Jag älskar honom

 
Jag älskar honom. Älskar honom så det nästan gör ont ibland. När det är jobbigt vill jag krypa upp i hans famn och bara vara, bara vara tyst och stilla. Jag vill berätta allt för honom. Jag berättar allt för honom, ibland pratar jag så mycket att jag måste be om ursäkt. Jag vill berätta varenda detalj. För jag vill ha honom med på varenda detalj. Resten av våra liv, det är vad jag satsar på. Jag ska lova honom resten av mitt liv.
 
Vem hade kunnat tro att jag skulle träffa mitt livs kärlek där i mars 2014 när jag var den jag var och livet var som det var. Vem hade kunnat tro det?

När man tar sig tid för perfektion

Jag hade jobbat natt och skulle gå och lägga mig. Det var dags för Ebbas morgonlur så hon låg bredvid mig. Hon hade redan somnat och jag såg på varje millimeter av min dotters vackra ansikte. Följde dom vackra ögonen som blundade, den lilla kalufsen, dom runda kinderna och läpparna som putade sådär som dom ibland gör när hon sover. Och jag kände mig så lyckligt lottad. Lyckligt lottad som hade turen att få ett barn, lyckligt lottad som fått just henne. Lyckligt lottad för att jag fick ligga där bredvid henne i lugnet.
 
Jag har velat ha barn sedan jag var 12 år men det har varit tvära kast från att vilja skaffa barn alldeles för tidigt till att inte vilja leva alls. Jag var fram tills jag passerade 20 helt säker på att jag skulle dö innan min 20 års dag. Jag hade en känsla av att jag inte skulle få leva ett långt liv. Och kanske får jag inte det, det vet jag inte än men jag lyckades passera 20 och siktar nu stenhårt på 30. Samtidigt som jag så gärna ville ha barn så trodde jag aldrig på det själv, jag trodde aldrig riktigt att det skulle bli min tur. Jag fick höra att jag kanske inte skulle kunna få barn. Jag trodde jag skulle dö ung. Jag trodde inte att jag skulle träffa någon som jag skulle våga skaffa barn med och som skulle både våga och vilja skaffa barn med mig. Ärligt talat var jag rädd att det aldrig skulle bli av.
 
Och nu låg jag här och tänkte på den tiden. Jag tänkte på tiden då jag inte vågade tro på att hon någonsin skulle finnas. Och jag log. Jag ville smeka hennes ansikte och ge henne en puss men jag vågade inte, kanske skulle jag väcka henne då. Men jag log av tacksamhet, sån otrolig tacksamhet. Tänk att för bara ett par år sedan trodde jag inte att hon nånsin skulle finnas och nu låg hon här, bredvid mig i all sin perfektion. Hon är det jag älskar allra högst här i livet och jag är så otroligt tacksam att jag passerade 20 år. Jag är så otroligt tacksam för att jag orkade även när det kändes som att jag inte skulle orka. Jag är så otroligt tacksam över att det ännu inte varit min tid. Och tacksammast av allt är jag för henne, just henne. Min fina, alldeles perfekta Ebba ♥
 
 

Obeskrivligt

Jag höll på att fixa i ordning mig, jag och min brorsas flickvän skulle på bio och jag såg fram emot det. Jag försökte ringa mamma men någon svarade och la på luren direkt, flera gånger om. Jag blev irriterad. En stund senare ringde syrran, hon sa att jag inte skulle få panik men att mamma ligger på sjukhus. Jag ringde sambon, paniken kom och tårarna sprutade. Jag sa att jag skulle ta en taxi, jag sa att det enda jag vet är att dom misstänker hjärtat. Han kom och hämtade mig och i bilen lugnade jag ner mig. Mamma skulle inte få se mig ledsen. Mamma skulle bli irriterad över att alla vi barn lagt ner dagens planer och skyndat till sjukhuset. Hon skulle säga att vi inte behöver oroa oss för henne och vi hade sagt att det är klart att vi kommer. Sedan skulle vi hållit henne sällskap ett tag på sjukhuset innan vi skulle åkt hem och livet skulle fortsätta som vanligt. Mamma skulle må bra och få komma hem och allt skulle vara precis som vanligt.
 
Jag blev visad till väntrummet. Mammas särbo satt där, han grät och jag hörde knappt vad han sa men i hans ord började jag förstå allvaret. Det var värre än vad jag först trott. En sjuksköterska kom och visade oss till rummet. På vägen sa han "Jag ber om ursäkt för att det tog sån tid men vi ville snygga till henne lite." Snygga till. Där och då stannade både jag och mitt hjärta och jag frågade i chock om hon var död. Vadå snygga till? Hon skulle ju vara vaken. Jag skulle ju få prata med henne om bara några sekunder.
 
Vi klev in i rummet, jag först. Mamma låg där. Hon var inte vaken. Maskiner pep och hon var kopplad till slangar. Massor av slangar. Där och då bröt jag ihop. Jag minns att jag satte armarna om magen, att folk tog tag och höll i mig samtidigt som dom satte ner mig på en stol. Jag tänkte att jag skulle dö. Att barnet i min mage skulle dö. För just den stunden är den värsta i mitt liv. Chocken när min mamma låg där är det värsta jag varit med om och hur skulle jag överleva det?
 
Min tidsuppfattning försvann. Plötsligt var mina syskon där och jag vet inte om det tog 2 minuter eller 1 timme. På något sätt lyckades vi kontakta några av mammas syskon. Dom kom dit. Jag minns att alla tjatade om mat, dom ville att jag skulle äta men jag kunde inte. Det gick inte, jag ville inte. Jag ville inte lämna mamma ensam i det där rummet. Jag visste att jag inte hade lång tid kvar tillsammans med henne och den lilla tiden som fanns kvar ville jag inte sitta i ett väntrum och äta, jag ville vara med henne varenda sekund. Hålla hennes hand och se henne andas.
 
Jag minns att vi pratade med henne. Bad henne vakna igen, sa att hon måste kämpa. Jag minns hur mjuka hennes händer var och hur vi alla turades om att sitta bredvid henne. Jag minns samtalen med läkaren. Jag minns när han slutligen sa att hon var hjärndöd. På papper räknades hon som död trots att hennes hjärta slog. Trots att hon var varm och mjuk. Jag minns att jag satte hennes hand på min mage och tänkte att mitt barn aldrig skulle få träffa sin mormor. Jag minns att jag redan innan visste att mamma var borta för jag kände inte hennes närvaro i rummet en enda gång.
 
Efter 16 timmar på sjukhuset åkte vi hem. Jag sov inte. Sedan ringde dom från sjukhuset och sa att mamma var opererad. Hennes organ var donerade och hon var nu död på riktigt. Kall, vit och blå. Och jag skyndade tillbaka, jag måste se henne igen. Jag ville prata med henne igen. Och så satt jag där i rummet med henne. Bara hon och jag, helt ensamma. Jag pratade, jag grät, jag saknade. Jag ångrade att jag inte hade ringt henne tidigare den där morgonen för då hade jag fått hört hennes röst en sista gång.
 
Idag är det ett år sedan den där dagen på sjukhuset. Idag är det ett år sedan jag senast höll hennes hand. Tiden går så fort och det känns som att mitt hjärta brister flera gånger om. Jag saknar henne obeskrivligt mycket. Obeskrivligt. Och nånstans här i Sverige finns det människor som tackar mamma för sina liv, dom tackar mamma för hennes organ och jag tror att dom tänker extra mycket på henne den här helgen.

Det är inte synd om någon av oss

Sedan jag började jobba igen får jag ständigt höra "OJ har du en bebis hemma? Hur kan du jobba?"
"Ammar du?"
"Det måste vara jobbigt att vara hemifrån?"
"Vem är hon med nu när du är på jobbet då?"
 
Och jag är så trött så trött så trött på dom kommentarerna. JA jag har en bebis hemma och det går alldeles utmärkt att arbeta ändå. Självklart skulle jag väl inte vara på jobbet om hon var beroende av min bröstmjölk heller, dum fråga! Och nej det är inte jobbigt att vara hemifrån, det är faktiskt jätteskönt. Dum fråga igen, ja vem fan skulle hon vara med om inte sin pappa?! Året är 2016 och folk verkar fortfarande inte förstå att pappor har precis samma rätt att vara hemma med sina barn som mammor har, även när dom är bebisar! (Jag har till och med varit med om folk som frågat om hon är hemma med sin mormor.)
 
Jag är så otroligt glad över att få jobba igen. Jag älskar min dotter över allt annat i hela världen men jag är inte gjord för att gå hemma längre perioder. Och det är otroligt irriterande och frustrerande att aldrig någonsin få en positiv kommentar om att man jobbar bara för att jag är kvinna och har en 8 månaders bebis hemma. Aldrig är det någon som säger "Åh har du en bebis hemma? Vad mysigt! Kul det måste vara att vara tillbaka på jobbet igen! Hur trivs du på nya jobbet?" Aldrig. Det är otroligt frustrerande att veta att jämt när någon frågar hur gammal min dotter är så vet jag att jag kommer bli tvungen att försvara mig. Jag blir tvungen att förklara att det inte alls är synd om mig för att jag jobbar istället för är hemma, att det inte betyder att jag älskar min dotter mindre för det, att hon får mat och mår bra ändå och att jag inte är personen som trivs med att gå hemma. Jämt måste jag försvara mig.
 
INGEN, ingen ifrågasatte Anders när han gick tillbaka till jobbet när ebba var 2,5 vecka gammal. Ingen antog att han tyckte det var skittråkigt och vantrivdes varenda sekund ifrån sitt barn. Ingen frågade vem bebisen var med och om hon fick mat. Ingen. Men fy mig som började jobba med en 8 månaders hemma, fy mig för jag är kvinna och mamma och mammor ska inte göra sånt. Mammor ska vilja amma sina barn dygnet runt tills dom barnen skaffar egna barn. Mammor ska inte vilja göra något annat förutom vara med sina barn, aldrig någonsin. Hemska tanke.
 
Jag får även höra att Anders är en så otroligt underbar person och bra pappa av folk som aldrig träffat honom. Det baserar dom på att han är pappaledig och då måste man vara en underbar person. Hemska män skulle aldrig vara hemma med sina barn, eller hur? Det är nästan det som fascinerar mig mest, hur prisad han blir av folk som inte vet ett skvatt om honom. Jag tycker att han är en underbar person, han är en underbar partner och en ännu bättre pappa! Men det baserar jag på honom som person, jag baserar det på att jag träffat honom, pratat med honom, känner honom, lever med honom. Jag baserar inte det enbart på vetskapen om att han är pappaledig. Själv så gick jag igenom en 40 veckor lång graviditet och ändrade om hela mitt liv för bebisen i magen. När bebisen var färdigbakt så gick jag igenom en förlossning som var något taget ur helvetet med värkar som pågick i 4,5 dygn. Efter den förlossningen ammade jag henne med värkande livmoder, trasigt underliv och såriga bröstvårtor. Jag var hemma med henne i 8 månader och har varit hennes slav under dygnets alla timmar. Men det är ingen (förutom Anders) som påpekat vilken underbar jävla person jag är för det. Ingen har prisat mig för det.
 
Ebba är hemma med sin pappa om dagarna. Han avgudar henne och hon avgudar honom. Äntligen är det han som får sjunga sångerna, leka lekarna, natta, mata, handla, tvätta, planera och allt annat som ingår i föräldraledigheten. Han har missat så otroligt många första gånger för att han varit på jobbet. I princip varje dag har han fått komma hem och höra vad hon lärt sig och vad hon har gjort under dagen, sedan har han fått umgås med henne i 2 timmar innan det varit dags för henne att sova. Måndag till Fredag har han umgåtts med sin dotter i ungefär 2 timmar per dygn. Så nej, det är inte synd om mig för att jag jobbar nu. Äntligen får Anders vara med om alla första gånger! Han (vi båda) hörde hennes första ord. Han var med när hon ställde sig upp själv för första gången. Han kliver upp om hon vaknar på nätterna och jag får äntligen sova! Han har slutat missa saker. Och det är helt underbart. Så det är inte synd om någon av oss. Jag sitter inte på jobbet och mår dåligt. Anders får äntligen ha sovmornar och se sitt barn utvecklas för varje dag som går. Och Ebba då, Ebba får umgås med sin buspappa, han som är mycket roligare än mamma. Och när hennes mamma kommer hem från jobbet så är det med så mycket glädje och kärlek jag tar upp Ebba i min famn. När hon ser mig och skiner upp i ett leende, när hon sträcker upp armarna mot mig, när hon ger mig en kram... då älskar jag henne så mycket att jag vill gråta. Hon är det vackraste och mest underbara jag har gjort, men jag behöver ändå komma hemifrån ibland för att uppskatta när dom där armarna sträcks upp mot mig och när jag får den där kramen.
 
 
 

Ombytta roller

Den 1 Juni bytte vi roller och Anders gick på pappaledigt. Samtidigt började jag arbeta som vikarie på barn och ungdomspsykiatrins slutenvårdsavdelning och så gick jag tillbaka till mitt gamla, fasta arbete. Jag har alltså fullt upp, jobbar väl ungefär 150% varje månad i sommar. Och jag älskar det! Älskar nya jobbet på BUP, skönt att vara tillbaka hos dom gamla kollegorna på fasta jobbet och äntligen sover jag om nätterna igen. Under mammaledigheten så fick jag inte tillräckligt med stimulans så mina sömnproblem kom tillbaka med buller och bång. Jag kunde inte sova om nätterna och låg och vände och vred på mig till 2 varje natt. Och sen ta hand om en bebis dygnet runt på det också. Men nu när jag får jobba igen så lyckas jag bli så pass trött så sömnen är inga problem längre.
 
Jag älskar den här fördelningen. Jag skulle kunna ha såhär enda fram till Januari när Ebba börjar på dagis. Jag skulle kunna jobba övertid varje månad och ge dom två tiden tillsammans istället men från och med September så kommer vi dela på föräldraledigheten. Det kommer innebära mycket mindre familjetid för oss eftersom vi kommer gå om varandra väldigt mycket, tyvärr.
När Anders jobbade så kändes det som att han var borta jämt och som att jag gjorde allt för att hemmet och familjen skulle rulla (trots att han hjälpte till när han var hemma), jag trivdes inte alls med att gå hemma. Men konstigt nog har vi bra mycket mer kvalitetstid nu trots att jag jobbar fler timmar varje vecka än vad Anders gjorde. Dels för att jag jobbar oregelbundna tider och dels för att vi utnyttjar tiden mer nu. Kanske är det sommaren som gör det eller så kanske vi båda bara har mer ork när vi har mer tid tillsammans. Varenda lediga dag är vi iväg och hittar på saker, ibland åker vi på en dagsutflykt nånstans i närheten och ibland åker vi iväg och sover borta. Det blir mycket bil och mycket onyttig mat men det är väl så sommaren är antar jag.
 
Jag njuter av varje dag. Jag trivs på jobben. Jag har fått nya utmaningar på BUP. Jag sover bättre. Jag njuter mer av tiden jag har med Ebba nu och vi gör mer av våran tid tillsammans. Det är helt galet att det redan är Juli, snart är hösten här och vardagen kommer inte vara samma sköna, avslappnade som det är nu. Familjetiden kommer inte vara som nu. Tiden behöver inte rusa iväg såhär, snälla sommaren, stanna kvar lite extra...

Idag fast då

 
För ett år sedan satt vi där och hade picknick när han plockade
fram asken ur fickan och nervöst frågade...
 
 

År 2017

Kyrkan bokad. Bröllopsfesten bokad. Hotellrum bokat. Fotograf bokat.
 
Det är långt kvar men nu händer det grejer. Vi ska verkligen gifta oss. På riktigt. Men nu blir jag bara rädd att det på något sätt ska skita sig totalt, att ekonomin kraschar, att vi kraschar... Att någonting, vad som helst kommer och förstör planerna för vår stora dag. Samtidigt är jag så taggad, så glad. Jag ska dela efternamn med Anders och våran dotter. Jag ska få kalla honom min man istället för sambo. Vi kommer höra ihop även på papper, inte bara i våra hjärtan.
 
Vi har stått inför två val. Antingen bjuder vi alla vi vill ha på bröllopet och drar ner standarden. Eller så bjuder vi bara dom absolut närmaste och kan ha vårt riktiga drömbröllop. Vi valde drömbröllopet. Vi vet att det finns dom som kommer ta illa upp över att det inte dimper ner någon inbjudan. Vi vet att vissa kommer ställa frågor och vi vet att vi har ett upplägg som inte alla gillar (inga barn får komma) men jag har accepterat det. Det är VÅRT bröllop, VI betalar för det och förhoppningsvis är det våra livs enda bröllop och då vill vi att det ska vara ordentligt också. Då är det faktiskt skitsamma vad andra tycker och tänker. Vi har inte råd att bjuda hela min släkt så dom flesta kommer bli utan inbjudan. Vi har heller inte råd att bjuda alla våra vänner och bekanta så en del kommer tyvärr bli utan inbjudan där också men vi hoppas att folk kommer förstå och acceptera och vi hoppas att vi slipper sura miner. Vi vill ha vårt drömbröllop även om det innebär att endast dom absolut närmsta blir bjudna.
 
Det känns galet. Nästa år är det dags. På riktigt. Nu pratar vi inte bara om det längre utan nu är det bokat. Läskigt. Förväntansfullt. Galet. Nästa år blir jag Anders fru. Lyssna på ordet, Fru. Vi ska lova att älska varandra och hålla ihop livet ut, tills döden skiljer oss åt. Och så länge borde vi väl ändå kunna stå ut.
 
 

RSS 2.0