Livet med småbarn

Du tänker "åh vad mysigt, vi plockar fram dom där pärlorna hon fick i julklapp och lägger lite pärlplattor. Det ser så mysigt ut när andra pysslar med sina barn, vi gör det alldeles för sällan."


Det slutar med att du 15 minuter senare håller på att tappa tålamodet för att barnet hällt ut 1 miljon pärlor på golvet. Och trots att barnet har sin egen platta så ska hon prompt pilla på din så att din fina bil du håller på med faller sönder. Inte nog med det så är det du som i slutändan får plocka undan allt från golvet då barnet tröttnar, vägrar och går därifrån.

Pyssla inte. Just don't do it. It's a trap! 



Så lite blir så stort

När mamma fick sin hjärnblödning och vi var på sjukhuset så var jag gravid. Alla tjatade om att jag skulle äta och blablabla. Jag förstår dom men jag hade varken ork, lust eller vilja att äta. Mat fanns inte ens i mina tankar. Vi hade precis fått reda på att mamma var hjärndöd, att hon aldrig skulle vakna igen och jag ville ta vara på varenda sekund jag kunde få tillsammans med henne. Tillsammans med hennes kropp, för jag kände direkt när jag kom in i rummet första gången att mamma inte var där trots att hennes kropp låg där. 


Jag fick panik av bara tanken på att lämna henne ensam i det där kala, vita rummet med alla maskiner. Hon skulle inte behöva tillbringa sin sista tid i livet i ensamhet, inte när jag kunde sitta där. Vid ett tillfälle så var det några som kom in i rummet när jag satt ensam med mamma och sa åt mig att jag måste komma och äta, nu! Jag fick då, mitt i sorgen ur mig att jag inte ville lämna henne ensam. Då sa hon, en släkting till oss, att hon kunde sitta med mamma så att hon slapp vara ensam. Det kändes som att hon förstod. Jag tänker på det tillfället ofta, orden "jag kan sitta med henne". Hon vet nog inte hur mycket det faktiskt betydde, att hon satt där. Mamma fick sällskap och jag kunde gå och äta för första gången på nästan ett dygn. 

Hon minns det nog inte ens längre. Men jag tänker fortfarande på dom orden och det värmer. Jag slapp lämna mamma ensam. För det finns nog ingen som förstår hur svårt det var att bara lämna mammas rum den dagen. 



Så mycket bättre

Så nu är det 7 veckor sedan jag började på nya jobbet. Ja jag räknar, det är lätt att göra det när man har 6 veckors schema haha. Det slog mig för några dagar sedan att jag mår så mycket bättre nu! Jag hade ångest innan varje arbetspass på förra jobbet och ofta började ångesten redan dagen innan. Jag ville inte vara där och mådde jättedåligt. Ville bara hem och gjorde endast "måstena" i slutet och struntade i allt det där lilla extra man annars gör bara för att det blir trevligt. 

Nu i efterhand har jag insett hur dåligt jag faktiskt mådde och jag är övertygad om att jag om bara några månader hade varit sjukskriven om jag varit kvar där. Det är så tydligt nu när jag går till jobbet med lätta fötter. Jag ser fram emot att träffa grabbarna och se vad detta arbetspass bjuder på. Det är med lätt hjärta och utan ångest jag sitter i bilen på väg dit. Och det känns så mycket bättre. Så otroligt skönt. Jag trivs verkligen och känner mig inte direkt saknad av mina gamla kollegor kan man väl säga...

Det är bara jobbigt att ha provanställning. Trots att det går bra så oroar jag mig för att dom ska göra sig av med mig av någon anledning och det är väl just för att jag trivs så bra. Jag är rädd att skickas tillbaka till mitt gamla jobb (är tjänstledig än så länge). Jag vill bara bli fastanställd så jag kan säga upp mig och vara lugn!

Men jag trivs. Ingen jobb-ångest. Inatt vabbar jag för första gången och det känns faktiskt tråkigt, jag önskar att Anders hade haft möjlighet att ta den här vabben också (han vabbar typ jämt haha). Jag undrar vad som händer på jobbet inatt. Ett ganska gott tecken va? 



Det där med fler barn

Ojdå, det var ett tag sedan jag skrev något men förra veckan hade jag min monstervecka på jobbet så sov och jobbade i princip bara. Och nu kan jag inte ha mobilen på mig på jobbet så blir inga förberedande inlägg på nätterna när jag är uttråkad heller, som förut. 


Så nu är vi där, i diskussionerna om fler barn. Det är inte dags än! Men vi börjar känna att det dags att ta upp ämnet seriöst i alla fall. Ibland känner jag att jag verkligen vill nununu medans ofta känner jag mig fortfarande inte redo. Jag har nog blivit för bekväm. Jag älskade perioden när Ebba var bebis men då var det bara hon. Det var vi. Hade jag varit vaken halva natten så sov jag på dagen när hon sov. När vi skulle pallra oss ut så var det bara henne jag behövde ta hänsyn till. Med fler barn så blir det ju 2 stycken som ska kläs på m.m varje morgon. Om jag varit vaken en hel natt så kan jag inte sova hejvilt dagtid för Ebba kanske är hemma ledig med oss eller ska lämnas/hämtas på förskolan. Och jag vetefan hur det blir att börja om med någon som ska bäras konstant i 1 års tid nu när jag är van vid att Ebba går och sköter mycket själv. När vi handlar går Ebba och plockar varor tillsammans med oss, hon går ofta hem från dagis. Ska vi snabbt in och köpa något så behöver jag inte konka vagn m.m ur bilen utan hon går själv. Ja, jag har blivit bekväm med att ha ett "stort" barn. 

Anders känner också att det är dags. Han vill inte ha jättestort spann mellan barnen och vi vet ju faktiskt inte när eller ens om jag blir gravid. Samtidigt känner han också att ett till barn kanske försvårar vardagen och gör ju automatiskt att Ebba får mindre uppmärksamhet och att vår ensamtid på kvällarna automatiskt försvinner. Ja det är svårt detta, när är det dags? Är det verkligen så stor skillnad mellan 1 och 2 barn? Hur påverkas familjelivet? Vi är ju jättelyckliga och nöjda i dagsläget men vi vill ju samtidigt inte att Ebba ska vara ett ensambarn. Åååh det är lite jobbigt faktiskt. Men tankarna finns där seriöst nu, vi får bara se när vi faktiskt känner oss redo på riktigt. 

Och jag var hon som skulle ha 5 barn! Haha. Gärna direkt efter varandra också. Och nu skulle jag "klara mig" på "bara" Ebba ☺️ Hon gjorde helt enkelt oss komplett. Hon kom och vi blev hela. 



RSS 2.0