-

Ibland fantiserar jag om hur livet skulle vara om dom fanns kvar, om dom fortfarande levde. Mamma och pappa. Jag fantiserar ihop hela dagar, hela veckor. Jag drömmer om hur saker och ting hade kunnat vara. Jag fantiserar tills det gör ont och tårarna rinner. Jag önskar. Önskar att det kunde få vara sådär.
 
Jag tänker på hur nära mamma vi skulle bo och hur hon skulle kommit över i tid och otid. Kanske skulle hon varit som en extra mamma för Ebba. Jag tror nämligen att Ebba hade avgudat sin mormor. Kanske skulle hon kunnat få Ebba att somna utan problem. Kanske skulle dom hängt ihop dagarna i ända. Kanske hade mamma rest mycket. Vi kanske hade suttit ute på vår altan och fikat i solskenet, kanske hade hon hjälpt oss att plantera och fixa på tomten. Kanske hade Ebba och Anders hjälpt henne i lägenheten och hängt där nu när han är pappaledig. Hon skulle följt med mig på jakt efter en bröllopsklänning. Kanske hon hade hjälpt oss i planeringen. Kanske hade hon inte alls gjort det. När vi promenerar förbi hennes lägenhet så hade vi tittat upp för att se om det lyser och sedan spontant hälsa på, kanske skulle vi köpa med oss glass. Kanske hade hon suckat och sagt att jag jobbar för mycket. Vi skulle nog ha gått på massa långpromenader tillsammans. Hon hade nog avgudat Ebba och Ebba hade garanterat avgudat henne.
 
Jag vet inte hur pappa skulle varit som morfar eftersom han aldrig hann träffa sina barnbarn men jag tror att han hade varit en lekmorfar. Jag tror att han också hade avgudat Ebba, jag tror att han skulle avgudat alla sina barnbarn precis som mamma gjorde. Kanske skulle dom gått till lekparken tillsammans. Han kanske fortfarande hade varit tomte varje jul och kanske skulle han skrämt alla småbarnen. Kanske att han och mamma till och med skulle bott kvar i huset. Kanske att han skulle varit stolt över mig, eller så skulle han inte varit det. Kanske att jag skulle varit en helt annan person än den jag är idag. Kanske att jag hela tiden hade varit en bättre person än vad jag varit.
 
Ja ibland drömmer jag ihop en verklighet som inte finns. Som aldrig kommer finnas. Ibland drömmer jag så det gör ont i hjärtat. Ibland drömmer jag så tårarna rinner. Det är så orättvist att jag lever min stora dröm och ingen av mina föräldrar får se det. Det är så orättvist att min dotter aldrig fick ha sina morföräldrar hos sig. Det är orättvist att jag ska gå ensam upp för altargången. Det är orättvist att Anders aldrig fått träffa min pappa. Det är så orättvist att dom jobbade så hårt i hela sina liv men ingen av dom fick ens en chans att njuta av pensionen. Det är så orättvist att jag var föräldralös innan jag ens hunnit fylla 25 år. Det är så orättvist. Så jävla, jävla orättvist. Så orättvist att jag blir förbannad. Så orättvist att tårarna rinner. Så orättvist att det gör ont i hjärtat. Så jävla orättvist att jag får fantisera ihop en vardag med dom. Så orättvist att jag får fantisera ihop något som aldrig någonsin kommer bli en verklighet.
 
 

RSS 2.0