Bara ett råd

Jag har alltid fått höra att man ska vänta med barn, att livet tar slut när man får barn, att man får lägga sig själv helt åt sidan. Det har verkligen låtit som att livet är över och som att man aldrig mer kan göra något roligt igen när man väl skaffat barn.
 
Nu är visserligen Ebba bara 3 månader men jag har inte en enda gång känt att jag inte kunnat göra någonting. Inte en enda gång har jag känt att hon hållit mig tillbaka eller som att jag går miste om något. Jag gör allt jag gjorde innan henne, bara det att jag nu tar med mig en bebis. Jag går på möten, jag shoppar, jag träffar vänner, jag äter lunch ute... och jag tar med mig min dotter. Och vill jag göra något där jag inte kan ha med mig Ebba så har jag en sambo som gärna tillbringar lite ensamtid med sin dotter. Jag har en sambo som inte är ute efter att hålla mig tillbaka, precis som jag inte håller honom tillbaka. Sådär som det ska vara. Vi hittar ofta på saker tillsammans som familj, men vi hittar även på saker på varsitt håll med våra vänner, det blir inte riktigt lika ofta som förut men vi ger varandra den "pausen" från familjelivet med jämna mellanrum.
 
Jag har bara ett råd till mina vänner som funderar på barn, se till att ni skaffar barn med någon som kommer vara engagerad, intresserad, jämställd och som alltid kommer ställa upp på dig och barnet, oavsett vad. För gör ni det, har ni samma tur som jag, så kommer ni inte känna er låsta när ni får barn. Ni kommer hinna ta en lång, skön dusch i ensamhet varje kväll, ni kommer hinna träffa era vänner även om det blir lite mer sällan och ni kommer ha tid att måla naglarna eller gå på massage om ni vill. Om ni skaffar barn med rätt person.
 
När vi gick ut med att Ebba fötts så var det en som skrev "Grattis, nu börjar livet!", jag förstod inte då vad hon menade. Nu förstår jag. Livet började på riktigt när Ebba kom och förgyllde våra liv.

Att vara småbarnsförälder... Part 2

Glömde lägga till den största punkten i hur det är att vara småbarnsförälder. Eller förälder överhuvudtaget. Det är alla "tänk om" scenarion som hjärnan plötsligt blivit skitduktig på att bygga ihop... För tänk om ett flygplan krashar rakt ner på vårat hus helt plötsligt. Eller tänk om det finns en svart marknad för vita, söta barn och det åker runt ligor som har som uppgift att kidnappa svenska bebisar.
 
Tänk om hon får cancer. Tänk om vi får sladd på bilen när hon är med. Tänk om jag eller sambon ramlar i trappen när vi håller i henne. Tänk om det blir skottlossning inne på Ica precis när vi är där. Tänk om jag glömmer henne nånstans. Tänk om det är så kallt ute att hon fryser ihjäl trots att jag klär henne varmt. Tänk om hon slutar andas. Tänk om hon blir mobbad när hon blir äldre. Tänk om hon får någon hemsk sjukdom. Tänk om hon börjar med droger. Tänk om hon inte får några vänner. Tänk om vi misslyckas brutalt med att uppfostra henne. Tänk om vi får inbrott och jag inte kan skydda henne. Tänk om det börjar brinna och vi är fast på övervåningen, hur får jag ut henne då? Tänk om hon inte blir lycklig...
 
Alla tänk om scenarion. Allt som kan gå fel. Allt som inte får hända, det bygger hjärnan upp. Både sånt som skulle kunna hända men även helt osannolika saker. Och plötsligt är alla man möter fiender för man vet aldrig vem som är ute efter att skada. Och kroppen är hela tiden i fight-mode, redo att skydda det allra käraste jag har.
 
Herrejävlarvadharjaggettmiginpå. Risken är ju rätt stor att jag åker in för mord första gången någon är elak mot Ebbis.

Den där hemska staten som betalar oss för att vara hemma och ta hand om våra barn

Det är den där jäkla debatten som jag gett mig fan på att inte blanda mig i men som aldrig verkar ta slut och nu är jag trött på skiten. Så trött att jag lägger mig i ändå. Det där med att staten bestämt att papporna måste ha 90 pappadagar tillsammans med sina barn och plötsligt har man tagit ifrån alla småbarnsföräldrar rätten att bestämma själva och nu kommer alla familjer gå under och barnen kommer få börja på dagis innan dom ens hunnit fylla 1 år och sen är dom skadade för livet. Blablabla... Läser inte folk på för det där är ren bullshit det man vill få det att låta som?!
 
Såhär är det... Jag spaltar upp det för att göra saker riktigt tydliga.
♣ Det finns inget som heter pappamånader eller pappadagar. Det är föräldradagar alltihopa. Samma regler gäller alltså oavsett kön på föräldrarna.
 
♣ Staten har bestämt att båda föräldrarna har 90 dagar låsta till sig som man inte får ge till den andra föräldern. Det betyder alltså att även mamman har 90 dagar låsta till sig själv, ändå har jag inte hört en enda person klaga över det. Hur kommer det sig?
 
♣ Det finns inga som helst krav på att man måste använda sina 90 dagar. Det är upp till var och en och vill man eller kan man inte vara hemma med sitt barn så kan man låta dagarna brinna inne. Staten kommer inte låsa in dig för det, det är helt lagligt.
 
♣ Det finns heller ingen som säger att man måste ta ut alla 90 dagarna i sträck utan det går att ta ledigt varje fredag under en period. Eller varannan Onsdag om man hellre vill det. Eller 1 dag i månaden. Eller ta under sommaren när man ändå tänkt ha semeser. Eller ta ledigt 1 vecka här och var när det funkar. Eller någon dag här eller där.
 
♣ Man har 8 år på sig att ta ut dom här 90 dagarna. Och nu trampar jag nog halva Sverige på tårna men min egen åsikt är att om man inte har tid eller lust att tillbringa 90 dagar på 8 år tillsammans med sitt eget barn så borde man kanske inte skaffa några barn.
 
♣ Vill man verkligen inte umgås med sina barn mer än nödvändigt men ändå ha sina pengar från försäkringskassan så kan man faktiskt ta ut föräldradagar under helger även fast man ändå skulle varit ledig då. Men då måste man även vara ledig antingen Fredagen eller Måndagen i anslutning till helgen.
 
♣ Det är statens pengar, inte våra. Vi i Sverige är lyckligt lottade att få pengar för att kunna vara hemma med våra barn när dom är små. Det är inte många länder som har det så. Så vad finns det att gnälla över? Varför gnälla när vi faktiskt FÅR något för våra skattepengar? Gnäll istället över sånt skattepengarna läggs på som vi vanligt folk inte får ta del av.
 
♣ Och som en bonus så får man dessutom ännu mer pengar från försäkringskassan om man lägger upp föräldradagarna hyfsat jämställt!
 
 
 
 
Och nu kommer jag säkert göra ännu fler förbannade men när folk (mest kvinnor) går bärsarkagång över att den andra partnern får 30 dagar till så kan jag inte låta bli att undra om det handlar om någon form av att man förväntar sig att staten är till för att finansiera ens eget hemmafru-liv? Att man egentligen protesterar och tycker att det är jobbigt för att det betyder att du inte kan roffa åt dig alla dagar av din partner vilket betyder att du faktiskt måste börja jobba inom dom närmsta åren. Kan det vara så det är för väldigt många? För i så fall är man helt fel ute, föräldrapengen är till för att föräldrar ska ha möjlighet att vara hemma från sina jobb och ta hand om sina barn tills barnet har fyllt 1 år och har rätten att börja på dagis. Sen är staten är schysst och ger föräldrar fler dagar än 365 så att man faktiskt kan vara hemma ännu längre!
 
Sen finns det många fall där den andra föräldern faktiskt vill vara hemma med barnet men inte FÅR för mamman för att många mammor verkar tro att dom är dom enda som älskar och kan ta hand om deras barn. Och i dom fallen är det ju faktiskt super att den andra föräldern faktiskt vet om att den har i alla fall 90 dagar den kan utnyttja själv tillsammans med barnet!
 
Så ska vi kanske ta och sluta klaga över att Sverige typ har världens bästa system för nyblivna föräldrar och vara lite tacksamma istället? Och skyll inte på att pappan i familjen har ett jobb som gör att han absolut aldrig någonsin kommer ha möjlighet att vara hemma med sina barn för idag har kvinnor och män exakt samma arbeten och jag har som sagt inte hört en enda människa vara förbannad över att kvinnan måste vara hemma i hela 90 dagar på 8 år med sitt barn.

Bilder..

Har lagt till bilder på inläggen hyllningen till kvinnokroppen samt skillnaden mellan mammor och pappor :)

Home is where you poop most comfortably

Mitt hem, mitt palats ♥
 
 
Bara halva huset men bättre än inget...
 
Gästrummet är fullt av kartonger och Ebbas rum är halvfärdigt, resten gör vi i ordning sen när hon flyttar in i sitt eget rum. Om ett par veckor kommer nya soffan till vardagsrummet samt två fotöljer som ska stå i tv-rummet på övervåningen. Men det börjar äntligen kännas som att det är färdigt, vi har till och med fått upp gardiner så nu är det bara tavlor och sånt som fattas!
 
Åh vad jag trivs och älskar mitt hem och dom jag delar det med ♥

Att vara småbarnsförälder...

...När ledorden för sex har blivit "Det ska gå fort och vara tyst".
 
...När du älskar din sambo lite extra mycket när han tar ner dottern på morgonen och låter dig sova ut.
 
...När du känner dig som världens mest lyckligt lottade när du inte behöver kliva upp förrän vid kl. 06 och mata första gången.
 
...När du inte har sett en hel film eller ett helt avsnitt ur en serie utan avbrott på 3 månader.
 
...När du kan ha någon annans bajs på dina fingrar och tycka att det är helt okej.
 
...När det egentligen kvittar vilken tid du blir väckt på morgonen för du vet att du möts av ett stort leende när du kikar ner i spjälsängen. Och det leendet räddar allt.
 
...När du tittar på ditt barn och för första gången ser en person som helt och hållet perfekt. När du inte kan hitta nånting du skulle vilja ändra på.
 
...När det känns som rena semestern när ditt barn sover 2 timmar i sträck mitt på dagen.
 
...När du plötsligt inte vet vad du ska göra av ditt liv när barnet sover 2 timmar i sträck.
 
...När du bara sitter och stirrar på ditt barn för att se att hon andas när hon väl sover 2 timmar i sträck mitt på dagen.
 
...När du inser att nej, det blir inget åka av ikväll heller för barnet har varit vaken så länge att sambon hunnit somna och inte alls vill bli väckt.
 
...När din sambo inte längre vill bli väckt mitt i natten för vuxen..ehm...mys utan han prioriterar sömn istället. Konstigt nog.
 
...När du håller på att spricka av stolthet när barnet börjar greppa sina leksaker och tycker att det är det största som hänt sedan medeltiden.
 
 
 
 
Ikväll när sambon har kommit hem ska jag försöka ta mig tiden
att lägga in nyare bilder från mobilen till datorn
och lägga upp några på här på bloggen
både på huset och på Ebbisen.

Som en smäll på käften

Det började strax innan julen. Tårarna. Jag grät när Ebba sov. Jag grät i bilen. Jag grät i duschen. Jag grät på kvällarna när sambon och dottern sov. Jag grät varje dag. Det höll på hela julen, mellandagarna, nyår... Det var tufft. Det var otroligt tufft att behöva fira min absolut första jul utan mamma. Det var tufft att behöva gå in i ett nytt år, ett år helt utan min mamma. Samtidigt som jag såg fram emot 2016, ett år jag hoppas ska bli lugnt, ett år jag hoppas att jag ska slippa mer sorg. Ett år då jag ser fram emot att följa min dotters utveckling. Det blev så motsägelsefullt.
 
Och jag sörjde. Jag sörjde varje dag. Sörjde för varje dag som jag missat med min mamma. För allt hon inte varit med och sett. För allt jag kommer att missa och för allt hon inte kommer vara med mig om. För allt jag vill prata med henne om men inte kan. För alla frågor jag har och för alla råd jag skulle behöva.
 
Det bor en kvinna någonstans här i närheten av oss. Hon brukar i alla fall promenera här omkring och jag ser henne väldigt ofta, ibland när vi är ute på promenad och ibland genom fönstret. Kvinnan har en nästan likadan jacka som mamma hade, exakt samma färg. Ungefär samma modell. Och varje gång jag ser den där kvinnan på håll så hinner jag i någon millisekund bli glad och tänka "Åh där kommer mamma!" innan jag kommer på att mamma kommer inte alls. Mamma kommer aldrig mer att komma. Och då kommer sorgen igen. Som en smäll på käften.

Min stora dröm

Jag har alltid haft min stora dröm klar i huvudet. Jag har drömt om egna barn, hus, fast arbete, ett bra och stabilt förhållande med någon som respekterar mig, bra ekonomi, kärlek, trygghet...
 
Och jag sitter här nu... Och jag inser att jag lever min dröm. Min stora dröm. Livet är inte perfekt, livet är aldrig perfekt. Men jag lever det liv jag alltid drömt om. Och det om något är en häftig känsla ♥

RSS 2.0