, tycker om att jobba och vill kunna unna mig middagar ute, resor och fina saker, vilket jag också har gjort, skillnaden mellan då och nu är bara att jag lägger pengarna på andra saker idag. Idag köper vi en ny, familjevänlig bil och saker till vårt kommande barn. Då tränade jag, åt ute flera dagar i veckan, reste med vänner, opererade brösten och festade. 
 
Ja, Anders tjänar bra MEN det har jag också gjort. Vi har gemensam ekonomi vilket betyder att hans pengar är mina och mina är hans. Det finns inget ditt eller mitt när det kommer till pengar hos oss och det är så vi vill ha det när vi ska bilda familj, det blir rättvisast så när en av oss kommer att vara föräldraledig (och ja, vi båda kommer att vara föräldralediga) och förlora inkomst.
Skillnaden på nu och innan jag och Anders träffades är dock att på den tiden la jag pengar på att alkohol och fester, det gör jag inte nu. På den tiden satt jag ensam på exakt samma utgifter som vi idag är 2 stycken som delar på och det säger sig väl automatiskt att vi har större utrymme att spara nu också. Och jag har alltid sparat pengar, till och med som singel så sparade jag flera tusen varje månad och när jag sagt att mina pengar är slut ett par dagar innan löning eller när jag sagt att jag inte har råd med något så betyder inte det att jag har helt slut på kontot, det betyder att jag har använt upp dom pengar jag avsatt för nöjen just den månaden. Det är en stor skillnad. En skillnad alla borde känna till för det är så man ska ha det för att ha en ordnad ekonomi.
 
Så varför är det ingen som frågar Anders hur mycket jag tjänar med tanke på att vi har råd att leva ganska bra? Jag vet inte om det är för att jag jobbar inom vården och man då antas tjäna ingenting alls men jag kan inte låta bli att undra om det är den gamla tiden och att mannen ska vara den som tjänar mest och försörjer sin familj som fortfarande sätter sina spår idag? 
 
Det är inte första gången jag hör folk anta att jag lever på någon annan och jag börjar tröttna på att behöva försvara eller förklara mig, när jag var arbetslös ett tag så hörde jag ofta "Vilken tur  att din kille jobbar och kan betala för dig då" trots att jag inte ens bodde ihop med den killen. Sanningen var att jag levde helt och hållet på mina egna sparade pengar men folk trodde inte på mig när jag sa det utan det var bara så självklart att jag skulle leva på en man. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att vi kvinnor fortfarande antas leva på våra män trots att vi arbetar på 2 jobb? Hur kommer det sig att det är så omöjligt att vi klarar oss själva både känslomässigt och ekonomiskt, att vi är tillsammans med vår man för att vi VILL och älskar honom, inte för att vi är beroende av hans pengar eller beroende av att ha en man? Varför är det så omöjligt för vissa att förstå att jag också bidrar till hushållet och att det är tack vare oss båda två som vi kan köpa ny bil, hus, skaffa barn och resa? Varför? Vart tror ni att mina pengar hamnar varje månad?
 
 

Det bästa som jag vet

Vi 3 ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto: Sofia Norlund

RSS 2.0