Du älskade så men lilla mamma du gick ändå

Mamma, det blir min allra första morsdag som mamma. Mamma, det blir även min allra första morsdag utan dig. Och älskade mamma om du fortfarande levt idag så hade jag överaskat dig ordentligt för idag vet jag, idag vet jag kampen du gick igenom för att jag skulle finnas. Jag vet hur långa och tuffa 40 veckor en graviditet är, jag vet vad man ger upp för sitt barns skull från det första extra sträcket på graviditetstestet. Jag vet vilken otrolig styrka, vilja och hur mycket kärlek som krävs för att orka med en förlossning. Jag vet hur otroligt ont det gör. Jag vet hur lång tid det tar för kroppen att återhämta sig efteråt. Och jag är dig evigt tacksam för att du osjälviskt gick igenom det 4 gånger om.
 
Mamma jag hade köpt den största bukett du någonsin sett. Jag hade köpt massor av choklad och när du hade sagt att du inte ska äta en massa choklad för att du behöver gå ner i vikt så hade jag sagt att din kropp är alldeles perfekt och att man får äta hur mycket choklad man vill när man fött 4 barn. Jag hade sagt att du är perfekt. Jag hade överraskat dig med nån behandling så att du fick slappna av och ha någon som bara tog hand om dig.
 
Mamma jag vet mer nu och jag uppskattar dig mer än någonsin. Jag vet hur frustrerande det är att vara vaken på natten och lyssna till barnskrik. Mamma jag vet hur ont det gör i hjärtat när man ser sitt barn ha ont. Och jag vet hur mycket man älskar sitt barn. Det är en kärlek jag inte tidigare känt till.
 
Mamma jag vet mer nu, ändå har jag inte ens gjort 1/10 del av allt du gjorde för mig, för min dotter än. Jag har inte plåstrat om skrubbade knän, jag har inte skyndat till hennes lägenhet när hon behövt mig trots att hon varit vuxen. Jag har inte gått på lucior, pjäser, skolavslutningar och utvecklingssamtal. Jag har inte bakat till kalas eller bjudit hennes vänner på middag. Hon har ännu inte skrikit att hon hatar mig.
 
Mamma du vet väl hur älskad du var av alla? Av mig. Och jag ber om ursäkt för att jag inte visste, för att jag inte förstod allt du gjort för mig. Alla gånger du satte dig själv och dina behov åt sidan för min skull. För mina syskons skull. 
 
Mamma vi har bestämt när vi ska gifta oss. Kommer du ihåg när jag sa att jag ville att du skulle gå med mig längs altargången? Du kommer fortfarande göra det va, jag kommer väl ha dig och pappa på varsin sida om mig även om jag inte kan se er? Det är viktigt för mig att ni är där båda två.
 
Mamma jag önskar du var här på min första morsdag som mamma. Mamma jag önskar att du fått hålla om min dotter, leka med henne. Följa hennes utveckling. Hon är verkligen världens gladaste! Jag har hört att det är din glädje hon ärvt och kanske är det så, inte är det min i alla fall. Och hon har dina kinder, dom stora, runda kinderna. Mamma jag pratar ofta om dig med henne och vi brukar gå och hälsa på dig och pappa. Jag kommer alltid prata om dig med henne, berätta om hennes fantastiska mormor. 
 
Mamma jag hade behövt dig. Jag hade behövt ringa dig när hon har hållit mig vaken på natten och tålamodet tryter. Jag hade behövt dig då. Sanningen är att det är rätt ofta jag hade behövt dig, mamma.
 
Mamma... Jag önskar jag kunde tacka för allt du gjort för mig. Du var världens bästa. Jag älskar dig och saknar dig obeskrivligt mycket. Livet hade varit bättre med dig vid vår sida.
 
 
 
 
Sista gången jag höll din hand. Du var redan borta
men fortfarande sådär varm och mjuk som bara du var.
Mamma, jag hade behövt hålla din hand idag igen.
 

Punkt.

Saker som stör mig sedan jag fick barn...
 
...Folk som plingar på dörren när dom kommer! Och ALLA gör det. Det spelar ingen roll om personen vet att vi har ett barn, det spelar ingen roll vad klockan är och det spelar ingen roll om personen har egna små barn eller inte, ALLA plingar på! När blev det fel att knacka på dörren så att man slipper väcka en bebis som eventuellt sover?
 
...Kommentaren "Vem är Ebba med?" så fort jag gör någonting utan henne. Man kan väl säga såhär, om sambon inte är med mig just då så är hon garanterat hemma med honom. Hon är hemma med sin pappa. SIN PAPPA! Sluta fråga.
 
..."OJ! Vågar du lämna ditt barn? Jag skulle aaaaldrig göra det."
Nähe, tror du jag bryr mig om vad du skulle eller inte skulle göra? Det är mitt barn och jag "lämnar" endast henne till personer jag litar helt och fullt på. Och det är inte ofta jag gör någonting utan henne faktiskt så håll käft dom gånger jag gör det om du inte har något positivt att komma med.
 
Punkt.

Det där med sömn

Enda sedan Ebba föddes har hon varit enkel att ha att göra med. Hon är i princip alltid glad och älskar att busa. Hon har aldrig haft något emot att ligga i sitt gym själv eller sitta i babysittern så att jag har kunnat fixa i ordning mig eller äta. Livet har fungerat relativt smidigt med tanke på att jag ständigt går med en bebis på höften vart jag än ska.
 
Allt har fungerat bra. Utom sömnen. Redan från start fick vi acceptera att hon var vaken i 2,5 timme varje natt och vi vande oss snabbt och turades om att ta nätterna. Efter ca 2 veckor ändrades det och sömnrutinerna har ändrats många gånger sedan dess. Vi har haft helvetesnattningar som tagit 4 timmar, vi har haft nattningar som inte funkat alls. Vi har haft riktiga drömnätter när hon somnat kl. 20 och vaknat första gången kl. 06 för lite mat och sedan sovit vidare fram till 11. Vi har haft nätter då hon bara velat sova i famnen. Och sen har vi haft nätter som vi fått springa uppe en gång i timmen.
 
Det är nätterna som varit vårat enda problem. Och nu börjar det ta på mig. Måndag - Fredag tar jag varje natt eftersom sambon ska upp och jobba. Helgerna delar vi på. Och det tar på mig, jag känner mig ständigt trött och på dåligt humör för tillfället. Jag orkar inte vara en snäll och pedagogisk mamma när jag är uppe för 6e gången en natt eller när jag suttit uppe i 1 timme med en bebis som bara vill sova i min famn, jag orkar inte det. Jag känner mig som en hemsk och elak mamma då, en med kort stubin som inte alls möter sin lilla bebis med ett leende. Jag har inte samma energi och lust till att leka och busa på dagarna som jag tidigare haft. Tröttheten tar över helt enkelt och jag längtar till Juni när sambon går på föräldraledigt.
 
Och jag hatar det. Jag vill vara den där busiga och snälla mamman, hon som alltid ler mot sitt barn och låter glad. Hon som aldrig blir irriterad och bara önskar att ungen kunde somna nån gång så man får vara ifred. Jag älskar henne över allt annat men ibland skulle jag bara vilja sova. Ostört. 

När liten blir större

Det var längesen jag lovade nya bilder på Ebba och äntligen har jag fått tummen ur och laddat över dom på datorn. Liten blir bara större och större... Hon är nu 6 månader, tjoar och snackar massor. En riktig gladfis som gärna hittar på bus. Hon kan sitta själv, har fått sin första tand och kan även dra sig fram (men bara när hon vill ha en leksak väldigt väldigt gärna och mamma och pappa inte är bredvid och kan hjälpa henne).
 
Här är hon nu, mitt livs allra största kärlek ♥
 
 
Är hon inte det vackraste världen skådat?

RSS 2.0