Så lite blir så stort

När mamma fick sin hjärnblödning och vi var på sjukhuset så var jag gravid. Alla tjatade om att jag skulle äta och blablabla. Jag förstår dom men jag hade varken ork, lust eller vilja att äta. Mat fanns inte ens i mina tankar. Vi hade precis fått reda på att mamma var hjärndöd, att hon aldrig skulle vakna igen och jag ville ta vara på varenda sekund jag kunde få tillsammans med henne. Tillsammans med hennes kropp, för jag kände direkt när jag kom in i rummet första gången att mamma inte var där trots att hennes kropp låg där. 


Jag fick panik av bara tanken på att lämna henne ensam i det där kala, vita rummet med alla maskiner. Hon skulle inte behöva tillbringa sin sista tid i livet i ensamhet, inte när jag kunde sitta där. Vid ett tillfälle så var det några som kom in i rummet när jag satt ensam med mamma och sa åt mig att jag måste komma och äta, nu! Jag fick då, mitt i sorgen ur mig att jag inte ville lämna henne ensam. Då sa hon, en släkting till oss, att hon kunde sitta med mamma så att hon slapp vara ensam. Det kändes som att hon förstod. Jag tänker på det tillfället ofta, orden "jag kan sitta med henne". Hon vet nog inte hur mycket det faktiskt betydde, att hon satt där. Mamma fick sällskap och jag kunde gå och äta för första gången på nästan ett dygn. 

Hon minns det nog inte ens längre. Men jag tänker fortfarande på dom orden och det värmer. Jag slapp lämna mamma ensam. För det finns nog ingen som förstår hur svårt det var att bara lämna mammas rum den dagen. 



Kommentarer
Postat av: Sofia norlund

Jag förstår. Jag fick lämna Pappa i rummet på Iva. Det var hemskt. Det enda jag ville var att ta med honom hem och att han skulle vakna igen. Han var så fin när han låg i sängen efter att dom tagit bort alla slangar och dom upptejpade ögonen. Jag saknar honom så jävla mycket. Jag förstår hur svårt det var.

Svar: Ja det är hemskt. Det är som att man lämnar och sviker i den svåraste tiden i deras liv, trots att dom inte längre är vid liv och att det egentligen handlar om att man inte vill släppa taget för att påbörja den svåraste tiden i ens eget liv.
Hanna Hämäläinen

2017-12-21 @ 20:19:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0