Landet och saknad

Ebba och Anders åkte iväg till landet och ska vara där hela helgen. Inget konstigt i det för det gör dom ofta, dessutom har ju jag jobbat i flera månader nu och är alltså van vid att vara ifrån henne. Ändå skar det i hjärtat när dom åkte. Jag hade ångest redan under dagen och när dom väl åkte så kom tårarna och istället för att njuta av ensamtiden så grät jag.
Enda gången det hänt förut var när hon var 2 veckor gammal och jag blev inlagd på sjukhus och var tvungen att sova den första natten utan henne (resten av veckan sen fick vi ett familjerum så både Ebba och Anders var med mig på sjukhuset). Men då var hon ju bara 2 veckor. Hon var helt ny och vi var helt nya som föräldrar. Jag litade inte på att Anders skulle vakna på natten när hon grät eller att han skulle ha tålamod att sitta vaken med henne mellan kl. 02 och 05 som jag visste att hon ville.
 
Nu vet jag ju att Anders fixar det. Jag vet att han vaknar om det är något och jag vet att han kan ta hand om henne exakt lika bra som jag kan. Men jag saknar henne så det gör ont i hjärtat... Och jag önskar såå att jag hade kunnat åka med dom, eller att dom hade stannat hemma istället. Men på Söndag, på Söndag ska jag krama och pussa på dom båda! ♥
 
Tills dess ska jag försöka sova ikapp samt försöka komma ikapp med hemmet som just nu är i kaos. Jag har nog aldrig tidigare längtat såhär mycket efter att en helg ska ta slut som jag gör nu!
Sov gott min älskade familj, vi ses på Söndag ♥

När det till slut blir viktigare att se bra än att se bra ut

För inte allt för längesen blev jag ett år närmare skitgammal. Okej då, inte sååå farligt gammal än, jag har fyllt 26 år! Men för en 10 år sedan så hade jag tolkat 26 som skitgammalt. Vad gör man då då? Ja antingen så får man åldersnoja och går och opererar något och fyller i och fyller på med något annat, eller så bestämmer man sig för att embracea skiten ur sin "ålderdom" och betalar skitmånga tusenlappar för nya brillor istället!
 
Asnöjd är jag! Kan jag inte vara blond silikonbrud med modellkropp längre så får jag vara en fräsch mamma med stil istället ;) Och konstigt nog är det sambon som är nöjdast där hemma, jag tror att han lever i en liten dröm om att han har skaffat sig en sexig älskarinna istället för det där gamla trollet han annars bor med, hahah!
 
 
 
 
 

Det där med sorg

När någon är i sorg så vill folk gärna säga något som får den personen att må bättre. Något som ska lätta sorgen lite för den personen, men min egen upplevelse är att sakerna som sägs oftast ger negativ effekt istället.
Saker jag ofta fick höra var
 
"Men snart får du ju en liten bebis att ta hand om istället"
Precis som att bebisen skulle göra allting bra, precis som att mitt barn skulle få sorgen efter mamma att försvinna. Precis som mitt barn skulle ersätta min mamma. Sorgen har snarare förstärkts i vissa fall för ofta ser jag på mitt barn och tänker på det min mamma missar. Jag ser ofta på min dotter och tänker på allt hon går miste om när hon inte får ha sin mormor här. Jag förstår att folk vill påpeka det positiva i att man ska få barn men det är inte en tröst. Min bebis fick mig att fortsätta kliva upp på mornarna, jag åt och jag levde vidare för att bebisen behövde mig men det var absolut inte en tröst i sorgen att jag minsann skulle få ett barn.
 
"Gud ger och Gud tar"
Och bara för att jag ges ett barn är det okej att min mamma tas ifrån mig? För det är indirekt det folk sa och samtidigt fick dom mig att känna skuld över min graviditet.
 
"Efter begravningen kommer det kännas bättre"
Det är inte okej att säga så! Det är inte okej att någon annan ska bestämma åt mig när det borde kännas bättre. För vet ni vad? Det kändes inte bättre efter begravningen, det kändes inte alls bättre. Sorgen kom fortfarande som en käftsmäll, dag efter dag. Jag grät varenda dag i flera månaders tid och fortfarande över 1 år senare gråter jag flera gånger i veckan. När det då inte alls kändes bättre efter begravningen så kände jag istället skuld, jag kände att det var fel på mig och att jag skulle dölja min sorg. Jag slutade vara ledsen inför folk för att jag kände att jag inte borde vara det.
 
"Gråt inte i din ensamhet, prata med folk istället"
Jag gråter när jag vill. Om jag helst av allt gråter i min ensamhet så är inte det något du ska lägga dig i. Punkt.
 
Istället för att säga alla dom där klyschorna som att "Gud ger och Gud tar" och allt annat bullshit så var hellre tyst. Ge en kram om du inte vet vad du ska säga, fäll en tår du också för att visa att det är okej och att du också är ledsen och känner en saknad. Beklaga sorgen, säg att det är orättvist. När min kompis förlorade en förälder så var jag väldigt noga med att säga att alla känslor är okej och att man får sörja precis så länge som man behöver sörja. Det är ingen annan som ska komma och bestämma när det ska sluta göra ont eller när man ska sluta gråta. Sorgen kommer som en smäll på käften och slår ner dig på backen, även när det gått en längre tid. Jag vet för sorgen efter min pappa som gick bort för snart 17 år sedan kan knocka mig fortfarande.
Det är okej att bli arg, det är okej att vara arg över något helt ologiskt för det är så sorgen är, den är ologisk. Det är okej att bli arg på den som dött, det är okej att bli arg på världen, på alla runt omkring dig och på alla främlingar. Det hände att jag kunde bli arg på en främling som var ute och gick med sin mamma, för hen fick ha sin mamma kvar i livet men inte jag. Det hände att jag blev arg när riktigt gamla människor fyllde år för varför fick den fylla 90 år när min mamma inte ens fick fylla 65? Sorgen är ologisk och det måste man låta den vara. Vi måste sluta sätta upp regler för folk som sörjer och bestämma att efter begravningen så ska man må bättre eller att efter 1 år så har man gått igenom alla "första gånger" utan den personen och efter det ska det vara lugnt, det ska inte vara svårt längre med julafton eller födelsedagar. Men vet ni vad? Det är svårt. Det kommer alltid vara svårt men det kommer vara olika svårt för varje år som går. Ett år kanske det går bra, du kanske mår bra medans året efter ligger du trasig i sängen och gråter hela dagen. Och vet ni vad? Det är helt okej. För sorg går inte över, du lär dig bara att leva med den.
 
 

RSS 2.0