Det där med giftemål

Jag längtar mer och mer tills dagen jag blir hans fru. Tills dagen jag får hans efternamn efter mitt. Tills dagen jag får stå i kyrkan och lova att vara hans för alltid. Jag längtar mer och mer och förhoppningsvis blir det av snart. Förhoppningsvis kan vi börja planera väldigt snart... Allt beror på ekonomin, hur mycket mer vi kommer vara tvungna att lägga på huset och hur ekonomin kommer vara i fortsättningen när en av oss kommer vara föräldraledig. Men jag hoppas!
 
Jag har alltid drömt om ett jättebröllop dit alla är bjudna men ju mer jag tänkt på det så minskar skaran jag vill bjuda mer och mer. Jag vill bara ha dom närmaste där. Dom som betyder mest för mig. Dom allra viktigaste. Dom som faktiskt hör av sig. Dom som visar mig samma respekt som jag visar dom. Och den skaran har minskat under dom senaste veckorna.
 
Men jag längtar. Jag vill att det ska ske nu. Jag vill lova honom resten av mitt liv nu, jag vill inte vänta.
 
 
 

När livet är perfekt mitt i allt det där imperfekta

Jag och mina vänner pratade om det där med att uppskatta det man har. Vi pratade om hur man kan vara lycklig och ha det perfekta livet även fast allt inte är perfekt och där är ändå jag ett ganska gott exempel.
 
Jag lever min stora dröm. Jag är lycklig tillsammans med mannen i mitt liv. Vi har en fin dotter ihop som är frisk, välskapt och otroligt snäll. Vi har precis flyttat in till ett nybyggt hus där allt är fräscht och fint. Jag har inte haft några skov på länge. Jag bor nära mina syskon. Sambons familj är helt underbara och jag funkar bra ihop med dom. Ekonomin är det inget fel på och när jag vill så har jag ett fast jobb att gå till. Det är inga tjaffs, inget drama, inga bråk. Jag har allt jag någonsin drömt om i mitt liv. Jag är lycklig.
 
Men det betyder inte att allt i mitt liv är perfekt. Det händer att Ebba skriker så att jag tror att jag ska bli tokig. Det händer att jag vill ge min sambo en pungspark. Jag väger 15 kg för mycket och har förstått att jag kommer få kämpa för att bli av med dom kilona. Och jag saknar mina föräldrar, speciellt min mamma så mycket att det vissa stunder känns som att jag ska gå sönder. Och trots att jag är lycklig så gråter jag i princip dagligen fortfarande.
 
Det är konstigt det där, hur livet kan vara så vitt, så svart och alla färger där emellan på en och samma gång. Och jag har insett hur viktigt det är att se allt man har istället för allt man inte har. Livet behöver inte vara helt perfekt för att man ska kunna vara lycklig. Och man kan leva det perfekta livet trots att livet inte är perfekt. Man kan ha allt men ändå sakna så mycket. Man kan sakna så mycket trots att man har allt man någonsin drömt om. Och det är viktigt att komma ihåg det. Viktigt att tänka på allt som är bra, allt som man har. Viktigt att vara okej med att livet har sina upp och nedgångar och att det inte betyder att man har misslyckats med något.
 
 
 
Min familj. Mitt livs största kärlekar.
Dom här är perfektion för mig.
Dom här har gjort mitt liv fulländat ♥
 

RSS 2.0