När någon förstår

Jag tänker på henne varje dag, hon som nyss har förlorat en förälder. Hon vars ena förälder också togs för tidigt, henne tänker jag på varje dag. Jag förstår hennes sorg och det gör ont i mig när hon säger att det känns som att hon ska gå sönder för jag vet, jag vet att det känns som att man slits itu av sorgen. Jag vet hur otroligt ont det gör i både kropp och själ.
 
Jag är så ledsen för min väns skull. Jag är så ledsen över att hon fått den här sorgen som en käftsmäll, en käftsmäll hon inte har bett om eller vill ha. Och hon säger att hon tänker på mig. Hon tänker på mig för att hon nu förstår hur ont det gör att förlora en förälder och jag har förlorat två... Hon tänker på mig för att hon förstår. Och jag tänker på henne för att jag förstår. Hon är den enda av mina vänner som kan förstå och en del av mig tycker att det är skönt att någon äntligen vet hur otroligt ont det gör, vilken sönderslitande smärta man ständigt går och bär på. Samtidigt som jag för hennes skull önskar att hon inte alls förstod, att hon fått ha sin förälder kvar i livet och fått leva några år till lyckligt ovetandes om smärtan och saknaden som slår mot en, som håller en vaken om nätterna.
 
Jag önskar att ingen av oss förstod. Att vi båda fått vara lyckligt ovetandes i många, många år till. Jag önskar att sorgen inte hade tagit ifrån mig min barndom redan som 9 åring.
 
 
 
Året  var 2014, vi var på min kusins bröllop och jag minns att jag
tänkte att pappa skulle inte få följa mig upp till altaret men
jag hade åtminstone mamma. Mamma skulle få gå med mig upp till
altaret. Och varje dag önskar jag att hon fick göra det.
Men jag kommer få gå ensam ♥

RSS 2.0