Värderingar

Hon sa att det verkar som att Anders har väldigt sunda värderingar och att vi verkar ha lika värderingar han och jag och vi började prata kring det... I tidigare förhållanden har jag varit med killar vars värderingar jag inte alltid har delat. Jag har varit med han som är homofob och han som tycker att svenskar är lite bättre än alla andra. Exempel på två värderingar jag inte delade med honom. Och då brydde jag mig faktiskt inte. Jag var upp över öronen förälskad och tänkte att det inte spelar någon roll om vi röstar på olika partier eller vad vi tycker om gayäktenskap. För det spelade ingen roll för mig. Då.
 
Idag har jag barn. Idag ska jag föra över bra värderingar och åsikter till min dotter. Idag har jag en otrolig chans att påverka hur en annan person kommer att bli. Och det är extremt viktigt för mig att min dotter lär sig från ung ålder att man får bli kär i vilket kön man än blir kär i, det är okej. Svarta, bruna, gula eller röda människor är lika mycket värda som vi som är vita. Kritvita till och med. Man behöver inte ha ett svenskt namn för att vara en bra person. Man behöver heller inte vara född i Sverige för att förtjäna ett arbete och ett liv här. DET är för mig viktigt idag. Och idag är jag otroligt glad över att jag inte fick barn med homofoben och smygrasisten. 
 
Idag är jag tillsammans med någon som kanske inte är så lik mig till personligheten men han delar mina värderingar. Vi blir inte osams eller hamnar i diskussioner om andra människors värde eller vara eller icke vara för att han så som jag tycker att alla har ett lika värde. Våran dotter kanske får helt andra värderingar än oss, det vet vi inte men jag vet att chansen är stor att hon kommer få våra sunda värderingar. Vi tillsammans ökar möjligheterna för att det om 20 år går runt en klok kvinna här på jorden som ser allas lika värde oavsett handikapp, diagnoser, hudfärg eller sexuell läggning. Och det, det är otroligt viktigt för mig idag. Det tänkte jag inte på då vilket jag önskar att jag hade gjort för hade jag gjort det så hade det varit en hjärtesorg mindre för mig. Fast samtidigt så är den hjärtesorgen en liten del på min väg hit. Där jag står idag.

En liten uppdatering

Det var längesedan nu. Väldigt längesen. Bloggen glöms liksom bort i vardagen med barn, blöjbyten, tvätthögar, promenader och mat. Jag tänker att jag ska skriva men sen när tiden finns så finns inte lusten och när lusten finns så finns inte tiden.
 
Det händer saker hela tiden här. Vardagen rullar på. Jag har äntligen kommit igång med träningen efter 1 års paus! Jag har gjort min praktik så till sommaren dimper mitt examensbevis ner i brevlådan (Långfingret upp till er som sa att jag inte skulle klara det med en liten bebis). Jag trivdes väldigt bra på praktiken och kände att jag lärde mig väldigt mycket. Samtidigt är jag på jakt efter ett extrajobb till sommaren, gärna ett roligt och utvecklande extrajobb. Jag har varit på en intervju på ett riktigt drömjobb och trots att intervjun gick bra så har jag inte hört något än och dom har inte ringt mina referenser så jag börjar tappa hoppet om att få det.
 
I Juni går jag tillbaka till mitt gamla jobb och jag ser fram emot att börja jobba igen trots att jag helst av allt önskar att vi hade råd med att både jag och Anders kunde vara lediga tillsammans hela sommaren och njuta av lite familjetid. Apropå familjetid... Det känns som om tiden går så fort. För fort. Jag älskar livet jag lever tillsammans med min lilla familj och jag älskar att se hur Ebba utvecklas för varje dag  som går men nånstans i mig känner jag även en ledsamhet. En ledsamhet över hur fort tiden går och hur det känns som att vi inte får tillräckligt med familjetid. Det känns som att vi bara går om varandra när ena jobbar och den andra går hemma. Jag önskar vi kunde få mer tid tillsammans och jag önskar att vi tog mer vara på tiden tillsammans. Jag önskar att det inte kändes som att helgerna varar i ungefär en kvart.
 
Och jag är trött. Så otroligt trött nu för tiden. Ebbas sömn kan vara hur som helst och jag vet aldrig hur mycket eller hur lite jag kommer få sova och nu för tiden känns det som att jag alltid får sova för lite. Kanske därför det känns som att vi inte får tillräckligt med tid ihop, eftersom jag går hemma och har så mycket tid ensam/med en liten bebis. Jag kände inte såhär när jag hade praktik och jobbade på dagarna. Ja, kanske är det så...

RSS 2.0